Missade kontakter och slumpen här i livet

Efter att ha ätit fisk i två dagar får det imorgon bli något annat. Igår besökte jag skärgårdsmarknaden på Österö och då åt jag laxsoppa samt köpte med mig hem både rökt sik och lax. Gott, nyttigt och lokalproducerat. Kusin som är fiskare i byn fick även i år bli min leverantör.

De mesta av det ätbara som såldes i de olika stånden var närproducerat som sig bör på en lokal sommarmarknad. Skärgårdsmuséet fick också ett besök. Annars var det mest att mingla runt och hoppas på att få träffa någon bekant för att växla några ord med.

Jag såg ett sällskap som jag är släkt med men som jag inte var 100 procent säker på om de var de jag trodde. De är av yngre generationer men kvinnfolket i den släkten har alla samma lättigenkännliga ögon så jag kan vid närmare eftertanke inte haft fel. Tyvärr kom jag mig inte för att ta kontakt vilket jag ångrar efteråt. Som jag skrivit tidigare någon gång, jag ångrar mera det jag inte gjort än det jag gjort.

Samma är det med fotograferandet. Ser man en fin vy under bilfärd snabbt blixtra förbi, tvärnita! Tillfället kommer kanske aldrig igen. Jag brukar annars inte ha svårt för att ta kontakt och prata med folk men många gånger handlar det om rena tillfälligheter och korta ögonblick som det gäller att ta vara på.

Livet i stort är ju annars många gånger resultatet av slump, lyckträff eller en himla otur. Tänk om jag dröjt kvar en minut till, vem hade jag då träffat, kanske min käresta? Eller, tänk om jag startat en minut tidigare, hade jag då kunnat undvika en trafikolycka, blivit vegetarian eller fått en annan yrkesbana?

Spekulera kan man alltid. Dock tror jag det mycket handlar om att vara öppen och positiv, att vara beredd att sträcka fram en hand i alla lägen, se folk i ögonen, nicka ett hej eller bara prata. Säga något inledande och sedan snurrar det på. Att vara beredd att hjälpa och inte heller vara blyg att be om hjälp.

I fredags bevistade jag också den årliga sammankomsten i Pörkenäs för oss radiovänner. Där behövs inga formaliteter utan vi känner varandra ganska bra och har åtminstone ett stort gemensamt intresse, radio. Låter det mossigt? Kanske det men det finns många andra mera sällsynta och konstiga passioner.

En av deltagarna i träffen hade i mars gjort en tre veckor lång road trip i Chile och Argentina tillsammans med sin svåger. 8000 km blev bilfärden och mycket fick de se och uppleva. Han visade bilder på datorn och berättade livfullt och humoristiskt om resans strapatser och höjdpunkter.

Han är en av dessa människor som har lätt för att prata och hålla låda. Han är inte heller blyg utan en del av resans framgång var att få kontakt med locals och att improvisera. Speciellt bra hjälp fick de av polisen och inte råkade de heller ut för någon hotfull och farlig situation trots att de åkte omkring i många små, okända hålor. Kanske ren tur men han har vana efter att ha besökt området flera gånger tidigare och även klarar spanska hyfsat. Receptet är att vara öppen, ta kontakt med folk – de flesta bits inte – och att bjuda på sig själv. Inte minst det sista är viktigt!

Solnedgång vid Pörkenäs i fredags. Vackert men lite kyligt i vinden.

Hellnäs sund halv ett på natten när jag åkte hem efter träffen.

Jordgubbar är ett måste på skärgårdsmarknaden på Österö.

Likaså fisk i olika former.

Eller varför inte en vindsnurra till trädgården? Äkta hantverk skulle jag tro.

Vedkorg behövs helt säkert på landsbygden för oss alla som eldar med ved.

Inte riktigt lika  mycket folk som ifjol. Kanske beroende på att Vörådagarna snott en del folk? Men alla såg ut att trivas!

Pyttipanna men inte som dagens lunch

Så gott plättarna med grädde och jordgubbssylt smakade! Torsdagslunchen avnjöts på kaffestugan tillsammans med några andra herrar från byn. Mycket folk i stugan men vi rymdes med på ett hörn. Laxsoppa eller fläskkottlett var huvudrätterna och gott smakade det. En av deltagarna bjöd på historier från den tid när lastning av virke på stora lastfartyg skedde i byns närhet. Konstigt nog att ingen fick sätta livet till för det var ett inte helt riskfritt arbete. Ungefär som flottning skulle jag tro. Jag skall skriva upp historierna så länge jag har dem i minnet.

