Samernas väg

För inte alltför länge sedan kom jag på att det finns två olika slags Play på Sveriges TV: Svt Play och Ur Play. Den senare visar program från Utbildningsradion (UR) på nätet. Inte konstigt då jag inte fann programmet ”Samernas väg” på Svt Play.

”Samernas väg” såg jag igår på Svt2 men ville åter kolla vissa saker vilket gjorde jag sökte programmet på Svt Play, dock fel ställe.

Programmet, eller rättare sagt programserien på tre delar, handlar om den samiska historien mycket långt tillbaka i tiden. En historia som, skam till sägandes, inte lärs ut i vare sig i svenska eller finländska skolor i tillräcklig omfattning trots att samerna är urbefolkningen. Jag minns då inte att vi skulle haft samernas historia på läsordningen.

Däremot minns jag att jag läste åtminstone en, kanske flera böcker i tidiga ungdomsåren som handlade om samer och äventyr på fjäll och i skog. Vad handlingen var minns jag inte, ej heller vilka böcker men jag har ett kvarstående minne av en fascinerande miljö och spännande handling. Kanske var det där mitt första intresse för samer och Sápmi väcktes? Då talades inte om samer och Sápmi utan om lappar och Lappland. Den tiden var Sápmi så långt borta det kunde men mycket har ändå hänt till det bättre sedan dess.

För ett antal år sedan väcktes på nytt mitt intresse för den samiska kulturen, det samiska språket och överhuvudtaget samernas situation idag. Egentligen märkligt för jag har då inte haft något att göra med samer och deras tillvaro förutom en om annan hastig glimt i tv när Ođđasat fladdrat förbi i rutan. Sedan dess har jag lärt mig en hel del och nu hoppas jag att denna programserie skall ge mig ytterligare klarhet i frågan.

Möjligen har mitt intresse väckts av att jag som finlandssvensk också tillhör en minoritet genom språket. Svenska språket är alltmera trängt i Finland och starka krafter finns som vill än mera marginalisera det finlandssvenska språket och kanske t.o.m. helt ha bort det. Språket, modersmålet, vilket det än är, är en viktig del av ens identitet och att det ifrågasätts är som att graderas till en andra klassens människa. – Mycket mera finns att skriva om detta så jag har kanske skäl att återkomma i något inlägg.

Samiskan fick utstå mycket stryk i Sverige långt in på 1900-talet – jag skriver mest om förhållandena i Sverige eftersom jag känner bäst till dem. Barn sändes till internatskolor där de fråntogs sitt modersmål eller kraftiga försök till detta gjordes. Vi har de rasbiologiska undersökningarna som gjordes på samer, vi har exploateringen och koloniseringen av samernas land. Ej heller den rena diskrimineringen och rasismen som fanns i det dagliga livet att förglömma.

Jag har en känsla av att samerna behandlats bäst i Norge medan det finns en hel del övrigt att önska i de tre övriga länderna, Sverige, Finland och Ryssland. T.ex. har inte Sverige och Finland undertecknat ILO 169, Konventionen om ursprungsfolk och stamfolk. Nationalstaterna gjorde och gör fortfarande övergrepp på samerna och deras land. Vi har bara ett så slående fall som Girjas samebys rättegång mot svenska staten som är i högsta grad aktuell genom svenska statens överklagande mot tingsdomen i Gällivare år 2016. Dom i målet meddelas tisdag 23 januari. Det kommer att bli ytterst intressant att få ta del av det domslutet!

Sápmi och nationalstaternas norra delar hyser samer men också icke-samer samt olika blandäktenskap/släktskap. Människor som bott på detta område i lång tid, även om samerna bott längst, har också rätt till sin hemtrakt och ett erkännande. Frågan är hur detta regleras och hur minoriteten (samerna) behandlas av majoriteten inom ett viss geografiskt område.

Det första programmet går att se på Svt2 den 3/1 och 7/1 förutom på UrPlay fram till 1 juli. Programserien går också att se utanför Sverige via UR Play.


Samernas tid – UR Play

Sápmi 

Girjas sameby 

Isen lägger sig allt mera runt om i Norden även om det i våra trakter ännu är skäl att vara försiktig med vistelse på isen. – Det finns flera olika grupper av samer, bl.a. sjösamer.
Annonser

Igår Runeberg men vilken dag firas idag?

