Den bästa musiken jag lyssnade till

En av dagarna när jag gick på byn i Näsåker under Urkult mötte jag ett par med ett litet barn under ett år eller så. Pappan hade barnet uppsatt på nacken och höll fast det med ena handen så att det inte skulle trilla ned. Just när jag passerade dem fick barnet en plötslig uppkastning och lade hela spyan på fars huvud. Så det rann över hans huvud och ned längs öronen! Inte så trevligt för far, kan jag tänka, men en fotograf hade fått en pangbild. Dock bör man inte ta bilder av folk i utsatt situation och detta kan kanske klassas om sådan.

I helgen fick jag färdigt processat alla bilder från Urkult-utfärden för två veckor sedan. Nedan kommer ytterligare några bilder.

Musiken är en viktig del av Urkult och ofta framförs sådan musik som jag inte visste att jag tyckte om. Dock är det svårt att hinna lyssna på all musik. Man måste välja. På samma sätt kan man inte delta i alla aktiviteter som bjuds. Tid finns helt enkelt inte.

Den musik jag i år vill lyfta fram är Among Lynx och Partiet på torsdagen. Among Lynx är ett tjejband som spelar root rock. Riktigt bra och rockig musik! De drabbades dock av åskvädret som drog fram just när de skulle gå på scen. Ingen el i systemet! Ingen fara, de startade akustiskt med munspel, kontrabas och megafon. Sedan kom elektriciteten tillbaka och de kunde ösa på för fullt.

Partiet var givet för att få igång hålligånget efter invigningen med Eldnattens om denna gång blev LED-natten p.g.a. eldningsförbudet. De gav allt med Fredrik som for runt som ett yrväder och triggade igång folk. Publikhavet kokade mitt i natten.

Fredag bjöd på en mängd artister och akter, totalt 33 akter på hela Urkult 2018. Det som jag mest såg fram emot var Ale Möller med Xenomania,  Katarina Barruk och Cats and Dinosours. Ale Möller för att han är en sådan mångkunnig musiker, drivkraft i svensk folkmusik och med många utländska rötter i sin musik. En verklig variation i musiken som bandet presterade.

Katarina Barruk, den samiska sångerskan från Västerbotten, har jag länge beundrat för hennes sång, kampen för sitt språk umesamiskan och förmåga att förmedla känsla i jojk och sång. Nya låtar bjöd hon och jag tror att hon blev tagen av den stora publik som fyllde Danslogen och visade sin uppskattning. I höstas när Urkult bad om förslag till akter inför festivalen 2018 skickade jag in mitt förslag, Katarina Barruk! Samma sak året innan när jag föreslog Sofia Jannok, hon kom också med. Jag påstår inte det var min förtjänst att dessa två samiska artister fanns på Urkult 2017 och 2018 men visst känns det bra att två av mina favoriter som jag föreslagit spelat på Urkult. – Katarinas sista låt på Urkult 2018 lämnade oss vid Norra Storfjället öster om Umeälven i Vindelfjällen.

Cats and Dinosours kände jag inte till sedan tidigare men vilken frisk fläkt de är med sin vänsterfeministiska swingmusik. Framför allt låten ”Jobba mindre” fick mig intresserad av deras musik.  Det finns fler låtar som tilltalar mig och deras energi och humor gillar jag.  Politiskt engagerad är deras musik och det kan man ha åsikter om men konceptet som sådant är strålande!

På lördag lyssnade jag extra på Norr om Stockholm, Mittfolk och Säkert!

Norr om Stockholm är tre tjejer som främst spelar folkmusik som gjorts av bortglömda kvinnor tillbaka i tiden. De har forskat och rotat i arkiv för att få fram denna musik och de framför den skickligt och med pondus. De berättar mellan låtarna om dessa kvinnor som ofta inte fick så framträdande roller i sin tid. Som grädde på moset köpte jag deras CD ”Efter” efter konserten i Ådal Lidens kyrka på lördag förmiddag.

Mittfolk är ungdomar från Västernorrland som tidigare spelat flera gånger på Urkult, denna gång med reunion för alla som spelat i detta band. Jag gillar den spelglädje de har och att bandet sörjer för återväxt inom musiken i Sverige.

Säkert! är ett kapitel för sig. Musiken och texten är naken och stark. Jag har inte tidigare lyssnat mycket på denna musik men inför Urkult 2018 lyssnade jag in mig rejält och ju mera jag lyssnade, desto bättre blev det. Annika Norlin är människan bakom denna musik.

Mycket bra musik fanns det att lyssna till och det hade krävts flera inlägg för att berätta allt jag hört. Sist på lördagkvällen spelade Didanka balkanmusik för att skapa den perfekta avslutningen från Stora Scen.

