Från skratt till allvar – Gambämark

Gårdagskvällen tillbringades på Skafferiet Ritz tillsammans med två kusiner från kungariket. Wasa Teater gav ännu en föreställning av Gambämark, en musikal av humorgruppen KAJ, Österbottens största komiker. Komiker i plural bestående av Kevin Holmström, Axel Åhman och Jakob Norrgård. Till denna förställning är också Jonas Bergqvist och Susanne Marins inplockade på scen. Regi av Ann-Luise Bertell.

KAJ har länge varit populär både hos gammal och ung för sin fantasifulla humor, ordlekar och oblyga agerande på dialekt. Folk känner helt enkelt igen sig och deras humor sårar ingen men är många gånger väldigt träffsäker.

KAJ är egentligen ett märkligt fenomen. De har hållit på i snart 10 år och levererat pjas, musik, humor på dialekt till alla som förstår detta österbottniska mål. För detta är nästan ett måste, att förstå vår dialekt ganska bra. Inte helt lätt för andra svenskspråkiga och speciellt nödvändigt i Gambämark där också musik och snabbt tempo gör att man måste vara skärpt för att hänga med. Kusinerna som bott största delen av sina liv i Sverige förstår ändå dialekten bra på grund av att dialekt pratades i barndomshemmet.

Så nu har KAJ stampat fram en musikal om Gambämark, en by som byggt en mur mot omvärlden för att kunna leva som förr i världen. Gambämark blir på standardsvenska Gammalmark. I byn regerar Kurt Byman med auktoritärt styre och med talko som samhällsmodell. Talko är annars frivilligarbete men i Gambämark är det ett måste och folk får tillbaka enligt vad Kurt Byman anser att de behöver. Ett till synes lyckligt samhälle med folkdans, lingonplockning, älgjakt och stumpstickning. Men någonstans gnager det hos folket och längtan efter det som finns utanför blir allt starkare för att till sist resultera i revolution och nya tider.

Humor och de språkliga fyndigheterna serveras genom hela föreställningen och tempot är högt. Inte en död sekund. Musiken, som naturligtvis har en central roll, framförs proffsigt välljudande. Speciellt Jakob Norrgård har vacker röst.

Skratten avlöser varandra och publiken är nöjd. Samtidigt undrar jag hur många som uppmärksammar och tänker på det underliggande budskap, som jag fattar är en känga mot nationalism och protektionism som idag vinner allt större terräng i opinionen. Var allt bättre förr i världen och när var egentligen förr i världen? Är det bra med stängda gränser och vem har ostört makten i stängda samhällen och länder? Varför får inte termosar tillverkade efter 1967 användas och vem äger och bestämmer över lingonskogen i Gambämark? Varför får man inte äta kex från utsidan? Vem bestämmer vad som står i Gålaboken (lagen), varför måste meningslösa ritualer utföras och varför krävs fullständig lojalitet? Måste alla vara som stöpta i samma slev och var händer med den som avviker från normer skapade av likriktning och centralisering. – Frågor som idag är aktuella men som många inte ser och förstår i sin strävan efter det perfekta, trygga samhälle från förr i världen som egentligen aldrig har funnits och som är en illusion.

Gambämark är bra! Se den om ni har möjlighet och är en av de lyckliga som fått/får en av de 18 000 biljetter som nu är i det närmaste slutsålda. Höstens kulturella händelse i Österbotten!


Nyskriven musikal av KAJ under renoveringsåret – Wasa Teater

 Gambämark – musiken från musikalen på Spotify

pjas – bloggen ”Gamla talesätt och dialektord” förklarar ordet pjas

Ett par bilder från mobilkameran.

Kurt Byman själv förevigad på stramalj. Den Store Förtroendevalde Ledaren. Jag  tycker mig känna igen titeln i en eller annan form.

Fredrik Lindström på estraden

I söndags lyssnade jag på Fredrik Lindström, han från På Spåret, ni vet. Dels hade han en stand-up föreställning på Ritz i Vasa, dels en föreläsning om dialekter, finlandssvenskan och rikssvenkan på Academill. Till stand-up behövdes biljett men föreläsningen var gratis, något som Vasabladet och Livslångt lärande bjöd på. Fullsatt!

