Dos pantalónes

Lite skämmigt blev det allt! Just som hon satte nålen i tyget måste hon senast då ha upptäckt min stortå som stack ut genom ett hål i strumpan.

Jag beslöt mig idag för att inhandla två par byxor för mera festliga tillfällen. Inte byxor som används när jag går till vedlidret eller skottar snö utan när jag befinner mig på färjan över Kvarken eller strosar förnämt i kulturella sammanhang.

Tidigare besökte jag Heikki Raskus klädesaffär i Vasa på Stora Långgatan när jag snabbt och utan krångel ville förnya min garderob. På fem minuter kunde ett manfolk få ett par byxor utprovade eller en blus köpt. Denna affär upphörde tyvärr och vilsen kände jag mig. Ända tills Dressman uppenbarade sig. De kunde erbjuda service och hyfsade priser. Damerna hos Dressman var, och är, ständigt uppmärksamma på den till synes planlöst flanerande herremannen bland hyllor och lockrop. Alltid något som är extra billigt. – Jag har förresten aldrig sett en manlig expedit hos Dressman. En medveten strategi?

Hur som helst, byxor skulle inhandlas och måtten hade jag strategiskt nog antecknat i min mobil. De som gällde innan jag blev friherre, de gäller än idag.

Till saken hör att jag har något för korta ben i förhållande till övrig lekamen varför mina byxor nästan alltid måsta avkortas med några centimeter. Inget stort problem men en extra inkomst som skräddaren/sömmerskan inhöstar och som jag betalar.

Just om expediten böjde sig ned för att fastställa min byxlängd framkröp min stortå från dess dolda tillvaro i en strumpa utrustad med ett hål som jag tills dess inte observerat, eller som de säger i Närpes, noterat. –  Jag blev förskräckt!

Jag drog min stortå in under foten och hoppades att flickebarnet inte sett min tå och därmed åsamkat sig ett smärre trauma. Möjligen kan hon ha sett ett hål i strumpan för när jag skulle betala kom frågan, som på studs, om jag behövde fler stumpor och om möjligt nya kalsonger. De hade extra förmånliga priser. Eller så är det det som kallas merförsäljning. Jag avböjde, denna gång! –  Jag hämtar byxorna nästa fredag!

Reklambudskap?
Annonser

Benman på resa

Jag somnade i Estland och vaknade i Skåne.

Kära vänner, jag får väl kalla er så, tappra läsare av denna blogg? Kära vänner, jag är på en liten utflykt i Europa. Ok, Norden då. Vid middagstid damp ett Finnair-flyg ned på Kastrups landningsbana. Ombord fanns jag. Något sömnig kände jag mig för jag hade bara sovit 4 timmar senaste natt och därför infann sig John Blund lägligt när vi lättat från Vanda med kurs Kastrup. Tyvärr missade jag gratis te i plastmugg.

Innan dess fick jag vänta 3 timmar på Helsingfors Vanda flygplats. Det gick dock bra, som en trekvart.

Jag är benman! Alltså, män brukar delas in i ben- eller bröstmän. Åtminstone heterosexuella män. De andra kan jag inte svara för. Män som tänder mest på sjysta spiror eller ståtliga behag hos det motsatta könet. Tycker ni jag är fånig nu? Ok, det bjuder jag på.  – De flesta män torde dock falla för hela paketet som innefattar både extremiteter och barm för att inte tala om personlighet. Men ändå, med uttalad svaghet för det ena eller andra.

Frågan infinner sig dock, finns samma uppskattning hos kvinnor? Jag menar, vad är mest populärt hos kvinnor: snygga biceps, tvättbräda eller muskulösa lår? Pösmage torde få få poäng så det kommer inte på tal. Eller vad betyder självsäkerhet, mänsklighet och humor, för att nämna några andra attribut som också kan tänkas attrahera kvinnor. Här borde jag göra en poll, omröstning enbart för kvinnor, något som dock torde vara svår att genomföra. Hur vet jag att det är enbart kvinnor som röstar?

Hur hamnade jag in på detta när jag skulle berätta om min pågående utflykt? Troligtvis därför att när jag mellanlandade i Vanda efter en knapp timmes flygfärd från provinshuvudstaden så hade en kvinna synpunkter på mina ben. Hon måste ha lagt märke till mina praktfulla apostlahästar för hon uppmärksammade mig på att jag på baksidan av mina byxor hade en nästa halvmeter lång plastremsa som upplyste om storleken på mina byxor. Ni vet sådant som klädesaffärer brukar ha för att upplysa om plaggets beskaffenhet till fromma och glädje för oss kortsynta manfolk. Kan man bara sina mått så är det lekandes lätt för en karl att med lite hjälp av kunnig expedit gör passligt inköp av pantalonger.

