Vem är de? Var är de nu?

Hur lång tycker du att den optimala väntetiden mellan två flygningar är? Två 2 timmar? Jo, det är en passlig tid inom Europa tycker jag. Det finns tid för lite förseningar och i bästa fall hinner man äta en bit mellan flygen. Det beror naturligtvis på hur stor flygplastsen är och om det finns flera åtskilda terminaler.

I går tisdag blev min väntetid i Helsingfors hela 4,5 timmar och det är för länge. Jag hann bli uttråkad men som tur är fanns gratis wifi och ett ställe där man kan sitta i fåtölj med litet svängbart bord för datorn. Eluttag för både dator och laddning av mobilen eller annan elektronisk utrustning. Perfekt, tänkte jag och slog mig ned för att slå ihjäl tiden.

Men jag hann också sitta och glo på folk. Ja, inte dumglo utan mera sitta och iaktta folk, hur de beter sig, hur de är klädda, om de stressade eller ser vilsna ut.

En stor del var säkert affärsresenärer, det kunde man se på klädsel och handbagaget. Resvana såg de också ut. Speciellt lade jag märke till en man med sydeuropeiskt utseende, kanske italienare, inbillade jag mig. Snygg kostym i blå ton, proper slips, perfekt kammat hår och skorna var inga vanliga tofflor. Självsäkerhet strålade omkring honom. Säkert en framgångsrik affärsman eller högre chef av något slag, fantiserade jag. Med all säkerhet en man som åker business class. Jodå, mycket riktigt satt mannen i den blå kostymen i första klass och talade i telefon när jag tillsammans med andra billighets-resenärer fick gå ombord och söka oss till de bakre regionerna i flygplanet. Vem var han, varifrån kom han, vart skulle han? Sådant kan jag sitta och fundera på medan människor strömmar förbi mot sina resmål någonstans. – Inte bara på flygplatser utan rent allmänt när jag har en stund över på offentligt plats.

Första klass-mannen reste från Kastrup till Helsingfors.

I Helsingfors lade jag märke till en äldre kvinna i kappa. Klockan närmade sig midnatt och vi väntade på att få äntra flyget till Vasa. Hon såg trött ut och gick lätt böjd framåt när hon fick syn på en ledig stol där jag satt. Hon kom fram, granskade snabbt stolen, det såg ut som om hon suckade, vände och gick. Hon ställde sig bland andra väntande, förmodligen raska och friska.

De båda stolarna var speciella på så sätt att de var märkta med två bilder som föreställde en rullstol och en person som går med käpp. Helt tydligt avsedda för personer med rörelseproblem eller funktionshinder av något slag.  Eller bara för äldre folk som behöver vila sig en stund i kön till gaten.  – Varför satte hon sig inte? Eller varför satte sig ingen annan i dessa enkla trästolar? Varför satte jag mig i den ena stolen? Vem var hon denna trötta kvinna? Varför reste hon?

Ok, jag är nyfiken på människor och ibland får jag en obändig lust att intervjua för mig helt okända människor. Han affärsmannen, den trötta kvinnan eller varför inte hon som satt jämte mig i flyget från Köpenhamn. En effektiv, stiligt klädd kvinna i medelåldern. Hon läste sina papper, gjorde anteckningar och först sista stunden i flygningen bläddrade hon förstrött i en av tidningarna. Hon pratade perfekt engelska. Vem var hon och vad stod i hennes papper? Var är hon nu?

Frågor, ren nyfikenhet eller ett äkta människointresse? Har du sådana later?

Det moderna Malmö

Stolen

Ett vykort som jag sände. Ibland skickar jag vykort.