Lite pyttipanna från dagen som varit: Stormat har det gjort idag och vattenståndet är högt. Fortfarande halt och besvärligt på vägarna och än kör folk i diket här och var.

Jackan som jag hade besvär med i affären här om dagen har gott hädan. Åter fastnade dragkedjan under hakan och denna gång hjälpte inget lirkande och när tålamodet tröt efter en kvart så tog jag i med kraft och rev isär dragkedjan som nu är helt pajad. Min trotjänare till vinterskor har gett upp. Sulan håller på att lossna. Min externa datorskärm håller också på att bråka. Den blinkar som en tok de första fem minuterna vid uppstart. Ungefär som ett trasigt lysrör. Troligtvis någon kondensator som behöver bytas. Bara tråkigheter.

Nåja, inte bara små förargligheter; jag fick också påbörja en ny bok idag, eller rättare sagt två: ”Fjällfolk” av Bernhard Nordh och ”Vårt liv” med samiska dikter. Jag har alltid ett par tre böcker på gång men jag läser ganska långsamt. Sedan kan jag tipsa om en blogg på resa: ”# Kugge skriver”. Scrolla till  4 januari om ni vill läsa från början! Hon är på resa i Argentina och naturligtvis följer jag med på detta äventyr. Jag är ju själv ett stor Argentina-fan. Få se om jag inte kommer att göra en tredje resa dit? Kugge skriver om sin ensamresa i Argentina och alla de möten hon gör med främmande människor. Det är just det om är poängen med att resa ensam; man tvingas mer eller mindre att ta kontakt med människor på ett sätt man inte gjort om man rest två eller som grupp.

Så kan jag bjuda på min nya Spotify-lista för detta år: WM 2017. Var så god och lyssna om ni vill! Påfyllning sker hela året. Förra årets lista blev mera än 27 timmar lång med 413 låtar och jag antar att årets list blir i samma omfång.

oxkangar-2017-01-12-006
En något tråkig vinterbild men sådan var verkligheten idag. Blåsigt, grått och med lite snöfall.

Fall på fall och snart åter ett fall

En hel vecka utan inlägg på bloggen. Dags för något och vad kan vara bättre än en video från Iguazu-fallen i norra Argentina från i fjol höstas. Det var en mäktig upplevelse och jag hoppas att jag kan förmedla åtminstone något av mina upplevelser i videon. Det är inte alltid lätt att filma bara rakt av och sedan klippa ihop en bra story. Egentligen borde man ha en plan och bra mycket mera film att välja bland. Alltid när jag kommer hem efter en resa eller en händelse där jag fotat och filmat tycker jag att jag har för lite material att välja bland.

Det var då det, resan i höstas. Idag har jag suttit och bokat en tripp inför sommaren. Allt är inte klart än men det mesta. Det är alltid intressant att forska och planera en resa, om det så är nära eller långt borta. Logistiken är viktig och vad finns att se och uppleva? Något jag borde känna till och något jag inte får missa? Som tur är finns det mycket på nätet att studera och därför går det sist och slutligen ganska lätt att planera resor nu för tiden.

Varthän då, kanske ni funderar? Tja, jag tänkte inte avslöja allt men så mycket kan jag säga att på kommande resa kommer jag också att beskåda ett vattenfall.  Och kanske också ett och annat vilt djur. Tills vidare är det bara att drömma och planera. Det är också en del av resan.

Titta gärna i helskärm och HD 1080p!

[youtube=https://youtu.be/QtAQGiF5I28]

En blöt upplevesle

Denna dags utfärd gick till den brasilianska sidan av floden för att åter beskåda vattenfallen, fast från en annan synvikel. Som så många andra har sagt, jag kan bara hålla med, för att få en totalupplevelse av vattenfallen vid Iguazu falls bör man besöka båda sidorna. Den argentinska sidan bjuder fler aktiviteter och är liksom närmare naturen medan den brasilianska sidan visar storslagna vyer och en blöt upplevelse vid djävulens gap, som det mest spektakulära vattenfallet kallas.