Igår firades Runebergsdagen. Eller, den bara gled förbi utan närmare eftertanke från mig. Inte ens en Runebergstårta fanns på bordet.

Dagar vi firar, eller inte. Sveriges nationaldag den 6 juni, Svenska dagen 6 november (Finland), Självständighetsdagen (Finland) 6 december och 6 februari, idag, firas? Också en dag som firas den sjätte i en månad och som börjar på S.

En för de flesta okänd dag firades idag, nämligen Samernas nationaldag som minne av det första stormötet för alla samer som hölls i Trondheim 1917. 100 år sedan, precis som för republiken som i år också fyller jämt sekel 6 december. Ett riktigt stort jubileum med andra ord. Förgäves spanade jag på Yle 5:ans svenska nyheter klockan 19.30 men icke ett ljud om denna minoritets högtidsdag.

Jag menar, vi finlandssvenskar vill med all rätt noga ventilera vår egen utsatta situation och så glömmer kanske den viktigaste finlandssvenska mediekanalen en annan i Norden trängd befolkningsgrupp. Nämligen samerna. Illa; nästan lika illa som att Finlands riksdag inte ratificerat ILO 169 som är en hörnsten för samernas rättigheter.

En förevändning för att inte slutgiltigt godkänna ILO 169 var definitionen av vem som är same. En kanske inte helt lätt uppgift. Problem finns också i Sverige där det finns en diskussion om detta. Språket och den samiska kulturen har naturligtvis en stor betydelse för identiteten. För att i Sverige få delta i val till sametinget måste man vara registrerad same något som kan överklagas inför varje val. Vilket också görs och som rimligen måste skapa split och oenighet.

De samer som tappat sitt språk, oftast genom samhällets diskriminering och påverkan, och som nu vill återfå sin samiska identitet måste inför samma samhälles myndigheter bevisa sin språkliga tillhörighet och som kan ifrågasättas vart fjärde år genom överklagande. Ungefär som om vi finlandssvenskar måste bevisa inför myndighet att vi är finlandssvenskar för att få service på vårt eget modersmål.

Jag hänvisar till ett par artiklar som belyser detta. Vem är en riktig same? och Samer måste bevisa ursprung

Nej då, jag firade inte heller den samiska nationaldagen lika lite som jag firar de övriga dagarna jag räknade upp i början av inlägget. Däremot så tittade jag på SVT2 ”Jielemen Aavoe – Jubileumsföreställning för Sápmi” tidigare ikväll. Programmet går att se på Svt Play.

Ett annat program, och denna gång ett radioprogram, som spelar blandad samisk musik två timmar finns i början av Klingans program den 4 februari. Jag noterar att Sofia Jannok inte finns med på spellistan vilket jag tycker är lite märkligt. Så stor samisk artist som hon är. Däremot fanns hon med ikväll på jubileumsföreställningen från Trondheim. Tillsammans med många andra samiska artister och dansare. Några kände jag igen, t.ex. Mari Boine.

Nu lyssnar vi som avslutning på detta inlägg till den samiska nationalsången. Rätt vacker sång om jag får säga min mening. Och det får jag. Det är ju min blogg. 😉

Sitter samer och finlandssvenskar i samma båt?

Egentligen är det mig ett litet mysterium varför jag är intresserad av Sápmi och den samiska kulturen. Det kan finnas flera orsaker. En är den musik som samiska artister framför och som jag uppmärksammat och avlyssnat en hel del på senare år. En annan sak är de samiska aktivister som kämpar för sina rättigheter och vars motstånd fascinerar mig. Att t.ex. stämma svenska staten och också får rätt i domstol. Eller finns ett intresse lång tillbaka i tiden när jag som barn läste någon eller några spännande böcker om samer och deras öden och äventyr? Vad böckerna hette eller vad de handlade om minns jag inte, bara att de var spännande. Det var något med trolltrummor och nåjder, minns jag i alla fall.

Eller är det bara för det exotiska i denna kultur och det levnadssätt som renskötande samer har? Jag tror ändå inte att det bara är en ytlig glorifiering utan ett äkta intresse från min sida.