Jag måste säga att stand-up på Ritz inte gav så mycket. Visst fanns det tillfälle till skratt och publiken var helt med på noterna men den stora behållningen för min del var föreläsningen på Academill. Han hade ett forcerat framförande och ibland lite väl invecklat resonemang. Snabbt ordflöde som en vädertjej från spanska Tv:n, som en kulspruta. Goda kunskaper i svenska fordrades för att hänga med i svängarna, skulle jag tro.

Han inledde stand-up med att publiken förmodligen ville att han skulle prata skit om Sverige och svenskarna. Varför det? Visst finns det en slags hat-kärlek mellan Finland och Sverige precis som mellan Sverige och Norge men jag hade då inga sådana förväntningar.

Det finns ett visst storebrorskomplex i Finland gentemot Sverige och visst finns det de som ser rikssvenskarna som lite blöta, stroppiga och fjolliga men överlag tror jag det mera kommer sig av förhållandet mellan landsbygd och storstad.

T.ex. de på landsbygden i Sverige, och då speciellt i Norrland, talar ju om Fjollträsk och menar då Stockholm. I Norrland är det rediga tag, spotta snus och gräva lite till, inte prata en massa strunt utan kör istället ut i skogen på snöskotern, för att dra till med en klyscha.

Många österbottningar från landbygden som flyttat till Sverige har hamnat i städer och får då förutom landsbytet också ta steget till urban miljö vilket kan förstärka vissa kulturkrockar och fördomar. Skulle de däremot flytta från de österbottniska slätterna och skärgården till en plats på landsbygden eller glesbygd i Sverige är skillnaden inte så stor. Jag tror helt enkelt det är större skillnad på en norrlänning och stockholmare än på en österbottning och västerbottning. Just p.g.a. förhållandet landsbygd-stad. – Så har vi naturligtvis språket, olika dialekter, men vi förstår ju varandra utmärkt.

Detta var också något som Lindström tog upp, nämligen att i Norden pratar vi vårt modersmål i umgänget med våra övriga nordiska grannar. Det anses lite konstlat att försöka prata norska med en norrman om man kommer från Sverige och jag kan hålla med. Vi förstår ju varandra ändå. Undantagen är finskan, isländskan och samiskan från den regeln. Just därför är det också en tillgång för de finskspråkiga i Finland att kunna åtminstone hyfsat svenska ifall de besöker Sverige eller för den delen också de övriga nordiska länderna. De flesta i Sverige som pratar samiska pratar också en utmärkt svenska och svenskan är kanske t.o.m. deras modersmål.

En fråga som också kom upp var varför så många i Sverige har dåliga kunskaper om finlandssvenskar och svenska språkets ställning i Finland. Många vet inte ens att det pratas svenska i Finland och att landet har två nationalspråk, finska och svenska. Lindström tog som exempel en rikssvensk som blev förvånad över att Gustav III grundat en stad i Finland.” Vau, häftigt att också ni har haft en kung som hetat Gustav III!” Det skulle belysa de bristande kunskaper många yngre rikssvenskar idag har i deras egen historia.

Lindström har den teorin att nationalismen i Sverige ändrade fokus efter andra världskriget och att 60- och 70-talets stora ekonomiska framgångar i Sverige skapade en medvetenhet om ett land som rikt, tolerant och med en position i världen bland de främsta. Något att vara stolt över.

Tidigare var det stormaktstiden samt Gustav II Adolf och liknande potentater som utgjorde grund för den svenska nationalismen men efter detta skifte till upphöjande av decennierna närmast efter andra världskriget ville man glömma fattigdom och elände från tidigare sekler och därmed också sin historia.

Det kan ligga viss sanning i en sådan teori och omsattes den medvetet i att minska på lärandet i ens egen historia är det en katastrof. Samma kan skönjas i Finland där historien före 1809 sattes på undantag i historieundervisningen. Var/är det verkligen så? Det skulle vara intressant att ta del av dagens läroplan för historia i både Sverige och Finland. Vad lär de sig och hur mycket tid ägnas åt de olika perioderna i historien i dagens grundskola och gymnasium?