Lördagnatten klockan ett startade Polskedansen i Danslogen till akustisk spelmansmusik. Jag kom dit vid tvåtiden och då var det fullt med folk som dansade tungt ett-två-tre, ett-två-tre i ständigt trav och sväng runt danslogens mitt där spelmännen stod. Egentligen en mäktig upplevelse med alla dessa som sög det sista ur Urkult. Ibland bruka det uppstå allsång helt spontant men det fick jag inte uppleva denna gång innan jag begav mig till tältet någon gång efter halv fyra på morgonen. När polskedansen slutade vet jag inte men ofta kan den hålla på till fem-sex på morgonen.

En något beskänkt man bjöd upp en kvinna och ville dansa polskedans. Hon tittade kritiskt på honom och frågade: Jaha, vad kan du dansa då? Svaret var svävande men hon förbarmade sig och bort försvann de med honom i stadigt grepp. Hon förde och han fick lugnt följa med så gott det gick. Polskedans var nog inte hans bästa talang men han ville ju så gärna vara med i gänget som travade fram i ständigt ett-två-tre, ett-två-tre.

Själv hade jag också gärna lärt mig lite enkel folkdans men det får bli en annan gång på Urkult. Det är bara att hänga på och försöka komma in i takten och svänget på lördagens Polskedans. I år hade jag inte bråttom till färjan i Holmsund utan kunde sova lite längre med tanke på att jag kom sent i säng. Tror ni? Lite över sex vaknade jag och min vana trogen steg jag upp. Dock tog jag en liten tupplur efter frukosten innan jag rev tältet på söndag förmiddag.

Frukost intogs fredag och söndag på Församlingshemmet och lördag på Gästis inne i byn. Gästis är en slags förening eller sammanslutning som främjar gemenskap och kultur i Näsåker. De finns på Facebook och det var där jag hittade dem. De har sina lokaliteter alldeles nära Ingelas café. Verkar vara så hjärtlig och fin stämning där. I fredags hade de kräftkalas. Hon som serverade frukosten lät lite förvånad över att jag som kom så långt bort ifrån kände till Gästis. Vadå, jag känner till mera än vad folk tror.

På tal om mat så sist på lördagsnatten åt jag vegetariskt! Någon timme tidigare bjöds mat från Veganköket ut för halva priset och någon gång efter klockan tre blev den gratis. Hellre det än att den kastades. Då gick jag dit, gratis gillar jag. Ris och linsgryta var anrättningen som inte smakade helt oävet. I kön träffade jag en tyska som bott 7 år i Näsåker och pratade god svenska. Det verkar som om det flyttat en hel del folk till Näsåker under årens lopp trots att det egentligen är glesbygd. Nyanlända är de och då menas inte flyktingar. Det tar sin tid att komma in i bygemenskapen. Att känna sig hemma på Urkult går dock fort.


Artisterna/banden på Urkult 2018 

Säkert!

Norr om Stockholm

Mittfolk

Ale Möller och hans band

Katarina Barruk med band

Cats and and Dinosours

Partiet med vänner gav järnet natten till fredag

 

 

Annonser

Tre protagonister på scen och vad de sade

En sak som är speciell med Urkult är människorna där. Jag har inte på något annat ställe i världen mött så vänliga och lättpratade människor. Besökare, infödingar och artister. Musiker och artister rör sig ganska ofta bland folket när de inte står på scen.

Det andra året jag besökte Urkult fick jag prata med Maïa Barouh och hennes band från Frankrike. De satt där helt lugnt vid en av serveringarna och jag visste inte vem de var. Sin lilla baby, under ett år gammal, hade de med och det var detta jag frågade om. Hur kom det sig att en så ung besökare fanns på Urkult? Och sedan bara rullade samtalet på. 2016 besökte de åter Urkult.

I år fick jag bl.a. prata lite med Fredrik, sångaren i bandet Partiet. Han ville veta om jag fått några fina bilder. Han hade stannat kvar trots att bandet spelade färdigt redan på torsdag. Då inledde han showen med att berätta för bandet att detta var den vidunderliga festivalen han pratat så mycket om; det som han ville visa. Partiet har besökt Urkult tidigare men då med annan besättning.

Han är en av dessa eldsjälar som brinner för musiken, bandet och det sociala engagemanget. Han politiska åsikter går det inte att ta miste på, Sverigedemokraterna står inte högt i kurs hos honom.

Ödets ironi var att på den plats nära kyrkan där Partiet spelade in en video för många år sedan så hade Sverigedemokraterna lördag förmiddag ställt upp sitt tält . Jag såg tältet medan jag stod i kön till kyrkan där Norr om Stockholm skulle spela kl. 11.00. Detta blir intressant tänkte jag. SD har förmodligen inte många anhängare på Urkult med tanke på SD:s rasism och motstånd mot mångkulturalism. Urkults varumärke är just det mångkulturella och inkluderande över gränser. Att SD skulle få några nya anhängare på Urkult kan anses vara marginellt varför jag tror att de ville provocera med sin närvaro. Eller för att visa att de flyttat fram sina positioner och trampade på helig mark i dubbel mening. Kyrkan äger nämligen detta område kring älghuvudet och något tillstånd att vistas här hade SD inte fått från kyrkan, bara från kommunen i allmänhet. Detta löste sig dock när prästen kom farandes och körde bort dem.

