Att längta hem

Kan man längta hem till en plats där man aldrig har bott?

Frågan ställdes i ett tv-program härförledes. Programmet ingår som tredje och sista del i serien ”Med hjärtat i Kurkkio” som nyligen gått på Svt. Finns också att se på Svt Play fram till den 19 juni.

Programserien handlar om författaren Åsa Larson som återvänder till byn Kurkkio i Tornedalen efter 30 år. Hon har levt åtskilt från sin mormors vardag som hon upplevde som barn. Att vara älskad och som en del av en annan tid. Sin mors syskongräl, som hon inte hade någon del i, klippte banden till den trakt som hon egentligen hörde hemma i med dess språk meänkieli och liv.

Kan man längta hem till en plats där man aldrig har bott? Ja, vill jag svara! Jag har upplevt det själv.

Åsa Larsson fortsätter: ”Att vara hemma. För mig handlar det inte så mycket om en plats, som en själens tillstånd. Ett lugn som kommer av att man passar in utan ansträngning, utan att föreställa sig.”

Detta upplever jag varje år när jag återvänder till Urkult. När jag närmar mig Näsåker med pirr i magen, platsen för Urkult, världsmusikfestivalen och folkfesten, upplever jag det som att komma hem. En speciell känsla infinner sig. Jag vet att jag inte är ensam om den känslan!

Hur kan det komma sig? Jag har ju inte bott där förutom några dygn i tält de senaste fem åren.

Åsa förklarar: För mig handlar det inte så mycket om en plats, som en själens tillstånd.

Just det, själens tillstånd. Visst är Näsåker vackert belägen invid Ångermanälven och Nämforsen men det är ändå människorna som deltar i Urkult som är smältdegeln för denna känsla, själens tillstånd. Musikens breda urval, att kunna släntra omkring som om det vore hemma i pyjamas, att kunna tala med nästan vem som helst och också få svar på tal. Att inte behöva vara på ett visst sätt utan bara vara sig själv.

Jag förstår att vissa kan uppleva detta som flummigt men något som man aldrig provat på eller besökt, hur kan man då VETA?

Just nu är det hög tid att köpa biljett till Urkult 2018 om man är om sig och kring sig. Sista december är datum för mest förmånliga priset på biljetten! Och tiden närmar sig för de första artistsläppen. Spännande. Någon som känner sig manad?


Med hjärtat i Kurkkio – Svt program

Urkult 

P2 Live –  Musik från Urkult 2017 med Vieux Farka Touré och Ane Brun

Ja, men då tar vi som grädde på moset ett gäng Urkult-bilder från i somras. Fler bilder från olika Urkult-år  finns på min Flickr fotosida.

Slappa i en hängmatta högt ovanför Ångermanälven. Det är Urkult det.

Egen stol eller sitta i branten vid Stora Scen.
Eller besöka någon av alla kringaktiviteter. Det finns massor!
Stora som små är med.

Kapten Röd på Stora Scenen. Det finns ytterligare två scener på festplatsen.
Annonser

Urkult 2017, en sammanfattning

Urkult har gjort en sammanfattning på sin hemsida över årets festival och kunde konstatera att vädret blev perfekt ändå. Vidare var det en jämställd festival med ungefär lika många män som kvinnor som artister och i grupper. Ordningen var mycket god och ett fåtal gripande gjordes av berusade och inga anmälningar om ofredanden och sexuella brott gjordes, något som andra festivaler får dras med. Något färre besökare i år 5556 mot 5852 ifjol. Vädret spelade säkert en roll i detta är min åsikt. Prognoserana var ju inte direkt lysande veckan innan.

1780 barn var också med på festivalen och det om något sätter sin  prägel på denna folkfest. De, barnen, syntes nästan överallt.

På hemsidan finns också en enkät som man kan svara på och jag tänkte nu svara på frågorna i denna blogg.

Vilken artist fångade ditt hjärta? – Gruppen Rim är mitt svar. Härlig svängig folkmusik som får en att skaka sina lurviga. Andra artister som jag verkligen gillade och som stundtals framkallade gåshud var Ulrika Bodén med gruppen Ahlberg, Ek och Roswall, Enkel, Sofia Jannok och Trad.Attack. Men det fanns så många fler som jag tyvärr helt eller delvis missade. Kumbia Queers från Buenos Aires var asbra, Ane Brun var betydligt bättre än vad jag väntat och Kapten Röd gav järnet sent på fredagkväll. För att nämna några.

