Den gången jag följde lagen

Jag snubblade igår över denna bloggrubrik och genast kom jag att tänka på en speciell händelse när jag följde lagen i en situation där jag oftast inte gjorde det.

Det var på den tiden i Malmö när jag jobbade på Segevång men bodde i södra Malmö. 8,5 km cykeltur morgon och kväll. Det blev nästan ett måste att cykla, få var de gånger jag körde bil. Även om det regnade eller det var halv snöstorm, vilket det sällan var, så cyklade jag.

Detta var någon gång före jul och jag cyklade hemåt i sen eftermiddag i snöblask. Mörkret kom och jag satte på dynamon för att få igång belysningen. Ganska snart gav dynamon upp, slirade på framhjulet och något ljus i strålkastaren syntes inte till.  Snön kladdade kring dynamon.

Nåja, det gick bra att cykla ändå, god gatubelysning längs hela min färd kunde jag räkna med. Jag cyklade genom centrala Malmö men av någon konstig anledning steg jag av cykeln vid Konsthallen och började gå, ledandes cykeln. Ungefär 2,5 km kvar till min lägenhet.

Jag kom ut på Pildamsvägens cykelväg och travade friskt på hemåt. Helt plötsligt steg en polis fram bakom ett träd. Han hade stått där gömd för att haffa cyklister utan belysning och nu fick jag en skopa beröm för mitt val att inte cykla när dynamon inte fungerade. Jag kände mig stolt som en tupp och sken som en sol. Nästan så att jag hade kunnat instämma med en medryckande moralpredikan om cyklisters slarv med belysningen.

En bit längre fram vid korsningen Pildammsvägen/Carl Gustafs väg stod en polispiket och skrev ut böter till syndarna. Tre förmodligen ovetandes ynglingar på två cyklar cyklade frimodigt förbi mig utan belysning och snopna blev de stoppade av polispiketen just som jag passerade. Själv myste jag av förnöjsamhet.

Jag svängde in på Baltiska vägen genom Pildammsparken, gott och väl utom synhåll för konstaplarna, och cyklade hem. Någon måtta fick det vara på laglydigheten! Jag räknade kallt med att det rimligtvis inte kunde vara två patruller ute i samma ärende i samma område. Rätt kalkylerat. Hade inte polisen varit på plats hade jag troligtvis gått hela vägen hem hur konstigt det än låter.

Nu är detta inte någon uppmaning till olydnad mot lagar och förordningar; förvisso skall man ha cykelbelysningen på i mörker, precis som man skall använda reflexer, men något som jag fortfarande förundrar mig över är att jag fick denna ingivelse att stiga av cykeln bara 100 meter från Pildammsvägen där polisen stod gömd. Jag hade tur eller så var det en skyddsängel som räddade mig från att bli påkörd av en bil. Så kan man också se det mitt i all skenhelighet!

Jag vet inte om denna bild har så mycket  med själva inlägget att göra mera än att man både som cyklist och som bilist skall stanna vid övergångsställe/skyddsväg när fotgängare avser att gå över vägen. Ibland syndas det mot detta men jag försöker verkligen hålla koll på fotgängarna. Inte kul att köra på en fotgängare! – Bilden är från Andra Sjön i Nykarleby.

Tjugo år, vart for tiden?

För 20 år sedan, onsdagen den 18 november 1998, återvände jag till min hemby Oxkangar efter en mångårig session i kungariket Sverige. Jag kom vid ett-tiden på natten och parkerade mitt släp som innehöll hela mitt bohag från tiden i Malmö på gårdstunet av den gamla släktgården som jag köpte av mina kusiner samma år.

Det var inget litet lass och hade farbror polisen stannat mig hade jag högst troligt fått ställa släpet vid vägkanten för omlastning samt  fått saftiga böter.  Knappt att min Mazda 929 orkade dra släpet och jag körde på natten upp från Malmö till Stockholm. När vi lastade släpet på Segevång i Malmö så fyllde jag bara på mera luft i däcken när de syntes något platta. Ha, ha. Sist in skulle min cykel men för den fanns absolut ingen plats. En av mina vänner som hjälpte till fann på råd och skruvade sönder cykeln i dess beståndsdelar och fick på något sätt knökat in hela cykeln. – Cykelen heter det på skånska.

Själva gården var inte ny för mig, jag hade bott där det första året av mitt liv, men det har jag inget minne av.

Kort efter flytten började jag jobba på ett metallföretag med lagerjobb men jag trivdes inget vidare och på sista dagen av min provanställning sade jag upp mig. Sedan blev det Saltgruvan i nitton år.