Själv minns jag att historia var ett ämne som noga tröskades genom. Eller fick jag den uppfattningen därför att jag var intresserad av ämnet? Speciellt undervisningen i grekernas historia minns jag. Men hur var det med Nordens historia från 18- och 1900-talet? Där är jag mera osäker. Den epoken om någon är betydelsefull med tanke på hur viktigt det är att känna historien för att inte upprepa samma misstag som tidigare begåtts.

Föreläsningen var som sagt intressant och inte undra på eftersom jag är intresserad av språk och dialekter. Lindström har tidigare gjort tv-serien Dialeketmysterier och besökte då även Finland i jakt på svenska dialekter. Dialekten i Närpes fick då speciell uppmärksamhet något som ofta återkom i hans föreläsning. Men han var inte speciellt duktig på att känna igen finlandssvenska dialekter vid en frågestund efter själva fördraget. Själv hade jag också svårt att kunna placera de svenska dialekter som förekommer i södra Finland så det må vara honom förlåtet. Inte lätt med dialekter alla gånger. Jag förstår danska utmärkt men kommer någon bondsk dialekt på danska går jag ofta bet.

Själv pratar jag dialekt till vardags men på resa eller i telefon kan det hända att jag pratar min egen finsvenska som är en slags nordisk blandning. Inte typiskt finlandssvenska men inte heller rikssvenska. Jag vet inte riktigt vad jag pratar. Men pratar gör jag. Och skriver. Bl.a. blogg!

Hur upplevde ni er historieundervisning i skolan? Kan ni er historia eller finns det genanta luckor? Anser ni som är föräldrar att dagens historieundervisning i skolan är tillräcklig?

Recept på hur man som finlandssvensk bemöter berömmet ”Så bra svenska du pratar” i umgänget med en okunnig rikssvensk. Ta det som ett beröm och svara vänligt och glatt: ”Tack, du pratar också en bra svenska!”

Förutom att gräva i språkliga och dialektala mysterier blev jag idag nödd och tvungen att att ta mig an snön och bana väg för grannens katt Lisa genom denna snöhög. Hon måste ha snabb stig trampad ifall det kommer larm om en mus på gång. Blir det däremot larm om varg får hon stanna hemma.

[youtube=https://youtu.be/0M2Mtpqfdho]

Cecilia och vargen kommer!

Jo, det är sant, båda kommer!

En riktig vargavinter har vi fått. I morse -24 C och längre ut i skärgården lär det finnas två olika vargflockar, om man skall tro YLE-nyheters hemsida. Den närmste observationen har gjorts ca 4 km bort i en grannby så de kan redan vara här, vargarna. Bäst att jag går ut och rastar hunden så länge solen är uppe. Det är inte direkt någon kamphund som gör mig sällskap. – Ja, jag är hundvakt denna vecka.

Och så sant, Cecilia Kyllinge med band gästar dessa dagar Österbotten. I Vasa på Ritz söndag. Då kommer jag att vara på plats för att avnjuta konserten. Det är en hyllning till Björn Afzelius med namnet ”Så vill jag bli” efter hennes CD. De flesta i vuxen ålder vet vem Björn Afzelius var. Många av hans fina låtar har vi hört. Vem minns inte t.ex. ”Tusen bitar” och ”Juanita”?

Jag har tidigare stiftat bekantskap med Cecilia. Bekantskapen blev tämligen tajt; jag hade henne t.o.m. sittandens i min famn.  År 2015 fanns hon nämligen med på den turné som drog genom Österbotten under namnet ”Visor på väg” och på Carpella sågs vi. För att det inte skall uppstå något missförstånd så såg jag också hennes man vid samma tillfälle.

Cecilias tolkning av Afzelius finns på Cd:n och för de som har Spotify finns albumet bara ett par klick bort. Jag föreslår att ni bokar er in på någon av de tre konserter som ges kommande helg: på Scala i Nykarleby fredag kl. 19, på Mitt i stan i Närpes lördag kl. 19 och som sagt på Ritz i Vasa söndag kl. 17. Jag tror det blir en fin upplevelse!

