Förra helgen när jag besökte Umeå träffade jag också en ung dam som åkte samma färja, ida y vuelta. Jag kände henne något från tidigare och hon var lättpratad så på färden blev det givande samtal.
Trots att hon var så mycket yngre visade sig att vi hade flera gemensamma intressen, bl.a. samerna och deras kultur. Hon studerar till dramapedagog och hon har gjort praktik på Giron sámi teáhter i Kiruna där hon också kommit i kontakt med Katarina Barruks musik. Det är inte ofta som jag träffar personer med likartade intressen. Att jag också väckte hennes intresse för Urkult gör inte saken sämre. Jag berättade entusiastiskt om mina intryck och uppleverler av Urkult och hon skulle göra egen research på nätet och undrade varför hon inte hört talas om Urkult tidigare. Ja, det undrar jag också. Tyvärr är kulturutbytet mellan Österbotten och mellersta Norrland inte vad det borde vara! Idag finns en mängd intressanta kulturella aktiviteteter och nöjen i mellersta Norrland som också borde locka Österbotten!
Dramapedagog, vad är det, funderade jag? En utbildning som dramapedagog kan ge arbete inom skola, kultur och fortbildning, konstnärligt arbete, hälsa och vård, personalvård, teater och privata näringslivet. Intressant tycker jag. Lärande och kultur inom samma paket.
Denna tid på året finns det mängder med annonser om utbildningar i tidningarna. Som ett stort smörgåsbord för ungdomarna att välja från, beroende på betyg, förutsättningar och intressen. Visserligen kan det vara svårt att välja rätt och många är de som går två olika utbildningar därför att den första visade sig vara en miss eller inte fullt ut det som förväntades. Lite avis är jag på de möjligheter som finns idag jämfört vad jag minns att det fanns den tiden när jag var ung.
När jag en gång i tiden skulle göra yrkesval var det inte lätt. Sista året i mellanskolan fick vi någon slags vägledning i yrkesval men svetsare var inget för mig, däremot tyckte jag sjömansyrket verkade spännande, något som jag fick prova på senare i livet. Yrkesvägledningen var skral den tiden och det slutade med att jag började jobba som 16-åring och gled in på textilbranschen inom vilken jag också utbildade mig, vilket senare visade sig vara en tillfällig lösning.
Idag skulle jag gjort ett annat yrkesval. För 10-15 år sedan, när jag skaffade mig grundläggande utbildning inom IT var detta område självklart. Fortfarande är IT mycket intressant men de senaste 5 åren har det kulturella/konstnärliga blivit mycket mera intressant och idag skulle jag mycket väl kunna tänka mig en utbildning inom den kulturella sektorn. Låt vara att det är en tuff bransch men man bör göra det hjärtat kallar.
Något nytt yrkesval för mig är inte aktuellt, nu gäller det att löpa linan ut, men skulle jag idag vara ung och välja utbildning skulle det i första hand bli inom litteratur, skrivkonst eller media av ett eller annat slag. Eller inom IT som andra alternativ. Tänk att det skall ta så lång tid att äntligen hitta yrkesområden som jag helhjärtat skulle kunna tänka mig att satsa på. Nog är livet bra konstigt ändå.
Å andra sidan är det aldrig för sent att skriva, skapa och söka nya domäner, nya äventyr, nya kryddor! Så länge det finns liv finns det hopp!
Följande video spelade jag in på Umefolk med Katarina Barruk som jojkade Umeälven. Jag uppfattade inte titeln på umesamiska varför jag skrev till henne och bad om den. Samiska är inte det lättaste språket men ändå intressant. Några ord kan jag. Min vän från färjan hade också fått agera på scenen i Kiruna med samiska som språk. Det gick bra så länge handlingen följde manus men när det gällde att improvisera var det strax mycket svårare.
Gångtunneln Lev vid centralstationen i Umeå. Hit går jag varje gång jag är i Umeå för att läsa Sara Lidmans citat på väggarna. Eller för att rycka på knapparna för att höra hennes klocka ticka eller höra hennes röst.
Jokkmokk, vilket härligt namn på en kommun! Kan det finnas något fint där, rent exotiskt? Jokkmokk, kommunen i Norrbotten som är större än hela Österbotten men som ändå bara har 5000 innevånare varav 2700 själar i själva tätorten. Enbart det är exotiskt! Långt mellan jojken, kan man tycka, men tätt mellan myggen, sommartid. Men så kommer denna vintermarknad i februari där det är tätt mellan jojken och synnerligen glest mellan myggen!