Denna dag hade jag också på eftermiddagen planerat ett besök i staden Ciudad del Este i Paraguay. För att hinna med allt hade jag bokat båda via Grey Line. Det innebär att det är en gruppresa och som sådan finns det både för- och nackdelar. Fördelen är att man hinner se mycket på en gång, med guide som berättar och ordnar det mesta, nackdelen är att man är bunden till ett program och vissa klockslag. Guiden Julio gjorde sitt bästa men det mest av snacket gick på spanska i rasande fart och informationen om vad som var på gång hade sin brister för mig som trots allt har en begränsad förmåga i spanska språket. Nåja, det mesta förstod jag trots allt och det som föll mellan stolarna så frågade jag upp vid tillfälle på engelska.

Vid en sådan stor turistfälla finns det mycket människor, många bussar och olika grupper och det gäller att hitta sin grupp när avfärd skall ske. Själv lyckades jag rätt väl men vid ett tillfälle fick vi vänta en kvart på tre colombianska flickor som inte dök upp. Nära på så att bussen åkt sin väg.

De flesta i gruppen var argentinare men det fanns också folk från Ecuador, Colombia och México. Från Europa var vi två nationaliteter vad jag hann uppfatta: Finland och Slovakien. Tjejen från Slovakien hade bott i Sverige och hon frågade om jag var från kungariket. Jag talade nämligen svengelska.

Vädret visade sig inte från sin bästa sida denna dag. Redan på morgonen hängde tunga regnmoln i skyn med spridda skurar. I samband med att vi blev klara med vandringen längs med brasilianska sidan av fallen satte ett ganska ihållande regn igång. Stundom med skyfall och åska. Detta dämpade min önskan om att fortsätta till Ciudad del Este. Man kunde knappt visa sig ute utan att bli blöt om fötterna. När så de flesta andra som också hade tänkt åka till Ciudad del Este började avboka gjorde jag detsamma. Inte roligt att traska omkring med blöta skor och ständigt med paraply i högsta hugg. Istället valde jag att följa huvudguppen och återvände till Puerto Iguazu. Men först skulle de besöka ett TaxFree-center för att göra fynd. Detta låg mellan den brasilianska och den argentinska tullen. För mig en fullständig meningslös upplevelse. Där fanns många märkesaffärer jorden runt med sina lyxvaror, parfymer och annat. Jag kollade snabbt runt och satte mig därefter med en öl, som minsann inte var billig.

En fundering jag gjorde: ett sådant slöseri med tid vid gränsövergången mellan Argentina och Brasilien. Själv är man van inom EU att allt löper så smidigt, nästan inget tidsspill alls. Det är nästan så att jag glömt bort hur det var innan, när man reste till Europa. – Här gäller det stämpel i pass, åtminstone för oss utlänningar, besök i bussen av tullen och en halv timmes väntan innan bussen fick fortstätta. Många grälar på EU men det finns också många fördelar som är lätt att glömma.

Min regnponcho och vattentäta aktion kamera kom väl till pass idag. Dels på grund av regnet men också för att turen vid vattenfallen på den brasilianska sidan var betydligt mera blöt. Det fanns en gångbro ut över fallen och den som ville gå längst ut blev helt säkert rejält våt utan regnskydd. Naturligtvis måste jag dit ut!

puerto iguazu
Gata där jag bor. Fast Iguazu Jungle Lodge är betydligt lyxigare.
iguazu falls
Här ytterligare en drös bilder från Iguazu Falls
iguazu falls2
Iguazu Falls
iguazu falls3
Lite närmare fallen, lite blött
iguazu falls4
Lite från ovan

De stora biffarnas land och vackra vyer

Idag har jag besökt vattenfallen på den argentinska sidan. Ett mäktigt skådespel som naturen har valt att visa här. Det är ett stort område med många vattenfall på en sträcka av 2,7 km inbäddad i djungel och grönska. De högsta fallen lär vara kring 80 meter.

På morgonen gjorde jag en förfrågan i receptionen om det bästa och enklaste sättet att ta sig dit och fick då råd och dåd av damen bakom disken att ta bussen från busstationen. Visserligen var det en 15 minuters gångtid dit på bitvis knaggliga gator men jag beslöt ändå att följa hennes råd. Taxi hade inte heller varit så dyr, ungefär 380 pesos men bussen kostade bara 80 pesos fram och tillbaka.