Lite synd på ett sätt för det hade varit intressant att se reaktionen hos folk när de uppdagade SD:s närvaro. Reaktion hade redan kommit för det stod några meningsmotståndare med banderoller och väntade på att de skulle ställa upp tältet på ett annat ställe efter lunch. SD fann dock för gott att skudda stoftet av sina fötter och försvinna.  – Detta hade varit något att berätta för Fredrik men det glömde jag bort när jag talade med honom.

Tilläggas bör är att Urkult är en partipolitiskt obunden organisation som i samband med årets festival starkt tagit avstånd från ”rasistiska och hbtq+ fientliga partier och föreningar så som Alternativ för Sverige, NMR och Sverigedemokraterna. Rasism hör inte hemma på Urkult, vi öppnar istället våra hjärtan och skapar varje år nya mötesplatser.”

En annan eldsjäl är Ale Möller som också uppträdde på Urkult med sitt band på fredag. Maken till kunnig musiker och dragare får man leta efter; professor dessutom. Förutom härlig musik som bjöds pratade han mellan låtarna och berättade med inlevelse om låtarna, människor han mött och livet. Han borde bli en av sommarpratarna i P1! Vid närmare efterforskning har han också gjort det, år 2002. Härligt, det skall vi lyssna på!

Följande instrument lär han enligt Wikipedia traktera: mandola, skalmeja, härjedalspipa, sälgpipa, low whistle, traversflöjt, lur, kohorn, luta, flygelhorn, harpa, stråkharpa, hackbräde, althorn, mandolin, bouzouki, mungiga, munspel, dragspel, cittra och slagverk. De ni, slå det den som kan!

Ale Möller inledde – för Urkult sin specialskrivna musik ”Xenomania” – med att berätta något om namnet på akten. Ale Möller har alltid haft lusten till det främmande, vilket xenomania lär betyda i motsats till xenofobi som är främlingsfientlighet eller rädsla för det främmande. Han har varit nyfiken, velat lära, velat känna andra människor.

Ale Möller är också en mycket vis person. Han sade att vi inte skall moralisera alltför mycket när vi stöter på rädsla för främmande personer hos våra medmänniskor. De som blir olustiga och illa till mods vid mötet med det främmande. Det vi skall moralisera över är när skumma krafter i samhället utnyttjar denna xenofobi för att skapa dålig politik. Då skall vi säga stopp! – Så klokt, så välbalanserat!

Säkert! – Annika Norlin med band – var ett av dragplåstren på årets festival och även hon uttryckte sin uppskattning att hon fick uppträda på Urkult. Tyvärr uppfattade jag inte helt hennes inpass om detta men det verkade som om inte har besökt Urkult tidigare och att detta var något utöver det vanliga. Något som hon tyvärr inte känt till tidigare. Så säger de flesta första gången: Varför har ingen berättat?


Ale Möller –  Wikipedia

Ale Möller –  Sommarprat år 2002

Partiet 

Säkert! Annika Norlin  – Wikipedia

LIVE från Urkultfestivalen dag 1 – Inledning med Ale Möller. P2 Live inspelning

Protagonist är en huvudrollsinnehavare, ett ord som kanske inte används så ofta och som jag snappat upp via spanskan. Ordet finns också på svenska.

Videon från 2012 jag avsåg i texten ovan. Lite taskigt ljud men gunget är det inget fel på.

Så glad Ale Möller var när han äntrade Stora Scenen på Urkult på fredagen

Den obligatoriska fläskpannkakan på Ingelas Cafe i Näsåker

Här traskar Fredrik från Partiet iväg med hela familjen och en tunna.

Barnens eget wonderland på Urkult festplats. Urspel kallas stället med många spännande saker. Detta är skeppet.

Annika Norlin i Säkert!

Sen kväll vid serveringarna nära Solscenen. Mycket folk i rörelse.

Varför inte inhandla en trumma på Urkults egen marknadsgata?

Norr om Stockholm spelade på lördag i Ådal Lidens kyrka i Näsåker.

Här fanns det möjlighet att lära västafrikansk dans  på soliga fredag eftermiddag. Ser jag inte helt fel finns också en viss herr Ale Möller med på  scen.

Här bredvid var det tänkt för politiskt agitation. Något som blev en flopp.

 

Några väktare på plats i Näsåkers centrum lördag vid middagstid.

Och som alltid, välkommen till Urkult!