Roligaste minnet? – … var de bekanta som jag träffade. Så småningom har jag lärt känna några och fler tycks det bli. För att ytterligare nämna någon så dök Thomas från Hudiksvall (tror jag) upp redan på torsdag. En Karlström som kände igen mig och ville diskutera sin släkt och dess rötter i vår by Oxkangar var en annan. På 1860-talet flyttade en familj från byn till trakten kring Storsjön i Junsele och av dessa två, Jakob och Maria, har det uppstått en stor släkt av vilka en del är intresserade av vår by och varifrån Jakob och Maria kom.  Jonna är också ättling till dessa två. Kul att få prata om detta och att bli igenkänd av en för mig helt främmande person.

Annars är ett av Urkults kännetecken vänligheten mellan folk och frånvaron av stök och bråk.

Deltog du i någon kurs/workshop? – Nej, det gjorde jag inte. Visserligen såg jag på torsdag  Anna Fält med ”Finnskogarnas magi” i biografen men det var kanske inte riktigt min grej. Lite för avancerat för mig. Fin sångröst hade hon i alla fall.

Nämn tre ”måsten” att uppleva/göra på Urkult: Eldnatten naturligtvis. Så bra den var i år med Burnt Out Punks som bjöd en helt enastående eldig show. Bra plats i slänten fick jag också och utrustad med vinklad sittbräda gick det riktigt bra att sitta. Utan sittbräda hade det varit sämre för då måste man spjärna emot för att inte rasa nedåt vilket kan förta en del av upplevelsen.

Nämforsen med alla mångtusenåriga hällristningar måste också varje år få besök. Bara att knalla nedför berget och se den obändiga kraft som vattnet uppvisar i sitt fall bland klippor och stenar. Så har det varit i tusentals år. Ingen landhöjning här att tala om, något som vi i Pampas ständigt påminns om både i nutid och historiskt.

Fläskpannkaka på Ingelas Café inne i Näsåker är också ett måste för min del. Så god fläskpannkaka som där serveras! En tradition jag försöker upprätta. Fläskpannkaka är inte vanligt på denna sida pölen vilket är synd.

Dessa är mina tre ”måsten” på Urkult.

Just nu håller jag på att gå genom alla bilder och videos som jag tog. Ett tidsödande arbete som normalt tar hela hösten. I år vill jag dock bli klart så fort som möjligt för att kunna leverera bilder till Urkult, festivalfotograf som jag var i år.


Summering av Urkult 2017 

Här en drös bilder från fredagen

Såpbubblor vid Hembydsgården
Nära Badplatscampingen
Här bodde ett livat och entusiastiskt gäng. Trummor mitt i natten klockan 3-4 var inte så uppskattat. Men de tystnade snart efter tillsägelse. Inget tjafs där inte!
Allehanda te till försäljning på marknadsgatan
Interiör från Urkult

I väntan på sin favoritmusik i Danslogen…
… som kanske var RIM?
Serveringen nära Solscenen

 

Här en bild jag gjorde som tack för årets Urkult

Lurad på villovägar, renen och Eldnatten

Jodå, Brunte höll ända fram till Näsåker trots att vi bitvis var ute på ett vägbygge som egentligen var avstängt. På morgonen satte jag på navigatorn, inte för att det behövdes utan mera för att se Näsåker dyka upp på skärmen. Navigatorn föreslog väg 335 via Sidensjö och det var jag fullt tillfreds med. Jag har åkt den vägen flera gånger tidigare.

Tyvärr möttes vi av skyltning som berättade att väg 335 genom Sidensjö var avstängd för vägbygge. Det visste inte navigatorn utan tjatade en god stund om U-sväng när jag istället körde mot Bredbyn i hopp om att hitta en annan väg. Gubben i telefonen var tyst en lång stund tills han plötsligt föreslog en vänstersväng. Gott så, tänkte jag och funderade att nu har han säkert glömt väg 335. Vi körde genom ett vackert landskap jag inte sett tidigare tills vi plötsligt kom in på väg 335 vägbygget. Så trist, navigatorn hade lurat mig!

Vi knallade på en god stund längs med vägbygget som minsann inte var någon autostrada. Brunte fick sig en rejäl rusktur. Nåja, inget vara för evigt på denna jord och snart kom vi åter in på farbar väg. Tur var det för en stund senare mötte vi en ståtlig ren som gick mitt på vägen till synes helt obekymrad. Den såg snäll ut och gjorde inga utfall när jag sakta gled förbi. En hyfsad bild fick jag t.o.m. En bonus på denna Urkult-färd.

