Å, så pittoreskt

Jo då, regnet fortsatte mer eller mindre hela söndagen, som befarat. Därför blev det inte fotograferat och kört runt lika mycket som jag tänkt. Men några bilder får jag väl ändå bjuda på.

Bodde jag som en kung senaste natt så får jag nöja mig med lite enklare boning denna natt. Internet fungerar fint men den obekväma skrivställningen gör att jag inte kommer att leverera någon längre epistel denna gång. Små, låga soffbord är urusla att använda som skrivbord. Utsikten är det dock inget fel på.

Orsaken till detta enkla boende är att jag vill ha nära till färjan som tar mig från Moskenes till Bodö.

Å, byn längst ut på Lofoten besökte jag dock. Smal, krokig väg dit ut kantad av hus av alla de slag, inklusive de som står på pålar. Verkligen ett gytter. Längst bort fanns en tunnel på någon hundra meter som mynnade ut på en, ja, en svängplan och parkering. Ingen fortsättning förutom gångstigar. Märkligt att offra pengar på en tunnel som bara betjänar en parkeringsplats. Eller kanske är det billigt att bygga tunnlar i Norge? – Tanken slog mig att kanske pengarna tog slut efter att tunneln byggts?

Regnmolnen hänger tunga

Ett konstverk i serien Skulpturlandskap Nordland
Här ett konstverk till.
Så här långt kunde jag köra bil längst sydpå på Lofoten. Sedan var det apostlahästarna som gällde längs stigar.

 

Långa sköna dyningar på väg in mot strand

 

Annonser

Fortsatt färd på Lofoten

Idag, söndag förmiddag är det åter regn och rusk. Lockar kanske inte så mycket för uteliv men förhoppningsvis kommer jag någonstans mellan regnskurarna att få ser mera av det som finns längst söderut på Lofoten. Målet idag är Å, byn längst ut på Lofoten. Mycket kort och bra namn, ingen orsak att slösa på bokstäverna tyckte säkert den som namngav denna by. Ungefär samma med Ii som jag passerade på väg till Torneå eller Bö på Andøya.

Man kan kanske bli lite mätt på alla vackra och hisnande vyer som serveras. Det en berget mäktigare än det andra och fjordarna slutar jag aldrig att förundras över. Ett mäktigt landskap på Lofoten.

Jag satt och funderade om alla dessa bergstoppar har bestigits av människor och hur gjorde lantmätarna förr i världen när de skulle mäta och kartlägga alla dessa svåråtkomliga områden? Hur gjorde de med allt byggnadsmaterial som skulle fraktas ut till fyrar och byggnader uppe på bergssidorna? Inget lätt göra, kan jag tänka. Vilket slit!

Jag passerade igår genom ett antal tunnlar och över höga broar för att ta mig till Svolvær, centralorten på Lofoten. Tanken slog mig hur mycket mera det måste kosta att bygga vägar i Norge jämfört med Finland där terrängen för det mesta är relativt slät och framkomlig. Hur många kilometer tunnel har Finland jämfört med Norge? Vägarna här är ofta smala, krokiga och med branta lutningar ändå är det fritt fram att köra 80 km/h på många ställen. Det gäller att ha tungan i rätt mun när man rattar sig fram här.

Även färjetrafiken är väl utvecklad. T.ex. Hurtigrutens fartyg lägger till kaj här alldeles bredvid hotellet i Svolvær där jag bor. Jag har ett rum med havsutsikt och är på första parkett när fartygen anländer och avgår. Det som jag reflekterar över hur bra det fungerar, trots alla utmaningar som naturen bjuder. Finland, som också är ett rikt land, borde ha betydligt bättre förutsättningar hålla vägarna i skick och färjor ut till skärgården än Norge. Ändå fick vi i vintras smaka på det elände som dåligt vägunderhåll i Finland förorsakade och hotet mot färjorna i skärgården. Intressant vore att jämföra siffror och statistik beträffande infrastruktur i Finland och Norge.

Här avgår Hurtigrutens fartyg Finnmarken. Fotad strax utanför hotellet på kajen.

Hotellet som heter ”Vestfjord Hotel Lofoten” i Svolvær kan jag rekommendera om ni besöker Lofoten och behöver nanna kudden en natt. Längst ut på kajen ligger hotellet. Nästan lite svårt att hitta dit om man inte vet positionen eftersom man skall köra ut på kajen runt en byggnad innan man är framme vid hotellet som vetter mot sjön. Ett utmärkt hotell med alla faciliteter som behövs.