Vart har tiden försvunnit? Knappt så jag fattar. Tjugo år har bara blåst förbi. Då, 1998 var jag fortfarande mitt i livet, idag är jag pensionär. Inte så dåligt det heller men tiden, vart försvinner den?

Ångrade jag att jag flyttade? Både ja och nej. Skulle jag idag stå inför beslutet skulle jag välja att stanna kvar i Sverige. Samtidigt har jag fått uppleva mycket positivt under åren i hembyn. Främst att jag fick vara till hjälp och stöd åt gamla mor när hon inte längre kunde bo hemma och sköta sig själv. Under de år hon bodde på åldringsvården i kommunen besökte jag henne varje dag. Få var de dagar jag inte kunde besöka henne. Sådant är värdefullt!

Jag skaffade mig också goda kunskaper inom data och IT genom utbildning och egna erfarenheter. Jag började skriva blogg år 2007 och 2012 upptäckte jag Urkult. Hade detta hänt om jag då stannat kvar i kungariket 1998? Knappast troligt. Därför ser jag också mycket positivt i flytten även om jag inte skulle jag göra den idag.

Många i min generation i byn emigrerade till Sverige på 1970-talet. De flesta stannade i Sverige, några har återvänt. Jag är en av dem. Dock vill jag säga: en gång emigrant, alltid emigrant! Under förutsättning att man inte vantrivdes och att tiden var åtminstone några år.

Idag kunde jag gott tänka mig att återvända till Malmö men helst bor jag på landsbygden i eget hus. Tänk att få öppna dörren på morgonen, ställa sig på bron och andas frisk luft och inte se en bil så långt ögat når, inte höra ett enda buller eller brus, bara vindens sus. Bettan i uthuset kurar tryggt och det är en tröst. Bilen behövs på landet.

Malmö är min stad men helst bor jag på landsbygden och både Österbotten och Norrland ligger mig varmt om hjärtat. Varför inte en fot på båda sidorna om Kvarken?

Samtidigt har mycket förändrats i Malmö. Kockums varv finns inte mera utan Västra Hamnen är nu ett område för välbärgade malmöbor. Flygbåtarna till Köpenhamn är borta och nu för tiden svischar man över till Köpenhamn per tåg. Och Limhamnsfärjan är ett avlägset minne blott.

Själv kan jag möta denna vy en februarimorgon.

Billetten!

På sena eftermiddagen igår skulle jag åka till Emporia köplada ute vid Hyllie i södra Malmö. Där har de byggt ett imponerande komplex av köpcenter, tågstation, stadion, hotell jag vet inte allt. Mycket expansivt område i Malmö. Första gången jag besökte området förutom för över 20 år sedan när jag brukade cykla där genom åkerlandskapet. Nu kände jag knappt igen mig.

Jag skulle besöka en bekant som jobbar på kontor i Emporia och vad var bättre än att jag fick se lite av det nya Malmö. Jag tog buss 8 från Gustav Adolfs torg för att sedan under färden få se något av det Malmö där jag tidigare bott och kände väl till.

Jag ville betala med kreditkort men chauffören bara ruskade på huvudet och vinkade jag skulle gå ombord. Tydligen är det lite krångligt att betala eller så var det något fel på betalterminalen. Jag fick i alla fall åka gratis. Fint tänkte jag ända tills jag kom att tänka på vad som händer om en biljettkontrollant stiger ombord och vill se biljetten och chauffören sedan nekar till att han släppt mig ombord gratis.

Nåja, sådan otur har jag inte, tänkte jag. Två hållplaster senare vid Centralen steg inte bara en utan två biljettkontrollanter på bussen och ville se att alla betalt på ett eller annat sätt. Alla hade biljett utom jag. Shit! Nåja, när han kom fram till mig visade jag mitt kreditkort och sade att chauffören inte kunde ta emot kortet. Kontrollanten tittade ett kort ögonblick på kortet och sedan gick han vidare utan ett ord som om ingenting hade hänt. Puh, där slapp jag att sitta med nesan ifall han varit nitisk. Möjligen kan det ha varit fel på betalningssystemet med kreditkort rent allmänt och kontrollanten kände till detta. Vad vet jag men saken löste sig till det bästa och gratis blev bussfärden. När jag sedan skulle tillbaka in till staden tog jag tåget som susade fram på några minuter. Jo då, en kontrollant även där men denna gång hade jag fått ut biljett i automaten.

