Wilmer X

Har ni hört? Wilmer X från Malmö skall ge sig ut på turné nästa år! Återuppståndna. Ett av år 2018 stora händelser!

Så fint och bra för det är ett av de svenska band som jag gillar allra bäst. Jag hoppas verkligen att de också kommer att spela någonstans norröver även om Österbotten är en förhoppning i det blå. Men kanske Umeå?

Jag såg Wilmer X för första gången på slutet av 70-talet eller i början på 80-talet i Malmö på Pireus, studentklubben. Den tiden var jag rena ungdomen. Wilmer X var i sin början och så bra de spelade. Jag minns den gången de spelade en nyårsafton på  Pireus tillsammans med John Pohlman, meteorologen ni minns.

Om det inte är orimligt svårt kommer jag att försöka få biljett till någon av deras konserter. I kungariket får jag förmoda. Finns på min bucket list 2018!

Någon av läsarna som känner för Wilmer X?


Wimer X 

Skrällen: Wilmer X återförenas och ger sig ut på turné

Nå, men då spelar vi en låt för att friska upp minnet

 

Annonser

Euskefeurat på Idun

Som skymtat besökte jag Umeå senaste helg några dagar. Utflyktens musikaliska höjdpunkt var uppträdande av Euskefeurat på Iduns stora scen i Folkets hus. I det närmaste fullsatt salong.

Euskefeurat framförde låt efter låt i gammal god stil i närmare tre timmar med en halvtimmes paus i mitten. Det som jag gillar hos denna Pitebaserade grupp är bra melodier till texter som berättar något, inte bara det vanliga hjärta och smärta, utan om vanligt folk, utflyttarna, de som stannade kvar, det kärva livet i glesbygd och by, en bister men bedårande natur, original, det lite barska framom ren nostalgi. Men visst förstår jag också de som lyssnar till gruppen av nostalgiska skäl; flera av låtarna handlar om flytten och längtan hem. På deras hemsida finns texten till en mängd, kanske alla (?), låtar från deras skivor. Vad annat är att vänta från en bygd så full av historier och berättande.

Deras popularitet beror också på medlemmarna i gruppen. Ett glatt och fullvuxet spelgäng, med riv och takt, blandat med vackra, stämningsfyllda slingor, skickliga musikanter som ofta trakterar olika instrument. Någon scenshow har de inte utan de står rakt upp och ned och framför sina låtar blandat med underhållande snack och historier som tätt lockar till storskratt. Inte minst Ronny Eriksson är den stora berättaren i detta gäng. De behöver helt enkelt inga extra krumbukter på scen, sångerna och berättelserna gör allt.

Namnet Euskefeurat är pitemål och betyder ungefär olustig. En av deras låtar heter Aotom Taotom och handlar om Sara vid sin vävstol. ”Aotom taotom tjila mila faotom, öukes framma å minskäs bak” – förstå det, den som pitemål inte kan. Det finns många låtar med pitemål eller med inslag av dialekten på deras repertoar men någon svårighet att hänga med i texten är det ändå inte.

En fin kväll att minnas. De kommer ännu att fortsätta med sin turné runt om i kungariket och det närmaste från oss är väl Ö-vik i mitten på mars. Jag vet inte om de besökt Österbotten någon gång men visst vore det kul att få hit dem. Jag menar, de har så mycket att ge som känns hemtamt och samtidigt uppfriskande annorlunda med perspektiv från Norrbotten och trotset att så på egna ben i ur och skur.

Tyvärr spelade de inte min favoritlåt ”Altersbruk” men här kommer den istället. Lyssna på texten, den är fenomenal, speciellt för den som gjort resan inför en stundande, efterlängtad semester.


Euskefeurat

Eller förresten, vi tar väl en till som jag gillar extra bra och sedan letar ni upp dem på Spotify! Ok?

 

 

En kväll på Arbis i musikens tecken

Lördagskväll besökte jag för första gången Arbis i Vasa (Vasa arbetarinstitut). Folkmusikdagarna i Vasa gick av stapeln senaste vecka och som grädde på moset bjöds till konsert på lördagskvällen i Arbis hus på Sandögatan helt nära Wasa Teater. Visst fanns det också andra musikframträdanden under veckan men jag valde detta tillfälle.

