Gräs

Usch ja, gräset det växer. Egentligen borde jag vara glad. Hur ofta har jag inte gnällt på vintern och kylan som nupit mig i tårna när de under vinternattens vilda drömvärld behagat leta sig utanför täckets värmande hölje? Visst skall vi vara glada åt grönskan även om vi får tillbringa timmar bakom en eller annan apparat för att tukta dess vilda framfart?

Själv har jag del i en gräsklippare av gammal modell där mina egna ben står för framdriften och oktanhaltigt bränsle för själva klippningen. Men det finns andra lösningar på gräsets enorma tillväxt och vårt behov av en snygg gräsmatta.

Medicinmannen har skaffat sig ett nytt husdjur som nogsamt betar gräsmattan efter eget huvud. Husdjur och husdjur, egentligen är det  en apparat som får sin kraft från ett batteri i dess mage. När energinivån är låg söker den sig självmant till en laddningspunkt och fyller på elektricitet i batteriet. Med andra ord, en maskin som nästan beter sig som ett husdjur och som också fått ett eget namn. Paavo, lystrar den till. När vi sitter kring lägerelden tidigt på morgonen och dryftar tidens gång innan arbetet i saltgruvan har vi fått rapport hur denne fullvuxna Tamagotchi beter sig. Tyvärr är Paavo stum men för en händig uppfinnare torde det inte vara något problem att förse den med både röst och ett visst förstånd. Man kan undra vad Paavo har att berätta efter dagens snurrande på gräsmattan?

Dagens regnväder ser tyvärr ut att stoppa mitt gräsklippande. Dock får vi även vara glada åt regnet för det är torrt ute i skog och mark. Men på eftermiddagen får det gärna vara sol och värme för då skall jag på fest hos sister Jane och hennes familj. Jippiii!