Några bilder

Litta bilder från Malmö och resan får komma. Himma igen som sagt. Man blir så skånsk bara för några dagar i Malmö. He, he.

tobias berggren Plaza Elite Malmö
Så sant! Detta citat av Tobias Berggren fanns på väggen i Plaza Elite Hotel i Malmö.
coffee joint malmö
Den tiden kan tillbringas på Coffee Joint på Möllevången. Jag antar att det är kaffe och inget annat som bjuds.
ballongförbud
Ballongen fick jag snällt släppa till väders innan jag fick åka Öresundståget. Engelskspråkiga tycks dock inte beröras, av stavningen att döma. – Viss skillnad att släppa till väders och att släppa väder.
öresundsbron malmö
Sen bar det av över Öresundsbron till Kastrup.
flygbuss i vasa
Flyg hem och sista biten från huvudstaden till provinsen hade flygkapten Camilla Sommar kommandot ombord. Fösta gången jag flugit med en kvinnlig kapten vad jag vet. – O, se och varde förvånad. En buss som väntar vid terminalen i provinshuvudstaden. Även det första gången. Det går framåt! Dock väntade Brunte tålmodigt på mig.

Jag har landat i Pampas

Åter hemma i stugan i Pampas. Resan från Pampas gick bra. Igår kväll anlände jag hem efter att ha varit på resande fot i 31 timmar, från dörr till dörr.

Redan klocka 07.30 torsdag morgon begav jag mig från hotellet i Buenos Aires. Jag anlitade en privat bil som hotellet ordnade till det facila priset av 30 europenningar till flygplatsen Ministro Pistarini som också kallas Ezeiza. Jag var ute i god tid för jag hade på nätet läst texter om incheck och färd till flygplatsen som tagit timtal i anspråk. Jag ville ha marginal.

Det visade sig dock gå smidigt. Sammanlagt två timmar tog det från hotellet innan jag gått genom alla kontroller och kunde slå mig till ro i en fåtölj nära gaten.

Flyget till London tog över 14 timmar vilket är i mesta laget. Dock hade jag denna gång valt en plats vid gången vilket gjorde att jag kunde resa mig upp när som helst och gå en sväng om så behövdes. Dock blev det inte mycket sova, trots att det var en nattur.

En man, med något glas innanför västen, frågade mig om detta var kön till British Airways strax innan vi skulle gå ombord i BA. Si, si sa jag. Han var väldigt benägen att prata och diskutera. Flera var det som fick stifta bekantskap med honom. Politik ville han diskutera, ibland blev det nästan som om han höll tal på första maj. Jag kunde höra honom med yviga gester diskutera Sovjetunionen, Cuba, de ryska ledarna från historien, socialism, Ryssland, klasskamp, Che Guevara. Knytnäven i luften.

Egentligen var han ganska oförarglig, nästan sympatisk. Inget stort väsen gjorde han men han brann tydligen för sin sak. När vi landat på Heathrow i tid fredags morgon, några minuter tidigare än tidtabellen till och med, upphäv han sin röst: ”Nu är vi i Europa. Här kommer flygen i rätt tid, inte som i America Latina där en timme hit eller dit inte har någon betydelse.” Spanska pratade han och högst troligt var han argentinare.

Efter resten av resan, med en mellanlandning i huvudstaden, damp jag ned i en regnig provinshuvudstad. Sister Jane hämtade mig för jag hade min egen bil på reparation. Rost har nämligen behagat smyga sig på Brunte och för att inte ge den rödbruna döden alltför stort försprång tyckte jag det var lämpligt att under min resa lägga in honom för reparation. Nu ser han åter välmående ut. Själv har jag fått sova en hel natt vilket gör att även jag känner mig i form.

Ministro Pistarini
Incheck vid Ministro Pistarini. Inte mycket folk just då, som synes. Skrämskotten på nätet var helt obefogade.

Åter i Buenos Aires

Gårdagen (fredag) hände det inte så mycket mera än att jag flög från Puerto Iguazu till Buenos Aires. Vädret var fortsättningsvis dåligt i Iguazu med regn och skarp åska natten till fredag. Säkringarna gick i min lägenhet men efter lite letande hittade jag elskåpet och kunde återställa brytaren. Bra att ha med sig pannlampen vid sådana tillfällen.

