Ikväll snodde jag ett av barnens chokladägg och fann två konstiga figurer inne i en kapsel. Chokladen åt jag upp och befriade ett lejon med unge. En god gärning!
Chokladäggen var avsedda för min granne fåraherdens barn men de befinner sig i södra delen av republiken för att fira påsk med sina morföräldrar så några påkskärringar torde inte knacka på i morgon, påsklördag.
Memma, något annat troligt ätbart, en överskattad påsktradition i republiken, vill jag påstå. Hur kan en smet bestående av rågmjöl, rågmalt och sirap gräddad med tillsats av grädde uppskattas så av många? T.o.m. lutfisk och kokt lake är godare och ändå är dessa maträtter inte på något sätt mina favoriter. Sanning att säga så har inte påsken så mycket att bjuda på i matväg. Möjligen då kött av får och några ägg. Jag köpte en bit rökt fårkött av grannen och den var mycket god!
Påskbrasa, det är tradition; jag får återkomma.
För min del inleddes påsken igår skärtorsdag med sittning i Ritz:s fåtöljer i provinshuvudstaden. På vita duken visades ”7 Sámi Stories” – sju kortfilmer producerade i och av Sápmi, det som vi kallar Lappland, ett land som finns i fyra nationer. Publiken var fåtalig, vad annat var att vänta? Ämnet var för svårt, för att inte säga omöjligt för Pampas befolkning som trots allt som minoritet i republiken har en del gemensamt med Sápmis befolkning i Norden.
Glädjande är dock att de flesta som såg filmerna var ungdomar. Själv kände jag mig som en katt bland hermeliner. Ingen kände jag men är ändå glad att jag såg filmerna. Fint är också att Kulturskafferiet Ritz låter filmer med så smalt intresse visas i provinshuvudstaden.
De filmer som berörde mig mest var naturligtvis ”IĐITSILBA” (Burning sun) som går att se på NRK:s hemsida men också ” Hilbes biigá” (Oh Máigon Girl) och ” Áile ja Áhkku” (Àile and Grandmother). En fin början på påsk, tycker jag. Hur firar ni påsk?
När vi var barn var det vanligt att drömmar skulle berättas morgonen efter vid frukostbordet. Den som berättade hade ofta haft en ovanlig dröm som bara måste förmedlas och diskuteras. Vad kunde drömmen månne betyda?
Senaste vecka hade jag två drömmar som jag minns.
Jag satt vid orgeln i mitten av en stor kyrka. En kör sjöng och bakom mig satt en stor församling och lyssnade. Kören sjöng sköna sånger och allt var mycket högtidligt. Själv spelade jag avslappnat på den stora kyrkoorgeln i samklang med kören. Det lät inte alls dumt. Mot slutet av konserten skulle jag spela ett solonummer som avslutning och jag satte alla klutar till och spelade tidernas fuga. Jag blev själv mäkta imponerad av mitt spel och allt såg ut att bli en grandios final. Stående ovationer väntade och Markus Wargh blev klar tvåa, tänkte jag. Det var bara ett problem! Jag var klädd i ljus kostym med vitskjorta som räckte ända ned till knäna och byxorna hade trillat ned till anklarna! Detta såg inte publiken men inför kommande hyllningar måste jag resa mig upp och buga och då skulle den nesliga fadäsen upptäckas. Nu blev det en kamp med att få upp byxorna i anständig höjd samtidigt som jag skulle spela ett orgelsolo som skulle blända alla. Inte helt lätt, pröva själva att spela kyrkoorgel med både händer och fötter och på samma gång klä på er! Musiken var helt underbar och jag avslutade med att ta det sista ur orgeln med sagolika piruetter på tangenterna och ett välljud utan dess like. Frågan var bara, skulle jag hinna knäppa byxorna i exakt samma tusendels sekund som musikstycket avslutades? Musiken tystnade tvärt och en enorm tystnad uppstod, mera mäktig än universums oändlighet, innan ovationerna bröt ut exakt tre sekunder senare. Hur det gick med byxorna vet jag inte men jag hoppas att min klädsel var i skick när jag bugande inhöstade publikens eloge.