 

 

Det stora pirret i magen och allt det som följde

Alltid när jag närmar mig Näsåker uppstår det stora pirret i magen och när Urkult är över kommer den sega depressionen som en våt, kall yllefilt från en solklar himmel. En nedslående känsla som infinner sig när jag ser Näsåker i backspegeln trots alla fina minnen och upplevelser. Det är som att lämna ett hem för ett år i diasporan.  Ända tills i år.

Det stora pirret finns kvar men det är inte lika markant som tidigare år. Jag vet nu vad Urkult går ut på och tyvärr har jag fått vissa rutiner. I år för sjätte gången är jag inte mera en nyfiken gröngöling som kastar mig in ett sagolikt äventyr utan att veta vad som väntar.

Jag bor för det mesta på Näsåkers camping eftersom det är nära till festplatsen. Heta, soliga dagar finns skugga under de höga tallarna och det är lätt att spänna upp en presenning som extra skydd mot eventuell väta.

I år kom en rejäl åskskur på torsdagskvällen med mörker som en natt och med blixtar som for likt fräsande katter över himlen. Dundret över byn var mäktigt. Jag låg stilla i tältet 1 timme och 20 minuter, sedan var det över. Resten av festivalen bjöd på varmt och soligt väder förutom på söndag vid middagstid när ett lätt regn kom men då hade jag mitt på det torra och hade redan rivit tältet.

Trots att jag gjort mig till och satt upp affischer för Urkult runt om i Österbotten var det i år färre prickar från Finland på den karta där man kan visa sin hemvist. Jag läste någonstans att 8000 personer besökte festivalen i år och det betyder att det var fler än ifjol. Nästa år är det 25-års jubileum och då förväntar vi oss ett hejdundrande kalas med spännande artister och en eldnatt utan dess like.

I år fick invigningen vid torsdag midnatt avstå från elden på grund av eldningsförbudet. Showen var fin men det märktes att något saknades trots att Eldfågel gjorde sitt bästa med artificiell eld. LEDnatten ersatte eldnatten.

”Föreställningen ‘Ett liv ur askan’ lyfter fram temat depression och nedstämdhet och påminner oss om att ingenting är statiskt; det går att hitta kraft och sluta fred i sig själv, även om vägen dit kan vara stormig och lång.” – för att citera programförklaringen inför årets eldnatt. Min minidepression efter Urkult är skrattretande småpotatis jämfört med de som drabbas av verklig depression.

På söndag innan jag körde mot Fredrika besökte jag Hällristningsmuseet i Näsåker. Jag hade gott om tid och tänkte att nu skal jag bekanta mig närmare med fakta om de uråldriga hällristningar som finns vid Nämforsen alldeles nedanför festplasten.

Här har bott och verkat människor sedan närmare 6000 år tillbaka. En oerhörd tidsrymd och spår efter sig har de lämnat i form av de hällristningar som finns nere vid Nämforsen. En viss vördnad infinner sig när jag betraktar dessa bilder i hällarna invid den brusande forsen.

Hällristningsmuseet belyser detta ytterligare och förklarar historiens gång. Guidade turer till hällristningarna finns också och en sådan tur står på programmet framdeles. Jag får spara lite för framtiden.

Där vid Hällristningsmuseets café träffade jag den enda finländaren på Urkult 2018 som jag varseblivit. Hon hade sina rötter i Åbo och hade käresta från Norsjö i Västerbotten. De skulle under dagen köra upp och hämta sitt barn där.

Det var andra året hon besökte Urkult och var lika begeistrad som jag inför Urkult. Hon menade att det var bra att Urkult inte är en stor och vidlyftig festival utan att den redan nu har sitt format. Det var nästan så att hon ville hålla festivalen lite hemlig för att bevara den speciella stämning och upplevelse som Urkult är. Jag kan hålla med, max 10 000 pers, inte mera! Detta hindrar mig dock inte från att sprida budskapet.

Som jag antydde i inledningen så har jag fått vissa vanor på Urkult vilket inte är det optimala. En sak jag alltid har med mig är systemkameran, tungt hängande över axeln. 1,7 kg väger den med nuvarande all-round-objektiv. Försiktig måste jag också vara så att inte kameran får sig en smäll i trängseln och dansen. Jag har alltid tagit en massa bilder på festivalen, vilket jag inte ångar, och två år har jag varit festivalfotograf och levererat bilder till Urkult för deras reklam, hemsida och programtidning.

Här finns kanske tanke till omdaning? Varför inte lämna systemkameran hemma och istället bara ha en lätt bloggkamera med och ta de bilder som jag spontant råkar snubbla över? Avstå från diket vid Stora scen och bilder till Urkult och istället flyta med i strömmen, dansa, koncentrerar mig på den musik jag verkligen gillar, tala med människorna jag möter, ta en öl extra och vara som folk. Skippa planeringen.

Tåls att fundera på. Det betyder att jag måste köpa en lämplig bloggkamera som fotograferar i RAW och tar fina bilder. Jag har varit inne på detta tidigare men nu är det kanske dags att göra slag i saken?