En sak som slog mig häromdagen när jag lyssnade på Sofia Jannoks nya programserie i P1 ”Kaffesump och samiska hjältinnor” är att jag, vi finlandssvenskar, faktiskt har något gemensamt med samerna och som kanske är den viktigaste drivkraften i mitt intresse. Nämligen att vi båda är minoriteter i våra länder och att vi får kämpa för våra rättigheter. Samerna för sitt land och sin upprättelse; vi finlandssvenskar för vårt språk som idag utsätts för ett allt större tryck. Vi har idag en regering som mer eller mindre struntar i våra grundlagsstadgade rättigheter att få vård och service på vårt eget språk. Bara som ett exempel men det finns flera andra områden som ”reformeras” utan att det tas någon större hänsyn till oss finlandssvenskar.

Idag bevakas inte våra intressen inom den högsta maktutövaren i landet, regeringen, och resultatet har inte låtit vänta på sig. Denna likgiltighet, är kanske det snällaste sagt, påverkar hela det finska samhället och de med agg till oss svenskspråkiga känner att de har fått vind i seglen. Visst, det finns också många finskspråkiga som är välvilligt inställda till oss, jag drar inte alla över samma kam, men de främlingsfientliga vädrar morgonluft och drar sig inte för att yttra sig högt och ljudligt. Till exempel en sannfinländsk politiker som föreslog för något år sedan att invandrare, förbrytare och finlandssvenskar skulle bära ett speciellt tecken på sina kläder för att bli igenkända på gatan. Som Mikael Wiehe sade om denna plumphet: ”Är det ett skämt är det inte roligt. Är det på riktigt är det inte klokt”. Jag kan inte annat än hålla med.

I radioprogrammet togs bl.a. fördomar och okunskap om det samiska upp. T.ex. detta att man inte bör använda ordet lapp eftersom det kan uppfattas som kränkande av den som är same. Samma som att säga neger och tattare/zigenare om svarta och romer. Citat från Wikipedia: Enligt retorikern Elaine Eksvärd är 1950-talisterna den sista generation i vilken ”neger” ansågs som ett värdeneutralt ord. Där kan jag känna igen mig eftersom vi använde ordet neger utan medvetna, negativa värderingar. Däremot var ordet nigger ett fult ord, det visst vi. Samma uppfattade vi ordet zigenare som ersättning för tattare som vi visste var ett nedsättande ord. Idag vet vi att man bör säga romer.

Här kan det uppstå en dispyt eftersom vi vuxit upp med ett språkbruk som i vissa avseenden inte är accepterat idag. Vi menade inget illa med lapp, neger och zigenare, så varför ändra sig? Jo, därför att den som känner sig kränkt har tolkningsföreträde. Låter det mysko? Det är egentligen mycket enkelt. Det är bara att tänka på öknamn och smeknamn. Ett öknamn vill ingen ha därför att det uppfattas som nedsättande av den som fått öknamnet. Mången mobbing har börjat med ett öknamn. Ett smeknamn uppfattas däremot som något förtroligt och positivt av den som bär namnet. Samma princip anser jag gäller benämningar av samer, svarta och romer. Det som de villa att man skall kalla dem, kallar man dem. Punkt slut!

Vi finlandssvenskar har kallats och kallas till viss del fortfarande för hurrit på finska. Vissa finlandssvenskar uppfattar det som nedsättande, andra tar det med en klackspark. Ordet går kanske inte att jämföra med de nedsättande ord jag tagit upp i föregående två stycken men med en passlig svordom före så känns det inte bra. Det kanske också finns fler ord på finska som jag inte känner till? Själv har jag inte blivit kallad hurri och vet egentligen inte hur jag skulle reagera. Det beror på situationen.

På motsvarande sätt finns det öknamn på finskspråkiga som finntuppar, finnjävlar (som troligen importerats från Sverige) eller bara finnar och då med en föraktfull ton och andemening. Ord och öknamn som naturligtvis är helt förkastliga och som knappast skapar förutsättningar för ett positivt samtal. Själv säger jag ofta finskspråkig eftersom jag vet att ordet finne kan användas negativt bland svenskspråkiga. Ordet finne är dock gångbart när det används på rätt sätt som beteckning för en finskspråkig finländare medan finlandssvensk är en svenskspråkig finländare. Detta som en liten språklektion i svenska för bloggens rikssvenska läsare. Själv skulle jag aldrig kalla mig finne även om jag vet att vissa finlandssvenskar inte är så noga med detta.