Flyget var försenat och tur var det med tanke på den långa kön både till incheckningen och till säkerhetskontrollen. Jag lade märke till att det var många australiensare i terminalen för de bar alla samma slags t-shirts med kängurus på. Några med lustiga huvudbonader. Jag gissade att de var från Australien. Gissningen visade sig senare stämma för i hissen på Hotel Broadway, där jag kommer att bo den närmaste tiden, träffade jag en familj från sällskapet som berättade att det var ett lag från Australien som varit och spelat rugby i Iguazu. Inget proffslag utan mera medelålders personer. Mannen i familjen kände igen mig från flyget.

Systemet på flygterminalen var lite kaotiskt. Det fanns två gates och två avgångar vid nästan samma tidpunkt. Båda avgångarna skulle enligt infotavlan ske via gate 2. I vänthallen sprang det sedan runt en dam med mikrofon kopplad till högtalarsystemet och dirigerade resenärerna samtidigt om även en annan röst blandade sig i leken. Plötsligt skulle vi som skulle med LAN:s flyg gå till gate nummer ett. Jag tror inte alla fattade det på en gång, tur att jag kan lite spanska. Senare när vi skulle gå ombord stod en dam bredvid mig som nog inte var riktigt säker på om hon var i rätt kö för hon ville jämföra flightnumret på våra biljetter. Nåja, iväg kom vi från ett regnigt Puerto Iguazu till ett soligt Buenos Aires. Fast inte speciellt varmt, lite över +20 C men det passar mig för jag gillar inte alltför varmt.

Centrala Buenos Aires delas av Avenida 9 de Julio, en bred gata med 18 körfiler. Man kan säga att det är huvudstråket genom staden med Obelisken mitt i där Av. 9 de Julio och Av. Corrientes möts. Obelisken är en hög konformad pelare som markerar stadens centrum. Jag bor i kvarteret bredvid på Av. Corrientes. Nära till, vill säga.

Jag skulle vilja säga att jag bor på rätt sida Av. 9 de Julio. På övre sidan från flodviken av Rio de la Plata räknat. Närmare floden så är det mera turister, penningväxlare och gatuförsäljare med gågatan Florida som huvudstråk. Jag tog en promenad längs med Corrientes igår kväll bort mot Av. Callao. Otroligt mycket folk ute på gatorna. Liv och rörelse. Det fanns många boklådor och bokhandlare längs med gatan. Porteños, som Buenos Airesborna kallas, verkar vara ett läsande folk. Även framför biografer och teatrar var det fullsmockat med folk.

På ett ställe skulle, Teatro Opera, skulle en snubbe som heter Axel uppträda. Fullt med folk och trottoaren var avstängd där röda mattan var utlagd för prominenta gäster, antar jag. Eller så var det för Axel själv. Han verkar vara en stor stjärna här.

Buenos Aires är en storstad av mått, med nästan 3 miljoner innevånare i centrala delarna och med alla förstäder ca. 13 miljoner innevånare. Från luften ser man hur stor och utbredd staden är. Nöjes- och kulturutbudet är också stort. Här skall jag nu vara några dagar och se mig omkring. Få se vad jag hittar på idag (lördag)?

buenos aires_2
Utsikten från hotellrummet är inte mycket att skryta med med rummet är stort, 40 m2, och annars fint. Lugnt och tyst, inget gatuljud hörs.
buenos aires_3
Här en boklåda på Corrientes
panchos
För ca. 2,50 euro fick jag två stora korvar med bröd. God dessutom.

På resa

Som synes av rubriken så är jag denna kväll på resande fot. Ett par flygplatsbyten görs innan jag når mitt resmål i morgon bitti. Just nu befinner jag mig på Heathrow i London och väntar på att gaten skall öppna. Det får jag nog göra en stund till. Kanske det blir något drick- och ätbart innan dess.

