Julmusik traditionell, blues eller Emil Jensen?

Ibland blir jag sittandes som åsnan bakom hötapparna, ibland slår jag till direkt. Det senaste tillslaget är musik i Umeå nästa veckas lördag. Jag funderade lite och så beställde jag. Emil Jensen står då på Iduns scen i Folkets Hus. En underbar artist. Jag gillar framför allt hans bemästrande av språket, hans medmänsklighet och livsglädje.

De bästa platserna var redan bokade, det verkar bli i det närmaste fullsatt, men jag tror ändå jag hittade ett bra ställe i salongen. Dilemmat är om man väntar för länge så försvinner de bästa platserna samtidigt som jag inte vill binda mig alltför länge på förhand, ett halvt år eller så.

Vad skall jag så göra med Eivør från Färöarna som kommer till Stockholm, Uppsala och Malmö i mars? Hela fyra månader tills dess men kommer det att finnas biljetter kvar om jag väntar till efter nyår? Hade hon kommit låt säga till Umeå hade det inte vart någon tvekan men det verkar inte bli så, tyvärr. Hon har blivit stor stjärna och flänger världen runt; nästa fredag uppträder hon i Istanbul, veckan därpå i Reykjavik. – Så bra hon är!

14 december spelar Wentus Blues Band i Schaumanhallen i Jakobstad. Också det något att sukta efter. ”Har du fått en överdos av Carolas Julvisor, ”O´Helga Natt” och ”White Christmas” eller tycker du att det absolut inte finns ngn spark kvar i Bjällerklang-visan?  Har du svårt att komma in i den rätta julstämningen och behöver någonting helt annat?” – som lockropet till deras show Yuletide lyder.

Annars finns det förslag på julkonserter och -musik runt om i landskapet om man känner sig hågad. En tradition har blivit Julefrids-konserten i Oravais kyrka även om jag stod över ifjol.

Emil Jensen blir det i alla fall nästa vecka. Kanske någon utställning också på eftermiddagen, vi får se.

Vilka musikaliska upplevelser har du framför dig i december? Teater, julkonserter, marknader eller jippo av något slag?


Emil Jensen

Eivør  

Wentus Blues Band

Det får bli en bild av Emil Jensen från Urkult 2016. Jag trodde att jag hade fler bilder men jag lyssnade tydligen mera än jag fotograferade. Några bilder hade jag ändå.

 

 

Publiken, en sad blues

Igår kväll var jag på spelning i Vasa. Ritz bjöd nämligen på blues med Louise Hoffsten och Wentus Blues Band. Naturligtvis missar jag inte ett sådant tillfälle. Jag har sett Louise och WBB tillsammans tidigare och det skulle bli kul att få se dem igen.

Förra gången var det på Droskan i Umeå . Hösten 2015.

Uppvärmning först med WBB som körde flera av sina låtar och visst låter det bra! De har gunget och riffen, sången och ett utmärkt klaviatur som gasar på. Robban Hagnäs slog an tonen: ”Ikväll skall vi ha roligt” och sedan såg han till att basen malade på. Han är lite grann den som för ordet och småpratet med publiken även om sångaren Juho Kinaret är spexaren. Trycket bjuder de minsann på, om sedan publiken svarar är en annan sak.

Sedan blev det en halvtimmes paus. Folk behövde läska sig lite. Ett par bekanta träffade jag.

Sedan kom Louise. Nu tog Juho ett steg tillbaka och Louise blev stjärnan. Visst, hon levererade trots att hon har problem med hälsan. Det märktes att hon är gammal i gamet, väljer rätt låtar och vilket härligt munspelslir! Och rösten, så bra! Min favorit är ”My dignity” men hon har andra fina låtar som inte alls står långt efter: Lucky me, Other side of the glass, Always on the run. För att nämna några.

[youtube=https://youtu.be/SGfjs8DcnPw]

Det som jag gillar med Louise och WBB är att de passar så bra ihop. De behandlar henne som en drottning, hon litar på dem. Hon sjöng en gammal Elvis-låt som fick ett väldigt fint komp av bandet, kryddat med så härliga solo lir att Louise bara stod och gapade. Det är sånt jag gillar.