Hur som haver, jag tror att denna minoritetskänsla finns hos mig som en orsak till mitt samiska intresse. Eller överhuvudtaget medkänsla med minoriteter, något som Svenska Folkpartiet i Finland till viss del fångat upp. Sitter vi i samma båt som samerna och kan vi hjälpa varandra? När jag bodde i Sverige hade jag också förståelse för de finskspråkigas situation i kungariket medan jag idag allt mer ser en finskspråkig majoritet i republiken som den starkes rätt mot en minoritet.

Vill ni följa Sofia Jannoks programserie så finns den på Kaffesump och samiska hjältinnor.

oxkangar-begravningsplats-2016-12-24-007
Inför döden är vi alla lika. – Byns begravningsplats på julaftonen. Inte mycket snö som synes.

Sofia Jannok i Umeå

Jag har uppehållit mig i Umeå i helgen och jag sitter just nu på båten tillbaka till Pampas. Något skall man fördriva tiden med ombord en grå måndagsförmiddag i november och varför inte skriva ett blogginlägg?

Igår kväll upplevdes Sofia Jannok på Väven i Umeå. En fullsatt sal väntade Sofia och hennes fyramannaband. Hon äntrade scen iförd en päls och med den samiska flaggan i högsta hugg. Hon satte nivån direkt och jag kände gåshud redan vid de första anslagen av trummorna. Kan man kalla det samisk pop med blodigt allvar i bakgrunden? Takten, jojken och budskapet parat med vackra melodier skapade en stämning som jag är glad att jag fick uppleva.

Sofia är känd för sitt engagemang för Sápmi och betraktar Sápmi som sitt land, inte Sverige. Hon är född i Gällivare kommun och bor nu både i Umeå och i Rävudden, Luokta-Mávas sameby. Bl.a. gruvnäringen har fått känna på hennes kritik. Men hon är mera, som hon sjunger i sången ”Snölejoninnan”:

Jag finns visst, jag är feminist, miljöaktivist och pacifist
jag är skoterligist och egoist.
jag är buddhist, jag tror på Jesus Krist
Jag var här först inte sist

Just det där sista ”Jag var här först inte sist” är ett viktigt budskap i sången ”We are still here” som handlar om rättstvisten mellan svenska staten och Girjas sameby som gällde samebyns yrkanden om ensamrätt till jakt och fiske grundat på urminnes hävd.  Både den sången och kvällens konsert inleddes med det berömda anförandet från rättegången med en torr juriströst som nästan hånfullt ifrågasätter begreppet etnicitet och som slutkläm påstå att samerna inte fanns i nämnvärd omfattning i området före 1600-talet.

Sofia är också internationellt engagerad. Hon har senaste året deltagit i olika arrangemang i Nordamerika där ursprungsbefolkningars kamp lyfts fram.

Umeå var europeisk kulturhuvudstad år 2014. I samband med detta gjordes besök bl.a. i London där också Sofia gjorde framträdanden. I publiken fanns en minister som hade uttalat sig ofördelaktigt om rennäringen i förhållande till gruvverksamhet och Sofia passade naturligtvis på att ta upp detta utan att personligen peka ut någon. Detta föll dock inte kulturrådet från Umeå i smaken utan Sofia fick tidernas utskällning på fem tums avstånd efter föreställningen. Det har sitt pris att våga säga sin mening på finkulturens arena.

Hon berättade en hel del mellan låtarna och det var det som gav föreställningen kött på benen för de flesta i publiken förstod inte nordsamiska som är Sofias modersmål och arbetsspråk och det språk som hon skriver de flesta låtar på. Därför blev hon, som hon sade, tvungen att byta språk i sitt eget hemland Sápmi som Umeå (Ubmeje) tillhör.

En intressant sak hon berättade om var att hon var född och uppvuxen i en by eller ett område – jag är inte helt säker på benämningen och sammanhanget – som heter Árvas. Just den socken jag kommer ifrån heter nästan samma, Årvas, fast på dialekt. Likheten var dock slående, tycker jag, även om det officiellt är Oravais. Det är kanske långsökt men har samer funnits en gång i tiden även i det som idag är Österbotten? I vår by finns nämligen en holme som kallas Lappholm och frågan infinner sig naturligtvis, varifrån kommer det namnet? Tja, varför inte, någon kom först till detta område också.

