Emil och det farliga livet

De senaste dagarna har jag haft sällskap av Emil. Jo, jag döpte honom till det efter en bilderbok som jag hade som liten gosse där en snigel bar sitt hus på ryggen. Han hette Emil. Sniglar gör ju så, bär sitt hus på ryggen och är högst transportabla även om det går sakta. Sakta går det men det finns de som rör sig ännu långsammare. Salig mor brukade tala om ”som en lus i tjära” när hon förargade sig över vår långsamhet.

Var boken är idag vet jag inte men roligt skulle det vara att återse den. Säkert skulle jag sträckläsa den på en minut. Som barn läste jag en hel del, först bilderböcker senare läseböcker av olika slag. Biggles och indianböcker, Fem-böckerna, alla Astrid Lindgrens böcker… många andra.

Det var Emil som sagt. Han lever ett farligt liv. Flera gånger den senaste veckan har han varit i ”nära-döden-situationer”. Senast idag räddade jag honom från att bli levande uppbränd. Just som jag skulle placera tillbaka det runda brännjärnet över veden jag gjort i ordning i spisen upptäckte jag honom. Jag brukar nämligen ta upp brännjärnet (jag vet inte vad det annat heter) och ladda spisen uppifrån inför tändningen. Där satt han stilla och skrämd. Tror jag i alla fall. Med litet lock och pock samt med en trästicka fick jag honom ombord på ett litet papper och kunde hissa upp honom i frihet. Placerade honom på golvet och där satt han och återhämtade sig en liten stund innan han plötsligt fick fart på benen och rusade hemåt till Casa Cobana. Det är där han bor, min husspindel. I vedlådan som från början var en bananlåda. Säkert många ställen där att gömma sig på men vad händer den dag när jag ta en vedklabb och Emil gör en ofrivillig luftfärd in i den glödheta spisens lågor. Då kan man lugnt säga han slutade sina dagar i helvetet.

Jag håller utkik men inga garantier finns för att Emils liv inte slutar med förskräckelse. Smådjur är också levande varelser och det finns ingen anledning att ha ihjäl dem i onödan. En spindel gör så litet väsen av sig och farlig är den inte heller. Någon Svarta Änka är det inte. – Möss och myror är däremot inte välkomna i mitt enkla tjäll. Det vet de och håller sig därför borta. Men en liten spindel, den må leva sitt liv efter bästa förmåga inom mina väggar.

casa cobana
Där skymtar Casa Cobana men någon bild på Emil finns inte. Han är inte direkt någon linslus.
sandletare
Flitig som en myra. Nästgårds-svåger är alltid igång med något. Här letar han sand i snöhögen för att sanda gårdsplan. Vi har nämligen idag haft flera plusgrader med smältvatten och snösörja på sina ställen.

Annonser

6 thoughts on “Emil och det farliga livet”

    1. Den har några år på nacken. Jag skulle tro att den är närmare 40 år gammal och fungerar bra än. Handtaget omrullat av plast, sällan man ser det nu för tiden, men i övrigt är det målad järntråd.

      Gilla

    1. Det kan du skriva upp, riktigt bra är den! Lätt också. Normalt räcker en sådan en kväll om jag inte eldar alltför hårt. Det behövs inte när det är som nu, kring noll.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s