Senaste lördag besökte jag och sister Jane tillsammans med nästgårdssvåger Wasa Teater för att se pjäsen Act of goodness som handlar om godhet och olika aspekter av handlande i godhetens, hjälpsamhetens och medmänsklighetens tecken. Temat är aktuellt i hela Europa, inte minst på grund av flyktingströmmen som engagerat människor, både de goda och de onda. Kan man skriva så polariserat? Nej, naturligtvis inte.
Både godhet och ondska har sina orsaker, sina grålägen, sina oförklarligheter. Godheten, som denna pjäs handlar om, kan uppfattas som naiv, egoistisk, ersättande, påträngande, misstänkliggjord, oskyldig, äkta, ärlig, självklar.
Inledningen är stark där en person försöker hjälpa en till synes utslagen människa som ligger mer eller mindre naken på gatan. En situation som inte är alltför ovanlig. Vi får bara tänka på missbrukare och uteliggare som kan befinna sig i en utsatt situation. Vågar jag gå fram och fråga hur det står till och vad kan jag göra åt situationen? Kan jag själv råka illa ut? Är det min business? Har de inte sig själv att skylla? Frågor som enbart den första scenen framkallar.
I pjäsen finns ett flertal olika situationer och berättelser som tangerar godhet. Två scener som berörde mig mest var hon som med alla medel ville hjälpa en romsk tiggarkvinna. Hon var rent av påträngande, övergod kan tyckas, men det fanns en orsak.
Eller hon som av sin man fick en semesterresa betald för att hon skulle få vila ut och koppla av; en gåva och välmening som vändes i kaos och gräl därför att kvinnan blev misstänksam och, vill jag påstå, hade dålig självkänsla och mindervärdeskomplex. Hon var inte värd denna ynnest därför kunde hon inte ta emot denna resa utan att bli misstänksam. Det måste finnas något suspekt motiv till varför hennes man gav henne resan.
Jag började fundera på om jag gjort någon särdeles god gärning i mitt liv. Jo, säkert många gånger, men någon som speciellt bitit sig fast i minnet. Jag kom att tänka på den gången i Malmö när en äldre kvinna plötsligt föll omkull framför mig på gatan och blev liggandes. Hon hade problem med hjärtat visade det sig och ångesten lyste i hennes ögon och hon klagade över smärtor, hade andnöd. En annan man kom till hjälp och tillsammans kunde vi baxa henne till ett mera skyddat läge samtidigt som han ringde efter ambulans. Ambulansen dröjde, vi fick göra en ny ringning och jag fick trösta och tala med henne och kunde lugna henne lite. Just det där sista, att jag samtalade med henne och hjälpte henne så länge vi väntade på ambulans gjorde att jag minns denna händelse speciellt. – Hade jag gjort samma om det varit ett fyllo som trillat omkull? Ett fyllo som också fått hjärtattack.
Men jag minns också den gången en sommardag på motortrafikleden i närheten av Helsingborg där en ung kvinna stod och liftade samtidigt som ett blåsvart åskväder närmade sig snabbt. Jag hade ganska fullt i bilen, på hemväg efter semestern, men hon hade säkert rymts med om jag stannat. En halv minut efter att jag passerat henne bröt tidernas skyfall ut. Detta har jag också funderat på. Borde jag ha stannat, hade hon en kumpan som tryckte i närheten, hur gick det för henne, blev hon helt dränkt, eller stannande någon annan bilist sekunderna efter? Trafiken var ganska gles, det är en detalj som fastnat i minnet; risken är stor att hon blev helt genomvåt. – Ibland dyker sekundsnabba tillfällen upp där hjälpsamhet fordras men hinner vi med, noterar vi detta, orkar vi backa tillbaka?
Pjäsen spelas ännu fram till slutet av april och en turné runt om i provinsen är också på kommande. Gå och se den, som en motvikt till alla revyer som nu också har sin tid! Den väcker tankar, den ger aspekter på mänskligt handlande och människans natur. För vem vill inte vara god, om jag bara hann, såg, tänkte efter?
Huvudstadsbladets recension.