Vart jag är på väg håller jag lite hemligt ännu för de flesta som läser denna blogg, det hör liksom till. Lite halster får jag väl bjuda? Så mycket kan jag säga att jag besökt landet tidigare och det var en fin upplevelse då. Denna gång blir det utökade aktiviteter.

VW
Vilken riksdagsman eller -kvinna har parkerat här på flygplatsen i provinshuvudstaden?
vila för resenär
Samma flygplats har rustat upp och installerat lite annorlunda möbler. Ett bra initiativ!
vila
På huvudstadens flygplats är det lite mera modernt men inte så dumt det heller.

Fyr i spisen

Septembers första dag satte jag fyr i spisen. Inte för att jag behövde värme men sotaren är på inkommande och han ser gärna att man eldat lite spisen innan. Senast jag eldade i min Högfors 5A var i slutet av april eller någonting sådant.

Vedspisen är en fin uppfinning. En annan uppfinning av modernare sort läste jag om i morse på Västerbottens-Kuriren. Ett par indiska ingenjörer har uppfunnit ett par skor som visar vägen dit man skall. Inbyggd finns GPS som kan programmeras, ungefär som GPS i bilen, och medelst vibrationer av olika slag så känner fötterna av när de är på den smala stigen som bär till målet det utstakande eller den breda vägen som för till fördärvet. För att ta en liknelse ur Bibelboken. Kanske inte så dumt. Värre har man hört talas om.

Värre har man hört. Just nu sitter jag och lyssnar på en YouTube-video som spelar upp ljudet av en fartygsmaskin på en större färja. Bara ljudet och en stillbild i videon. 11 timmar, 11 minuter och 11 sekunder lång är videon och bara detta surr och burr från motorn. Att någon bara kan komma på idén att ladda upp en sådan grej på tuben? Vi människor är bra konstiga. Jag tror inte jag orkar lyssna på hela videon denna kväll så jag får dela in den i flera kvällar. Kanske en timme per kväll.

En annan video i samma klass är en färd med flyg som spelar in kabinljudet i 12 timmar. Kabinljudet och inget annat plus en knepig video i slow mode.  Denna video avstår jag från för jag lär väl i sinom tid få uppleva det själv och då räcker inte 12 timmar till.

eld i spisen
Först bör man elda med tidningspapper i skorstenspipan eller åtminstone så nära man kan komma. Inga fågelbon i skorstenen detta år och ingen rök som spred sig i rummet. Det lyckades med första försöket!

19:11

19:11 idag, då infaller midvintersolståndet i republiken och just i den minuten publiceras detta inlägg. Vi på norra halvklotet befinner oss just då som allra längst bort från solen och därefter blir det bara ljusare, även om det inte syns med det samma. Vid ett visst datum blir dagsljuset ett tuppfjät längre. Jag tror det är på Staffan-dagen, den 26 december. Ett tuppfjät är inte långt men alltid något.

Jag tog mig en stilla promenad i dag. Jag ville prova en ny app jag lagt till i telefonen, nämligen Sportstracker som registerar förutom tid, avstånd, kaloriåtgång även ens framfart på kartan. Intressant för noggrannheten är stor på kartan. T.ex. kunde jag se när jag bytte från ena sidan av vägen till den andra och det är ju inte många meter. Man kan också visa sina aktiviteter på Internet men det tror jag att jag avstår ifrån för jag har på känn att ibland kan det bli lite tunnsått.

Jag har också den ovanan att avvika på stig och väg och plötsligt befann jag mig i skogen vid den lilla tjärn som jag besökte i våras och då tog en film plus foton. Idag var det helt annorlunda men film och lite bilder blev ändå skörden. I våras var det alldeles tyst, inte en fågel, bara myggsurr; idag hördes en motorsåg och röjsåg i syd, någon höll på med skogsarbete.