Lördag morgon intog jag en välsmakande frukost på hotell Bodensia i Boden. En hel hop militärer sutto vid borden. Boden må vara en före detta garnisonsstad men ändå vimlar där av militärer i dessa dagar. Övning Vintersol går av stapeln denna vecka vilket föranleder ökad militär aktivitet i området. På väg till Jokkmokk hamnade vår buss att köra ikapp med en bandvagn som gasade på i 60 knyck längs med väg 97. Vi vann när vi till sist kunde göra en omkörning.
Små byar, ibland spridda skurar med bebyggelse på vår väg till Jokkmokk. Mycket skog och vackert snöklädda träd. Ibland såg vi renar, några stod i diket nära vägen och sökte föda. På ett ställe fanns det färska, blodiga spår på vägbanan efter kollision med ren.
Vi passerade Lenatorp med lagenlig blå-vit skylt i dikeskanten men inte en människa eller ett endaste hus syntes till. Jo, en lyktstolpe såg jag! Den lyste i ensamt majestät över korsningen vid Lenatorp.
Plötsligt förlorade vi all synlig kontakt med vägbanan. På mindre än en minut svepte dimma in över vindrutan och bildade is som försvårade blickfånget framåt. Även andra fordon stod plötsligt stilla på vägen med blinkande varningsblinkers skrapandes vindrutor. Således gjorde även vi (vår chaufför) och efter att vindrutan skrapats isfri kunde vi fortsätta färden i det minus 20-gradiga vädret som spelat oss ett spratt.
I Jokkmokk fick vi snabb tillgång till marknaden eftersom bussen kunde parkera nära marknadsgatan. Jag gjorde en koll bland alla stånden och belåtet konstaterade jag att det inte var alltför mycket krimskrams. Här fanns till stor del försäljare från norra Sverige och många hantverkare/småföretagare på plats. Visst fanns det också typiska marknadsvaror som man ser överallt men det mesta var intressant att se och kanske även för att göra ett inköp. Själv köpte jag en kylsskåpsmagnet och en bok ”Året i Sápmi” skriven av Marit Mikkelsdatter Eira Murud. Slöjd, hantverk, matspecialiteter, kläder, skinn, handarbeten och mycket annat både praktiskt och som ögonfröjd fanns för de hugade. Renen stod för mycket av varornas ursprung.
Många språk hördes, främst svenska och samiska naturligtvis, men också många norrmän fanns på plats. Även finska, danska och skånska kunde uppfattas och engelska naturligtvis för de i svenska eller samiska språken icke kunniga. Jag hörde också många ungdomar som pratade samiska vilket är glädjande för ett minoritetsspråk.
Jag kom att tala en del med en ung man från Tyskland som kunde förvånansvärt god svenska. Troligen studerade han och han befann sig i ett större sällskap som också bänkat sig i församlingshemmet för att höra jojk och berättelser med Mikael Pirak och systrarna Nik och Nilla Märak. Pirak och Märak är stora kända samesläkter och Nik är mor till Mimi och Maxida Märak, samiska aktivister och artister av mera modernt slag. Timmen var intressant för många historier berättades och även fina jojkar framfördes. Ljudanläggningen strejkade, det var bara fjällvinden som hördes med ett enerverande kvittrande i högtalarna så den stängdes av.
Bl.a. berättade Mikael Pirak om en samisk delegation som skulle åka tåg till Stockholm i ett ärende. En av deltagarna klev av redan i Sundsvall i tron att de nu var framme. De andra blev bekymrade när mannen ifråga inte fanns ombord på tåget men inget kunde göras förrän framme i Stockholm. Den olycksdrabbade förstod snart att han inte befann sig i Stockholm men fick hjälp av en konduktör att ta ett annat tåg till huvudstaden. Detta tåg var ett snabbtåg varför han hann till Stockholm före de andra. Han stod och väntade på perrongen när de andra anlände. Berättat med knorr och humor. En liknande historia berättades också i bussen fast då handlade det om fel landgång på Åland med åtföljande flyg till Skåne där de unga damerna fick invänta bussen som skulle ta dem ut i Europa. Något sådant drabbades inte vi av utan alla hittade rätt och infann sig i tid.
Jag tillbringade en god stund vid snöscenen betraktandes en modevisning av kläder gjorda i trakten. Även den traditionsenliga renrajden dök upp och gjorde en lov via scenen anförd av Per Kuhmunen där även hans familj deltog med att leda renarna. Färggrant klädda. Samiska nationaldagen firades med tal av Jacob Nygård, ordförande för Sirges sameby, och Sveriges kulturminister Alice Bah Kuhnke. Jojk framfördes och samiska nationalsången sjöngs av Samiska kören som bestod av unga flickor. En riktigt vacker sång! Samiska nationalsången avslutade förresten också berättarstunden ”Minnen från Jokkmokks skogar och fjäll” som jag skrev om i föregående stycke. Vi fick alla resa oss upp och sjunga med så gott det nu gick för oss som inte kunde samiska.