Jag kom att tänka på Hasse Alfredson i en sketch på Gula Hund där han som gammal man blir tillfrågad om Billetten när han skall gå på bio. Möjligen tyckte biljettkontrollören igår att jag påminde om Hasses rollfigur, trots att jag inte har skägg, och lät mig passera inför hotet om ett evigt tjatande om billetten.

Jag kom också att tänka på den gamla man som i våras steg på tidiga morgonbussen Haparanda-Pajala och började tjata på chauffören på meänkieli om att han inte fått tillräcklig rabatt på sin biljett. Jag åkte ju den turen i våras och blev vittne till denna talföra, gamla man som skulle till vårdcentralen för en koll. Käpp hade han också. När sedan chauffören skulle ut för att lasta in lite gods i bussens underrede vände sig den gamla mannen till mig och anförtrodde mig på svenska att det kan löna att tjata om denna rabatt för han har fått flera gratis bussresor under årens lopp genom att trötta ut någon stackars chaufför med sitt tjat. Jo, jo, den luringen; den gången blev det ingen gratisbiljett men försöka duger ju alltid.

Jodå, jag har flygbiljett hem!

Både gammalt och nytt. Johanneskyrkan i bakgrunden och Triangelns tågstation under jord. Inte en resa utan kyrkbild. he, he

”Points of View”. Skulptör: Tony Cragg 

Skulpturer från Malmö i närheten av Johanneskyrkan.

Någon bild från Emporia blir det dock inte. Jag  orkade inte släpa med mig systemkameran och de bilder jag tog med mobilen blev inte så bra.

Fortfarande pumpor till försäljning på Möllevångstorget för de som fortsatte med Halloween-firandet. Jag tror inte jag släpar med mig en sådan på flyget så jag köpte ingen.

 

Haur du sitt Malmö haur du sitt varden

Hu så kallt det var i Malmö igår när jag steg ut från Centralstationen. Plusgrader visserligen men det kändes som -20. Jag känner till det. Den råa Öresundsluften. De flesta springer omkring i vinterkläder. Själv kom jag lite lättare klädd men extra tröja finns i kappsäcken.

Resan gick annars bra, bara en timmes försening i Helsingfors. Tekniskt fel på flygplanet. På Kastrup hade jag fint flyt. Inom en halvtimme satt jag på tåget till Malmö. I Hyllie stod tåget stilla i 6 minuter men någon Id-kontroll såg jag inte till.

Kvällens program bestod av 70-års jubileum för Malmö Kortvågsklubb. Några kända ansikten och flera nya. Klubben lever och mår. Själv har jag varit medlem i snart 25 år. Tiden går.

När jag låtit förstå att jag är på väg till Malmö har jag fått några kommentarer om det farliga i att besöka Malmö. Jag antar att det mesta är på skoj men det är sorgligt att Malmö förknippas med våld och skjutningar. Visst finns gängkriminaliteten här, precis som i andra städer i Europa. Jag känner mig dock fullt trygg i Malmö och väljer inte vart jag åker i stan. Med sunt förnuft och är man inte inblandad i kriminalitet, droger och gängmiljö skall man ha stor otur om man som vanlig resenär drabbas. Risken finns men jag bedömer att resan med bil till flygfältet i Vasa är klart farligare. T.ex. att möta en rattfyllerist på söndagsförmiddag är ingen omöjlighet även i trygga Vasa. För att inte tala om eventuell halka och vad den kan ställa till med. – Nej, jag har inte bytt till vinterdäck än men skall ordnas snarast jag kommer hem.

Jag tror att många som har åsikter om Malmö inte har varit här eller känner till staden. Man har hört i andra och tredje hand om hur dåligt det är och tar det okritiskt till sig. Besök Malmö, varför inte en solig vecka på sommaren när det är som bäst! Du blir inte besviken, jag lovar.

Situationen i Malmö kan säkert diskuteras ur många synvinklar men jag känner mig hemma i Malmö även om jag flyttade härifrån för 20 år sedan. Redan när jag satte mig på Öresundtåget och hörde den första breda malmöitiskan kändes det fint. När jag först flyttade till Skåne tyckte jag skånskan inte tillhörde de vackraste språken men småningom lärde jag mig att älska detta trygga språk. För det är tryggheten som utmärker skåningen trots alla litanior. T.ex. den kända frasen ”Haur du sitt Malmö haur du sitt varden” är så avväpnande. (Har du sett Malmö, har du sett världen).


Skånska ord och uttryck  – detta visste du inte!

Här startade luftfärden på söndagsförmiddagen

Snart nog välkomnades jag på Kastrup. Ta en cykel och cykla till Nyhavn och njut av en öl är budskapet.