Väl framme i Näsåker var det dags att söka sig en tältplats på campingen men tyvärr hade någon redan snott min fina plats jag brukar ha men jag fick ändå rätt bra plats även om det inte var direkt vid bilen. Uppsättningen av tältet var ett äventyr för sig. Vad är bak och fram, ut och in o.s.v.? Vädret var fint så innan jag blev klar kom det t.o.m. fram lite svett.

Sedvanlig koll av festplatsen där volontärerna satte sin sista hand på installationer och dekorationer. En stund senare blev det möte med en av nyckelpersonerna i Urkult. Jag är nämligen engagerad som festivalfotograf detta år och då ville hon snacka lite om vilka bilder Urkult vill ha. På samma gång fick jag även träffa bloggaren och fotgrafen Rania Rönntoft vars blogg jag följer. Senare på kvällen träffade jag också Jonna Jinton och hennes kille Johan.  Jonnas blogg är en av mina favoritbloggar.

Sedan drog Urkult igång och grindarna öppnades. Flera band spelade denna första kväll men för mig var Eldnatten viktigast med Burn Out Punks som stod för programmet. Mäktiga eld- och akrobatkonster blandat med humor och underfundighet. En våghals jonglerade med en motorsåg som var igång. Den konsten tror jag inte att jag kommer att försöka mig på.  Hur som helst en fin invigning av årets Urkult.

Mycket mera än så hinner jag inte skriva denna gång, mera kommer kanske senare, eller allra senast när jag kommer hem. Vädret har i alla fall varit oss nådiga och inget regn än så länge.


Jonna Jintons blogg 

Rowan Tree – Rania Rönntofts blogg

Fler bilder än så här blir det inte denna gång även om jag tog hundratals igår. Visst är det en fin och ståtlig ren?

Är även jag en flummig, haschrökande människa från ett lumpläger?

Det är sällan jag får kritiska eller negativa kommentarer på bloggen. Och aldrig elaka kommentarer. Det är jag tacksam för. Egentligen få kommentarer som jag sållat bort. Men bloggen är liten så chansen är väl inte så stor.

För en tid sedan fick jag en kritisk kommentar; dock ej direkt riktad till mig eller min blogg. Den handlade om mitt älskade Urkult som framställdes i mindre smickrande ordalag. Där beskrevs Urkult som ”den flummigaste och mest fördummande festival som någonsin uppstått”. Jag drog på smilbanden när jag läste formuleringen. ”Flummiga haschrökande människor som ser ut som de kommer från ett lumpläger” var ett annat omdöme. Personen som skrev kommentaren verkar bo i Näsåker där festivalen finns.

Jag vet inte vilka konkreta upplevelser av Urkult hen hade som skrev kommentaren men alla har rätt att framföra sin åsikt så länge det görs i god ton.

Mina erfarenheter är annorlunda. Visst kan det finnas droger där men inte alls i den omfattningen så att det skulle störa mig i alla fall. Egentligen förvånansvärt sällan som jag sett eller känt skymten av sådant. Och mycket lite fylleri. Kanske jag har haft tur, jag vet inte, men jag har ändå varit där fyra år. Jag har i stort sätt bara träffat trevliga människor. Vanligt folk, barnfamiljer och lättpratade, vänliga människor.

Musiken var inte heller bra: ”märklig, konstig musik”. Tja, smaken är ju delad som baken men jag har haft många fina musikupplevelser på Urkult. Ofta har okänd musik blivit mig mycket kär efter att jag lärt känna den på Urkult. Tar bara några exempel som Triakel, Maïa Barouh, Garmarna och Sara Parkman.  Musik jag inte skulle ha kommit i kontakt med om jag inte hört den på Urkult.

Därför har jag även i år stora förväntningar på Urkult och det första artistsläppet har kommit där Sofia Jannok finns med. Så glad jag blev när jag såg detta! Hon är för mig en stor favorit och enbart hennes framträdande är värt att åka till Urkult 2017. Själv föreslog jag henne i höstas på Urkults inofficiella FB-grupp. Vem mera kan tänkas uppträde i år? Kanske Brincadeira, den eminenta slagverksgruppen från Spanien, i en eller annan form? Vem vet, de skall i alla fall till Sverige kommande sommar. Spännande blir det med alla artistsläpp under de närmaste månaderna!

Svaret på rubriken är: nej vill jag påstå! Jag är nog en snäll och ganska vanlig farbror. Men jag gillar Urkult starkt!

Åh, den musiken!