Folkmusikdagarna i Vasa är ett litet arrangemang jämfört med t.ex. Kaustbyfestivalen och Umefolk men jag uppskattar ändå att det finns aktiva människor som engagerar sig och lyfter fram folkmusiken. Som ung hade jag knappast brytt mig om folkmusik men med åren har mitt musikintresse breddats och det är jag glad för.

De om inledde konserten var tvillingsystrarna Jessica och Janeta i gruppen med det passande namnet Double J Twins. Fiol och dragspel är deras instrument och så bra de spelade. Riktigt njutbart och medryckande. De är från Korsholm så de var så att säga i hemsoporna. Tidigare i år har jag också träffat ett par andra systrar som spelar som duo, nämligen Systrami från Sverige. Det var på Kaustbyfestivalen. Tur att det finns återväxt inom folkmusiken.

Från Sverige uppträdde skönsjungande vokalgruppen Irmelin. Även de har jag tidigare hört live och denna gång fick jag tillfälle att byta några ord med Maria Misgeld, en av de tre medlemmar i gruppen. Jag beklagade att det var så liten publik som var närvarande men hon var glad åt de som kom och berättade att en gång i Helsingfors hade det bara kommit 10 personer till en av deras konserter. Så det kunde som sagt ha varit värre. Klart fler än 10 mötte upp i lördags men det hade säkert rymts lika många till i salen. Synd att folk missade ett sådant tillfälle att uppleva fin musik till ett billigt pris. Som friherre gick jag in för resonabla 7 europenningar.

Irmelin hade tidigare på lördagen kört en workshop i stämsång. Som avslutning på deras framträdande kallade de upp deltagarna på scen och tillsammans sjöng de några låtar från dagens övningar. Vackert!

Som avslutning spelade MäSä-Duo, två finskspråkiga herrar från Ilmajoki i södra Österbotten. De kunde minsann hantera fiol och dragspel till taktfast stampande i golvet. Inga ledsamheter där inte. Även dessa har jag sett och hört tidigare. De talade enbart finska och jag tror inte jag var ensam om att missa en del av deras skämt och poänger. För det hör ju till att berätta och dra en och annan lustighet mellan låtarna. Nåja, musiken var det huvudsakliga.

En riktigt fin kväll tyckte jag. Kaffeservering mitt i kvällen för den som ville.

Nu är det bara att vänta på Umefolk i slutet av februari. Jag har redan boka hotell och väntar med spänning på vilka som kommer att spela och uppträda där. Umefolk brukar leverera så jag är lugn, det blir vinterns stora händelse.  Det är en stor fest som präglas av folkmusik av alla de slag men det är inte enbart den traditionella folkmusik som hörs. Utbudet är verkligen varierat och inledningen med mäktiga Allspelet får inte missas! Allt från barn och ungdom till garvade spelmän och –kvinnor. Med eller utan knätofs; de flesta är helt vanligt klädda.

Så varför inte fundera på att uppleva Umefolk senare i vinter? För oss i Österbotten är det bara en färjetur bort till ett dygn eller ett två med fest och musik i Björkarnas stad. Fundera på saken, den 23-24 februari händer det! Jag lovar, det blir riktigt bra!


Double J Twins

Irmelin

MäSä-Duo

Umefolk 

Systrarna Jessica och Janeta Österberg från Korsholm är utbildade i klassisk musik men spelar nu mest folkmusik. Egna eller andras låtar i olika arrangemang.
Skön stämsång av Irmelin. På deras hemsida finns hel del smakprov att lyssna till. ”Gammelkäring” är min favorit.
MäSä-Duo fick det verkligen till att svänga. Där sparades inte på krutet.
Till sist en bild på interiören hos Arbis.

 

Musik jag hört och sett den senaste veckan – mina videos

Förra söndagen var det byadag, i tisdags besökte jag Kaustbyfestivalen och naturligtvis tog jag en hel del bilder, som ni sett en del av redan, men jag filmade också något. Från båda dagarna har jag gjort varsin video som jag tänkte visa här på bloggen.

Första videon är från Byadagen med Jonas Skeppar och Jasmin Linde som spelar en dansk låt ”Gæstebud”. Riktigt bra tyckte jag det lät.

Andra videon är ett hopklipp av några framträdanden på Kaustbyfestivalen i tisdags. I tur och ordning spelar Floating Sofa Quartet (FI/DK/SE), Tuuletar (FI), Cuejero (ES/FI), Trad.Attack! (EE).