Den senaste veckans varma väder har gjort att snön smält och tjälen till viss del släppt i grämattan. Det gjorde att fågelbordet där nötterna legat och väntat på mina små vänner hade börjat luta allt mer betänkligt och idag när jag kom hem hade det helt ramlat omkull. Istället för att försöka få det att stå i sitt gamla hål i gräsmattan så lutade jag det mot ett av stugans fönster och fyllde på med nötter. Då skulle jag på mycket nära håll få iaktta alla fåglarna, tänkte jag. Dock hittade de inte dit idag, kanske de behöver några dagar för att vänja sig vid den nya platsen.
Den andra drömmen handlar om fågelbordet. Jag tog nämligen en liten tupplur på sena eftermiddagen och då infann sig följande dröm.
Jag tittade ut genom fönstret för att se om några fåglar flög in för att hämta nötter. Något fanns där, det kunde jag se, men vad? Kunde det vara en hop med talgoxar? Nej, något mycket större, nämligen en gulaktig katt som krupit in i fågelbordet och helt fyllde ut densamma. Hur den kommit in kunde jag inte förstå och hur den skulle kunna slingra sig ut förstod jag inte heller. Hela fågelbordet var fullproppat med katt som glodde intensivt och illmarigt på mig.
Tänk den som haft en Josef som kunde tyda alla drömmar!
Drömmar fara som strömmar och sällan veta vi varför, varthän och hur.
Brukar ni berätta drömmar?
Kanske lite för nära för att de små vännerna skall våga sig ända fram? Vi får se den närmaste dagarna om de vänjer sig.
Inga talgoxar syntes till men en skata i ett virrvarr av grenar syntes till. Jag blir lite yr när jag tittar på den bilden. Väntas yrväder? Kanske skatan vet? Eller är det ett virrvarr som drömmar är?
Idag hade jag tänkt göra en insats i vedhopen. Därav blev intet. Jag fastande istället på förmiddagen i ett beroendeframkallande spel på Internet som kallas Geoguessr. Jag blev beroende direkt och först när magen knorrade klockan fem på eftermiddagen upptäckte jag att jag slösat bort en stor del av lördagen.
Men roligt hade jag! Det är väl huvudsaken.
Geoguessr går ut på att man hamnar någonstans i världen med en utsikt som Google Streetview erbjuder. Sedan är det meningen att man skall gissa var någonstans man befinner sig med hjälp av detaljer i terrängen eller stadsbilden. Det kan vara vägskyltar, ortsnamn, naturen, byggnader, företagsreklam och annat som syns på Google Streetview. Man kan förflytta sig och på så sätt få fler upplysningar. Jag gjorde också en del sökningar på nätet för att kunna närma mig målet. När man sedan tror sig veta var man befinner sig så kan man på en karta klicka på den position man tror är rätt och då får man 5000 poäng om man befinner sig inom 150 meters avstånd från platsen. Fem platser väljs för att genomföra en omgång och man kan också göra det på tid eller utmana någon annan att spela mot.
Spelet påminner något om Tv-programmet ”På spåret” men det bjuds ingen musik och det är en själv som spelar och inget lag i tv-studion. Det finns också en Pro-version som kostar $2,99 per månad där man bl.a. kan göra egen kartor och utmana sina vänner på nätet. Spelet är gjort av en svensk vid namn Anton Wallén.
Egentligen är jag igen spelmänniska men detta uppfattar jag som mera än ett spel. Det handlar om slutledningsförmåga och detektivarbete samt att man får besöka olika platser runt om i världen där Google kört sina kamerabilar. När man får den första titten på stället kan det tyckas jättesvårt men tittar man sig omkring får man ganska snart ett hum om var man befinner sig och sedan gäller det att närma sig plasten allt mera. Jag tror att med lite träning kan man bli rätt duktig på detta.
Första plasten fanns i North Dakota, följande på västkusten i Mexico, nästa på livsfarliga vägar högt upp i bergen i Peru. Jag fick också besöka Piano de Commezzadura i norra Italien och ett ökenlandskap i Arizona. Få se om jag någonsin hamnar i min egen hemby?
När jag planerar mina resor brukar jag också använda Internet på liknande sätt men då vet jag på förhand var jag befinner mig och skaffar mig mera information om plasten och sevärdheterna. Nu slängs man ut någonstans i världen och sedan gäller det att hitta hem. Eller i alla fall veta var man befinner sig vilket inte är så lätt alla gånger. Geoguessr är en aktivitet som passar mig; intresserad av geografi och kartor som jag är sedan barnsben!