Så blev det inte denna gång utan jag kom upp ur tunneln på Malmö Central kl. 14.30

För att en stund senare blick över kanalen mot Kronprinsen. Alla hjärtan fick jag i Facebook. Samma bild.

Malmö

Jag har bott 18 år i Malmö och därför också lärt mig att älska denna stad. Helst bor jag på landsbygden men skulle jag välja en stad att bo i blir det utan tvekan Malmö.

Varför kan man fråga sig. Jo, Malmö är lagom stor, ligger vid Öresund, den mest kontinentala staden i Sverige, nära till Köpenhamn, en mångkulturell stad, malmöitiskan, nära till kontinenten, parkerna, cykelvägarna, Ribban, folket – rakt och öppet bemötande utan tillgjordhet, gemytet som inte står den danska hyggekulturen lång efter, kulturutbudet, Malmöfestivalen, Möllan.

Jag vet att många av de så kallade ”sverigevännerna” tar Malmö som ett avskräckande exempel på misslyckad integration av flyktingar med segregation, kriminalitet och bidragsberoende som följd men hur många av dem har verkligen besökt och bott i Malmö? Vad vet de egentligen? Jag förnekar inte svårigheterna men menar att Malmö består av så mycket mera än bara problem och är problemen sist och slutligen så mycket värre än i andra storstäder? Skjutningarna drabbar främst de som sysslar med knarklangning och är med i kriminella gäng.

Att Malmö har stor befolkning med annat språk än svenska som modersmål går snabbt att få bekräftat bara genom att lyssna på folket på gatan. Jag tror inte jag överdriver mycket när jag påstår att nästan vartannat samtal jag råkade höra på gatan var på annat språk än svenska och då besökte jag inte invandrartäta områden denna gång. Är det bra eller dåligt? Att ha ett modersmål kan väl i sig inte vara dåligt; huvudsaken är att man kan kommunicera med sina medmänniskor och i Sverige innebär det att man också kan åtminstone hjälpligt svenska. Jag tillhör ju själv en språklig minoritet i Finland och varför skulle det vara dåligt?

När jag förra veckan satt fast i bilkön i Stockholm tänkte jag: visst må Stockholm ha sina fördelar men inte skulle jag vilja bo i denna stad med all den trängsel, bilköer och höga boendekostnader som finns. Nej, det blir nog Malmö för mig om jag väljer stad. Nu har jag inte tänkt flytta någonstans men om. På landsbygden är det ändå rena lyxen att få bo.

Jag hade tänkt fotografera en del i Malmö men det var så varmt att jag drog mig för att vistas ute i solen mera än jag måste. På lördagskvällen tog jag en sväng ut mot Västra hamnen, det var enda gången jag orkade släpa med mig systemkameran. Med objektiv väger den ändå 1,7 kg. Detta gjorde att jag började fundera på att skaffa mig en lättare och mindre blogg- och resekamera. Dock med möjlighet att fotografera i RAW.

Vilken stad skulle du helst bosätta dig i om du flyttar?

Bilder fick jag dock och här kommer några.


Danskt hygge

Brottsplats Malmö 

Malmöfestivalen 

 

Här står Frans Suell och blickar mot Västra hamnen

Fullt med folk på uteserveringarna. Lilla Torg som syns lite längre bort hyser en mängd uteserveringar.

På andra sidan lagde Flygbåtarna till Köpenhamn till. Nu finns här mest en och annan restaurangbåt.

Nybyggt, fint och dyrt i Västra hamnen.

Sitta och mysa medan solen går ned

Kanske tog också han en bild av solnedgången? Enda gatubilden jag kan publicera. Jag tog en till och den blev riktigt bra men är av sådan typ att jag valde att inte publicera den.

Nytt och gammalt i Malmö.

Kanske den bästa bilden jag tog? Malmö inre fyr.

Kråkvisan eller pang-pang?

Äntligen lite vinter, -12 C ikväll, och skidan hon slinter, nästan inte alls, för det finns inte mycket snö. Desto mera is och då speciellt på småvägarna vilket göra att en och annan bilförare får sjunga den bekanta visan ”Prästens lilla kråka” sedan de behagat parkera i diket. I bästa fall på alla fyra, i sämsta fall upp och ned. Maken till spåriga, hala och förrädiska vägar får man leta efter.

Prästens lilla kråka
skulle ut och åka
ingen hade hon som styrde
än slank det hit, än slank det dit,
än slank det ned i diiiket

Rätt många har fått sjunga den visan de senaste dagarna; om de velat. Nästgårdssvåger sjöng den inte alls efter att ha trillat och slagit huvudet i isen så illa att han fick åka in till sjukstugan för omplåstring. Någon annan har brutit armen eller slagit knäna. Fast egentligen ganska lugnt ändå!