Floating Sofa Quartet var kanske den stora överraskningen. Namnet på bandet kom sig av att de vid ett tillfälle när de var nya och inte ännu hade något namn så satt de vid ett vattendrag av något slag och just då så kom en soffa flytandes förbi av någon anledning. Någon fick en snilleblixt och vips så hade gruppen fått sitt namn: Floating Sofa Quartet.

Idag lördag skall jag på kalas. Om där finns musikalisk underhållning vet jag inte men säkert mycket surr och durr. Fast det kan jag inte spela in.

En tisdagskväll i Kaustby

Juli bjuder på en mängd aktiviteter, nästan för många, kan man tycka. Andra tider på året är det mera tunnsått. Men just nu är det sommarteatrar, loppisar, auktioner, byadagar, festivaler och jag vet inte allt vad som finns att besöka.

För mig har det nästan blivit en tradition att besöka Folkmusikfestivalen i Kaustby varje sommar. En stor mängd musik finns att välja bland och utbudet är varierat under hela veckan. Det är inte bara fiol och dragspel som hörs utan även mera exotiska toner av internationellt format.  Även finsk schlager- och dansmusik för den som gillar det. Igår körde de t.ex. en session som kallades ”Tribut till Kirka”. Bara Kirka-låtar framfördes.

Kirka var, som de flesta finländare känner till, en stor och omtyckt finsk sångare och artist som gick bort 2007.

Själv hade jag mest tre akter för ögonen: Duo Systrami (Sverige), Tuuletar (Finland) och Trad.Attack! (Estland). Däremellan hann jag också lyssna på en hel del annan musik under de åtta timmar jag var där.

Duo Systrami är ett syskonpar från Ångermanland som spelar fiol och cello. Jag har sett dem tidigare på Urkult och ville åter uppleva deras musik. De spelar en musik man gärna hör sent en stilla sommarkväll. Spröda toner som kan växa till en mullrande fors eller en klagan över myrar och älvar. Jag köpte en signerad skiva som minne.

De såg glada ut när de tittade ut genom dörren bakom scenen och såg kön som väntade på att bli insläppt. Kanske hade de inte väntat att så många skulle komma? Finlands Radio gjorde också en inspelning som kommer att sändas senare.

Tuuletar är en vokalgrupp som enbart använder sina röster. Men på vilket sätt! De är tidvis som en hel orkester. Jag har följt dem genom åren och fick nu åter tillfälle att se och höra dem.

Trad.Attack! är ganska så ny för mig. De kommer också i år att uppträda på Urkult och jag ville få en liten försmak av deras musik. De spelar folkmusik i modern tappning, något som ungdomarna gillade. Som de hoppade och skuttade till musiken i den sena kvällen. De (Trad.Attack!) har ett speciellt sound som jag gillar.

Men som sagt, det fanns en hel del annat också. I Spelmanhuset uppträder ofta mindre grupper med traditionell spelmans- och folkmusik. Jag vet inte riktigt hur många scener som finns men alltid finns det något på gång.

Så, har inte fullbokat program för resten av veckan så vik en dag eller två för besök på Kaustbyfestivalen eller som dess officiella namn är: Kaustinen Folk Music Festival. Folkligt, festligt. Fredag och lördag brukar bjuda på det bästa av utbudet och mycket folk kommer då. Som svensk går det alldeles utmärkt att ta del av det som bjuds i det annars närmaste helt finskspråkiga Kaustinen.  I biljettluckan var det inga problem bli betjänad på svenska och på deras hemsida finns en hel del information på svenska till skillnad mot Vasa Festival som inte har ett enda ord svenska på sin hemsida trots att Österbotten till stor del är svenskspråkigt. Fy på dem!

I värsta fall blir det så att jag åker en gång till till Kaustby denna festival. Vi får se hur humöret är på lördag. –  Såja, nu blir det annat ikväll.


Duo Systrami 

Tuuletar  

Trad.Attack!  

Kaustinen Folk Music Festival

 

 

 

Scen Setor finns alldeles strax utanför insläppet. Har spelar mindre grupper
Duo Systrami – systrarna Fanny och Klara.
Floating Sofa Quartet kallar sig denna muntra kvartett. Från vänster två danskar, sedan en finsk österbottning och till sist en skåning. De spelade livlig och medryckande musik.
Tuuletar som också rappade på valfri sida ur Kalavala-boken. Annars är det underbar stämsång och rösttrollerier de är kända för
Ville man lyssna till hornmusik fanns också sådant. Från Nedervetil var dessa musikanter.

