Vasas Flora och Fauna på scen

En riktigt fin vårkväll när jag körde hem igår vid halvniotiden. Solen stod strax ovan horisonten i väster och kastade ett mjukt och guldgult sken över Österbotten, det Österbotten som delvis nyss besjungits på Wasa Teater. Vasa Flora och Fauna spelade och jag var där tillsammans med alla andra i nästan fullsatt sal framför stora scenen.

Jag gillar verkligen den stil som Vasas Flora och Fauna har. Att de sjunger på finlandssvenska och inte har låtit risksvenskan ta över trots att deras publik till stor del finns i Sverige och att de har starka band till kungariket. Det är inte heller den svenska som pratas i södra Finland, högsvenskan. Inte heller är det den dialekt som pratas på landsbygden i Österbotten. Nej, det är det språk som pratas i Vasa och i trakten däromkring. Kanske är det just därför de kallar sig Vasas Flora och Fauna?

De står där på scen rakt upp och ned, inga märkvärdiga krusiduller och avancerade danssteg. Naket. Möjligen kan Mattias Björkas rörelser på scen tolkas som utstuderade men i övrigt är det en stillsam trio på scen. Stillsamma och rakt på sak med texter som är berättande och då ofta hämtade från Vasa och trakterna söder om Vasa.

Det finns en sentimentalitet som är tilltalande i deras sånger, som hämtade från en annan tid men ändå så nära. Inslag i texterna är ofta lokala och känner man inte till Vasa kan det vara svårt att hänga med, tycker man.  Ändå går deras musik hem i Sverige och det är där de skördat de största framgångarna. Känner publiken i Sverige till Rewell, Ollis, Vöråstan och alla andra lokala fenomen som förekommer i texterna? Har den rikssvenska publiken tid och intresse att närmare förstå och sätta sig in i texterna? Att publiken igår kväll hängde med i texterna var en självklarhet. Jag tror många kände igen sig.

Något som förstärkte det sentimentala var de svart/vita bilder från Vasa som visade på scenen bakom dem. Som från en annan värld. Det är kanske det som gör deras musik så lockande, det mystiska Vasa som ändå är så vardagligt.

Vasas Flora och Fauna kan också ses som en parallell till den emigration som skett från Österbotten till Sverige i många årtionden. I deras fall en musikalisk emigration med återbesök i hemstaden.

Mattias Björkas, Tina Kärkinen och Daniel Ventus fick varma applåder för sitt framträdande igår på Wasa Teater. Själv tyckte jag den dryga timme de spelade gick fort. Oj, var det redan slut?

När jag sedan körde hem i fredagskvällen tänkte jag att just detta att glida fram längs riksåttan var en del av texten i vissa låtar. Så måste det ha varit en gång i tiden, en tid som jag själv upplevt men då inte visste att det fanns ett parallellt universum.


Vasas Flora och Fauna 

 


Annonser

Tankar kring en spelning och lurad först april

He, he, Iiris Viljanen spelade mig ett spratt idag! Naturligtvis, det är ju första april.

Recensionen i Vasabladet från gårdagens konsert med Iiris Viljanen på Wasa Teater har rubriken ”Hypnotiskt bra Iiris”. Det är också beskrivningen av mitt intryck från konserten. Jag letade efter just de orden. Varför då kanske någon frågar sig? Jo, i flera av låtarna blev jag så koncentrerad och, ja, nästan hypnotisk, att jag vaknade upp när det skulle applåderas. Nästan yrvaken; var sången redan slut?

Jag lyssnade till orden som så enkelt och okonstlat ljöd över den ganska fullsatta salongen. Orden och den nakna rösten. Hon har faktiskt vacker röst. Tänkte att hon har förmågan att sätta ord och stämning på det vardagliga, alla gråa dagar, små händelser. Som om det blir till någonting viktigt, en del i en kedja.

Eller sådant som är viktigt utan att vi förmår formulera oss. Inledningen till sången ”Ska vi fira” är just ett sådant exempel.

ett hemligt nummer
tre missade samtal’ du hade väldigt gärna velat höra dina provsvar
klart du vill veta att du har liv kvar att leva
klart den vill veta att vi kan hänga
vi kan int göra nåt åt det här mer ikväll
vi kan int göra nåt åt det här mer ikväll
det var ett halvår sen som de mena du var frisk
klart det är nojigt att en får ångestproblematik
du kan int tänka klart
det är för sent
försök sov nu
försök att glömma hur det är

Eller bara något som händer och glöms, men som finns kvar i sången, om vi gjort en. Sådant vi alla upplever. Som idag, en gråvit första april med snöslask i luften; jag har slutat mata fåglarna, de får klara sig själva nu. Blev det en rad i en sång, nej. Men Iiris Viljanen hade kunnat göra det och även få mening i det.