Ren spekulation om Árvas/Årvas men intressant är vår historia på båda sidor om Kvarken och inte minst Sápmis historia. Det blev mycket om Sofias aktivism och engagemang men det är liksom en viktig hörnsten i hennes musik och uppträdande.  Jag är glad att det finns artister som Sofia Jannok som har ett budskap i denna historielösa tid med stora kunskapsluckor. Men det är på gång, det visar inte minst den stora publik som igår fanns på plats i Väven i Umeå.

Hon finns naturligtvis på Spotify:
https://open.spotify.com/artist/61GJGvVkImL0wkfUQ5XuR8 

sofia-jannok-umea-2016-11-20
Här kommer hon in på Vävens scen, sköna Sofia Jannok. Och visst, bandet hon hade med sig var alldeles eminent!

Påsk!

Ikväll snodde jag ett av barnens chokladägg och fann två konstiga figurer inne i en kapsel. Chokladen åt jag upp och befriade ett lejon med unge. En god gärning!

Chokladäggen var avsedda för min granne fåraherdens barn men de befinner sig i södra delen av republiken för att fira påsk med sina morföräldrar så några påkskärringar torde inte knacka på i morgon, påsklördag.

Memma, något annat troligt ätbart, en överskattad påsktradition i republiken, vill jag påstå. Hur kan en smet bestående av rågmjöl, rågmalt och sirap gräddad med tillsats av grädde uppskattas så av många? T.o.m. lutfisk och kokt lake är godare och ändå är dessa maträtter inte på något sätt mina favoriter. Sanning att säga så har inte påsken så mycket att bjuda på i matväg. Möjligen då kött av får och några ägg. Jag köpte en bit rökt fårkött av grannen och den var mycket god!

Påskbrasa, det är tradition; jag får återkomma.

För min del inleddes påsken igår skärtorsdag med sittning i Ritz:s fåtöljer i provinshuvudstaden. På vita duken visades 7 Sámi Stories” – sju kortfilmer producerade i och av Sápmi, det som vi kallar Lappland, ett land som finns i fyra nationer. Publiken var fåtalig, vad annat var att vänta? Ämnet var för svårt, för att inte säga omöjligt för Pampas befolkning som trots allt som minoritet i republiken har en del gemensamt med Sápmis befolkning i Norden.

Glädjande är dock att de flesta som såg filmerna var ungdomar. Själv kände jag mig som en katt bland hermeliner. Ingen kände jag men är ändå glad att jag såg filmerna. Fint är också att Kulturskafferiet Ritz låter filmer med så smalt intresse visas i  provinshuvudstaden.

De filmer som berörde mig mest var naturligtvis ”IĐITSILBA” (Burning sun) som går att se på NRK:s hemsida men också ” Hilbes biigá” (Oh Máigon Girl) och ” Áile ja Áhkku” (Àile and Grandmother). En fin början på påsk, tycker jag. Hur firar ni påsk?

2016-03-25 Kinder egg 002-1
Två räddade, ett lejon och dess unge i påsketid.

Jokkmokks vintermarknad – jag frös inte ett dugg!

Jokkmokk, vilket härligt namn på en kommun! Kan det finnas något fint där, rent exotiskt? Jokkmokk, kommunen i Norrbotten som är större än hela Österbotten men som ändå bara har 5000 innevånare varav 2700 själar i själva tätorten. Enbart det är exotiskt! Långt mellan jojken, kan man tycka, men tätt mellan myggen, sommartid. Men så kommer denna vintermarknad i februari där det är tätt mellan jojken och synnerligen glest mellan myggen!

Lördag morgon intog jag en välsmakande frukost på hotell Bodensia i Boden. En hel hop militärer sutto vid borden. Boden må vara en före detta garnisonsstad men ändå vimlar där av militärer i dessa dagar. Övning Vintersol går av stapeln denna vecka vilket föranleder ökad militär aktivitet i området. På väg till Jokkmokk hamnade vår buss att köra ikapp med en bandvagn som gasade på i 60 knyck längs med väg 97. Vi vann när vi till sist kunde göra en omkörning.