Så var det det där med publiken. Fullsatt. Ändå var det svårt att få fart på gubbarna och tanterna. Ja, för det var inte direkt några rekryter på permis eller skolflickor i publiken. Jag har berört det tidigare, jag säger det åter, har bluesen en framtid efter att vi gamlingar småningom tacklar av? Var är ungdomen?

Den rätta gnistan hos publiken saknades. Visst applåderades det och visst kom vi på benen när det var dags för avslut men före det? Robban försökte få publiken att sjunga en liten snutt i ”If you wanna see a rainbow”; det gick så där.

Jag kollade vad jag skrev om spelningen i Umeå 2015. Det verkar inte ha varit mycket bättre där enligt mitt blogginlägg. Eller har jag för stora fordringar på en publik i övre medelåldern? Blir man så stel och korrekt efter att man passerat ungdomen att man inte kan leva med i musik man gillar på ett synligt sätt. Var är snurret, rytmen, dansen, skriken? Eller måste man ha ett järn eller flera innanför västen för att kunna leva ut?

Ok, nu satt vi i stolar i salongen och det hämmar helt visst spontan publikreaktion. Jag kan tänka mig en annan stämning på en mindre klubb med fullt dansgolv framför scen. Mera intimt, mera nära. Men ändå!

Kanske jag blivit så påverkad av Urkults publik när den är som bäst att jag tror att det är normen?

Vad tycker ni? Blir man försoffad efter att man passerat 30, tappar gnistan, noga med att inte sticka ut ur mängden (som nykter!), vara pk. Jag vet inte. Själv vill jag inte bli sådan, eller har jag blivit? Hur skall det vara på en riktigt lyckad spelning? Samspelet mellan band och publik? Vad har ni varit med om?

Musiken fick 4 trumpinnar av 5
Publiken fick 3 stolar av 5

louise-hoffsten-wbb-2017-02-03
En halvtaskig bild från spelningen men alltid något.

louise-hoffsten-wbb-2017-02-03-_2

Jag gjorde slag i saken gånger tre

Tredje dagen som jag har värk i vänstra skanken. Vad som fattas mig vet jag inte och det är som värst på morgonen. Det känns som ilningar i en trasig tand. Diagnos inväntas av er läsare. – Jodå, lämplig salva har applicerats.

Annars har jag idag gjort en del inplanerade affärer på nätet med sikte på framtiden. Man bör ju ha något att se fram emot för att orka med den mörka vintern som redan är här.

Först bokade jag en biljett till Ritz i Vasa när Louise Hoffsten och Wentus Blues Band spelar där den 3 februari. Jag fick inte den bästa platsen för det var redan ganska fullt. Jag såg dem tillsammans på Droskan i Umeå hösten 2015 och det tål att upprepas. Något av det bästa som spelas i stan denna vinter! Rekommenderas för både gammal och ung!

Följande biljett var till Umefolk 24-25 februari i Umeå. Två dagar och kvällar med sång, musik och också en del dans. Flera akter har jag redan placerat på min måste-se-lista. T.ex. Triakel.

[youtube=https://youtu.be/KeuDZSaXuGw]

Sist men inte minst bokade jag min biljett till Urkult 2017 som går av stapeln 3-6 augusti i undersköna Näsåker. Jag är ute i god tid för att få det bästa priset. Återstår att boka camping och båtbiljett men det blir en senare fråga. Ännu har de inte släppt några akter men jag väntar vilken dag som helst att så skall ske. Hur som helst, sommarens, ja årets höjdpunkt! Det, om något, är att se fram emot.

Vad har ni kära läsare för spännande att se fram emot det kommande halvåret eller så? Något måste ni väl ha?

urkult-2013_2
Vad passar bättre än några bilder från mitt första Urkult 2013. Jag hoppas att jag inte haft med dem tidigare.
urkult-2013
Lite reklam för Macken Stures Rör i Näsåker. Ett och annat till salu och sena flextider erbjuds. Visst, silvertejp kan va bra att få tag i på en festival.
urkult-2013_3
Här har vi två gossar lyckligt seglande omkring på dansgolvet framför stora scen.