 

Trad.Attack! från Estland fick minsann basen att kännas i märg och ben. Bl.a. säckpipa till dansanta takter spelades.

Musiken då?

Musiken var en del, naturen en annan men mest var det människorna som levde med i rytm och ton, gemenskap och särdrag, skogens doft och forsens närvaro.

Något riktigt stort dragplåster hade inte Urkult i år även om vi har namn på listan som platsar bland de välkända i kungariket. Jag tänker på artister som Merit Hemmingson, Amason, Väärt och Goat.

Merit Hemmingson spelade på lördagskvällen och hennes välkända sound gick inte att ta miste på. Hon satt bakom sin hammondorgel och plirade ut över publiken medan hon lät tonerna strömma ut över folket som andäktigt lyssnade. Till sin hjälp hade hon också en duktig mansperson på trummor. Tyvärr har jag i skrivande stund inget namn på honom.

Det var en fin upplevelse att få höra Merit live efter alla dessa år då jag köpte hennes LP:n på 70- 80-talen. Ta bara en sådan låt som ”Allt Under Himmelens Fäste” som jag spelade mången gång den tiden när jag fått min första skivspelare.

Tyvärr spelade hon vid samma tidpunkt som Brincadeira uppträdde vid Församlingshemmet varför jag blev tvungen att dela på upplevelserna. Brincadeiras trum- och dansuppvisningar var en av de stora händelserna på Urkult. De inledde tillsammans med Cirkus Nord på Eldnatten då de lät trummorna mäktigt dåna över festpubliken. På fredagen körde de en spontan-show utanför ingången till festplatsen och på lördagkväll uppträdde de som sagt vid Församlingshemmet där jag för övrigt intog frukost varje morgon.

Brincadeira är en samling spanska ungdomar som med trummor av olika slag och med en rörlig show och mycket improvisation bjöd på en underbar föreställning. Spelglädjen och uppfinningsrikedomen var det inte att ta fel på. Jag kommer att sammanställa en video längre fram som ni kommer att få se. Jag gillar verkligen denna typ av underhållning.

Leilia var en annan spansk grupp och de sjöng sånger från Galicien. Vacker stämsång och fina rytmer även om de inte hade några instrument. De bar vackra känningar som ni kommer att få se i annan video längre fram.

Mittfolk är en svensk grupp med ungdomar från Västernorrland som spelar musik med rötter i den Västnorrländska folkmusiken. Besättningen byts ut vart efter. Jag har sett dem några gånger tidigare och varje gång blev jag tvungen att stanna tills sista tonen klingat ut. Mycket duktiga spelmän och –kvinnor. Även denna gång spelade de helt fenomenalt. Här en video (filmad av Magnus Andersson) från årets Urkult där de spelar Gubben Garberg. Något skymtar också jag i publiken för den som hinner med.  Bl.a. fanns det en tjej som spelad följt som verkligen levde sig in musiken och gav järnet. Hon kunde knappt stå stilla i taktens välde. Jag skulle gärna se att de fick uppträda också här i Pampas vid tillfälle. Överhuvudtaget borde det bli betydligt större utbyte av musik, konst och kultur mellan Österbotten och Norrland. Det finns massor med fina artister och utövare som borde få komma fram. Jag vet inte vem jag borde anbelanga.

Mahotella Queens från Sydafrika var en frisk fläkt som bjöd på både sväng och medryckande sång. Lägg därtill att två av damerna var över 70 år. Det fanns ännu en annan kvinna i samma ålder men hon fick ersättas av en ung förmåga därför att läkaren förbjöd henne att flyga så långt. Jebo är ett ord som de ville att vi skulle säga. Jebo betyder ungefär något som ”ja visst, så klart”, om jag inte minns fel. I alla fall gick det ut på att vara positiv till det goda som sker och inte vara rädd för att delta i den glädje och puls som trots allt ändå finns.

Amason och Väärt är två grupper som jag gärna lyssnar till flera gånger. Speciellt Väärt fick mig att stanna till därför att sångaren berättade mellan låtarna om bakgrunden och historien kring låtarna. T.ex. låten Surkas  som handlar om en laestadiansk flicka som mobbades i skolan p.g.a. att hon var annorlunda. Texterna handlar ofta om livet i Norrbotten.