Mat intog jag i stora öltältet där det var knökfullt med folk men finns det hjärterum så finns det stjärterum. Det blev en wok av något slag nedsköljt med en Norrlands Guld som sig bör i denna del av landet. Annars fanns det gott om matställen och serveringar. Jag tror inte någon behövde åka hungrig därifrån. Allmän toalett fanns nära öltältet, var annars, och vid ett besök där inkom en samisk yngling som jojkade högt. Vid Destination Jokkmokks byggnad finns/fanns också en webkamera i realtid: http://live.jokkmokk.com/webcam/ Nu är det tomt vid parken, då var det fullt med folk och kommers.
Sist på dagen skyndade jag till Ájtte, Svenskt Fjäll- och Samemuseum där Katarina Barruk skulle uppträda med sång. Jag såg och hörde henne tidigare i höstas när hon hade sin skiv-release i Umeå. Då med full orkester… alltså här blev det visst lite fel, jag menar visst att orkestern var nykter men att de var fulltaliga fem och också med hjälp av två körtjejer. Jag gjorde då en egen inspelning som finns på YouTube. I lördags fick Katarina hjälp av sin mor på pianot. Jag gillar Katarinas stil: stark, orädd och med vacker sång mestadels på umesamiska. Som grädde på moset upptäckte jag idag att hon också kommer att uppträda på Umefolk om knappa tre veckor. Gissa vem som skall försöka höra henne även där? Biljett har jag och hotellet bokat för länge sedan. Nästa projekt.
Egentligen är Umefolk en ersättning för Jokkmokks vintermarknad som jag i ett skede inte trodde skulle bli av. Så plötsligt en söndag dök en annons upp i Vasabladet från Karleby Resebyrå där resa till Jokkmokk utlovades. Jag slog till mer eller mindre med detsamma. Resan kördes av Dahls-linjetrafik med självaste Vidar Dahl vid ratten. En fin resa, bra arrangerat, bra hotell i Boden och ett trevligt gäng som deltog. Med andra ord en lyckad utfärd till Jokkmokk Vintermarknad som varmt kan rekommenderas till nästa vinter!
Jag kan tillägga att jag inte frös ett dugg, förberedd med flera lager kläder som jag var. En nog så viktig detalj! Hade det blivit för varmt under pälsen fanns det möjlighet att byta kläder i bussen på eftermiddagen och även avlämna inköpta varor i bussen innan en sista runda gjordes på marknaden. Bra service!
Här kommer en drös med bilder och videon med Katarina som jag spelade in i höstas. Klicka på första bilden för att sätta igång som bildspel. Glöm inte heller F11-knappen för helskärm.
På väg
Framme vid Jokkmokk Vintermarknad
Försäljning
Ett renskinn eller två?
Öltältet
Ännu inte så fullt inne i öltältet
Framför Turistbyrån
Färggranna mattor och hattar till salu
Mattor med landskap
Bjällor och horn
En Lapphund
Modevisning
Ännu fler kläder visades upp
Men bäst var samernas egna kläder
Som t.ex. denna
Här anländer Per Kuhmunen med renraiden
Per och en av hans renar
Renrajden stod stilla en stund på scen för att alla skulle få chans att se
Kulturminister Alice Bah Kuhnke
Publiken lyssnade och tittade andäktigt
Här framförs en jojk, Tyvärr missade jag namnet på mannen i fråga,
En lite misslyckad bild eftersom jag inte hann ta bild av Samekören medan de sjöng. Men ändå en lyckad bild på sitt sätt
Katarina Barruk sjunger
Till sist sattes klackarna i backen och så var den vintermarknaden slut.
Jag fick ett ryck ikväll och kollade genom den inspelning jag gjorde förra lördagen när Katarina Barruk hade sin releasekonsert i Umeå. Jag satt tyvärr lite långt bak i salen vilket gjorde att x antal huvuden ligger i nedre kanten av videon samt att jag måste zooma en del för att komma nära. Men ljudet blev helt ganska bra, tycker jag.