Nu skal jag gå ut i solskenet och yla som en varg. Att jag inte gör det ikväll i månskenet beror utslutande på att då måste jag vara inne och elda i spisen.


Så vill jag bli – Cecilia Kyllning på Spotify

Visor på väg och förhållande vis rapp bekantskap – blogginlägg från 2015

Vargflockar rör sig i Maxmo skärgård – YLE nyheter

Jag har ingen bild på Ritz i Vasa så då tar jag istället en bild på Väven i Umeå (till vänster) från i lördags. Riktigt så fint och nytt är inte Ritz men det får duga bara programmet är bra kommande söndag. Och det är det!

Publiken, en sad blues

Igår kväll var jag på spelning i Vasa. Ritz bjöd nämligen på blues med Louise Hoffsten och Wentus Blues Band. Naturligtvis missar jag inte ett sådant tillfälle. Jag har sett Louise och WBB tillsammans tidigare och det skulle bli kul att få se dem igen.

Förra gången var det på Droskan i Umeå . Hösten 2015.

Uppvärmning först med WBB som körde flera av sina låtar och visst låter det bra! De har gunget och riffen, sången och ett utmärkt klaviatur som gasar på. Robban Hagnäs slog an tonen: ”Ikväll skall vi ha roligt” och sedan såg han till att basen malade på. Han är lite grann den som för ordet och småpratet med publiken även om sångaren Juho Kinaret är spexaren. Trycket bjuder de minsann på, om sedan publiken svarar är en annan sak.

Sedan blev det en halvtimmes paus. Folk behövde läska sig lite. Ett par bekanta träffade jag.

Sedan kom Louise. Nu tog Juho ett steg tillbaka och Louise blev stjärnan. Visst, hon levererade trots att hon har problem med hälsan. Det märktes att hon är gammal i gamet, väljer rätt låtar och vilket härligt munspelslir! Och rösten, så bra! Min favorit är ”My dignity” men hon har andra fina låtar som inte alls står långt efter: Lucky me, Other side of the glass, Always on the run. För att nämna några.

[youtube=https://youtu.be/SGfjs8DcnPw]

Det som jag gillar med Louise och WBB är att de passar så bra ihop. De behandlar henne som en drottning, hon litar på dem. Hon sjöng en gammal Elvis-låt som fick ett väldigt fint komp av bandet, kryddat med så härliga solo lir att Louise bara stod och gapade. Det är sånt jag gillar.

Så var det det där med publiken. Fullsatt. Ändå var det svårt att få fart på gubbarna och tanterna. Ja, för det var inte direkt några rekryter på permis eller skolflickor i publiken. Jag har berört det tidigare, jag säger det åter, har bluesen en framtid efter att vi gamlingar småningom tacklar av? Var är ungdomen?

Den rätta gnistan hos publiken saknades. Visst applåderades det och visst kom vi på benen när det var dags för avslut men före det? Robban försökte få publiken att sjunga en liten snutt i ”If you wanna see a rainbow”; det gick så där.

Jag kollade vad jag skrev om spelningen i Umeå 2015. Det verkar inte ha varit mycket bättre där enligt mitt blogginlägg. Eller har jag för stora fordringar på en publik i övre medelåldern? Blir man så stel och korrekt efter att man passerat ungdomen att man inte kan leva med i musik man gillar på ett synligt sätt. Var är snurret, rytmen, dansen, skriken? Eller måste man ha ett järn eller flera innanför västen för att kunna leva ut?

Ok, nu satt vi i stolar i salongen och det hämmar helt visst spontan publikreaktion. Jag kan tänka mig en annan stämning på en mindre klubb med fullt dansgolv framför scen. Mera intimt, mera nära. Men ändå!

Kanske jag blivit så påverkad av Urkults publik när den är som bäst att jag tror att det är normen?

Vad tycker ni? Blir man försoffad efter att man passerat 30, tappar gnistan, noga med att inte sticka ut ur mängden (som nykter!), vara pk. Jag vet inte. Själv vill jag inte bli sådan, eller har jag blivit? Hur skall det vara på en riktigt lyckad spelning? Samspelet mellan band och publik? Vad har ni varit med om?