Alltnog, hon hann ikapp mig på en av de långa gångar som leder från det nyss landade flygplanet till terminalens penningslukande aktiviteter. Finska pratade hon men jag förstod ganska snart vad hon menade. En får vara tacksam och snabbt rev jag loss remsan-

Ok, nya byxor hade jag och smått fåfäng som jag är hade jag tydligen inte avlägsnat alla reklamens och butikens attribut. Naturligtvis ville jag att alla skulle förstå att här är det nya byxor som promenerar. Inte varje dag som nya byxor gör sin jungfrufärd. Vadå, slarv! Har man nya byxor så har man, speciellt som de är fyllda med snygga ben!

vanda
Helsingfors-Vanda flygplats terminal är så stor att man kan ta flyg från den ena ändan till den andra om man har bråttom till transferflyget
hviids vinstue
Naturligtvis ingick ett besök på Hviids Vinstue i Köpenhamn för att inmundiga obligatoriska ”En grön Tuborg och en Gammeldansk”
nyhavn
Soligt och fint i Nyhavn inte men ganska kylig vind. Det lät dock inte hejda alla turisterna.

 

 

Ett gott skratt förlänger livet

Igår besökte jag min favoritbutik när det gäller kläder. Ett par byxor ansågs vara nödvändiga att inköpa. Efter något letande fann jag ett byxor som föll mig i smaken, de satt passligt om baken. Dock var de något för långa varför jag kontaktade den sömmerska i byn som jag brukar anlita i dylika ärenden.

Måttagning gjordes i hennes hem. För att fullkomna outfitten (tänka sig, ett sådant ord) bar jag också hatt, den som ni läste om i ett tidigare inlägg, Min hatt. När jag anlände hälsade hon glatt och frågade därefter: Har du köpt hatt? Vartefter hon började skratta. Hade hon suttit på en stol hade hon nog trillat av. Det gjorde hon inte, satt på en stol. Hon stod och det fanns tendenser till att hon skulle vika sig dubbel, av skratt. När hon lugnat sig något frågade hon vad den kostat och då svarade jag sanningsenligt att den kostat 12,50 europenningar. Nu inträffade en ny skrattattack som var om möjligt än värre. Varför det var roligare kan jag inte förstå men kanske trodde hon att hattar är dyra, det var de kanske förr i världen, och när jag presenterade detta låga pris var det en bekräftelse på att det bara vara en rolig grej från min sida.

Nej, det är det inte, en rolig grej. Jag gillar faktiskt att bära hatt, efter årtionden med keps på huvudet. Kanske någon tycker att det är gubbifierande, själv tycker jag att det är en revolt. Det finns alltför få hattar i samhället. Både hos herrar och hos damer.

Jag är inte den som tar på näsan för att någon skrattar åt min hatt, själv deltog jag också i skrattkalaset. Det var faktiskt livat och ett gott skratt förlänger livet.

Blommor och bär följer per bild, dagsaktuellt.

blommor_1
Gult i grönt, näpna blommor i september.
blommor_2
Att luta sig tryggt
rödklöver
Hej, här är jag, fast utan hatt.
vägg och rönnbär
Röda bär mot grå vägg

Jag som trodde hon kom från Island

Kvinnodagen till ära så träffade jag idag som hastigast en kvinna som imponerade på mig. Jag träffade henne också för en vecka sedan och då pratade jag lite mera med henne. Idag blev det mera flyktigt, kanske en halv minut.

Hon gled fram och gjorde nästan en balettpose när hon frågade om jag fått betjäning. Ja, det hade jag, en annan expedit var ute i lagret och hämtade de byxor jag köpte förra fredagen i samma affär och haft till avkortning av byxbenen. De är alltid för långa.

Förutom att hon talade med hela kroppen och hade en graciös hållning (hon måste absolut ha dansat eller fortfarande dansar balett) så talade hon en något annorlunda svenska. Jag blev nyfiken och frågade henne varifrån hon kom. Från Ebbas stad kom hon och hade finska som modersmål. I mitt stilla sinne gissade jag att hon kom från Island men si där hade jag fel. Hon bröt inte på finska men hade ett annorlunda slags uttal och språkmelodi. Hon var lite exotisk, inte av den vanliga finska lantrasen. Därtill tilltalade hon mig idag enbart på svenska. Annars är kutym i provinshuvudstaden att kunder tilltalas både på finska och på svenska; sedan avgör kunden vilket språk som pratas. – Kanske hon mindes mig sedan förra fredagen?

Det är oerhört viktigt hur kunder bemöts och vilket intryck de får av den miljö där deras tilltänkta vara säljs eller tillverkas. Just detta var idag upp till diskussion i Saltgruvan. Naturligtvis är varans eller tjänstens kvalité, funktionalitet och pris viktiga bitar när ett köp avgörs men något som verkligen inte skall underskattas är ett äkta och personligt bemötande samt att det är ordning och reda; att det ser snyggt ut. – Jag tror vi är på god väg i Saltgruvan.

Hon i klädaffären gjorde definitivt intryck på mig med sitt sätt och sitt språkbruk. Jag går gärna dit nästa gång jag behöver göra förnyelse i min ekipering. Jag tror få kvinnor är så uppskattade av män som de som kan vara behjälpliga vid provning och agera som smakråd vid klädköp.

Krista Siegfrids
Krista Siegfrids är kvinnan som snart står i rampljuset i Malmö. Hon är verkligen värd att få en fin placering. – Bilden är från Jakobsdagarna 2011 när hon uppträdde i Ebbas stad.