Nu skall jag inte tjata för mycket om Urkult; jag kan gott tänka att det finns de som inte bryr sig speciellt mycket om min favoritfestival. Jag vill dock orda något om musiken. Kanske mest för mig själv så att jag minns i framtiden hur det var.

Jag började med att torsdag bevista en del av Norðans konsert i Ådal-Lidens kyrka. De spelade underbart klingande musik på violin och harpa med inspiration från Island, Färöarna och vattnen däromkring. Så välljudande toner, som balsam för själen! Jag blev ikväll tvungen att leta upp deras musik på Spotify bara för att åter försjunka i deras vackra musik. Har ni Spotify, lyssna en stund, jag är säker på att det kommer att göra er gott. https://open.spotify.com/album/7hpO6GLzQQuQ0KeJH93hki

Samma kväll spelade också Sonic Groove Society musik av helt annat slag. Slagverk och elektromusik av den typen jag inte visste att jag tyckte om. Kvällens stora dragplåster var kanske Shantel & Bucovina Club Orkestar som spelade efter Eldnattens sprakande invigning vid midnatt. Dansant medryckande musik.

Fredagen bjöd på fantastiska Looptok feat Maja Långbacka & Cirkus Cirkör. Maja har en härlig sångröst med Looptoks musik som drivkraft i låtarna. Som grädde på moset uppträde Cirkus Cirkör med den ena fenomenala konsten efter den andra. Även utflykter i publikhavet hörde till. Vad heter det när en person ligger på händer som sträcks upp från publiken och sedan flyttas runt av publiken? Emil Jensen uppträdde kl. 18 på Stora scen. Vilken ordkonstnär! Jag har inte tidigare riktigt lyssnat till honom men hans sommarprat i radion tidigare i sommar tände mig. Sallyswag spelade kl. 21. Ett band bestående enbart av kvinnor som jag också hört tidigare. Senare blev det Jaron Freeman-Fox och hans band som verkligen gav järnet på Solscenen. Inlevelse är ordet! Samtidigt spelade också Ahlberg, Ek & Roswall på Danslogen. Jag hade också gärna velat se dem men där var trångt och jag blev tvungen att välja. Sist på kvällen vid midnatt spelade Maxida Märak X Systraskap. Rakt på sak, kraftfullt framfört budskap till stundtals vilda toner och rapp. Maxida Märak är inte en kvinna man knäpper på näsan!

Lördag lyssnade jag först på Mittfolk i Danslogen. En ungdomlig grupp som jag hört flera gånger. Jag tror de går på någon typ av musikskola i Ångermanland. Glad och energirik musik! Kl. 15 blev det dags för Euskefeurat, Norrbottens eget superband som om något kan förmedla hur folket i Norrbotten är och med en härlig humor och självironi i bakgrunden. Euskefeurat var en av mina förhandsfavoriter som jag bara måste se. Räfven bjöd senare på verkligt riv i låtarna och hålligång. Musik som jag åter inte visste att jag gillade. Bandet har stått på önskelistan hos många, om jag förstått saken rätt. Garmarna uppträdde halv elva med duktiga Emma Härdelin som sångerska, en kvinna med många järn i elden. Folkrock kanske man kan kalla musiken. Joanna Connor missade jag därmed eftersom hon spelade blues i Danslogen på samma gång. Sista artist ut på lördagkväll var Maïa Barouh, en fransk-japansk artist som också tidigare uppträtt på Urkult. Då hade jag möjlighet att samtala med henne och hennes man som också spelar trummor i bandet. Ett bra val av band att ha som avslutning. Dansant musik med ett innehåll som inte hörs varje dag i Norden. Maïa Barouh var också en av mina förhandsfavoriter och hon gjorde mig inte besviken. Bra var hon!

Detta var en del av den musik som jag lyssnade till. Jag hörde också andra band/artister kortare eller längre stunder men vissa missade jag helt. Tyvärr för jag hade gärna hört och sett alla. Ja, detta har jag skrivit om tidigare, att man inte kan hinna med allt som bjuds på Urkult. Men jag är ändå mycket nöjd med årets Urkult! Ett knappt år att vänta tills nästa gång.

Alla band som spelade finns här på Urkults hemsida.

Urkult 2016, Näsåker
Här bredvid hotellet på Ingelas café  åt jag jättegod fläskpannkaka. Hotellet är reserverat för artisterna.
Urkult 2016, Näsåker, Sverige
Liten nedskräpning trots att det var mycket folk i rörelse. Speciellt på festområdet var det snyggt. En bra organisation höll ordning på saker och ting.