Små byar, ibland spridda skurar med bebyggelse på vår väg till Jokkmokk. Mycket skog och vackert snöklädda träd. Ibland såg vi renar, några stod i diket nära vägen och sökte föda. På ett ställe fanns det färska, blodiga spår på vägbanan efter kollision med ren.

Vi passerade Lenatorp med lagenlig blå-vit skylt i dikeskanten men inte en människa eller ett endaste hus syntes till. Jo, en lyktstolpe såg jag! Den lyste i ensamt majestät över korsningen vid Lenatorp.

Plötsligt förlorade vi all synlig kontakt med vägbanan. På mindre än en minut svepte dimma in över vindrutan och bildade is som försvårade blickfånget framåt. Även andra fordon stod plötsligt stilla på vägen med blinkande varningsblinkers skrapandes vindrutor. Således gjorde även vi (vår chaufför) och efter att vindrutan skrapats isfri kunde vi fortsätta färden i det minus 20-gradiga vädret som spelat oss ett spratt.

I Jokkmokk fick vi snabb tillgång till marknaden eftersom bussen kunde parkera nära marknadsgatan.  Jag gjorde en koll bland alla stånden och belåtet konstaterade jag att det inte var alltför mycket krimskrams. Här fanns till stor del försäljare från norra Sverige och många hantverkare/småföretagare på plats. Visst fanns det också typiska marknadsvaror som man ser överallt men det mesta var intressant att se och kanske även för att göra ett inköp. Själv köpte jag en kylsskåpsmagnet och en bok ”Året i Sápmi” skriven av Marit Mikkelsdatter Eira Murud. Slöjd, hantverk, matspecialiteter, kläder, skinn, handarbeten och mycket annat både praktiskt och som ögonfröjd fanns för de hugade. Renen stod för mycket av varornas ursprung.

Många språk hördes, främst svenska och samiska naturligtvis, men också många norrmän fanns på plats. Även finska, danska och skånska kunde uppfattas och engelska naturligtvis för de i svenska eller samiska språken icke kunniga. Jag hörde också många ungdomar som pratade samiska vilket är glädjande för ett minoritetsspråk.

 Jag kom att tala en del med en ung man från Tyskland som kunde förvånansvärt god svenska. Troligen studerade han och han befann sig i ett större sällskap som också bänkat sig i församlingshemmet för att höra jojk och berättelser med Mikael Pirak och systrarna Nik och Nilla Märak. Pirak och Märak är stora kända samesläkter och Nik är mor till Mimi och Maxida Märak, samiska aktivister och artister av mera modernt slag. Timmen var intressant för många historier berättades och även fina jojkar framfördes. Ljudanläggningen strejkade, det var bara fjällvinden som hördes med ett enerverande kvittrande i högtalarna så den stängdes av.

Bl.a. berättade Mikael Pirak om en samisk delegation som skulle åka tåg till Stockholm i ett ärende. En av deltagarna klev av redan i Sundsvall i tron att de nu var framme. De andra blev bekymrade när mannen ifråga inte fanns ombord på tåget men inget kunde göras förrän framme i Stockholm. Den olycksdrabbade förstod snart att han inte befann sig i Stockholm men fick hjälp av en konduktör att ta ett annat tåg till huvudstaden. Detta tåg var ett snabbtåg varför han hann till Stockholm före de andra. Han stod och väntade på perrongen när de andra anlände. Berättat med knorr och humor. En liknande historia berättades också i bussen fast då handlade det om fel landgång på Åland med åtföljande flyg till Skåne där de unga damerna fick invänta bussen som skulle ta dem ut i Europa. Något sådant drabbades inte vi av utan alla hittade rätt och infann sig i tid.

Jag tillbringade en god stund vid snöscenen betraktandes en modevisning av kläder gjorda i trakten. Även den traditionsenliga renrajden dök upp och gjorde en lov via scenen anförd av Per Kuhmunen där även hans familj deltog med att leda renarna. Färggrant klädda. Samiska nationaldagen firades med tal av Jacob Nygård, ordförande för Sirges sameby, och Sveriges kulturminister Alice Bah Kuhnke. Jojk framfördes och samiska nationalsången sjöngs av Samiska kören som bestod av unga flickor. En riktigt vacker sång! Samiska nationalsången avslutade förresten också berättarstunden ”Minnen från Jokkmokks skogar och fjäll” som jag skrev om i föregående stycke. Vi fick alla resa oss upp och sjunga med så gott det nu gick för oss som inte kunde samiska.