Jag gjorde på eftermiddagen en biltur genom landskapet i det fina vädret och tog bilder här och var. Knappt så att jag såg en människa. En hop Highlands cattle boskap stod lugnt och glodde på mig; det var det mest sociala jag utsattes för.

Visst är det fint att bo på landet? Mata små vännerna (småfåglarna), hämta ved i vedlidret, skotta lite snö, titta på när ekorrarna leker vilt, prata bort en stund vid postlådan, ta en tupplur. Ja, om man är friherre som jag är för tillfället, annars får man jobba häcken av sig som vanligt. Men att jämföra landsbygden med storstaden, menar jag.

För att illusterar mina funderingar bjuder jag först på några bilder från dagens utflykt för att sedan visa hur det går till i storstaden Malmö en nyårsafton för bara några dagar sedan. Jag vill dock tillägga att Malmö är den stad jag gillar mest även om krutröken ligger tung efter ett rejält nyårsfirande. Samma var det på 90-talet när jag bodde i staden.

Inte övertygad efter att ha sett videon? Läs då Katarina Östholms artikel i dagens Ö-viks Allehanda: ”Urbanisering som förblindar – därför är byn det ideala sättet att leva”. Risken att bli förblindad efter ett fullskaligt nyårsfyrverkeri på ögonhöjd i storstaden är i alla fall uppenbar! Prästens lilla kråka skulle inte alls trivas där!

hallnas-2017-01-03-005
Som ett silkesträd
Fridfullt och gudfruktigt på Pampas slätt
Fridfullt och gudfruktigt på Pampas slätt
Lurviga bestar med de verkar snälla. Åtminstone på håll
Lurviga bestar med de verkar snälla. Åtminstone på håll
Skogen, det stående folket, som Katarina Östholm skriver i sin artikel, vakar över gård och bygd.
Träden, det stående folket, som Katarina Östholm skriver i sin artikel, vakar över gård och bygd.

[youtube=https://youtu.be/d1KzCa7E7hk]

Se där, en bekant!

Jag tittade ikväll (onsdag) ett program på SVT Play som ingår i serien ”Doreen kommer hem”. Programledaren Doreen Månsson träffar kulturstjärnor i Sverige som växt upp i de bostadsområden som kallas ”Miljonprogrammet”. Miljonprogrammets bostäder byggdes på 1960 -70-talen runt om i kungariket och det var meningen, som namnet säger, att bygga 1 miljon bostäder för att få bort bostadsbristen.

Idag finns det kritik mot byggandet men då var det en nödvändighet för att råda bot  på bostadssituationen. Många har bott i dessa områden, en del med glädje, andra med leda. Själv har jag också bott i ett sådant område, Bellevuegården i Malmö, och jag trivdes rätt bra.

I kvällens program dök en gammal bekant upp, nämligen Juanjo Passo. Jag kopplade inte namnet först men när jag tittat några minuter började jag fundera, var har jag sett denna man tidigare? Efter en snabb rannsakan av minnet, javisst, konserten i Vörå kyrka för snart 3 år sedan. Jag skrev också ett inlägg om detta som kan läsas här. Jag kom till och med att prata med denna Juanjo Passo och lovade att skicka några bilder bland de som jag tog under konserten.

Kvällens program var också som en slags ansamling för mig personligen. Malmö, den speciella känslan för dessa bostadsområden även om jag inte bodde på Rosegård så besökte jag området många gånger eftersom jag hade en bekant som bodde där. Tangon, en musik som ligger mig varmt om hjärtat. Även om jag inte själv dansar tango så känner jag ändå att jag har kontakt med tangons innersta väsen. Buenos Aires, Juanjos födelsestad, som jag också besökt ett par gånger. Konserten i Vörå kyrka där också två av byggdens döttrar deltog som musikanter. Tänk så mycket som kan sammanfalla bara för ett tv-program.

Jag brukar säga att jag inte är någon stadsmänniska men skulle jag flytta till någon stad så skulle det bli till Malmö. Skulle det finnas någon dans som jag verkligen ville lära mig så fick valet falla på argentinsk tango och musiken, tangon, är en av mina favoriter när det gäller musik. Rytmen, samspelet mellan instrumenten, passionen. Och varför inte, jag skulle mycket väl än en gång kunna tänka mig att besöka Buenos Aires. Sist men inte minst Juanjo, en sådan varm och öppenhjärtlig människa borde det finnas fler av i denna tid med egoism, hat och fanatism.