Musiken fick 4 trumpinnar av 5
Publiken fick 3 stolar av 5

louise-hoffsten-wbb-2017-02-03
En halvtaskig bild från spelningen men alltid något.

louise-hoffsten-wbb-2017-02-03-_2

Jag gjorde slag i saken gånger tre

Tredje dagen som jag har värk i vänstra skanken. Vad som fattas mig vet jag inte och det är som värst på morgonen. Det känns som ilningar i en trasig tand. Diagnos inväntas av er läsare. – Jodå, lämplig salva har applicerats.

Annars har jag idag gjort en del inplanerade affärer på nätet med sikte på framtiden. Man bör ju ha något att se fram emot för att orka med den mörka vintern som redan är här.

Först bokade jag en biljett till Ritz i Vasa när Louise Hoffsten och Wentus Blues Band spelar där den 3 februari. Jag fick inte den bästa platsen för det var redan ganska fullt. Jag såg dem tillsammans på Droskan i Umeå hösten 2015 och det tål att upprepas. Något av det bästa som spelas i stan denna vinter! Rekommenderas för både gammal och ung!

Följande biljett var till Umefolk 24-25 februari i Umeå. Två dagar och kvällar med sång, musik och också en del dans. Flera akter har jag redan placerat på min måste-se-lista. T.ex. Triakel.

[youtube=https://youtu.be/KeuDZSaXuGw]

Sist men inte minst bokade jag min biljett till Urkult 2017 som går av stapeln 3-6 augusti i undersköna Näsåker. Jag är ute i god tid för att få det bästa priset. Återstår att boka camping och båtbiljett men det blir en senare fråga. Ännu har de inte släppt några akter men jag väntar vilken dag som helst att så skall ske. Hur som helst, sommarens, ja årets höjdpunkt! Det, om något, är att se fram emot.

Vad har ni kära läsare för spännande att se fram emot det kommande halvåret eller så? Något måste ni väl ha?

urkult-2013_2
Vad passar bättre än några bilder från mitt första Urkult 2013. Jag hoppas att jag inte haft med dem tidigare.
urkult-2013
Lite reklam för Macken Stures Rör i Näsåker. Ett och annat till salu och sena flextider erbjuds. Visst, silvertejp kan va bra att få tag i på en festival.
urkult-2013_3
Här har vi två gossar lyckligt seglande omkring på dansgolvet framför stora scen.

bob hund i salongen

Jo då, jag var på konsert igår kväll. bob hund spelade på Ritz i provinshuvudstaden med förbandet Peter Emas ungdomsorkester. Uppriktigt sagt så har jag inte lyssnat speciellt mycket på deras musik men jag ville ändå uppleva legendariska bob hund på scenen. Ett indieband från Stockholm med Thomas Öberg som sjunger på skånska. Förstod vi skånska, frågade han inledningsvis och det hördes ett och annat rop med skånska ord från publiken. Rullebör hade jag kunnat ropa; bättre det än fubbick som kunnat missförstås. Nu höll jag dock tyst.

Öset var det inte att ta fel på! Ta bara sådana låtar som ”Nu är det väl revolution på gång?” eller ”Brooklyn salsa” Ljudnivån på gränsen till det otillåtna men det är väl så det skall vara på en konsert med bob hund. Just det, små bokstäver skall det vara i namnet.

Kanske mina gamla favoriter Dag Vag och Ebba Grön gör att jag också kan lyssna på denna typ av musik? Lite punkigt, kompakt, malande bas, trummisen som öste på,  avbruten med snack av Thomas Öberg, en mycket vigulant artist som inte kunde stå stilla. Lite som ett barn som inte kan sitta stilla ett enda ögonblick. Som det stod i Vasabladets recension: varför hans kropp verkar sakna underhudsfett. Han är ständigt i rörelse – och som alltid är han underhållande i mellansnacket”.