Mat intog jag i stora öltältet där det var knökfullt med folk men finns det hjärterum så finns det stjärterum. Det blev en wok av något slag nedsköljt med en Norrlands Guld som sig bör i denna del av landet. Annars fanns det gott om matställen och serveringar. Jag tror inte någon behövde åka hungrig därifrån. Allmän toalett fanns nära öltältet, var annars, och vid ett besök där inkom en samisk yngling som jojkade högt. Vid Destination Jokkmokks byggnad finns/fanns också en webkamera i realtid: http://live.jokkmokk.com/webcam/ Nu är det tomt vid parken, då var det fullt med folk och kommers.

Sist på dagen skyndade jag till Ájtte, Svenskt Fjäll- och Samemuseum där Katarina Barruk skulle uppträda med sång. Jag såg och hörde henne tidigare i höstas när hon hade sin skiv-release i Umeå. Då med full orkester… alltså här blev det visst lite fel, jag menar visst att orkestern var nykter men att de var fulltaliga fem och också med hjälp av två körtjejer. Jag gjorde då en egen inspelning som finns på YouTube. I lördags fick Katarina hjälp av sin mor på pianot. Jag gillar Katarinas stil: stark, orädd och med vacker sång mestadels på umesamiska. Som grädde på moset upptäckte jag idag att hon också kommer att uppträda på Umefolk om knappa tre veckor. Gissa vem som skall försöka höra henne även där? Biljett har jag och hotellet bokat för länge sedan. Nästa projekt.

Egentligen är Umefolk en ersättning för Jokkmokks vintermarknad som jag i ett skede inte trodde skulle bli av. Så plötsligt en söndag dök en annons upp i Vasabladet från Karleby Resebyrå där resa till Jokkmokk utlovades. Jag slog till mer eller mindre med detsamma. Resan kördes av Dahls-linjetrafik med självaste Vidar Dahl vid ratten. En fin resa, bra arrangerat, bra hotell i Boden och ett trevligt gäng som deltog. Med andra ord en lyckad utfärd till Jokkmokk Vintermarknad som varmt kan rekommenderas till nästa vinter!

Jag kan tillägga att jag inte frös  ett dugg, förberedd med flera lager kläder som jag var. En nog så viktig detalj! Hade det blivit för varmt under pälsen fanns det möjlighet att byta kläder i bussen på eftermiddagen och även avlämna inköpta varor i bussen innan en sista runda gjordes på marknaden. Bra service!

Här kommer en drös med bilder och videon med Katarina som jag spelade in i höstas. Klicka på första bilden för att sätta igång som bildspel. Glöm  inte heller F11-knappen för helskärm.

 

Mot Lappland

I morse när jag och nästgårdssvåger körde iväg för att hämta Brunte som ensam och snötäckt stod parkerad på en sidoväg till pulsådern genom landskapet möttes vi av en hel hop med bilar på väg norrut.

Halv åtta begav vi oss iväg med tanken att då borde det vara ganska bilfritt och lämpligt för bogsering till verkstad. Tji fick vi. Redan innan klocka åtta såg vi livlig trafik i norrgående riktning.

Vart var de på väg, alla morgonpigga? Enda förklaringen var Lappland och vintersemester. Södra Finland har sportlov kommande vecka och de mest ivriga var redan på väg.

Bogseringen gick bra. Enda problemet var väglaget som sprutade snöslask på vindrutan från dragbilens hjul. Vinrutetorkarna fick minsann göra sitt jobb för draglinan ville jag se. Svåger höll lovliga 60 km/h och vi rusade raskt fram genom landskapet. På sluttampen fick vi visserligen en bakomliggande kö på ca. en kilometer men bara en kort stund. De på väg till Lappland, vi lämpade av Brunte vid verkstaden. Mot Lappland körd även vi en stund.

På tisdag har utlovats att Brunte åter är i körbart skick. Joodå, inget är svårare än man gör det.

Förresten, varför heter det fortfarande Lappland i folkmun när det egentligen är Sapmi? Dags att lära oss?

nissus
Senaste veckan