Jag besökte också deras restaurang igår kväll och avnjöt en portion grillad klippfisk. Så gott! Priserna på restauranger här i Norge är ganska höga men frågan är ändå om inte klippfisken var värt det.

Klippfisken jag åt igår kväll. Bild tagen med mobil-kameran.

Så gott, så långt. Färden har hittills gått helt enligt planerna och ännu återstår flera dagar innan jag åter siktar Pampas skärgård.


Vestfjord Hotel Lofoten

Svolvær

MInst en kyrka per inlägg. Ha, ha. Detta är kyrkan på Langenes
Rena idyllen, va? Nära Sortland.
Vägen mellan Klo och Strengelvåg. Här hittade jag en död råtta på vägen som grinade illa. Råttan alltså. 😉
Vackert så det förslår
Och vänder jag mig om ser det ut så här. Så är det på många ställen i Norge.

Hatten av, flera gånger denna dag

Efter en natts skön sömn på Best Westerns hotell i Narvik var det dags för frukost fredag morgon. Visst, allt såg bra ut men äggröran var smulig, köttbullarna smakade ingenting och den lilla bacon som fanns var lindad kring en korvbit som smakade… ja… tidningspapper. Såja, så var det sagt. Men brödet och sillen smakade utmärkt.

Strax utanför hotellet fanns linbanan upp till Narvikfjellet men den var stängd på torsdagskvällen. Trots det for gondolerna upp och ned, tomma. Konstigt! Jag hade gärna åkt en tur dit upp och beundrat solnedgången över Narvik och kringliggande fjäll och fjordar.

Färden fortsatte på fredag ut på Lofoten genom ett landskap kantat av höga berg, branta stup, djupa fjordar och smala vägar. Vackert!

Vägarna är ett kapitel för sig själv.  Upp och ned, fjord in och fjord ut, kurva efter kurva. Jag lade märke till ett större fiskefartyg som var på väg norrut i Kjerringnes. En knapp timme senare var det på klart försprång trots att jag körde bil. Orsaken var alla fjordar som det skulle djupdykas i och den relativt låga hastigheten.

Dagens stora behållning var vägen på västra sidan av Andøya i norra delen av Lofoten. Navigatorn tjatade en god stund att jag skulle följa väg 82 på östra sidan av ön men jag slog dövörat till. Och tur var det. Fina fotomotiv dök upp stup i kvarten och jämt fick jag säga prrr till Brunte. Vägen var smal men glest trafikerad så jag kunde stanna nästan var jag ville. Små byar här och var samt en hel del radioanläggningar med omfattande antennsystem. Atlanten rullade in sina vågor mot stranden och havet luktade tång.

Får fanns på många ställen och små begravningsplatser upptäcktes ganska ofta. Mindre än den vi har i vår by och kapellen var nästan miniatyrer av vårt kapell. Kanske mera förvaringsplats för kistan? Gravstenarna var moderna och praktfulla. Det är alltså nutida begravningsplatser. Mycket enkelt rakt ut på en vindpiskad hed eller mot stranden utan träd eller andra inramningar förutom stängslet mot fåren.

Vinden friskade i och min Malmökeps flög iväg titt som tätt. Därav rubriken. Jag tyckte det lät bättre med hatt än med keps så jag friserade rubriken något. Ibland var det rent av svårt att stå stilla när jag skulle ta bilder. När jag kom fram till Andenes där jag skulle övernatta fattade vinden tag i bildörren när jag var på väg ut och jag fick en smäll rakt på näsan; dock utan blodvite. – Hatten av för de fina naturscenerier som jag igår fick se på Andøya.

Andenes är en fiskestad men även turismen är stor med främst valsafari som specialitet. Tyvärr passade inte mitt tidsschema med en båttur ut för att titta på valar och säsongen är just nu i ett mellanläge. Vinden kanske också gjort det omöjligt?

På kvällssidan besökte jag en restaurang i hamnen. På menyn fanns också valkött och ett tag var jag frestad att prova det. Sedan kom jag att tänka på att valarna är ju utrotningshotade och hur rimmar det med att äta valkött. Kanske är valkött ok att servera, jag vet inte, jag avstod. Istället blev det finnbiff, gjord på renkött. He, he, finnbiff serverad åt en finländare.


Andøya

Kjerringnes. Hutigruttens fartyg till höger och fiskefartyget till vänster. De kolliderade inte.
Begravningsplatsen i Bö, Andøya. Fåren syns i bakgrunden
Navigatorn lurade mig lite och visade vägen till fiskehamnen i Andenes. Kanske dags att göra karriär inom fisket i Nord-Atlanten?