Upptäck världen! Det är det som det handlar om. – Bilden är en skärmdump från Geogeussr:s hemsida.
Senaste lördag besökte jag och sister Jane tillsammans med nästgårdssvåger Wasa Teater för att se pjäsen Act of goodness som handlar om godhet och olika aspekter av handlande i godhetens, hjälpsamhetens och medmänsklighetens tecken. Temat är aktuellt i hela Europa, inte minst på grund av flyktingströmmen som engagerat människor, både de goda och de onda. Kan man skriva så polariserat? Nej, naturligtvis inte.
Både godhet och ondska har sina orsaker, sina grålägen, sina oförklarligheter. Godheten, som denna pjäs handlar om, kan uppfattas som naiv, egoistisk, ersättande, påträngande, misstänkliggjord, oskyldig, äkta, ärlig, självklar.
Inledningen är stark där en person försöker hjälpa en till synes utslagen människa som ligger mer eller mindre naken på gatan. En situation som inte är alltför ovanlig. Vi får bara tänka på missbrukare och uteliggare som kan befinna sig i en utsatt situation. Vågar jag gå fram och fråga hur det står till och vad kan jag göra åt situationen? Kan jag själv råka illa ut? Är det min business? Har de inte sig själv att skylla? Frågor som enbart den första scenen framkallar.
I pjäsen finns ett flertal olika situationer och berättelser som tangerar godhet. Två scener som berörde mig mest var hon som med alla medel ville hjälpa en romsk tiggarkvinna. Hon var rent av påträngande, övergod kan tyckas, men det fanns en orsak.
Eller hon som av sin man fick en semesterresa betald för att hon skulle få vila ut och koppla av; en gåva och välmening som vändes i kaos och gräl därför att kvinnan blev misstänksam och, vill jag påstå, hade dålig självkänsla och mindervärdeskomplex. Hon var inte värd denna ynnest därför kunde hon inte ta emot denna resa utan att bli misstänksam. Det måste finnas något suspekt motiv till varför hennes man gav henne resan.
Jag började fundera på om jag gjort någon särdeles god gärning i mitt liv. Jo, säkert många gånger, men någon som speciellt bitit sig fast i minnet. Jag kom att tänka på den gången i Malmö när en äldre kvinna plötsligt föll omkull framför mig på gatan och blev liggandes. Hon hade problem med hjärtat visade det sig och ångesten lyste i hennes ögon och hon klagade över smärtor, hade andnöd. En annan man kom till hjälp och tillsammans kunde vi baxa henne till ett mera skyddat läge samtidigt som han ringde efter ambulans. Ambulansen dröjde, vi fick göra en ny ringning och jag fick trösta och tala med henne och kunde lugna henne lite. Just det där sista, att jag samtalade med henne och hjälpte henne så länge vi väntade på ambulans gjorde att jag minns denna händelse speciellt. – Hade jag gjort samma om det varit ett fyllo som trillat omkull? Ett fyllo som också fått hjärtattack.
Men jag minns också den gången en sommardag på motortrafikleden i närheten av Helsingborg där en ung kvinna stod och liftade samtidigt som ett blåsvart åskväder närmade sig snabbt. Jag hade ganska fullt i bilen, på hemväg efter semestern, men hon hade säkert rymts med om jag stannat. En halv minut efter att jag passerat henne bröt tidernas skyfall ut. Detta har jag också funderat på. Borde jag ha stannat, hade hon en kumpan som tryckte i närheten, hur gick det för henne, blev hon helt dränkt, eller stannande någon annan bilist sekunderna efter? Trafiken var ganska gles, det är en detalj som fastnat i minnet; risken är stor att hon blev helt genomvåt. – Ibland dyker sekundsnabba tillfällen upp där hjälpsamhet fordras men hinner vi med, noterar vi detta, orkar vi backa tillbaka?
Pjäsen spelas ännu fram till slutet av april och en turné runt om i provinsen är också på kommande. Gå och se den, som en motvikt till alla revyer som nu också har sin tid! Den väcker tankar, den ger aspekter på mänskligt handlande och människans natur. För vem vill inte vara god, om jag bara hann, såg, tänkte efter?