I morgon kväll (18.2) spelas Tango Nuevo i stadshuset i Vasa kl. 19.00. Det är Vasa stadsorkester med solisterna Martín Alvadaro och Mikko Helenius som står för musiserandet. Lite sugen är jag allt på att åka dit och lyssna på denna musikart. Jag får sova på saken en natt. Annars får jag se återstoden av programmen i ”Doreen kommer hem”, något program har jag kvar.

Jag höll på att glömma bort att jag också spelade in en video i Vörå kyrka.

[youtube=https://youtu.be/CiMfA52FBd0]

Quinteto Bandango 2013 Vörå
Här tackar Quinteto Bandango för sig i Vörå kyrka 2013. Juanjo längst till vänster.

Jag är revolutionär!

Det låter dramatiskt men lite grann som en revolutionär kände jag mig när jag började gilla Öresundsrevolutionen som startade på Facebook dagen före julaftonen. Redan nu finns det mera än 10 000 gillare och det blir fler hela tiden. Kunde det ha varit på julaftonen som jag anslöt mig? Tror det var något sådant.

Öresundsrevolutionen går ut på att protestera mot det huvudlösa beslut som regeringen Löfven tog och som innebär att total id-kontroll införs fr.o.m. 4 januari på Öresundstågen mellan Köpenhamn och Malmö. I Kastrup måste alla kliva av tåget och troligen gå upp till flygterminalen, sedan ned igen till perrongen och då genomgå en id-kontroll. Tåg över bron och sedan id-kontroll igen i Hyllie (Malmö) innan färden kan fortsätta.

Någon som fattar vad detta innebär för de ca. 8600 som dagligen arbetspendlar över Öresund med Öresundstågen, den nordiska passfriheten, rörelsefriheten inom Schengen? För att inte tala om den extra kostnad för Skånetrafiken på 15 milj. per månad som detta innebär eller att DSB kommer att anställa 200 väktare som skall genomföra kontrollen.

Totalt görs dagligen mera än 31000 enkelresor med tåg över Öresund. Vid rusningstid kommer ett tåg varje tionde minut, något som nu skall skäras ned till 20-minuterståg samt att antalet vagnar minskar från 9 till 6 per tåg. Någon som fattar vad det innebär för tågresenärerna och Öresundsregionen? Trängsel, trängsel och förseningar på 30-50 minuter väntas, om det inte blir totalt kaos. Jag har själv åkt Öresundståg i rusningstid och vet att det inte finns några marginaler att ge bort. Tänk om detta skulle drabba t.ex. Stockholm, vilket ramaskri det skulle bli! Men när det gäller Skåne tas det tydligen med en gäspning i maktens korridorer i Stockholm.

Här kommer ytterligare en poäng i Öresundsrevolutionen: att centralmakten i huvudstaden inte har kännedom om eller bryr sig särskilt mycket om de områden som befinner sig i periferin sett från Stockholm; det må då sedan gälla Skåne, Sydsverige eller Norrland.

Regeringen Löfven tog beslutet om id-kontrollen på Öresundstågen för att få stopp på flyktingströmmen som växte myndigheterna över huvudet och för att regeringen påverkades av den kollapsdebatt som SD startade. Vem skulle ha trott det för bara några månader sedan? Löfven höll inte huvudet kallt utan hänföll till panikpolitik som han kommer att få ångra på flera sätt.

Kommer han att lyckas med att hejda flyktingströmmen? Enligt FN:s flyktingkonvention har varje människa rätt att söka asyl och få sin sak rättvist prövad. Det betyder att de flyktingar som har giltiga id-handlingar kommer fortfarande att kunna ta sig in i Sverige och där söka asyl. De som inte har id-handlingar kommer att stoppas på Kastrup och vad händer med dem då? Ökad smugglingstrafik eller ett skuggliv i Danmark/EU med alla de problem som det innebär? Jag förstår att det finns de som kastar bort sina pass med flit för att på så sätt ha större chans att få asyl men vad med de som inte kan få ett pass i sina hemländer p.g.a. krig eller för att de förföljs av myndigheterna? De som mest av alla borde få asyl! – Jag skall inte här skriva mera om flyktingfrågan, den borde få ett eget inlägg.

Vad har jag med detta att göra, kan någon tänkas ställa sig frågan? Jag bor ju i Österbotten, i ett annat land, långt borta från Öresund och är inte alls berörd av detta.