”Ända tills i år” – hämtat från första stycket i detta inlägg. Pirret i magen inför Urkult består men nedstämdheten när jag lämnar Urkult är mer eller mindre borta. En orsak är att jag är friherre och kan till stora delar disponera min egen tid. Inget tråkigt jobb att återgå till och jag kan fylla min tid med mera ”Urkult” året runt. Det är upp till mig att själv förvalta Urkult-andan i mitt dagliga liv.

I morgon är det Kulturnatten i Vasa, vad kommer jag där att möta? Kanske jag redan då borde ha min nya bloggkamera med?

Jag får återkomma med mera från Urkult 2018 men kommer att varva inläggen med annat. Portionera ut i lämpliga ransoner. Nu följer en drös med bilder från torsdagen. Och du, det går att klicka på bilderna för större storlek!


Urkult 

Det närmar sig, kö för att lösa in biljetterna.

Här får vi armbandet som ger fritt inträde till Urkult på festplatsen

24 fingrar, tjugofjärde året av Urkult. Förberedelse pågår in i det sista.

600 volontärer gjorde att Urkult kunde genomföras till  ett förmånligt pris. Här en grupp som hade introduktion på torsdag.

Barna har fattat galoppen, det gäller att sälja på marknadsgatan!

Detta är ett slags boende på Urkult

Andra bor mera konventionellt

Nere vid Ångermanälven och Badplats campingen var det sol och bad som gällde på torsdag eftermiddag

Eller så begrundade man tidens gång och vattnets flöde invid Nämforsens hällristningar

Nämforsen i all sin härlighet och en människa i meditation

Här en vy från byn. Kommersen blomstrar  längs med Storgatan.

Här börjar Urkults egen marknadsgata. Liatåget råkade just passera.

Bicycle Beat från Stockholm  med vänner värmde upp inför torsdagens begivenheter utanför insläppet. Vilket ös! Redan  här infann sig feststämningen.

Här en mera stillsam aktivitet. Indisk vävteknik presenterades.

Så är  de första artisterna igång på Solscenen och publiken strömmar till. Tre scener finns: Stora scenen, Solscenen och Danslogen. Förutom konserter i Ådals-Lidens kyrka.

Många trevliga ställen finns på festplatsen högt ovanför Ångermanälven.

Eldnatten framför Stora scen efter midnatt på torsdagen.

Sist på natten till fredag bjöd Partiet på ös utan dess like. Urkult var på G!

En dag på stranden

Jag är inte mycket för strandhäng, det vet alla som följt denna blogg någon tid. Visst kan det vara skönt att sitta vid stranden men det är sanden som jag inte kan med. Att ligga i mitt i den stekheta sanden och bara steka är inte min biff. Nej, hellre föredrar jag att göra något eller bara sitta i skuggan och glo på havet. Det går an.

I lördags tillbringade jag dock en stor del av dagen på stranden och där fanns minsann också sand. Jag besökte för första gången Bergö i Österbotten och den nystartade festivalen Skärifolk. Hela sex akter hade de klämt in mellan 16.00 och 21.00 när sista bandet spelade. Förutom Apan Anders för barnen tidigare på dagen. På söndagen fortsatte evenemanget med Allsång och Wasa Bygdekör.

Bergö verkar vara en trevlig liten ö med en by och många stugor längs med vägarna. Kyrka finns där, bar och såg jag rätt finns det också handel där since 1907. Så ingen behöver ta färjan till fastlandet för att få sin mjölk, korvbit och rågbröd. Flera mindre hamnar finns med otaliga rödmålade strandbodar och båthus. Trevligt och lite pittoreskt mitt i högsommarvärmen. Fast jag hade också gärna velat uppleva Bergö på hösten eller varför inte på vintern.

Till Bergö tar man sig med färja och på 10 minuter är man över sundet. Allt gick väldigt smidigt och inga långa väntetider även om jag missade färjan med 10 meter från stranden när jag skulle tillbaka senare på kvällen. Lite snopet.

Festivalen ja. Den låg vid Bergö simstand. Där var det fint ordnat med sandstrand, minigolf, klätterställningar för barnen och naturligtvis trampolin ute på piren. Dagen till ära fanns servering av bl.a. korv och fiskpiroger. Ett tält fanns för den törstige där öl, cider och lonkero serverades.

Det var främst för The Heartbeat Band som jag besökte fesitval plus att jag fick bongat en ö till. Tyvärr tyckte jag inte bandet riktigt kom till sin rätt. Jag vet inte vad som felades, kanske det var värmen och solgasset som säkert var betydande på scen som var en lastbilstrailer direkt på marken. Sam´s Garage spelade sist och det var en trevlig överraskning. Lite mera rockigt. Frida Andersson kom direkt från Stockholm med flyg och visst kan hon sjunga och underhålla. Första gången jag hörde henne live. En fin musikalisk bekantskap.