Färden gick längs en mestadels spikrak väg med tät grönska på sidorna och rödaktig jord. På många ställen fanns det farthinder i vägen och rejäla sådana. Ska det va så ska det va. På en del av vägsträckan fanns det vägarbete på gång och koner utplacerade längs mittlinjen, troligen för att förhindra omkörning. Trots det körde en taxi förbi bussen och smet in i rätt körfält utan att köra omkull koner. Är det bråttom så är det.

Väl framme löste jag biljett för inträde. 215 pesos vill de ha och det var väl helt rimligt med tanke på den stora anläggning som detta är. Dela det med 11 så får ni priset i europenningar, inte så långt från svenska kronan i värde. Jag gick både den övre och undre leden men kunde inte åka till Djävulsgapet, som det mest berömda fallet heter. Vattennivån var troligen alltför hög och därför gick inte tåget dit. Det fanns nämligen ett tåg som gick längs en bana men kön var lång dit så jag gick istället en genväg och tjänade således tid. Jag avstod också från att åka båt till fallen och bli lite dränkt. Orsaken var att jag blev så trött efter 5 timmars vandrande att jag beslöt för att åka hem till hotellet. Kanske jag borde anstängt mig lite till men det kostar på att klättra i trappor i värmen tillsammans men tusentals andra turister. På många ställen var det trångt om saligheten och kö uppstod. Många ville se detta naturens underverk.

Vackert och storslaget var det med dessa enorma vattenmassor som måste fram. Tänk om man byggt kraftverk här istället, vilken mängd elektricitet hade man då inte fått. Som tur är har man sparat detta som en nationalpark till fromma för nulevande och kommande generationer. Jo, i närheten, i Paraguay, finns faktiskt världens största vattenkraftverk om jag inte är helt fel underrättad. Det är tre länder som möts här nära i ett treriksröse: Argentina, Brasilien och Paraguay. Paraguay har dock ingen del i själva vattenfallen utan det delar Argentina och Brasilien på. Argentina har största delen inom sin gräns.

Jag tror jag avstår från att närmare beskriva utflykten utan låter bilderna tala för sig själv.

När jag kommit tillbaka till hotellet tog jag en välbehövlig tupplur. Senare på kvällen ringde hotellets restaurang upp och förhörde sig om jag ville reservera bord för middag. Det gjorde jag till klockan åtta. En fin restaurang är det och med tanke på att det inte fanns några priser utsatta på den meny som fanns uppsatt vid ingången så drog jag den slutsatsen att det var ett dyrt ställe. Men okey, den som inte provar får inget veta.

Det visade sig dock att priserna var moderata och med tanke på den stora portion kött och fransk potatis jag fick var det helt ok. Jag beställde en nöt stek och blev verkligen förvånad när jag serverades en enorm köttklump mitt på tallriken. Den var som ett litet berg och tallriken med fransk potatis var också stor. Franskan hade säkert räckt till tre personer. Köttet säkert till två personer. Jag högg dock modigt in på portionen och kunde konstatera att de hade lyckats med grillningen. Jag hade beställt medium stekt och det var den till största delen men mitten var nog mycket rosa. Tur att jag inte beställde den blodig.

Nu orkade jag inte äta upp allt men försäkrade kyparen om att det inte var fel på köttet utan att jag som gringo hamnat i de stora biffarnas land. Jag var helt enkelt inte van vid så stora portioner. Klarar jag detta så klara jag all annan slags mat också.

iguazu falls3
Iguazu vattenfallen
iguazu falls2
Iguazu vattenfallen
iguazu falls
Ännu en bild till av vattenfallen.
coyote
Sådana här gynnare fanns det också. Någon katt är det inte fast det ser så ut.
apa
Och sådana
ödla
Eller en sådan?
biff
Jag vet inte om bilden ger rättvisa åt steken men stor var den.

¡Hola!, ett viktigt ord

Det första jag gjorde var att jag dängde musen i skrivbordet så att den gick sönder. Jag är nämligen så gammaldags att jag använder mus till min bärbara. Annat är det med alla som har pekplatta och viftar allt värre med fingrarna. Pekplattor finns det gott om på flygplatser välden runt, det fick jag se igår. Så fort någon hade en ledig stund hivar de fram plattan.