Sången sjungs på umesamiska men det finns en svensk översättning som jag dristar mig till att citera:
Lördagskvällen blev både spännande och magisk. Jag var på releasekonsert för Katarina Barruks första skiva ”Báruos” som släpptes den andra september. Jag skrev om hennes musik i fredags men redan på onsdagskväll, vid midnatt, beslöt jag att åka över och närvara vid denna konsert. Bara så där. Ibland blir det snabba ryck
Understundom följer jag min instinkt och magkänsla och även denna gång blev det rätt.
Det var ute på Gammlia i Tráhppie, samernas kulturhus i Umeå, som konserten gick av stapeln. Ingen stor lokal, kanske ett hundratal rymdes där på både stolar och långbänkar. Flera av åhörarna bar samiska kläder eller kännetecken och jag utgår från att de var samer eller hade samiskt påbrå. Katarina är själv same, åtminstone från sin fars sida, och det var också han som lärde Katarina och hennes bror umesamiska, ett språk som nästan är utdött. Dock har Katarina gjort sig till ambassadör för detta språk och viss framgång kan skönjas. Intresset finns för att bevara språket. Hon sjunger på umesamiska och presenterade även sina låtar på umesamiska och därefter på svenska.
Katarina sjöng sånger från Cd:n. Evelina och Gieries nuartta sámiebáhttja (The Northern Sámi Boy) var kanske de stora sångerna men allra mest tyckte jag om Iedname (The Earth). Det var riktigt så att man kunde höra naturens väsen i sången och oändliga vidder, en öppen himmel. På tal om himmel så har Katarina också en kristen dimension i sitt liv och en av sångerna Gijttuo Heärrá (Thank You) har svensk text och var en tacksång till Gud. Hon har skrivit och komponerat alla sångerna själv.
Till sin hjälp hade hon ett femmanna-band plus två körtjejer. Tillsammans med den ena, Marja Helena Fjellheim Mortensson, sjöng hon en jojksång i duett som var oerhört fin. En annan stor hjälp för Katarina är, och var under tillkomsten av Cd:n, norrmannen Frode Fjellheim, professorn från Trondheim som har ett finger med i mycket av musiken i Norrland och Norge. Jag kände till honom sedan tidigare, från mars 2014, tror jag det var, när han på Norrlandsoperan i Umeå genomförde sitt ”Frode Fjellheim Projekt”. Även då satt jag bänkad och lyssnade till musik.
Konserten var den stora musikaliska upplevelsen igår kväll. Som minne fick jag med mig hennes signerade Cd. Normalt lyssnar jag på musik via Spotify där även ”Báruos” finns men jag tycker att det är fint att ha något hemma som påminner om konserten. Det är därför som jag idag köper Cd:n, som ett komplement till en konsert.
Katarina Barruk
Hans namn missade jag men han var nog hövdingen på Tráhppie om jag fattade rätt. Han sade några ord som inledning.
Församlingen som applåderade entusiastiskt sitter bänkade och lyssnar. – Usch så svårt det är att få bra bilder med ljuset på scen.
Frode Fjellheim
Katarina Barruk fick blomster och stående applåder.
Gräsklippning utfördes ikväll ännu en gång denna säsong. Men jag tror verkligen att gräset har saktat in lite med växandet. 10 liter bränsle har ännu inte gått åt så min nya gräsklippare är bränslesnål. Baksidan är att den går sakta.
Igår råkade jag titta in på Urkults hemsida och då stod det att inget datum var fastslaget för nästa Urkult. Det lät lite olycksbådande. Idag dök dock evenemanget upp på FB. 4-6 augusti 2016 uppstår åter ett nytt Urkult och gissa vem som på Urkults FB-sida lovade att komma? Ikväll har jag och 324 andra personer klickat på ”Kommer”. Nya strömmar till hela tiden, ser jag. – 11 månader på förhand börjar så smått förberedelserna för ett nytt Urkult och jag längtar redan!
På FB fick jag också tips om ett skivsläpp. Det är den samiska sångerskan Katarina Barruk från Umeå som släppt en samling fina låtar. De finns också tillgängliga på Spotify. Hon sjunger på umesamiska. Man skulle inte tro att det finns en variant av samiska som heter umesamiska när man besöker Umeå men så är det tydligen även om ganska få talar det språket flytande idag. En gång i tiden var umesamiska Västerbottens majoritetsspråk.
Egentligen så har jag lyssnat en hel del på samisk musik de senaste två-tre åren. Artister som Sofia Jannok, Lovisa Negga, Jon Henrik Fjällgren, Mari Boine, Elin Kåven m.fl. samt nu Katarina Barruk som är ganska så ny för mig. Hon ger en releasekonsert på Gammlia på lördag. Tänk om…