Vem gillar blues?

Usch, det var rent besvärligt att köra till provinshuvudstaden på sena eftermiddagen. Snöfall, mörker och stora snömoln efter varje långtradare jag mötte. Ibland var farten inte högre än 50.

Wentus Blues Band spelade ikväll (torsdagskvällen) på Ritz och naturligtvis måste jag dit och lyssna. Ny CD har de alldeles nypressad. Lucky Strike Mama, heter den. Release-party imorgon kväll i deras hemstad Karleby, eller Kokkola som den oftast kallas.  Alltså inte Kock-Ola som kanske våra rikssvenska vänner uttalar det utan mera allt i ett.

Det är tredje gången på ett år jag lyssnat på Wentus! I somras i Nykarleby, i höstas i Umeå och nu på Ritz ikväll. Naturligtvis bjöd de på riktig blues med gung och känsla av bästa sort. Lägg därtill deras scenvana samt fina och raka kontakt med publiken parat med humor. Sångaren Juho Kinarets konster på scen är obetalbara. Ett bra koncept som går hem på de flesta ställen.  Ett bra sound har de och vad annat kan man vänta med 30 år på nacken. 5-6 augusti 2016 håller de stor Wentusfest i Karleby för att fira. Ett flertal kända namn som de spelat tillsammans med kommer att uppträda.

Jag kom att snacka lite med Niko Riippa, den eminenta gitarristen i bandet, och han ville naturligtvis att jag skulle komma dit. Tyvärr är det samma helg som Urkult så jag måste stå över, annars hade det varit ett givet tillfälle. Annars kul att han kände igen mig och tog t.o.m. i hand. Han verkade uppriktigt glad att se mig. Jag pratade med honom i höstas på färjan från Umeå och det hade han inte glömt. Sociala och öppna gossar, inga diva-later där inte. Niko och Robban Hagnäs, basisten, är annars de två medlemmar som varit med helt från början. 30 år, inte dåligt!

I pausen blandade de sig med publiken samt sålde skivor. Jag köpte den nyaste. Normalt lyssnar jag på Spotify men på konserter brukar jag köpa skivor, dels för att få ett minne, dels för att understöda musik jag gillar.

Från den nya skivan vill jag lyfta fram tre låtar som jag gillar skarpt: ”5 nights at Freddy´s”, ”Thin red line” och ”Mean green machine”. Den sista låten handlar om deras bil, en Chevrolet Van som de kuskar runt med. En riktigt bra skiva för er som gillar blues.

Ja, vem gillar blues, kan man fråga sig? Idel ädel adel, höll jag på att skriva, men jag menar idel herrar med gråsprängda tinningars charm syntes i publiken samt damer i medelåldern. Var finns ungdomarna? Hur blir det med återväxten när de är så få ungdomar som verkar gilla blues. Bluesen som är rockens, poppens och alla moderna varianters moder. Någonstans. Är bluesen för rak och enkel för dagens ungdomar? Eller år den för djup? Är de främmande för de ofta lite dramatiska och tungsinta stämningar som finns invävda i bluesen? – Kanske det ändå finns hopp. Bara att titta på spelmansmusiken som lockar så många ungdomer. Kanske det trots allt dyker upp nya förmågor när Wentus Bleus Band och andra jämnåriga band lägger av? Men först skall de spela 30 år till!

Wentus Blues Band 2016-01-14 at Ritz
Här ger Wentus Blues Band järnet på Ritz. Bild med mobilkameran.
Brunte 2016-01-14
Här står Brunte tåligt och väntar på mig i kyla och snöyra.

Blues i sommarkväll

Jag är musikalisk allätare men mån inte bluesen ligger mig varmast om hjärtat?

Denna vecka firas Nykarlebyveckan i Den lyckliga staden. En mängd evenemang går av stapeln inklusive Juhtbacka-marknaden som startar idag med sitt 24-timmars pass.