Färden fortsätter

Ingen färgsprakande solnedgång på Högbonden. Jag gick och lade mig i förhoppning att istället få se en fin soluppgång. Tyvärr försov jag mig en halv timme, trekvart, varför de mest spektakulära ljusstrålarnas återkomst hann försvinna. Det handlar om minuter, ibland sekunder för att fånga de mest magiska ögonblicken i naturens skiftningar. Men tidigt var jag ändå uppe, halv fem, men det hjälpte inte.

Frukost avåts ute i det gröna i sken av morgonsolen. Bord fanns utplacerade mellan fyren och köksbyggnaden. De flesta under lövverk, några nära klippornas stup, i fullt solsken. Jag tror alla fann ett bord till belåtenhet.  Fisk i någon form hade varit önskvärt på frukostbuffén, om man skall ha något önskemål.

Högbondens vandrarhem kan rekommenderas för de som vill ha ett annorlunda boende en natt eller två; kanske längre om man riktigt vill koppla av och lämna fastlandet bakom sig för en tid. På något sätt är man avskild från omvärldens stress och bekymmer. Man stövar längs stigarna, gör egna små utflykter i naturen, läser kanske en bok, lyssnar på musik i lurarna eller bara tar en tupplur. Sitter och ser ut över havet. Finns det något mera rofyllt? Inte så lyxigt men genuint.

Helst skulle jag dock vilja uppleva en rykande höststorm på Högbonden när naturens makter gör sig påminda och man får hålla i hatten med båda händerna. Känna att därute i mörkret finns en annan värld som de flesta inte vet så mycket om.

Återfärden till Bönhamn gick helt enligt planerna. Den 80-åriga kvinnan klarade galant av att både bestiga och lämna Högbonden. Det hoppas jag att jag också kan den dag när jag är 80 år och att Högbondens vandrarhem finns kvar. Planerna för Högbondens framtid verkar inte helt solklara och risken finns att vandrarhemmet upphör. Kanske sista året man kan övernatta i fyrbyggnaden? Därför är jag glad att jag fick göra denna övernattning.

Samma är det för Mannaminne. Politikernas beslut kan hota Mannaminnes framtid; något som kom fram när jag lyssnade en stund måndagskväll när Annelie Furmark och Mats Jonsson diskuterade ämnet ”Konstnärens roll i samhällsdebatten”.

Från Bönhamn fortsatte jag mot Näsåker dit Urkulttåget anlände på kvällen. Tåget gled fram ur grönskans hål och släppte av ett antal hundra förväntansfulla festivaldeltagare. Jag var där och tog några bilder, spelade in en video.

Före det hade jag upptäckt Nävernäsan och Mobodarna, kört vilse i den norrländska urskogen och ätit en pyttipanna på Flintabaren i Näsåker. Där gjorde jag en fadäs. Pyttipannan kostade 99 svenska kronor; jag räckte fram två 50-euros sedlar. Sedlarna ser ganska lika ut, svensk 50-konorssedel och dito 50 euro. I min dumhet hade jag stoppat fingrarna i fel sedelfack i plånboken. Som tur var kocken på Flintabaren ärlig och påpekade svårigheten att växla pengarna. Det hade kunnat bli en dyr lunch.

Nävernäsan, ett 25 meter högt brandvaktartorn från förr i världen. Milsvid utsikt och inget för den höjdrädde. Jag visslade sakta en låt på väg dit gåendes den sista biten över myr och skog. Man vet aldrig var björnen befinner sig i dessa trakter.

Mobodarna har gratis boende för den hugade bara man prutar något på bekvämligheten och travar den sista biten genom skogen. Ett fint fäboställe mitt i skogen.

Ikväll sitter jag i en stuga på Omsjö Camping. Lugnt och stilla med vacker solnedgång. Hur det blir i morgon och följande två dagar vet jag inte. Med blogguppdateringarna, menar jag. Risken finns att tillgång till mobilt bredband i Näsåker är begränsad under Urkult så det kanske händer jag blir lite mera osynlig några dagar. Men roligt kommer jag att ha, så oroa er inte!

2016-08-03 032
Spångad stig över myren på väg till Nävernäsan

2016-08-03 037
Inget för den höjdrädde. Fast egentligen är det inte svårt.

 

2016-08-03 050
Utsikt från Nävernäsan
2016-08-03 087
Ett fönster en gång, i tiden
2016-08-03 107
Ingen ville bli kvar på tåget.