Fragment av ett konstverk i Andenes?
I förgrunden där jag hittade ”konstverket” som sett sina bästa dagar. I bakgrunden fyren i Andenes.

 

Utsikt från fyren i Andenes söderut

Fortsatt färd i färggrant landskap

Dåligt väder även på torsdag förmiddag. Duggregn omväxlande med regnskurar. Först när jag närmade mig Abisko upphörde regnet och det skymtade t.o.m. blå himmel.

I Kiruna ville jag besöka kyrkan för jag visste att den är lite speciell. Dessutom skall den flyttas till det nya Kiruna. Hur det skall gå till? Tyvärr pågick en begravning just när jag anlände så jag fick vänta en stund innan de var klara med ceremonin. Jag passade  på att äta en smörgås. Hastigt avklarad lunch.

I Abisko stannade jag till för att ta mig en titt på ingången till Kungsleden, en av Sveriges mest kända vandringsleder, drygt 400 km lång. Nu vill jag inte på något sätt berömma mig av att jag har gått Kungsleden men jag har i alla fall gått Kungsleden. I alla fall en liten bit.

Fjällvandring verkar intressant och få se om jag inte skall våga mig på något sådant småningom. Först bör jag dock få upp konditionen något.

Väldigt fina färger i naturen under hela färden på den svenska sidan av gränsen. Jag är mycket nöjd med min ruska-resa så långt. När jag passerat riksgränsen blev landskapet mera kargt och vilt med höga berg och branta stup. Också det vackert på sitt sätt.

Igår hände inga missöden utan jag stod på benen hela dagen. Även vid Silverfallet nära Björkliden med sina klippor och branta stup. Kameran är hela tiden med och jag försöker fånga stämning och natur under färdens gång. Dock är jag en amatör i jämförelse med de mera seriösa fotograferna.

Vid Silverfallet fanns en tysk som tog fotograferandet på stort allvar. Stativet var uppställt och olika filter användes. Det var dock inte själva vattenfallet han fotograferade utan en samling gula björklöv i en vattensamling.  Jag kunde riktigt se hur han funderade och komponerade, rörde om i vattnet, testade olika inställningar och väntade på det rätta ljuset. Det hade varit intressant att se resultatet.

På bloggen kommer jag att visa några bilder per dag men de flesta bilder kommer jag att processa när jag kommer hem. Jag saknar min stora, externa skärm som jag använder när jag bildbehandlar. Jag känner mig lite osäker att använda laptopens 15 tums skärm. Som om jag inte har full kontroll över processen. Småningom kommer jag dock att samla de bästa bilderna från resan på min Flickr fotosida.

Senaste natt sov jag i Narvik, idag blir de nya äventyr. Vädret ser ut att bli bättre vilket är finemang.


Kungsleden 

Moskojärvi i Gällivare
Kiruna kyrka
Kanske inte så imponerande stationsbyggnad vid Abisko Turiststation men det finns passagerare som vill stiga på
Ingång till Kungsleden
Kungsleden, den lätta delen
Silverfallet i Björkliden

Halt vid halt men ändå inte halt

Så är jag på G med min road trip. Gårdagens körning på närmare 700 km betraktade jag mest som en transportsträcka.  Kustvägen R8 upp till Torneå kan jag sedan tidigare så om den finns det inte mycket att orda förutom att inläggets rubrik myntades någonstans mellan Uleåborg och Kemi.

I Haparanda började det regna och sedan regnade det mer eller mindre ända fram till Gällivare där jag senaste natt vilade mitt trötta huvud i en stuga på Gällivare camping. Fin stuga med allt som behövdes inklusive TV och Internet.

En orsak till resan är att jag vill se den omtalade ruska, d.v.s. höstens färgprakt i fjäll och nordbygd. Och förvisso när jag svängde in på E10 vid Töre med riktning Gällivare så uppenbarade sig snart denna enorma färgprakt längs vägen. Bitvis var det som att köra i apelsin juice. Vilka färger! Allt från grönt, ljusgrönt till gult och orange med inslag av rött här och var. Inte alls mycket brunt som ofta hos oss i Pampas. Synd bara att regnet försvårade fotograferandet och dämpade alla färgerna. Tur att jag har en kamera och ett objektiv som är vädertätade.