Själv lyckades jag koppla upp mig på Heathrow en stund igår kväll, som ni säkert märkte, och fick iväg ett inlägg. Jag vill ju inte att ni skall sväva i total okunnighet om min existens. Även om jag råkar smita iväg.

Jo, det var det där med musen. I hotellets reception kunde de hänvisa till ett ställe på Florida där det fanns många affärer i datorbranschen. Här var jag klok nog att söka mig till de bakre regionerna och hittade en mus till det facila priset av 120 pesos. Ca. 11 europenningar. Helt ok.

Alltså jag är inte i Florida, om någon tror det, utan det är en gata i Buenos Aires som heter så, Avenida de Florida. Si, så är det att jag åkt iväg till Argentina på lite semester.

Resan hit gick bra även om den är lång. Från London avgick flyget igår kväll och ankom till BA på morgonen (måndag) med tidsförskjutning. Jag slumrade till en stund och vakande upp, tittade på klockan, konstaterade att jag suttit i samma säte i 6 timmar och räknade ut att jag hade ännu 8 timmar kvar att sitta i samma ställning. En hel arbetsdag. Det kändes lite tungt just då men jag sov ändå en stor del av färden eftersom det var en nattflygning.

Vid min sida hade jag en yngling, troligen argentinare, och i raden framför satt hans flickvän. Hon tittade med jämna mellanrum bakåt mellan stolarna för att kolla in sin kärlek. Ungefär som barn som leker tittut. Fanns han kvar eller inte? På morgonen hade de ett litet pusskalas över stolsryggarna. Nästan så att jag smälte trots att jag är garvad. Så gulligt var det.

Jag lade märke till att ett större sällskap ombord som kom från Sverige. Kanske ett tjog eller så. I kön till tullen kom jag i samspråk men en herre och frågade honom om det var en grupp svenska turister på väg till Argentina. Jo, det var det men inte som turister utan för att göra en TV-inspelning. Det passade bra för jag tyckte mig känna igen en Tv-kändis som synts ofta i rutan. Nästan så att jag var på vippen att fråga kändisen om det men kunde hålla mig i skinnet. Kanske lika så bra för herremannen jag talade med ville inte uppge vilket program det handlade om. Det är nämligen en hemlis. Ok, det får man respektera men lägger jag ihop två och två så vet jag vilket program det handlar om och det skall jag inte tala om här. Ni får väl se det i sinom tid.

Flygbussen Manuel Tienda Leon tog mig säkert in till staden och de har också en service för en billig peng att köra till hotellet med personbil från deras busstation. Jag och en dam från Italien hamnade i samma bil. Hon är här för första gången, jag för andra gången. Jag har läst spanska på kvällskurs, hon har inte studerat spanska men har det lite på köpet eftersom spanskan och italienskan är ganska nära varandra. Hon pladdrade ledigt på med chauffören, jag sade jag kunde. Hon hade för övrigt en utmärkt engelska.

Summa summarum angående språket så är det bra att kunna lite spanska här. Engelska går nog på de större hotellen men så fort man visar näsan på gatan är det spanska som gäller. Roligt är att jag har grunden och klarar mig i de flesta situationer med min nybörjar-spanska.

På Florida var det ett liv ett kiv. Valutaväxlare stod med fem meters mellanrum och ropade sitt: ”Cambio, dolares”. Nästan som en ständig kör. Själv växlade jag på hotellet till en rimlig kurs. Pengar är till bekymmer både för fattig och för rik. Argentina står på randen av konkurs men det kan man inte märka något av om man går längs Florida, den stora gågatan i BA. Här finns det varor och affärer i överflöd.

En lustig sak inträffade på eftermiddagen när jag handlade lite läsk, öl och smörgåsar i ett närbeläget snabbköp. Tjejen i kassan sade Hola, (Hej). Jag svarade inte genast utan fumlade med mina varor, letade plastpåse och var allmänt ouppmärksam. Innan hon alls satte igång med att scanna mina varor upprepade hon Håla tre gånger innan jag kom på att jag borde svara med ett Hola. Då första satte hon igång med att betjäna mig. En annan sak vara att de inte hade något löpande band vid kassan utan hon tog vad som fanns inom räckhåll utan att sträcka sig. Förde jag inte fram varorna till henne blev det hela ståendes. Det tog en liten stund innan jag fattade systemet. Kanske en liten kulturkrock i snabbköpet?

