Verbala tics

Vanligtvis stiger jag upp i tidig otta. Uppe med tuppen eller t.o.m. före tuppen. Efter morgontoaletten gör jag tidig frukost samtidigt som jag lyssnar på radioprogrammet Vaken från kungariket. Ett småtrevligt program där de har ett nytt ämne varje natt. Folk ringer in, Sms:ar eller e-postar sina minnen, tankar och erfarenheter. Det är bara en av programledarna jag irriterar mig på. Han är lite invecklad och nästan …. ja, fjantig.

I morse var ämnet ”Vad gör du när det regnar?” Kanske inte världens intressantaste ämne så det ordar vi inte mera om. Men det var en snubbe som ringde in och berättade ett eller annat. Han grej var att han i var och varannan mening använde frasen ”och så vidare”. Han fyllde ut sina meningar med dessa ord. Fenomenet är inte ovanligt; själv använde jag en gång i tiden titt som tätt ”va” som avslutning på en mening. Som tur är har jag slutat med den ovanan. För en ovana är det.

I Saltgruvan fanns en tid en hövding som sade ”Vad skall man säga” i tid och otid. Än idag finns uttrycket kvar i gruvgångarna. Ett annat ord, som är betydligt vanligare, är ”typ” som kastas in här och där. Jag har fått den uppfattningen att det är mest yngre människor och barn som har denna olat.

Frågan är: varför använder vissa människor dessa upprepade utfyllnadsord som egentligen är helt onödiga? Kan man kalla dem verbala tics? Är det för att samla tankarna ett kort ögonblick eller är det helt enkelt en ovana som att bita naglar eller nervöst vifta på foten? Hur som helst, det är ett fenomen bland andra, som vi människor kan hänfalla till. Vi är alla olika och tur är det; tänk om alla vore ”perfekta” i tal och beteende. Visst skulle världen vara bra mycket tråkigare då?