I slutet av konserten sjöng hon också ”Kom ti byin” på ren dialekt. Jag kan tänka att för en rikssvensk kan det vara svårt att förstå allt i den sången. Det mesta är lokalt förankrat och många dialektala uttryck förekommer men den är bra både i KAJ:s poppiga version och i Iiris Liljanens tolkning där orden lyfts fram till eftertanke. Medlemmarna i KAJ skymtade i publiken och säkert såg de fram emot att få träffa henne efter konserten. Tyvärr dröjde hon så länge efter spelningen att jag tröttnade att vänta vid skivbordet och åkte hem. Jag hade gärna köpt en signerad CD som minne från konserten, som jag ofta brukar. Jag tror att om hon snabbat sig lite efter avslutningen så hade hon nog sålt ytterligare en och annan CD innan folk försvann. Nu blev bara de mest trogna och hängivna kvar.

Ingen CD för min del men musiken finns på Spotify och idag låg jag på soffan och lyssnade genom albumet ”Mercedes” och det föregående albumet ”Kiss me stupid & 7 more solo piano pieces” som består av enbart pianostycken. Det var den först låten i det albumet, ”Kiss me, stupid” som spelade mig ett spratt.

I introt till ”Kiss me, stupid” finns ljud på något slags klampande på golv, någon som går. Det lät exakt så som när sotaren klättrar uppför brandstegen på min stuga för att sota skorstenen. Jag har hört det många gånger. Därtill kom ljudet från den högtalare som ligger vägg i vägg med brandstegen. Det lät precis som om någon klättrade uppför brandstegen och jag blev helt förvånad och tittade ut genom fönstret. Ingen syntes till och jag blev tvungen att gå ut på baksidan av stugan för att se om någon klättrat upp på taket. Ingen där, spökar det, frågade jag mig och skrapade mig i huvudet.

Konfunderad återvände jag till soffan och startade låten på nytt. Åter var det någon som klättrade uppför brandstegen men nu lyssnade jag noggrannare och visst, ljudet kom från vänster högtalare. Ett intro som lurade ut mig i duggregnet på eftermiddagen den första april. Ingen annan har lyckats lura mig idag, vad jag vet, men Iiris lyckades!

En taskig bild från spelningen. Bättre än så blev det inte med mobilkameran från mitten av salongen. Fr.v. Daniel Holmström, Iiris Viljanen, Hamilton Eklöf och Mikaela Hansson.
En av alla dessa gråvita dagar som passerar

Efter en paus, ikväll är jag åter på spåret

Oj, oj, länge sedan sist! Hela 9 dagar utan ett enda inlägg. Vadan detta? Det är som om all inspiration runnit av mig. Kanske det är vårtröttheten, kanske det är förkylningen som drabbade mig för ett par veckor sedan som snott all motivation.

Ikväll skall jag emellertid till Wasa Teater och lyssna på Iiris Viljanen och company. Det blir spännande att höra henne, en av landskapets döttrar, som numera mest huserar i Sverige och där rönt stora framgångar. Inte minst med hennes senaste album ”Mercedes”. Det är lite grann Lale över henne. Annan musikstil men ändå finns vemodet och det nakna och avskalade i hennes musik. Och hennes finländska rötter hörs i rösten som hon utan att skämmas lyfter fram som en naturlig del av sin musik. Kanske just därför som publiken i Sverige tagit henne till sitt hjärta? Det skall bli kul att uppleva henne live.

En cover har hon nyligen gjort på Kom ti byin, KAJ:s senaste stora hit. Något höjde jag ögonbrynen, skulle hon lyckas? KAJ:s stil är ju så annorlunda och så populär. Ändå blev hennes tolkning suverän. Låtens budskap går fram, á la Iiris Viljanen. Det visar vilken stor musiker och sångerska hon är. Förhoppningsvis får vi ikväll även höra denna låt. Väl mött ikväll! – Någon annan som skall dit?