Övriga band och artister var inte heller dåliga. Ett bra gäng musikanter hade arrangören Bergö Öråd & SkäriFolk fått ihop. Nightbird, Watermelon Bite, Jerry and the Outlaws.

Tyvärr var det inte så mycket folk till städs. Arrangören hade väntat sig 200 pers och jag undrar om det blev så många fler? Kanske det var för fint väder för att få ut folk på stranden? Hur ekonomin går ihop med så många artister vet jag inte men det fanns också ett flertal sponsorer med i spelet som kanske räddade evenemanget. Förhoppningsvis blir det en fortsättning nästa år för jag tror på konceptet att låta flera lokala band och artister uppträda och visa upp sig. Kanske det också skulle passa med lite mera folkmusik? Eller varför inte ta in något band eller artist från andra sidan Kvarken? Jag tror ju på det regionala samarbetet och det finns massor med intressanta och bra band där. Jag menar inte dyra dansband eller kändisar utan liknande band som spelade i lördags.

Viktigt är också att barnen kunde få någon aktivitet till förutom lerverkstaden som fanns denna gång. Men visst, men en fin simstrand kommer man också långt.

Gärna skulle det också kunna finnas möjlighet till camping en natt eller två. Området är begränsat så detta kan inte bli någon stor festival och det är kanske det som är charmen med dessa mindre arrangemang. Bilen fick man lämna vid skolan 2-3 km bort men man fick biljett till gratis taxi ut till festivalen.

Jag kände bara en person där men desto roligare var det att prata med henne. Bästa hade det varit om man varit några personer som tillsammans besökte festivalen. Vad jag kunde hör av folket omkring mig var det dialekt, risksvenska och finska som hördes till lika delar. Säkert många emigranter och hemvändare på plats förutom villaborna.

En fin lördag på stranden och är det nästa år lika intressant musikalisk mix så kanske jag kommer åter. Jag kände mig välkommen även om jag så att säga var utbys.

Edit: Enligt artikel i Vasabladet kom det ca. 300 personer till festivalen på lördag. Till söndagens allsång kom 150 besökare.


Publik både till lands och sjöss

Nightbird (Anna-Stina Jungerstam)

The Heartbeat Band

Jerry and the Outlaws

Sam´s Garage

Watermelon Bite

Frida Andersson

Färjefästet på fastlandssidan

Sjöbodar på Bergö

Full last, kan man säga

Både badstrand och plats för publik

Picknick och festival. Lite fläktade vinden så det var inte den värsta hettan.

Sköna härliga sommar, till SkäriFolk jag far

Vi människor älskar att prata om vädret. Ofta om det är dåligt väder och speciellt på midsommar när ”alltid-dåligt-väder-på-midsommar” skall bekräftas.

Eller så är det för varmt. Som nu. Nästa vecka lovas sol hela veckan och temperaturer närmare +30 C. Då är skuggan guld värd och tidig morgon eller sen kväll är den bästa tiden på dygnet. Nej, vi skall inte klaga på vackert väder i onödan, tids nog har vi regn och rusk, kyla som går in i märg och ben.

Idag hade jag tänkt att åter åka till Kaustby och festivalen där men planerna har ändrats. Istället blir det SkäriFolk på Bergö söder om Vasa. En ny festival med visa, folk och rock. Vid kolla av den musik som senare idag kommer att spelas fastnade jag definitivt för denna nykomling bland festivaler och kommer att ge den en chans. Konceptet låter bra: fin musik i skärgårdsmiljö. Barnen får också sitt genom Apan Anders som startar evenemanget kl. 15.00. Man måste ta vara på tillfället när det bjuds på evenemang ute på landsbygden här i Österbotten.

Till på köpet har jag aldrig tidigare besökt Bergö så det blir intressant att se denna skärgård och bebyggelsen där. Färja får man också åka dit. Gratis!

Musiken intressant och mest ser jag fram emot The Heartbeat Band. Riktigt bra musik. Även de andra banden verkar bra så jag ser fram emot en härlig kväll i Bergö ikväll.


Skärifolk – Bergö

The Heartbeat Band  

Fåren ser ut att ha det bra i  hagen tidigt på morgonen. Senare på dagen blir det väl hett under pälsen

Sister Jane bjöd på grillat igår kväll och vi lät oss väl smaka!

Allehanda blomster har sin högtid nu. Allt från strålande färggrant till dämpade färger.

Från norr till söder, allt för att sprida budskapet

Härförleden hade jag ärende söderut, något som jag nämnde helt kort. Ett litet självpåtaget uppdrag. Nu är det genomfört.

Jag hade nämligen beställt 5 stycken affischer från Urkult för uppsättning på lämpliga ställen längs med den österbottniska kusten. Två stora, tre mindre kom per post. Min avsikt är att göra eventuellt intresserade österbottningar uppmärksamma på denna fina festival 2-4 augusti.