Igår bjöds blues på torget. Eftersom jag är ledig passade det bra att göra en utflykt för att lyssna på Wentus Blues Band från Karleby. På samma gång passade jag på att besöka sister Jane i deras sommarstuga på Bådan. Det var på samma gång födelsedagskalas för henne så det vankades tårta på terrassen. Att jag tog två bitar av tårtan var ett högt betyg för nämnda bakverk, jag som oftast bara tar en, om ens det.

Jag har sett Wentus Blues Band live tidigare. Ett riktigt bra band från Pampas. Jag har också laddat upp ett klipp på Tuben från deras spelning i Jakobstad 2008. Tanken var den att igår åter göra en inspelning och lägga på Tuben men varje gång jag filmade så bröts strömmen när någon propp gick. Tre gånger! Dock var bandet rutinerat och klarade galant av sådana avbrott. Det var nog inte meningen att jag skulle få någon hel låt på minnet. Kanske det dock går att klippa ihop något. I alla fall, nedan kan ni se videon från 2008. Tänk vad tiden går. På Spotify finns de också: https://open.spotify.com/artist/6RS2f6BOaKgqByAkXgpRJ9

Publiken var svårstartad även om det försynt gungades med på stolarna. Det syntes att musiken var omtyckt men att komma upp på golvet framför scen, trots flera uppmaningar, var svårt. Publiken var till stor del äldre, kanske i min ålder. Kanske var blygheten därför betydande och anständigheten stor. Tänk, vad skulle grannen säga om jag ställde mig först på golvet och visade lite känslor, lite håll i gång. Barnen visade som så ofta tidigare takterna och en liten tjej dansade oberörd sin egen dans till musiken. Gott om plats hade hon och även några vuxna vågade på slutet ta danssteg. Till sista låten lyckades dock bandet locka upp ett gäng människor framför scen för att digga på riktigt. Så skulle det ha vart från början! Som mina tankar gick till Urkult där folk genast var med på noterna. Det var delvis stolarnas fel. Folk är bekväma och sitter gärna. Så var det också på Kaustbyfestivalens Slutkaos i Mondo Café.

Musiken var fin med mycket gung i. Deras kända låtar som Moonshine och Biscuit Roller spelades plus en hel del annat. Sångaren Juho Kinaret är en skön typ som har gott stöd av övriga medlemmar. Basisten Robban Hagnäs greppade också mikrofonen och det var han som mest försökte få upp folk på golvet. När strömmen gick konstaterade han att visst klarar vi oss också med mindre elektricitet, någon ryss-kärnkraft i Pyhäjoki behöver vi inte. Applåderna var halvdana inför sådant tal. Folk är inte vana vid att en orkester och artister på scen tar ställning politiskt. Det gör man hemma eller anonymt på nätet för de mera påstridiga. Därtill har i staden uppstått viss oenighet vad gäller stadens engagemang i byggandet av kärnkraftverket i Pyhäjoki när staden tidigare beslöt att dra sig ur projektet. Gott så säger jag!

I övrigt roade sig stadens innevånare med diverse uppträdanden och underhållning. Små tävlingar här och var, serveringar. Österbottens regemente avfyrade salut för staden och nere vid älven rullade en blå boll runt med folk inuti. Riktigt mysigt i den Lyckliga staden en torsdagskväll.

wentus blues band 2015-08-20_5
Wentus Blues Band i Nykarleby 20 augusti 2015

wentus blues band 2015-08-20_4

wentus blues band 2015-08-20_3

wentus blues band 2015-08-20_1

wentus blues band 2015-08-20_2
Hörs ni, finns ni?
nykarlebyveckan 2015 1
Tösen kunde detta med att vara spontan och fritt ge utlopp för sin lust att svara på musiken. Där har vi vuxna mycket att lära.
nykarlebyveckan 2015 3
Här står soldatgossarna och väntar på order inför skjutandet med sina bössor.
nykarlebyveckan 2015 2
Detta var det sista jag såg när jag lunkade över bron för hemfärd.

[youtube=https://youtu.be/jzRFxz5UdgM]