Peter Emas ungdomsorkester var mig däremot helt främmande. Knappt så att jag hört talas om dem men de gjorde bra ifrån sig på scen även om publiken var rätt fåtalig just då. Synd, för de spelade flera bra låtar, t.ex. Sista Tangokungen, med video från Jakobstad i deras YouTube-version. Peter Emas är annars från Jakobstad men bor nu i Stockholm.

Inte fullsatt men publiken var entusiastisk och det syntes klart var de mest hängivna fanns i salongen. Ett gott mottagande från publiken, skulle jag säga. Publiken ja, gav mig lite funderingar. Mest män, från studeranden som lämnat tonåren till välstädat, medelålders manfolk. Gillar de sådan musik? Lite förvånande att det inte fanns fler kvinnor i publiken och ganska få unga under 20 år skulle jag säga. Jag kom att lyssna till ett samtal där musiken från kårtiden på 80-talet avhandlades. Detta förklarar kanske också publikens sammansättning till viss del, folk med högre utbildning som levde livet då, gillar tydligen också bob hund. Men även rätt mycket österbottnisk dialekt hördes i vimlet.

2016-12-03-bob-hund-ritz
Svårt att få bra bilder i en halvmörk salong med mobilen. Bättre då att spela in en video och därifrån ta print screens. Klart bättre bilder och så kan man välja så otroligt många fler fototillfällen.

På slutet blev publiken ståendes i bänkraderna och två gånger lät sig bob hund applåderas in. Den sista låten spelade de utan gage påstod Thomas. Deras främsta fans fick verkligen sitt lystmäte och jag en upplevelse rikare. bob hund är nu avklarad; fattas bara Bob Hansson, poeten, ni vet. Tyvärr missade jag honom i Umeå senaste gång jag var över. De hade då poetry slam i Väven och han uppträdde där men man kan inte hinna med allt här i världen.

[youtube=https://youtu.be/5oflR7hOb34]

[youtube=https://youtu.be/oII8kHujl1A]

Påsk!

Ikväll snodde jag ett av barnens chokladägg och fann två konstiga figurer inne i en kapsel. Chokladen åt jag upp och befriade ett lejon med unge. En god gärning!

Chokladäggen var avsedda för min granne fåraherdens barn men de befinner sig i södra delen av republiken för att fira påsk med sina morföräldrar så några påkskärringar torde inte knacka på i morgon, påsklördag.

Memma, något annat troligt ätbart, en överskattad påsktradition i republiken, vill jag påstå. Hur kan en smet bestående av rågmjöl, rågmalt och sirap gräddad med tillsats av grädde uppskattas så av många? T.o.m. lutfisk och kokt lake är godare och ändå är dessa maträtter inte på något sätt mina favoriter. Sanning att säga så har inte påsken så mycket att bjuda på i matväg. Möjligen då kött av får och några ägg. Jag köpte en bit rökt fårkött av grannen och den var mycket god!

Påskbrasa, det är tradition; jag får återkomma.

För min del inleddes påsken igår skärtorsdag med sittning i Ritz:s fåtöljer i provinshuvudstaden. På vita duken visades 7 Sámi Stories” – sju kortfilmer producerade i och av Sápmi, det som vi kallar Lappland, ett land som finns i fyra nationer. Publiken var fåtalig, vad annat var att vänta? Ämnet var för svårt, för att inte säga omöjligt för Pampas befolkning som trots allt som minoritet i republiken har en del gemensamt med Sápmis befolkning i Norden.

Glädjande är dock att de flesta som såg filmerna var ungdomar. Själv kände jag mig som en katt bland hermeliner. Ingen kände jag men är ändå glad att jag såg filmerna. Fint är också att Kulturskafferiet Ritz låter filmer med så smalt intresse visas i  provinshuvudstaden.

De filmer som berörde mig mest var naturligtvis ”IĐITSILBA” (Burning sun) som går att se på NRK:s hemsida men också ” Hilbes biigá” (Oh Máigon Girl) och ” Áile ja Áhkku” (Àile and Grandmother). En fin början på påsk, tycker jag. Hur firar ni påsk?

2016-03-25 Kinder egg 002-1
Två räddade, ett lejon och dess unge i påsketid.