Det fanns ett 30-tal artister och de flesta var i mina öron njutbara om än många okända. Det är det som är en av poängerna med Urkult, att stifta bekantskap med okänd musik. Jag samtalade vid en frukost med en dam från Sollefteå och hon tyckte att Urkult är som ett smörgåsbord som bjuder på sådant man inte visste att man tycker om. Så sant! Hon var intensiv och skulle vidare med att tolka för gruppen Leilia eftersom hon kunde spanska, född i Buenos Aires som hon var.

Jag vill också nämna gruppen Basco som spelade medryckande musik och Aurelia Dey som spelade sist på fredagen vid midnatt. Det fanns flera som jag lyssnade till och som jag verkligen uppskattade, t.ex. trion Irmelin med sin fina stämsång men någonstans måste jag sätta punkt.

En video har jag släppt på YouTube och den finns här nedan. Det är Goat som spelar en märklig, suggestiv, mystisk musik. Medlemmarna är maskerade och ingen vet deras identitet. Lite som Lordi men i snyggare förpackning och en musik som tilltalar mig. Takten var drivande och ljudmattan hypnotisk medan dansen som de två sångerskorna utförde var närmast rituell. I videon finns också en show med eldkonst som en man utförde till musik av Goat. Fullmånen lyckades jag också få med på ett hörn. Fullmåne vid Nämforsen i begynnande sensommar, eld och rytm, då är det Urkult!

Laleh på TV

Dokumentären om Laleh visades igår på TV  men eftersom jag inte har min Tv-antenn i skick var det nära på att jag inte fick se programmet. Hon är min en av mina stora idoler när det gäller musik och jag ville ogärna missa detta tillfälle. Hennes musik är underbar, som person är hon unik och hon är en stark kvinna som inte låter sig styras hur som helst av musikbranschen. Tvärtom är det hon som bestämmer var skåpet skall stå.

Mina grannar har inte heller Tv-arrangemangen i skick så dit kunde jag inte gå så då det blev till att ta luren och höra om ett par av mina bekanta eventuellt var intresserade av programmet. Jo visst, det gick bra så då åkte jag dit för att titta på TV samt fick en trevlig pratstund också. Att dokumentären även sändes senare på kvällen från finlandssvenska Tv:n hade jag missat. Då hade jag kunnat se programmet via Internet men nu blev det besök och det var inte det sämsta.

Vi kom att tala om den första tiden, i början på 1960-talet, när Tv:n gjorde sitt intåg i trakten. De gårdar som först skaffade TV fick snart nyfiket besök av snart sagt hela byn. Hylands Hörna, Bröderna Cartwright och Familjen Flinta skulle ses. Mina bekanta som jag besökte igår kväll kunde berätta att det t.o.m. ordnades taxiresor till den man i deras by som först köpte TV. Han borde ha tagit inträde.

I vår by var det likande händelser. Det har berättats mig att på ett ställe ställde de upp mjölkhinkar på stuggolvet och plankor ovanpå så att alla skulle få sitta. På ett annat ställe var de ganska kvällströtta men hade inte hjärta att schasa iväg publiken utan sade: Vi går och lägger oss nu, stäng av Tv:n när ni går!

Min farbror och hans familj skaffade TV betydligt tidigare än far och mor. Därför hände det sig ibland att vi smet iväg över landsvägen för att se ett eller annat program. Lite harhjärtad var jag ibland för en gång blev det så spännande och otäckt att jag blev tvungen att hitta på en ursäkt för att gå hem. Programmet handlade om barn som blev instängda i en trång grotta och inte kunde ta sig ut. Där irrade de omkring i mörka gångar och diverse trånga passager. Hur det gick för barnen minns jag inte men säkert klarade de sig på ett eller annat sätt, men det fick jag inte se. Än idag undviker jag att se filmer som frossar i våld. Överhuvudtaget tittar jag väldigt lite film. Min TV-antenn är kaputt och det är snart sagt årtionde sedan jag satt min fot i en bio.

Hur som helst, Laleh fick jag se igår kväll och det är jag tacksam för. En mera vidunderlig person får man lera efter. Programmet kan också ses på tisdagskväll i repris.

laleh
Där är hon, Laleh i rutan. Te/kaffe och dopp bjöds som munskrypelse.

En låt med text som berör henne själv men också miljontals människor världen över.