Act of goodness

Senaste lördag besökte jag och sister Jane tillsammans med nästgårdssvåger Wasa Teater för att se pjäsen Act of goodness som handlar om godhet och olika aspekter av handlande i godhetens, hjälpsamhetens och medmänsklighetens tecken. Temat är aktuellt i hela Europa, inte minst på grund av flyktingströmmen som engagerat människor, både de goda och de onda. Kan man skriva så polariserat? Nej, naturligtvis inte.

Både godhet och ondska har sina orsaker, sina grålägen, sina oförklarligheter. Godheten, som denna pjäs handlar om, kan uppfattas som naiv, egoistisk, ersättande, påträngande, misstänkliggjord, oskyldig, äkta, ärlig, självklar.

Inledningen är stark där en person försöker hjälpa en till synes utslagen människa som ligger mer eller mindre naken på gatan. En situation som inte är alltför ovanlig. Vi får bara tänka på missbrukare och uteliggare som kan befinna sig i en utsatt situation. Vågar jag gå fram och fråga hur det står till och vad kan jag göra åt situationen? Kan jag själv råka illa ut? Är det min business? Har de inte sig själv att skylla? Frågor som enbart den första scenen framkallar.

I pjäsen finns ett flertal olika situationer och berättelser som tangerar godhet. Två scener som berörde mig mest var hon som med alla medel ville hjälpa en romsk tiggarkvinna. Hon var rent av påträngande, övergod kan tyckas, men det fanns en orsak.

Eller hon som av sin man fick en semesterresa betald för att hon skulle få vila ut och koppla av; en gåva och välmening som vändes i kaos och gräl därför att kvinnan blev misstänksam och, vill jag påstå, hade dålig självkänsla och mindervärdeskomplex. Hon var inte värd denna ynnest därför kunde hon inte ta emot denna resa utan att bli misstänksam. Det måste finnas något suspekt motiv till varför hennes man gav henne resan.

Jag började fundera på om jag gjort någon särdeles god gärning i mitt liv. Jo, säkert många gånger, men någon som speciellt bitit sig fast i minnet. Jag kom att tänka på den gången i Malmö när en äldre kvinna plötsligt föll omkull framför mig på gatan och blev liggandes. Hon hade problem med hjärtat visade det sig och ångesten lyste i hennes ögon och hon klagade över smärtor, hade andnöd. En annan man kom till hjälp och tillsammans kunde vi baxa henne till ett mera skyddat läge samtidigt som han ringde efter ambulans. Ambulansen dröjde, vi fick göra en ny ringning och jag fick trösta och tala med henne och kunde lugna henne lite. Just det där sista, att jag samtalade med henne och hjälpte henne så länge vi väntade på ambulans gjorde att jag minns denna händelse speciellt. – Hade jag gjort samma om det varit ett fyllo som trillat omkull? Ett fyllo som också fått hjärtattack.

Men jag minns också den gången en sommardag på motortrafikleden i närheten av Helsingborg där en ung kvinna stod och liftade samtidigt som ett blåsvart åskväder närmade sig snabbt. Jag hade ganska fullt i bilen, på hemväg efter semestern, men hon hade säkert rymts med om jag stannat. En halv minut efter att jag passerat henne bröt tidernas skyfall ut. Detta har jag också funderat på. Borde jag ha stannat, hade hon en kumpan som tryckte i närheten, hur gick det för henne, blev hon helt dränkt, eller stannande någon annan bilist sekunderna efter? Trafiken var ganska gles, det är en detalj som fastnat i minnet; risken är stor att hon blev helt genomvåt. – Ibland dyker sekundsnabba tillfällen upp där hjälpsamhet fordras men hinner vi med, noterar vi detta, orkar vi backa tillbaka?

Pjäsen spelas ännu fram till slutet av april och en turné runt om i provinsen är också på kommande. Gå och se den, som en motvikt till alla revyer som nu också har sin tid! Den väcker tankar, den ger aspekter på mänskligt handlande och människans natur. För vem vill inte vara god, om jag bara hann, såg, tänkte efter?

Huvudstadsbladets recension.

En handelsresandes död

Det är inte alls länge sedan jag såg in i ett par ögon vars ägare nyss fått sparken. Han konstaterade detta krassa faktum, han kunde till och med skämta lite om det men i hans ögon såg jag hur ledsen han var. Han var borta ur spelet, han dög inte, han passade inte in trots att han skötte sitt jobb och inte gjort en fluga för när. Business is business.