Det är alltid uppfriskande att gå på rask promenad, jag får tankarna rensade, nya idéer kommer och jag känner mig på bra humör efteråt. I skogen känner jag däremot ro, nästan vördnad inför de stora och små träd som bildar skogen, träsk och diken, mossbelupna stenar och murkna trädstammar som också ger liv åt nya växter eller mat åt fåglar som söker godbitar som kanske gömmer sig i det döda trädet. Med höga tallar runt om är det som att sitta i en katedral.

Ja, det var ju appen som fick mig ut idag. En annan app i telefonen fick jag också användning för, nämligen Flightradar24. Jag hörde ett flygplan högt upp i det blå, eller skall vi säga grå, idag på eftermiddagen. Jag fiskade snabbt upp telefonen ur fickan och kunde på kartan se flygplanets bana, höjd och fart. Flyget kom från Tokyo och skulle till London. 2 timmar och 48 minuter senare skulle det landa upplyste mig appen om. Tänk vad bra att veta när jag traskade runt där i skogen. 😉

Själv strosade jag vidare och fick höra och se ett halvdussin småfåglar som med musliknande pip gav sig tillkänna i ett buskage. Vilken sort vet jag inte men roligt verkade de ha.

skogstjärn
Med ett öga mitt i.
tallebarr
Varför gråter du, lilla tallekvist?
tall
Här får du en kram, du knotiga!
stenar
Titta, där är ju stenarna jag placerade ut ifjol!

Tokyo-kråkan

Gamlaste karn; just som jag gick ut på gårdstunet för att hämta ved till spisen råkade jag kasta ett öga mot himlen och fick då syn på en lång svans från ett flygplan på väg mot nordost. Högt uppe och nästan utom synhåll men svansen syntes tydligt. Vad gör jag om inte rusar in efter kameran för att fotografera svansen och kanske även få korn på själva flygplanet. Tänka sig, nästan som när jag i barndomen upplevde varje flygande föremål på himlapällen som ett under och något att vrida nacken ur led (kan man skriva så?) för att begapa.

Den tiden var det mest propellerflyget mellan Kronoby och Vasa (Krombykråkan – Kronoby-kråkan) som passerade över våra huvuden och det var vi vana vid och kunde nästan ställa klockan efter. Likväl skulle flyget följas med blicken varje gång det kom. Spännande, tänk om man en dag fick åka på en flygtur och blicka ned på byn och alla barna som stod där och spanade. Det var nog en dröm som syntes omöjlig. Föga visste jag då att flyget skulle bli nästan lika vanligt som turbussen som kom förbi varje dag och med vilken man kunde åka till stan med. Då var en stadsresa med buss lika märkvärdig som en flygtur är idag till kungliga huvudstaden eller en weekendresa till London med flyg. Snart är det kanske tvärtom; en tur buss till utbyarna är mera sällsynt än flyg som passerar över våra huvuden till andra sidan jordklotet. Än har vi bussen som går till provinshuvudstaden varje vardag och återvänder på kvällen, det får vi vara glada åt även om vi sällan använder den. Det är mest skolbarn och pensionärer som kan utnyttja detta samfärdsmedel.

Fick jag någon bild av flyget som passerade ikväll? Njaa, bild och bild. Med en fart på över 800 km/h så försvann det snabbt i skymningen och minuten efteråt när jag riktade kameran mot himlen syntes inte mycket. När jag sedan hämtat ved och kunde kolla flygrutten på Internet, Flightradar24.com, var flygplanet redan över Uleträsk, 270 km bort. Fort gick det och högt rusade det mot ryska gränsen och Vita Havet där det försvann från skärmen.

Flyget kom från London och skulle till Tokyo. Låtom oss kalla det Tokyo-kråkan ty det lär passera fler kvällar!

tokyokråkan
Som synes, inte mycket att hänga i julgranen men pricken i mitten är på väg till Tokyo. Själv blev jag kvar för att elda i spisen. Inte så dåligt det heller.
mås och båt
I stället blir det en bild på en båt och två måsar som också kan flyga. Inte båten för det är ingen flygbåt.