Butiken var för övrigt skitig. De höll på med en renovering men det förklarar inte att köpkorgarna såg ut som om de nyss kommit in från potatislandet. Botten av köpkorgarna var ingrodda med gammal smuts och i min korg hittade jag också en halvrutten tomat. Kanske något som någon glömt?

Jag är i Buenos Aires och jag trivs med det. Folket här är en blandning av elegans och artighet samtidigt som de är väldigt vardagliga. Svårt att förklara men jag gillar ”porteños” som infödingarna kallas. Om detta stämmer överens med övriga argentinare får vi se imorgon.

argentina
Det första jag såg när jag kom av planet.
last
Förra gången jag kom till Buenos Aires på väg in till stan genom bussfönstret såg jag en lastbil med kor på väg till ett slakteri. Denna gång blev det en lastbil med hjul till järnvägsvagnar.
buenos aries 2
Obelisken. Landmärket i Buenos Aires. Jag bor ett stenkast från den.
argentina2
Visst är Argentinas flagga fin?

Om jag flyttar

Hur underligt det än låter så verkar det vara svårt att få tag på traditionell finlandsvensk musik på CD. Sådant som ”Slumrande toner”, ”Där björkarna susar” o.s.v. Lättare sagt än gjort. Men efter litet telefonnyttjande fick jag napp i Ebbas stad. Si där hade de en CD med titeln ”Vägen hem” som verkade uppfylla en del av kraven på musikvalet.

Sagt och gjort begav jag mig dit idag för att inhandla sagda plastbit med ettor och nollor som förhoppningsvis omvandlas till ljuvlig musik i högtalarna.

Jag intog en snabb måltid vilken bestod av Korv-Görans original hamburger. Inte så dumt som omväxling. Mumsande på salladen, brödet och malet-kött-biten satt jag och iakttog den glesa folkvandringen på gågatan. Lugnt var ordet, dämpad hissmusik någonstans ifrån, ett par flickor hade svårt att välja från Korv-Görans meny. Småsömningt, odramatiskt.

Som jag satt där, kom jag att tänka: om jag skulle flytta någonstans inom Finlands gränser vore det hit. Här är jag född, om ej uppvuxen. Här talar de betydligt mera svenska än i provinshuvudstaden och staden är lagom stor. Jakobsdagarna är sommarens stora evenemang med fest, musik, mingel och arrangemang. I bokhandeln finns massor med svenska böcker och expediterna talar svenska sinsemellan. I provinshuvudstaden är det tvärtom; där talas nog svenska till kunden men expediterna talar oftast finska med varandra. Om man inte går till svenska bokhandeln i staden, vill säga.

Om jag flyttade inom Norden blev det Malmö. Lata dagar på solvarma Ribban, ett glittrande Öresund, Lilla Torg och Möllevången. Den gemytliga skånskan, närheten till Köpenhamn och kontinenten.

Inom Europa är nog mitt främsta flyttmål Spanien. Även om mina spanska språkkunskaper är ytterst sparsamma så älskar jag spanskan. Den är vacker, sensuell, kraftfull. Paella och flamenco, vad mera kan man begära?

Och skulle jag flytta någonstans långt borta, skulle det bli Argentina. Varför vet jag inte men det är långt borta, i en annan värld där de pratar argentinsk spanska, dansar tango och grillar enorma korvar och köttstycken. Ordet är asado.

Som liten gosse var jag intresserad av geografi och kartböcker. Av någon anledning var Argentina det land som intresserade mig mest och otaliga är de resor jag gjort i atlasen på Pampas slätter, i Patagonien och på Andernas sluttningar. Republiken fyller om några år 200 år vilket gör den dubbelt så gammal som Finland. Men deras nationalsång är mysko. Fast det är väl en vanesak. Tillsvidare lyssnar jag på ”Videvisan”, ”Vem kan segla förutan vind” och ”Den blomstertid nu kommer” tills jag vant mig vid ”Himno Nacional Argentino”.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=VTAf27OkuYE&hl=en_US&fs=1&color1=0xe1600f&color2=0xfebd01]