Igår kväll såg jag åter ett par ögon som uttryckte samma förtvivlan och förvåning. Det var Willy Loman i pjäsen ”En handelsresandes död” som efter 34 år i företagets tjänst fick avsked. Han ansågs trött och ineffektiv, han passade inte in, han dög inte. Willy drog inget litet skämt om sin uppsägning utan reagerade med misstro, ilska och förnedring när han försökte behålla sin tjänst med budgivning om allt lägre lön för sitt arbete. Nej, han fick ingen chans utan han fick gå. – Känns situationen bekant? Det är inte länge sedan det kom förslag om lönesänkning för äldre som inte anses tillräckligt effektiva och formbara.

Pjäsen som nu spelas på Wasa Teater i provinshuvudstaden skrevs av Arthur Miller. Den hade urpremiär 1949 men äger i högsta grad giltighet trots att det är över 60 år sedan den skrevs. Det är idag samma konkurrans, samma marknadskrafter, samma strid på kniven om jobb, pengar och status. Det är samma fula spel med människoliv; den som inte passar in skall bort trots att omplacering kanske vore ett alternativ. Allt i den heliga ekonomins namn, sägs det.

Pjäsen har fler bottnar där Willys förljugna liv med drömmar, lögner och manipulationer får sin kulmen när han själv blir utan jobb, hans äldste son Biff väljer att gå sin egen väg och den yngsta sonen Happy avslöjas för samma bedrägliga beteende som sin far. Happy är inte alls någon slags chef på sitt företag utan bara vanlig lagerarbetare. Willy har till sina söner fört i arv sina bubblor av drömmar och framgång. Livet blir så mycket mera rosenskirande när de kan ge sken av bra betalda jobb, popularitet, status; ett fenomen som man ofta stöter på med även i dag. Vem vill vara arbetare när det låter så mycket bättre med operatör, medarbetare eller assistent?

Detta klassiska teaterstycke är helt klart sevärt. Det tar upp frågeställningar som lögn, löftesbrott, fantasivärldar, manipulation, rikedomens hägring, livets mening. Är det livets mening att sista raten betalas på huslånet samma dag som Willy Loman begravs?

Att skådespelarna med Erik Kiviniemi (f.ö. en gammal bardomskamrat till mig) i spetsen som en alltmer förvirrad Willy Loman gör ett synnerligen gott arbete på scenen kan inte förnekas. Enbart de snabba växlingarna mellan euforisk uppsluppenhet när ljusblåa planer smids och de bråk som uppstår inom familjen när tvivel på sig själv och självbedrägeri tränger på är lysande prestationer av folket på scen. Mor i familjen, Linda Loman, som spelas av Marika Parkkomäki, gör det som många kvinnor gjort både tidigare och senare; försöker hålla ihop familjen, medla, betala räkningarna som de ständigt ligger efter med, det ofta otacksamma men nödvändiga hemarbetet.

Även Markus Lytts och Per Ehrström gör fina rollgestalter som bröderna Loman. Man ser tydligt mönstret där äldsta sonen Biff skulle bli någonting, en berömd sportsman, den som förtjänar mycket pengar medan den yngre brodern Happy är mera gladlynt, tar livet med en klackspark och försöker hitta lösningar i en alltmer trängd situation. Lösningar som bara är fantasier och drömmar.

Som ni förstår bevistade jag gårdagskvällens föreställning av ”En handelsresandes död”. Jag hade också fått med mig sister Jane och hela hennes familj. Allt i allo var vi fem personer. När jag bokade kunde jag inte få alla fem platserna på samma ställe trots att det visades sig igår kväll att det fanns ett par platser lediga vid  sidan om. Teatern borde göra om bokningssystemet så att man själv kan se och välja de platser man behöver. Hur som helst var vi dock nöjda med föreställningen som också kan rekommenderas till andra hugade. Se den, den kan ge både en och flera tankeställare!

cafe Ernst
Ett gammalt klassiskt ställe i staden. Ernst cocktail bar vid Wasa teater. Där kan man få lite förfriskningar mellan akterna.
Ernst
Så här såg det ut invändigt på Ernst.
wasa teater
Fotografering var inte tillåten under föreställningen men före gick det bra.