Väl framme i Gällivare var jag både trött och hungrig så jag inmundigade en pizza på Allermans. Stället var inte stort men många var ändå där för att stilla sin hunger och få sig ett snack. För pratade gjorde de. Inte alls som man föreställer sig en norrbottning, tyst, fåordig och lite dyster. Nej då, här pratades högljutt till höger och vänster. Killen bredvid mig pratade i telefon och jag kunde inte undgå att höra att samtalet handlade om jakt. Dagens strapatser avhandlades; älgar hade skjutits, småvilt hade observerats och björn hade också setts under dagens jakt. Var annars än i Gällivare?

Vid ett annat bord satt två damer och kastade förstulna blickar på telefonmannen. Kanske också annan jakt var på gång?

Nästa punkt på programmet var att köra upp på Dundret, fjället invid Gällivare. Brant uppåt körde jag i regnet och dimman. Inta alls som jag hade hoppats på med sol och fin utsikt. Nej då, här smög sig fukten obarmhärtigt innan för skjortkragen så fort jag visade näsan utanför bilen. Mörkret och dimman lurade och någon vandring till toppstugan blev det inte. Ingen lång vandring alls men med den dimman så hade jag kunnat gå vilse om jag förirrat mig bort en bit från stigen. Min fotosafari på Dundret blev inte vad jag tänkt mig men uppe på Dundret har jag varit.

Renar då? Jodå några fina, präktiga renar som betade invid vägen såg jag men regnet gjorde att bilderna frös inne.

Kanske dags att förklara den mystiska rubriken på inlägget? Jo, vid en kort paus någonstans mellan Uleåborg och Kemi skulle jag slå en drill i skogskanten var det tänkt. Jag stolpade iväg en bit in bland buskarna och plötsligt halkade jag i den regnvåta leran. Vurpan gick på 0,1 sekunder och jag hann inte det minst dämpa fallet innan jag slog i marken med en duns som fick mig att tappa andan för ett ögonblick. En kraftig smäll som kändes i hela kroppen. Som tur var fanns där inga stenar eller annat knöligt som kunde orsaka större skada. Det var tanken som slog mig. Tänk om en vass sten legat just där jag landat med huvud eller ben?  Då hade jag i värsta fall t.o.m. varit tvungen att avbryta resan. Så lätt en olycka kan ske när man minst anar det. Nu blev jag bara våt på byxor och jacka och de torkade upp under dagens lopp.

Vid pausen (andra halt) var platsen hal och jag halkade omkull utan att för den skull bli halt. Slutet gott, allting gott!

Ruska  

Bönälven


Så här trist såg det ut uppe på Dundret. Grått, grått och vått.
Lite längre ned på Dundret fanns ändå lite färger
Hösttrött bukett invid Bönälven
Nåja, några fina bilder fick jag också. Som denna vid Bönälven. Här bad jag en bön att jag inte åter skulle dratta på ändan i terrängen.

Små resor är också resor

Jag tog mig ut på en liten utflykt idag. Söndagspromenad några kilometer. Bra för konditionen och bra för tankeverksamheten.

Utflykter kan vara nära eller fjärran. Tanken slog mig att det är väldigt länge sedan jag senast varit ute på någon längre resa. Folk brukar ibland fråga mig om jag har någon resa på gång men någon sådan har jag inte haft på länge. Jag räknar då inte resor i Sverige för det känns så inomskärs. Varför det blivit så, vet jag inte. Jag har inte kommit mig för.

Sist jag gjorde en långresa måste ha varit till Argentina hösten 2014. Tänk så fort tiden går. Någon långresa blir det inte förrän tidigaste till nästa höst. Vi får se vad jag då hittar på.

Däremot har jag gjort många små trippar till andra sidan Kvarken. Mest för att lyssna på musik och någon gång för att gå på teater. Det är också resor.

Just nu finns följande upplevelser på gång:
3 februari Louise Hoffsten och Wentus Blues Band i på Ritz i Vasa.
22 februari ”Tvåspråkig lösning – hot eller möjlighet”  på Academill i Vasa
24 – 26 februari Umefolk i Umeå
31 mars Iiris Viljanen på Wasa Teater
15 juli Kaustbyfestivalen
3 – 6 augusti Urkult

Tja, det är väl ändå inte så dåligt även om det inte är så långväga. Därtill finns ytterligare några begivenheter jag funderar på.

Det här med långresor får jag ta mig an och se vart jag verkligen vill fara.  Planera. Vilka resor har ni på gång eller drömmer om?

Vinter i skog
Vinterväg
Vinter i skog
Detalj i skogen
Vinter i skog
Gropen

Uppsala, vänligheten själv

Senaste helg tillbringade jag i lärdomsstaden Uppsala. Jag har en del släkt där och i närheten. Ibland fyller någon jämt, ibland finns det möjlighet att åka dit och delta, andra gånger inte.