Skratt och lite resedramatik

Jag drömmer inte ofta men kul dröm sistlidna natt. Jag har min stuga, jag har ett gårdstun och mitt ganska stora uthus där bl.a. Brunte huserar när han inte rullar. Jag kommer ut på farstutrappan och finner till min förvåning att uthuset inte mera har sina bräder utan bara själv stommen står kvar, som ett benrangel. Helt avskalat, inte en endaste bräda, ingen takplåt. Jag frågar varför, vem, när och åter varför. Jo, fick mig förklarat, att sister Janes yngsta dotter som studerar, har rivit loss alla brädor och skall som slutarbete spika nya brädor på mitt uthus och även montera ny takplåt. Tilläggas kan är att hon studerar pedagogik och när jag tänkte på det började jag skratta hejdlöst och vaknade av att jag själv skrattade. Tror jag i alla fall för jag vaknade full i skratt. Lite så att skrattet sitter kvar ännu.

Kom ikväll hem från Amsterdam. Flygen i det närmaste fullsatta. På flyget mellan huvudstaden och Pampas fanns det också ett antal utländska, studerande ungdomar, främst flickor, tror jag. Jag kom att lyssna på ett par som stod och bekantade sig med varandra i kön till flyget. Jag kunde riktigt se hur de båda tjejerna, som inte tidigare kände varandra, knöt vänskapsband inför framtiden. Sådant är både nödvändigt och trivselskapande när man är ny på en studieort och kanske helt ensam från sin stad på kontinenten. Vid bagagebandet i provinshuvudstaden var de strax 5-10 som upptäckte att de skulle till samma ställe och glada skratt hördes och kanske lite av spänningen släppte när de upptäckte att de var flera, låt vara från olika länder. En välkomstgrupp från universitet väntade så de blev nog väl omhändertagna. Kul att ungdomar också från kontinenten studerar här.

Jag fick säte bredvid en av dessa töser. Hon var från Tyskland och hade stora problem med sitt handbagage som var nästan dubbelt så stort som tillåtet. Hur hon fått det genom incheckningen är en gåta men det rymdes definitivt inte i hyllan ovanför sätet, inte heller under stolen framför. Jag försökte hjälpa till men det var för stort hur vi än tryckte och bände. Flickebarnet svettades och jobbade med sin överstora packning. Trångt var det också och folk trängde sig förbi eller stod och väntade. Därtill hade hon stickad tröja och en vinterjacka på så det var nog varmt under pälsen kan jag tro. Det är ju trots allt sommar här ännu. Att hon var varmt klädd har nog sin förklaring, för hon behövde då inte packa ned vinterjackan i bagaget. Eller så trodde hon att det var rena vintern här för hon hade inte tidigare besökt Norden, inte ens Danmark.

En flygvärdinna fick till sist tryckt in packningen halvvägs under sätet framför men lätt var det inte. Det var i alla fall det största handbagaget jag sett. Packningarna var också stora för de andra ungdomarna, både handbagaget och incheckat bagage. Mulåsnan till Pampas var vällastad men lyfte, något försenad, utan svårighet mot nord.

Själv kom jag hem nästan utvilad; konstigt för det brukar vara tvärtom. Jag brukar vara ganska så trött och seg av resandet. Imorgon är det annat som väntar, ett stort, årligt återkommande evenemang här i Pampas.

volvo amazon
Titta, en till pärla, något rostig i nosen men ändå. Handbromsen var nog i skick får vi tro för kanalen var nästa.
bofferd
På andra sidan kanalen låg denna skönhet i sitt rätta element
klatenservice
Klantade man sig på spårvagnen erbjöds service på följande telefonnummer
hot-dogs
Högljudd italienare som sålde korv. Nästan så att han ropade när han konverserade med kunderna. Korven var nog den mest smaklösa jag ätit på länge.
AEOROPLANES
Bild från Shiphol tidigare idag. Jag måste bara ta med den.