Jag har bott i Malmö i många år och är den stad jag älskar allra mest. Jag känner staden, jag har fått ta del av det gamla Malmö genom vad arbetskamrater berättat och jag vet hur fin den staden är trots att det finns de som med alla medel vill svärta ned staden i flyktingdebatten. Jag är helt enkelt solidarisk med Malmö, Öresundregionen och folket där omkring. En annan sak är centralisering och statsmaktens (läs riksdagsmän och –kvinnor) sätt att utöva politik där områden i periferin får en styvmoderlig behandling, det gäller både i Sverige och i Finland. Jag ser Öresundsrevolutionen som en gräsrotsrörelse mot centralism, toppstyre och maktmissbruk som även kan tillämpas i Finland. Därför känns detta som en angelägen sak och ett sätt att påverka regering och riksdag i våra länder. Visserligen idag något i det närmaste okänt i Finland men någonstans måste det börjas.

Den 4 januari är det tänkt att paniklagen skall träda i kraft och lite sugen är jag på att resa ned och se eländet med egna ögon. Många har åsikter men få har varit på plats!

Öresundsrevolutionen
Jag tar mig friheten att visa näven som är symbolen för Öresundsrevolutionen på FB. De skånska färgerna som också är de finlandssvenska.

Min Malmö-keps

Här i republiken har det blivit en sport bland de främlingsfientliga att använda Sverige och framför allt Malmö som exempel på hur dåligt ett mångkulturellt samhälle fungerar. Senast idag såg jag på webbplatsen för landskapets ledande svenskspråkiga tidning att det fanns kommentarer som utmålade Malmö som ett skräckexempel på hur det går för en stad med många invandrare och mångkultur.

Jag blir så trött! Malmö är den stad som jag älskar mest och som jag vet är fin och trevlig stad även om det finns ekonomiska bekymmer, gängkriminalitet och sociala problem. Men säg vilken större stad/samhälle har idag inte problem av olika slag? Republikens egen ekonomi är det inte mycket att skryta över och har det inte även här förekommit skolskjutningar och kriminalitet, för att inte tala om hög arbetslöshet? Jag håller en vacker slant på att Sverige och även Malmö kommer att klara sig bättre än den framtid som vår nuvarande regering hotar oss med. Inte minst p.g.a. det mångkulturella som nyckeln till framgång vilket en av våra riksdagsmän lyfte fram i själva artikeln.

En kommentar kontrade med att IBM nyligen valde Malmö som plats för sitt utvecklingscentrum just för att ”staden har en extrem mångfald, både etniskt och åldersmässigt med många unga, och att det i regionen finns närhet till universitet och högskolor”. – Lägg därtill läget vid Öresund, närheten till kontinenten, vackra parker, ett levande nöjes- och kulturliv samt mycket goda kommunikationer ut i världen. För de som vill använda Malmö som slagträ i debatten om flyktingar och mångkultur betyder sådant inget utan selektivt väljer de ut det som passar dem bäst i deras propaganda mot ett levande, föränderligt samhälle. Det skulle inte förvåna mig om de hämtat sin ”kunskap” från herr Åkesson eller Avpixlat rakt av.

På vårvintern när jag besökte Malmö köpte jag mig en keps som har Malmö med stora bokstäver framtill och ett par mindre svenska blågula flaggor på brätten och i nacken. En helt vanlig keps som inte borde väcka speciellt mycket uppmärksamhet.

Orsaken till att jag köpte den var att jag en söndagsförmiddag tog en promenad barhuvad i staden och eftersom det blåste svinkallt blev jag snart frusen i toppen. Jag passerade en souveniraffär och slank in för att om möjligt finna något för huvudet som skydd mot snålblåsten. På en hel vägg med diverse huvudbonader fann jag min keps som passade perfekt för en gentleman i sina bästa år.

Hittills har jag burit min Malmö-keps av och till. Ibland har det blivit min Urkult-hatt, andra gånger min Barcelona-keps. Den sistnämnda börja nu bli sliten och den används mest för jobb och mindre representativa uppdrag.

Det var alltså inte av någon speciell orsak jag köpte min Malmö-keps, det bara blev den. Idag har jag större orsak att bära min keps från Malmö med stolthet, nämligen som en protest mot alla inskränkta främlingsfientliga och rasister som häckar som kommentatorer på nätet och sociala medier, ständigt upprepande sitt hat och sina fördomar.

Låt oss starta en rörelse med Malmö som slogan på kepsar, t-shirts och varhelst det syns för att visa vårt stöd för det mångkulturella samt för en mera human och solidarisk värld!

malmökeps
Närstudie i naturen. – Oj, jag ser att jag borde boka tid hos frisören.