Det tänkte jag inte orda mycket om även om kalaset var trevligt med god mat och träff med både för mig kända och okända.

Jag tillbringade en del tid ensam på söndagen med bl.a. fotosafari i staden. Jag tycker om att ströva omkring för mig själv med kameran ständigt redo för avfyring. Att börja tala med främmande människor, helt kort eller för ett längre samtal, ingår också i strövtågen.

Det jag egentligen vill berätta om i detta inlägg är det positiva intryck jag fick av folket i staden. Kanske hade jag tur? Speciellt personalen på hotellet, butiker och restauranger föreföll mig väldigt vänliga och engagerade. Som om de var beredda att ställa allt annat åt sidan och inleda ett samtal med lilla mig om vad som helst. T.ex. receptionisten på Hotell Scandic Uplandia, där jag bodde, var väldigt hjälpsam och språksam. Receptionister burkar vara artiga men också väldigt formella. Denna tjej, jag vet inte namnet, lade märke till min kamera och inledde ett samtal om fotografering som också var hennes stora intresse. Tillsammans med cykling. Hon hade nyligen köpt ny kamera och naturligtvis skulle den förevisas och bilder granskas. Vi hade en intressant diskussion innan jag fortsatte ut och hon med sitt.

Samma på biblioteket där jag smet in en stund för att vila mig och läsa lite tidskrifter. Språksamt även om de flesta var där för att fördjupa sig i diverse alster.

På krogen Pitchers kom åter min kamera på tal innan beställning gjordes. En lammgryta rekommenderades och även en öl som passade utmärkt till grytan. Så god grytan var!! Det godaste jag ätit på länge. Köttet så mört att det lossnade lätt från benet och smakade underbart. Mums, mums! Ölet var av mörk typ och väldigt smakrikt, nästan skarp i smaken men så bra det passade till lammgrytan. Det var som om ölet och grytan balanserade varandra väldigt bra. Däremot tror jag inte jag valt detta öl till att dricka solo.

När jag betalde valde jag att göra av med några sedlar som jag alltid har med mig i fall om. Kyparen såg förvånad ut och utbrast: ”Oj, du kör med kontanter? Det var länge sedan sist. Det var inte igår”. Jag kände mig som en lantis en kort stund. Förresten, det är jag väl?  –  Samma på hotellet som var ”Kontantfri zon”.

När jag åkte med bussen till Arlanda (betalning med kort) var busschauffören lika uppmärksam och pratsam. Inte med mig direkt men jag satt längst fram och kunde följa påstigningen av andra passagerare som behövde hjälp. Inget surt gnäll där inte utan flink och hjälpsam.

På Arlanda kom jag däremot att på håll avlyssna ett mindre gräl bland personalen på ett av kaffeställena. En tjej och kille hade uppenbarligen något de var oense om och det skulle nu ventileras långvarigt om det så fanns kunder i närheten eller inte. Tyvärr satt jag inte så nära att jag kunde följa sammanhanget men temperamentet var det inget fel på även om inga hårtofsar lossnade.

Flyget lyfte och landade, lyfte och landade igen. I Vasa regnade det kl. 01 på natten när motorerna slutade snurra och jag smet genom ”ankomsthallen” på 10 sekunder.

I grannbyn höll jag på att köra över ett djur mitt i natten. Ingen älg, rådjur eller katt utan en liten, vit vessla, kanske 15 cm lång rusade över vägen i strålkastarskenet. Jag väjde och hoppas att herr eller fru Vessla klarade sig. Den har ju också rätt att leva. Visst har storstan sin charm och sitt pulserande liv men hur många vesslor finns det där som stirrar förskräckt på en i en tiondedels sekund innan den är borta i mörkret. I storstan kan man kanske i bästa fall läsa om vesslor på biblioteket?

Får det vara några bilder från Uppsala att bliga på?

uppsala-2016-12-17-022
Fyrisån lär detta flytande element heta.

20161218_155726
Åh, grytan!
20161218_153205
Och ölen, Arrogant Bastard Ale som var onödigt stark 7,2 % men grytan lindrade dess verkan.
uppsala-2016-12-18-004
Skytteanum?
uppsala-2016-12-17-039
Ytterligare välvda bågar, denna gång en smäcker bro. Fina fisken.
uppsala-2016-12-18-036
En ståtlig stuga och nära till Hemslöjden. Nästan som på landet.

uppsala-2016-12-18-001
Sist men inte minst domkyrkan fotograferad från Gamla torget. – En liten rundtur i Uppsala en fin söndag i december anno 2016.