Så for han till Amsterdam

Mina första intryck av Amsterdam var att staden liknar Köpehamn ganska mycket. Samma typ av landskap utanför stadskärnan, låt vara med fler vattendrag inomlands, floder, kanaler och sjöar. Köpenhamn kan däremot ståta med Öresund och på ryggsidan Bälten. Amsterdam har också fler kanaler inne i själva staden och är mera turistisk. Länge sedan jag sett så många souvenirbutiker och tursister som yrade omkring. Här har jag inga svårigheter att hitta en passlig kylskåpsmagnet som tillhör mitt standardköp när jag är ute och turistar. Det är som om hela Damrak är full med fotograferande utlänningar som petar i varorna som bjuds ut.

Något annat som liknar Köpenhamn är alla cyklar som finns överallt. Hela staden verkar vara nedlusad med cyklar och den största faran i denna stad är nog risken med att kollidera med en cykel. Andra kanske anser att största problemet med denna stad är alla kaffebutiker som saluför rykande grejor. I Köpenhamn försiggår inte denna hantering lika öppet medan här kan man handla cannabis legalt i mindre mängder och röka som om det vore att ta en kaffe eller en öl. Jag är ingen expert på detta men på andra sidan gatan från mitt hotell ligger en av de mera kända coffeeshopsen, Betty Boop.

Mitt hotell, ja, det är Inntel Hotels Amsterdam Centre mitt i smeten. Inte långt från centralsstation, gångavstånd till många attraktioner, nära till flera spårvagnar som med klämtande ljud aviserar sin framfart.

Som ni förstår har jag åkt till Amsterdam. Resan gick bra och det enda lustiga som hände på färden var när en större hop flygresenärer försökte ta sig från Schiphol (flygplasten i Amsterdam) till Centralstationen i Amsterdam. Ett tåg stod och väntade på perrong 2 och monitorena visade att tåget skulle gå till Amsterdam Centraal. Så var det inte utan tåget skulle till en helt annan plats i detta plattland. Att sedan få yra resenärer att förstå detta var inte lätt för konduktörerna. En vagn har två ingångar, en i var ända, och medan konduktöreren försökte förklara problemet för en del smet andra in i den andra dörren. Konduktören, en per vagn verkade det som, for efter dem för att schasa ut dem och då passade andra på att smita in genom andra dörren. Ett par, tre rundturer genom vagnarna blev det innan situationen lugnade sig och tåget kunde avgå.

Anne Franks hus hann jag se idag men jag gick inte in när jag såg den långa kön. Jag vet inte om jag är så intresserad att jag ställer mig långa stunder i den kön. Kanske det varit annorlunda om jag läst boken?

På kvällskvisten gick jag en tur genom Red Light District, syndens näste nummer ett. Jag vet inte om det var så mycket att se, jag blev mest beklämd. Många tursiter gjorde en tur, precis som jag, och ett och annat generat fnitter hördes från flanörerna när kvinnor i minimal klädsel poserade som skyltdockor i fönstren för att locka kunder till världens äldsta yrke.

Här verkar allt så organiserat, så accepterat, så hälsokontrollerat; detta med prostitution. Annat var det på Istedgade i Köpenhamn på 80-talet. Rått, rakt på sak, smutsigt, en vandring i gränslandet mellan lag och efterfrågan. Vilket som är bättre kan man fråga sig.

Sist på kvällen lyckades jag gå vilse. Mest beroendes på de skraltiga standardkartor som turisterna får i handen. Jag var dock inte orolig; jag visste ungefär var jag var och centrum är inte så stort att jag inte kunde hitta rätt. Egentligen var det ganska kul att ströva runt på måfå och bara se vad som väntar bakom nästa gathörn. Fotomotiv verkar det finnas massor av något som jag gärna tackar och bockar för.

Amsterdam Centraal Station
Tågstationen och blomstercykel
kanal i amsterdam
Båtar finns det massor av de mest vindunderliga skapelser. Här ett par mera normala.
björn borg
B Örn Borg verkar också ha en butik här.