Modelejon stilade i stolar

Idag har jag suttit i minst 25 stolar och också ätit en hamburger meal. När jag tog första tuggan fick jag äckelkänslor. Märkligt, så har jag inte känt tidigare inför en hamburgare. Varför köpte jag  hamburgare, pommes och en Fanta? Kanske gammal vana och ett sätt att inte behöva göra mera ätbart denna afton? Fast det är ganska länge sedan jag senast ätit hamburgare, så det är ingen vardagsmat för mig och det lär nog dröja till nästa gång.

Jag studerade folklivet och modet utanför ingången till stora köpladan medan jag motvilligt tuggade i mig hamburgaren. Det som först fångade min uppmärksamhet var en ung kille som travade fram och tillbaka utanför hamburgerrestaurangen. Stickad mössa hade han på huvudet men det var framför allt byxornas position i höjdled som jag började fundera över. Byxorna hängde mera än halvvägs ned på rumpan och mönstret på kalsongerna var något brokigt. Jag grubblade på ett mysterium; hur kan dessa ynglingar med byxorna nedhasade halvvägs till knäna överhuvudtaget hålla dem på sig? Pröva själva får ni se, det är minsann inget lätt konststycke. Det fick jag själv erfara idag efter att en knapp i byxorna behagade flyga sin väg som en raket medan jag böjde mig ned för att plocka till mig en burk gurksallad från lägsta hyllan.  Nåja, det var bara att spänna bältet ett hål till och se glad ut tills jag upptäckte att dragkedjan i gylfen också börjat strejka. Den gled allt längre ned och nu kände jag mig som ett riktigt modelejon med pantalongerna exponerande kalsonger i svart. Låt vara att det var fel sida av byxan som öppnade sig för allmänhetens eventuella beundran av min klädeskombination för dagen men någonstans skall man börja. Som tur var hade jag en tröja på mig som jag, likt tjejer med minikjol plägar göra i besvärliga situationer, kunde dra ned över härligheten som skymtade.

På tal om tjejer så såg jag också en ung tös som kom stolpandes med trasiga jeans. Eller, trasiga och trasiga, hålen var omsorgsfullt sydda i kanten vad jag kunde se. Men sex stora revor per ben ovanför knäna syntes. Som tur var fick jag behålla mina byxben hela under hela vistelsen i köpladan och det är jag glad för. Jag hade nämligen fullt upp med att inte visa upp det senaste modet för gentlemän i mogen ålder som jag drabbats av.

Resan till provinshuvudstaden löpte fint. När jag kom ut på stora pulsådern genom landskapet hamnade jag sist i en kö på sex bilar, i regnväder och med en större skåpbil främst.  Åhå, nu får jag sitta i 80 km/h ända fram till den steniga hagen vid stadsgränsen, tänkte jag. Döm om min förvåning när alla fem bilarna i kön körde om det första långsamma fordonet i rask takt. Det har inte hänt tidigare vad jag kan minnas. Alltid är det någon lus som fastnar bakom snigeln och därtill ligger tätt bakom vilket försvårar omkörning. Själv körde jag om på sista raksträckan innan Ölis.

Jag var därför vid gott humör när jag anlände till provinshuvudstaden. Efter provianteringen skulle det provsittas stolar. Jag var nämligen på jakt efter en ny kontorsstol till mitt skivbord. En sådan med snurr och gung, höj och sänk. Jag besökte fem möbelfirmor innan jag hittade en som passade. Tyvärr fanns den inte i lager även om deras dator visade så men nästa vecka får jag hämtade den.

Förresten, någon som vill köpa en kontorsstol med snurr, visserligen utlevad och med förskräckligt gnäll men i vilken det skrivits månget blogginlägg? En riktigt inkörd bloggstol med andra ord.

?????????

Kan det vara så att killarna med hängbyxor har en säkerhetsnål framtill som de hakar fast byxorna i  skjortan? Ja, så måste det vara!

Denna stol skall snart stifta bekantskap med min rumpa

Kryphålet

Jag har funderat på hur det kom sig att jag fick en fästing i byxan trots att jag var nästan heltäckande klädd och använde gummistövlar och handskar när jag röjde buskar ett par dagar. Det var bara ansiktet och halsen som delvis syntes. Just p.g.a. fästingar.

Nu tror jag mig veta svaret; det var ett hål i grenen på byxan jag använde. Där for den in och förberedde sig på festmåltid. Byxorna används i arbete där det inte är så noga hur man är klädd. Men nu åker de på soptippen, de har gjort sitt. Istället får jag degradera ett par andra byxor till arbetspantalonger.

Hellre byxlös än rådlös.

Det blir ett uppehåll med buskröjningen till nästa vecka. Jag har nämligen en Asado att förbereda. Det blir en högst egen variant till skillnad från den avancerade som görs i Sydamerika. Men kött och korv av olika slag skall det vara, gott bröd, sallad och musiken latino. Sommarens party med andra ord.

Dukningen vid asadon blir inte lika fin som denna som jag fick ögonen på idag. Istället blir det vågskvalp, äta med fingrarna och smacka med tungan.