Vem gillar blues?

Usch, det var rent besvärligt att köra till provinshuvudstaden på sena eftermiddagen. Snöfall, mörker och stora snömoln efter varje långtradare jag mötte. Ibland var farten inte högre än 50.

Wentus Blues Band spelade ikväll (torsdagskvällen) på Ritz och naturligtvis måste jag dit och lyssna. Ny CD har de alldeles nypressad. Lucky Strike Mama, heter den. Release-party imorgon kväll i deras hemstad Karleby, eller Kokkola som den oftast kallas.  Alltså inte Kock-Ola som kanske våra rikssvenska vänner uttalar det utan mera allt i ett.

Det är tredje gången på ett år jag lyssnat på Wentus! I somras i Nykarleby, i höstas i Umeå och nu på Ritz ikväll. Naturligtvis bjöd de på riktig blues med gung och känsla av bästa sort. Lägg därtill deras scenvana samt fina och raka kontakt med publiken parat med humor. Sångaren Juho Kinarets konster på scen är obetalbara. Ett bra koncept som går hem på de flesta ställen.  Ett bra sound har de och vad annat kan man vänta med 30 år på nacken. 5-6 augusti 2016 håller de stor Wentusfest i Karleby för att fira. Ett flertal kända namn som de spelat tillsammans med kommer att uppträda.

Jag kom att snacka lite med Niko Riippa, den eminenta gitarristen i bandet, och han ville naturligtvis att jag skulle komma dit. Tyvärr är det samma helg som Urkult så jag måste stå över, annars hade det varit ett givet tillfälle. Annars kul att han kände igen mig och tog t.o.m. i hand. Han verkade uppriktigt glad att se mig. Jag pratade med honom i höstas på färjan från Umeå och det hade han inte glömt. Sociala och öppna gossar, inga diva-later där inte. Niko och Robban Hagnäs, basisten, är annars de två medlemmar som varit med helt från början. 30 år, inte dåligt!

I pausen blandade de sig med publiken samt sålde skivor. Jag köpte den nyaste. Normalt lyssnar jag på Spotify men på konserter brukar jag köpa skivor, dels för att få ett minne, dels för att understöda musik jag gillar.

Från den nya skivan vill jag lyfta fram tre låtar som jag gillar skarpt: ”5 nights at Freddy´s”, ”Thin red line” och ”Mean green machine”. Den sista låten handlar om deras bil, en Chevrolet Van som de kuskar runt med. En riktigt bra skiva för er som gillar blues.

Ja, vem gillar blues, kan man fråga sig? Idel ädel adel, höll jag på att skriva, men jag menar idel herrar med gråsprängda tinningars charm syntes i publiken samt damer i medelåldern. Var finns ungdomarna? Hur blir det med återväxten när de är så få ungdomar som verkar gilla blues. Bluesen som är rockens, poppens och alla moderna varianters moder. Någonstans. Är bluesen för rak och enkel för dagens ungdomar? Eller år den för djup? Är de främmande för de ofta lite dramatiska och tungsinta stämningar som finns invävda i bluesen? – Kanske det ändå finns hopp. Bara att titta på spelmansmusiken som lockar så många ungdomer. Kanske det trots allt dyker upp nya förmågor när Wentus Bleus Band och andra jämnåriga band lägger av? Men först skall de spela 30 år till!

Wentus Blues Band 2016-01-14 at Ritz
Här ger Wentus Blues Band järnet på Ritz. Bild med mobilkameran.
Brunte 2016-01-14
Här står Brunte tåligt och väntar på mig i kyla och snöyra.

En kväll med Irina

I lördagskväll besökte jag provinshuvudstaden för att se och åhöra Irina Björklund. Vägen dit var mörk och regnig och bättre var det inte när jag återvände. I entrén till Ritz stod ett gäng poliser. Varför vet jag inte. I kön till garderoben viskades det om terroristit och förstulna blickar sökte sig mot poliserna.  Knappast var de där för p.g.a. terrorhot; kanske de bara tillfälligt tog skydd för regnet, ute på annat uppdrag?