Jag tror att Urkult är ganska så okänt i landskapet och det tänker jag råda bot på. Åtminstone försöka.

Festivalen är ju inte orimligt långt borta vare sig i tid eller i avstånd. Åker man med färjan från Vasa klockan nio på morgonen den 2 augusti så är man framme i Näsåker klockan 16 samma eftermiddag och klockan 19 startar de första banden upp på festplatsen.

Det var inga svårigheter att få sätta upp affischerna, ingen tyckte det var opassligt.

På biblioteken i Jakobstad och Vasa finns nu de två stora affischerna på väl synlig plats. Biblioteket i Närpes fick en av de mindre som genast uppmärksammades av intresserad betraktare. Även dörren till Herlers bokhandel och Lillkungs konditori i Nykarleby hyser nu en affisch för detta evenemang. Sist men inte minst fick Tesses Café en plakat på ytterdörren något som jag är mycket nöjd med. Där springer folk hela tiden för att luncha och många genomresande stannar också för en kopp kaffe eller en matbit. Just den placeringen är jag speciellt nöjd med.

Hur min drive lyckas återstår att se. Förhoppningsvis hittar fler österbottningar till Urkult i år och det blir spännande att se om fler österbottniska prickar finns på den karta där man kan visa varifrån man kommer. Vi får se. I alla fall ett försök.

Kommer du att besöka någon festival, annat musikaliskt evenemang eller sommarteater denna sommar?

En bra placering på Tesses café vid Vassor fjärdsända. Efter noggranna studier vid ytterdörren vankas här både god måltid och kaffe med dopp.

Ett par bilder från Jakobstad när jag ändå var i trakten. Loppis på torget framför rådhuset.

Gågatan i Jakobstad var ganska folktom men förhoppningsvis befolkas snart sofforna. På Jakobsdagarna i slutet av juli är här fullt ös.

Umefolk 2018

Återkommen från Umeå och Umefolk igår kväll. Först ikväll har jag fått tid att något begrunda årets folkmusikfestival och framkalla en del av bilderna som jag tog.

Festivalen inleddes som vanligt med Allspel på fredagskvällen med en fin föreställning med flera hundra personer på scen. Sångare och musikanter, varav många var barn, klämde i för kung och fosterland under ledning av konstnärliga ledaren Anton Teljebäck. Han dirigerade, styrde och ställde med kraft, något som nog behövdes med så mycket folk på scen. Märkligt att det alls fungerade.

Den första föreställningen jag besökte var med Arvvas. Jojk och raspig american style som möttes på scen. Röster och kontrabas som samverkade.

Nästa som jag hade tänkt titta på var Valkyrien men de var minst en kvart försenad så jag tröttnade på att stå i kö och avstod. Istället blev det muntra Spöket i Köket i Studion nere i källaren. Det var minsann en livad föreställning. Härlig musik och dans för alla glada. Fint att jag orkade vara upp så sent. En kvart över midnatt startade de.

Det var glädjade att det var så mycket ungdomar som dansade. Överhuvudtaget verkar återväxten vara god inom folkmusiken. Många barn som spelar något instrument och alltid är det några som blir mästerspelmän.

Fint är också att de s.k. ”Sverige-vännerna” inte lyckats kidnappa folkmusiken och folkdansen utan den lever fri och inkluderande. Något som också vice ordförande för Umeå Folkmusikförening, Elsa Reimerson, var inne på i sitt tal. Musiken är utan gränser, likaså dansen. Man behöver inte kunna språk för att lyssna på musik och detta märks inte minst inom folkmusiken.

En ung tjej framförde en sång under Allspel på något språk jag inte uppfattade men vilket starkt framträdande! Jag tror att hon var från Umeå.

MäSä-duo från finska delen av Österbotten var också på plats med ett par fina framträdanden. De fick det verkligen att svänga. Jag har tidigare sett dem i Vasa på Folk musikdagarna i höstas. Tyvärr var inte deras svenska av bästa sort så det blev att försöka göra sig förstådd på engelska. Det gick också men tyvärr bortföll det mesta av deras vanliga mellansnack och humoristiska historier som annars ingår i deras show. Trots det blev det en glad och uppsluppen föreställning.

Bredvid mig vid ett av borden längst fram satt en äldre dam som också var utrustad med systemkamera. Hon berättade att hon hade haft bråttom till festivalen men att hon hade varit på resa någonstans i norra Finland och blivit försenad p.g.a. kölden eftersom bussen vägrade starta i den 35-gradiga kylan. Men fram kom hon och vid bordet satt hon och inget visste hon om vem som skulle spela. Jag upplyste henne om MäSä-duo och hon funderade att då blir det nog något finskt sentimentalt och nostalgiskt. Nejdå, replikerade jag, det skulle förvåna mig. När halva konserten var genomförd lutade jag mig fram och frågade vad hon tyckte. Jättebra, svarade hon. Detta hade hon inte väntat sig.