Att gå på konsert, dröm eller mardröm?

Som planerat sågs KAJ, humorgruppen, igår kväll i Ebbas stad. De körde sina kända hits och läste t.o.m. en nyskriven dikt till staden. Folket applåderade och såg allmänt nöjda ut. De mest entusiastiska hade bänkat sig långt tidigare och fick då även ta del av det i mitt tycke utmärkta, lokala rockbandet Solid Faces.

Närmare 10 000 hade samlats i Skolparken vilket gjorde att det var trångt om saligheten. Inte fick vi se mycket av grabbarna, någonstans mitt i folkhavet som vi stod. Däremot hördes de desto mera, dock utan att ljudnivån blev alltför hög och skrällig.

Detta fick mig att fundera på detta med att gå på konsert. När det är stora evenemang, med tusentals och åter tusentals människor samlade på en plats för att se och höra sina favoriter, vilken kvalité på upplevelsen blir det då? Det är inte ofta jag går på sådana stora konserter men om man inte får plats långt fram i publikhavet, hur mycket får man då se av artisterna annat än som små prickar långt där framme eller möjligen på en storskärm? Har man otur ser man inte annat än skjortan eller ryggtavlan av en närmare 2 meter lång människa framför sig. Och ljudet! Ljudnivån är hög och någon studiokvalité är det inte som når åhörarnas öron. För att inte tala om stök, trängsel och väntan lång. Skall man ha en position långt fram gäller det att vara på plats i tid och har man otur hamnar man mitt i vågen av överspeedade fans som böljar fram och tillbaka och nära på trampar omkull en. En mardröm.

Jag kan tänka mig att ens egen närvaro vid stora uppträdanden är viktigare än den musikaliska upplevelsen. Som ett bevis på att man hört idolerna live, känt en viss samhörighet med andra med samma smak eller bara hoppat runt i begeistring till tunga bastoner. Man var ju där!

Annat är det på mindre konserter där man får en helt annan närhet till scenen. Jag tänker närmast på när jag senast besökte ”Visor på väg” på Carpella. Där såg man alla artisterna, även om man satt lite längre bak i lokalen, och ljudet var njutbart. Artisterna kom så mycket närmare; en hamnade t.o.m. i knäet på mig. Där kan vi tala om närhet jämfört med att man ibland ser ett huvud som guppar upp och ned 100 meter längre bort i folkhavet och som förmodas vara storstjärnan.

En annan gång var jag på en liten musikalisk tillställning i Barcelona. I en aula till ett konstmuseum framförde ett par musikanter blues i den högre melodiösa skolan. Några meter bort satt vi och läppjade på lite vin medan underbara och rena bluestoner strömmade ur högtalarna. Efteråt handskakning med musikanterna. DET var kvalité!

En konsert jag minns med glädje är när danska Gasolin spelade i Folkets Park i Malmö. Det måste ha varit på 70-talet. 1978 närmare bestämt, visade det sig. Visserligen mycket folk och hög ljudnivå men vilken stämning. Det fanns bänkar att sitta på men där satt ingen utan folk stod på ryggstöden för att komma upp. Att det blev tungt och obekvämt säger sig självt men vad gjorde det när man var ung och stark.  Efteråt köpte jag deras LP ”Live in Scandinavia” som spelades in på turnén. Till min belåtenhet finns också samlingen på Spotify (https://open.spotify.com/album/1xe5oPhIEZ2SyE6HOqQ8s9) och måste spelas ikväll för att återuppleva den kvällen för 37 år sedan. Det var tider det! Vid sökning på nätet finner jag att gruppen upplöstes 1978 och att deras sista konsert gavs i Malmö 21 augusti 1978. Då var jag med!

Vi lyssnar på en av låtarna som spelades i Malmö på deras sista konsert. Kolla trumsolot! Om det är en inspelning från Malmö vet jag inte men varför inte tro det?

[youtube=https://youtu.be/iwMEILToxwo]

skolparken jakobstad 2015_2
Folk så långt ögat nådde i Skolparken igår kväll. Ända bort till kyrkan.
skolparken jakobstad 2015
Musikerna i Solid Faces syns lite grann om ni riktigt kollar längst bort. Bilden fick jag med kameran sträckt högt över huvudet. – Gubben i mitten verka vara den mest framträdande på scenen men befanns sig dock på ett försvarligt avstånd från estraden. Han verkade lugn och oberörd av all uppståndelse och öronbedövande larm. Det lär vara bergsrådet Wilhelm Schaumann som blickar ut över människomassan.