Förra helgen när jag besökte Umeå träffade jag också en ung dam som åkte samma färja, ida y vuelta. Jag kände henne något från tidigare och hon var lättpratad så på färden blev det givande samtal.
Trots att hon var så mycket yngre visade sig att vi hade flera gemensamma intressen, bl.a. samerna och deras kultur. Hon studerar till dramapedagog och hon har gjort praktik på Giron sámi teáhter i Kiruna där hon också kommit i kontakt med Katarina Barruks musik. Det är inte ofta som jag träffar personer med likartade intressen. Att jag också väckte hennes intresse för Urkult gör inte saken sämre. Jag berättade entusiastiskt om mina intryck och uppleverler av Urkult och hon skulle göra egen research på nätet och undrade varför hon inte hört talas om Urkult tidigare. Ja, det undrar jag också. Tyvärr är kulturutbytet mellan Österbotten och mellersta Norrland inte vad det borde vara! Idag finns en mängd intressanta kulturella aktiviteteter och nöjen i mellersta Norrland som också borde locka Österbotten!
Dramapedagog, vad är det, funderade jag? En utbildning som dramapedagog kan ge arbete inom skola, kultur och fortbildning, konstnärligt arbete, hälsa och vård, personalvård, teater och privata näringslivet. Intressant tycker jag. Lärande och kultur inom samma paket.
Denna tid på året finns det mängder med annonser om utbildningar i tidningarna. Som ett stort smörgåsbord för ungdomarna att välja från, beroende på betyg, förutsättningar och intressen. Visserligen kan det vara svårt att välja rätt och många är de som går två olika utbildningar därför att den första visade sig vara en miss eller inte fullt ut det som förväntades. Lite avis är jag på de möjligheter som finns idag jämfört vad jag minns att det fanns den tiden när jag var ung.
När jag en gång i tiden skulle göra yrkesval var det inte lätt. Sista året i mellanskolan fick vi någon slags vägledning i yrkesval men svetsare var inget för mig, däremot tyckte jag sjömansyrket verkade spännande, något som jag fick prova på senare i livet. Yrkesvägledningen var skral den tiden och det slutade med att jag började jobba som 16-åring och gled in på textilbranschen inom vilken jag också utbildade mig, vilket senare visade sig vara en tillfällig lösning.
Idag skulle jag gjort ett annat yrkesval. För 10-15 år sedan, när jag skaffade mig grundläggande utbildning inom IT var detta område självklart. Fortfarande är IT mycket intressant men de senaste 5 åren har det kulturella/konstnärliga blivit mycket mera intressant och idag skulle jag mycket väl kunna tänka mig en utbildning inom den kulturella sektorn. Låt vara att det är en tuff bransch men man bör göra det hjärtat kallar.
Något nytt yrkesval för mig är inte aktuellt, nu gäller det att löpa linan ut, men skulle jag idag vara ung och välja utbildning skulle det i första hand bli inom litteratur, skrivkonst eller media av ett eller annat slag. Eller inom IT som andra alternativ. Tänk att det skall ta så lång tid att äntligen hitta yrkesområden som jag helhjärtat skulle kunna tänka mig att satsa på. Nog är livet bra konstigt ändå.
Å andra sidan är det aldrig för sent att skriva, skapa och söka nya domäner, nya äventyr, nya kryddor! Så länge det finns liv finns det hopp!
Följande video spelade jag in på Umefolk med Katarina Barruk som jojkade Umeälven. Jag uppfattade inte titeln på umesamiska varför jag skrev till henne och bad om den. Samiska är inte det lättaste språket men ändå intressant. Några ord kan jag. Min vän från färjan hade också fått agera på scenen i Kiruna med samiska som språk. Det gick bra så länge handlingen följde manus men när det gällde att improvisera var det strax mycket svårare.
Gångtunneln Lev vid centralstationen i Umeå. Hit går jag varje gång jag är i Umeå för att läsa Sara Lidmans citat på väggarna. Eller för att rycka på knapparna för att höra hennes klocka ticka eller höra hennes röst.