Jag träffade annars Lauri, som ingår i duon, ombord på färjan på söndagen och vi pratade en liten stund. Duon har annars representerat Finland vid någon festival för inte så länge sedan i Uzbekistan och nu ser de fram emot ett aktivt år med många spelningar. Bl.a. kommer de att spela på Luleå Spelmansstämma 15-17juni. Och på Kaustbyfestivalen har Lauri varit sedan femårsåldern.

Lördagen börjad med teater. Tjära människa hette stycket och handlade om vissångaren, poeten och människan Vilho Ollikainen från byn Ullatti, öster om Gällivare. Vilho var ett verkligt original och en livskonstnär och hans person fanns på scen genom Jan Johanssons eminenta framförande. Jag är glad att jag hade möjlighet att se denna förställning för människan Vilho blev ännu en av dessa som gör världen lite bättre att leva i.

Det hela var egentligen en dubbelakt för en stund senare fanns bandet WAO på scen och framförde musik av Vilho Ollikainen där bl.a. Jan Johansson ingick med dragspel men också delar av bandet JP Nyström som Vilho spelat en del tillsammans med. Vilho levde åren 1934-98. Att få lära känna Vilho var något av höjdpunkterna på årets Umefolk. – Bandet WAO bar sitt namn efter just Vilho Akseli Ollikainen.

Spelkvinnor och munspelmän upplevdes på lördag vid sextiden. Tre av Sveriges mest begåvade spelkvinnor Långbacka/Willemark/Rydberg mötte på scen munspelmästarna Jouko Kyhälä och Filip Jers. Också en minnesvärd dubbelakt.

Katarina Barruk var kanske den som jag såg mest fram emot på hela Umefolk. Jag har tidigare haft förmånen att träffa henne när hon signerade debutalbumet Báruos jag köpte vid hennes första releasekonsert i Umeå 2015. Knappast hon mindes mig nu men jag hamnade åter bredvid tysken jag skrev om i förra inlägget och han hyste desto större förhoppning att hon skulle känna igen honom. Han hade nämligen under dagen deltagit i en workshop med jojk och förstod jag rätt hade Katarina också varit med där. Vad de jojkade förstod han inte, kanske det var om Jesus, funderade han. Huvudsaken var att han fick vara med och uppleva detta.

Han skulle under kommande vecka vidare till Stockholm och Oslo. Med tåg! Inget flygande där inte. Det var förresten tredje gången han bevistade Umefolk. Jag tipsade honom om Urkult och han verkade intresserad ända tills jag nämnde datum 2-4 augusti. Aj, aj, det var illa för just den helgen gick en heavy metal-festival av stapeln alldeles i närheten där han bodde och det ville han inte missa. Den besökte han alltid. Den musiksmaken hade jag inte väntat mig av honom.

Katarina Barruk framförde sin musik med både känsla och kraft. En del nytt material och även kända stycken sedan tidigare. Jojk ingår som en naturlig del i hennes musik och umesamiska använder hon som första språk på scen men pratar också svenska till oss oinvigda. Umesamiskan för en tynade tillvaro men Katarina hoppas med sin musik och sitt engagemang föra sitt modersmål vidare.

Efter konserten stannade tysken kvar, jag hoppas han fick träffa Katarina för hon verkade vara hans stor idol.

Senare på kvällen uppträdde The SISKIN Quartet på Idun. Fin och njutbar musik men inte så mycket folk ändå vilket var synd. Jag kände till Bridget Marsden & Leif Ottosson sedan tidigare men den skotsk/finska duon Sarah-Jane Summers & Juhani Silvola var nya för mig.

Allra sist på lördagsnatten spelade Sallyswag i Studion där de gav järnet inför en dansant publik. De sprudlade av kvinnokraft!  Det är tydligen i Studion man dansar som mest och bäst, sist på kvällen. Denna gång såg dansandet ut att vara av mera modern typ.

Själv kände jag tröttheten komma krypande och någon gång efter klockan 01 gav jag upp kröp jag nöjd till sängs. Ännu ett Umefolk var till ända och jag hoppas att detta inlägg någon gång i framtiden skall påminna mig om Umefolk 2018. Detta var något av det som jag upplevde men det fanns så mycket mera. Tyvärr hinner man inte se och hör allt. – Väl mött nästa år!


Allspel

Arvvas 

Spöket o köket  

Tjära människa –  teater

WAO

Spelkvinnor och munspelmän 

Katarina Barruk

MäSä Duo  

The SISKIN Quartet 

Sallyswag 

 En kväll på Tráhppie –  Blogginlägg 2015 

En bild från Umefolk blir det ikväll. Jag får återkomma med fler bilder i ett annat inlägg.

Katarina Barruk