Salongen var inte full men ganska många hade ändå bänkat sig för att höra Irina sjunga sånger på franska uppbackad av sitt 6-manna band. Hon sjöng låtar från sitt senaste album Ce soir tout peut arrive… som är finska låtar översatta till franska! Kan det fungera? Ja, det lät riktigt bra även om jag nästan inte kände igen något av originalen. Kan möjligen bero på att jag känner till finsk musik för dåligt. Gitarristen Markus Nordenstreng, ett passande namn på en gitarrist, tillförde soundet ett vackert element. Lite som Jeff Buckley i hans Hallelujah-version. Överlag var det ett mycket kompetent band som stod på scen.

Ce soir tout peut arrive… är inspelat i New Orleans och det märktes också på framträdandet även om hon också sjöng låtar från sin tidigare produktion. På scen dök också en gosse upp ibland och deltog i musiserandet. Kan det möjligen ha varit hennes son som i dagsläget borde vara 8 år? Jag kan ha missat info om detta eftersom som Irina ibland pratade på finska, ibland på svenska.

Alldeles i början frågade hon om det fanns någon i salongen som inte förstod svenska. Ingen räckte upp handen. Fanns det någon som inte förstod finska då? Ingen räckte upp handen men det borde jag kanske ha gjort. Visst förstår jag en del finska men när det kommer till kritan så missar jag mycket. Jag har inte kommit så långt att jag förstår vitsar på finska. Irina löste språkfrågan genom att varva svenska och finska mellan låtarna. Det gick bra i första delen men efter pausen blev det mest på finska. Det brukar bli så. Föresatserna är goda men så plötsligt glöms svenskan bort.

Irina borde vara finlandssvensk av talet att döma för hon bröt inte på finska. Idag är det ingen självklarhet i Finland att en person med helsvenskt namn har svenska som modersmål. Det är heller ingen självklarhet att en finlandssvensk i södra delen av landet använder svenska som första språk ute på stan.

Irina har en mjuk framtoning på scen och hennes röst är som gjord för franska chansons. Hon hade kunnat stiga direkt in i ett rökigt café i det glada 1920-talets Paris och förnöja vindrickande fransmän och utländska bohemer med sin sång. Att hon också kan spela på såg gör inte saken sämre. Den konsten visade hon också upp och tillsammans med Markus Nordenstrengs gitarr blev det riktigt vackert och drömskt.

En lyckad kväll och första gången jag besökte en konsert med sånger enbart på franska.

Irina Björklund Ritz Vasa 2015
Mycket bättre bild än så här blev det inte med mobilen. Tösen till höger framför mig var den enda i salongen som inte var född på 1900-talet. Irina frågade nämligen om det.

Sabotage var den bästa låten för kvällen tyckte jag. Lite stillsamt reggae-gung i den låten.

[youtube=https://youtu.be/Gt6nHfp5lYI]

En ny musikalisk bekantskap för mig – Irina Björklund

Det ser ut att bli fler besök på Ritz denna höst. Jag bläddrade genom deras utbud och fastnade för en för mig obekant artist, nämligen Irina Björklund. Jag vet inte mycket om henne mera än att hon är född i Danderyd, också verksam i Finland, sedan 1999 bosatt i Los Angeles och nu i Frankrike. Skådespelerska, sångerska. Spelar också på såg. En mångsidig människa.

Antagligen är hon stor och känd men jag kan inte känna till alla fina artister och tänk så glad jag blev av att hitta något nytt med anknytning till republiken. Är det lite skämmit att inte känna till henne? Nåja, 28 november kommer hon till Ritz och då får jag ta skadan igen.

I en intervju från 2014 på Yle 5 får vi en närmare inblick i vem denna till synes varma och härliga människa är. Se den gärna! Annars finns en spellista i nedstående YouTube-länk. Härligt avslappnande musik, mestadels på franska.

Irina Björklund gör finsk musik på franska.
”Nu spottade jag dig i ansiktet” – ha, ha

[youtube=https://youtu.be/vwSxU7ySkhE?list=PLUiJFkOU0WKWUAtdxQL-Itge_UHyk19tV]