Igår gjorde jag ingen mat, idag gjorde jag inte heller någon mat. Istället följde jag med ett par herrar (den ene nästgårdsvåger) från byn som ofta på torsdagarna äter lunch ute. Torsdagsklubben? Ärtsoppa verkar vara populärt. Själv valde jag wienerschnitzel med pommes. Kanske jag istället skulle ha ätit Jansons frestelse som var ett alternativ till ärtsoppan som dagens rätt? St1 är det enkla men ändå förbryllande namnet på lunchrestaurangen; tillika postkontor, busstation och servicestation.
Svåger körde hem den sista brännveden idag. Så nu har jag en hög att fördjupa mig i under vårvinterns förlopp. Jag tror jag skall börja redan imorgon med att såga och klyva till passliga bitar. Att bygga vedtrave gör jag senare på våren när det mesta av snön smält bort. Jag läste förresten idag på nätet om en man i kungariket fått föreläggande om söka byggnadstillstånd för sin vedtrave på sin gård. Det måste ha varit en enorm vedtrave eller så är tjänstmännen ovanligt nitiska i den kommunen. Själv tror jag inte att jag behöver söka om byggnadstillstånd för min kommande vedtrave. Eller skall jag ändå försöka? Bara för att muntra upp stämingen på byggnadskontoret i kommunen?
För att fortsätta i vedens anda så fick jag idag hem ett exemplar av tidningen Lands Skogslands-bilaga. Där fanns ett par artiklar om syrafällning av träd som torkmetod av virket, en metod som jag testade för tre år sedan. Detta skrev jag om i bloggen och uppmärksammades också av någon av Lands redaktörer. Efter diverse mail-utbyten blev det en liten artikel (19.2) med bilder jag själv fotograferat.
Riktigt kul att få vara med på ett hörn av tidningen Lands artiklar, med bild och allt. Tidningen Land ges ut i kungariket och är, enligt mitt tycke, en riktigt bra tidning för oss som lever på landsbygden. Blandat innehåll och nyttigheter för oss landsbor. Min granne fåraherden fick denna tidning som gåva när han fyllde jämna år i juletid. Ibland brukar jag bläddra och ströläsa hemma hos dem.
Ett klipp ur tidningen Land
Här lastar svåger av den dyrbara lasten.
Ingen jättestor hög men ändå att bita i!
Nästgårdssvåger och jag avslutade veckans vedhuggning eftersom jag tröttnade och ansåg att det redan fanns tillräckligt att reda upp. När det gäller ved till spisen och pannan så värmer den flera gånger. Först vid fällning av träd med kvistning och kapning i lämpliga längder. Sedan transport till gårdstunet, vilket svåger lovade utföra med sin traktor så där blir det inte många svettdroppar för min del. Dock återstår ett styvt jobb med såga, klyva och bygga vedtrave av en eller annan sort och efter ett år eller två återstår det att kärra in veden i uthuset.
Svåger kastade dock lystna blickar på gammelbjörken som sett sina bästa dagar och borde falla för ättestupan innan den självmant faller över vägen i någon höststorm. Dock, den lär väl stå ett år till, tror optimisten.
Den sista storbjörken vi fällde idag behagade inte lyda våra avsikter i fråga om fallriktning. Därtill klämde den fast motorsågen i ett smått kritiskt läge. Trots draghjälp från traktorns vajer vägrade den falla i rätt riktning och vinden var inte på vår sida. Lösningen blev att med stege flytta vajern högre upp på stammen och si, då bar det omkull. Vilket brak! Skogshuggning kan bjuda på många utmaningar och det gäller att alltid ha säkerheten i främsta rummet.
Mars är den månad när man senast bör se till att få brännved huggen. Så till vida man inte vill prova syrafällning i början på sommaren, vilket jag och också har provat.
Idag blev jag också bjuden på köttsoppa och pannkakor med sylt och grädde i en av byns gårdar. Mums så gott! Värdinnan grämde sig över att morötterna kändes hårda men det är en petitess när anrättningen smakade så bra. Som tur var hade jag förbränt ett antal kalorier innan måltiden intogs på eftermiddagen. Vedhuggning och närande köttsoppa hör ihop!
Här ses svåger avlyssna viktig information via mobiltelefon sittandes på bänk av björk.
