Sluta hoppas, hoppa!
När jag vaknade efter dagens tupplur hade jag två saker i huvudet: en låt av Partiet och Jonnas ord om att saker kan mirakulöst hända bara man vågar ta det första steget till förändring.
Jag drog på mig långkalsonger och begav mig ut på en promenad. Det snöade lätt och det blåste en kall vid.
Stämmer det att bara man vågar så händer helt otroliga grejor, sådant som man inte ens drömt om? Hur vet man det, går det att testa? Det var då i första uppförbacken som jag fick en galen idé. Ett uppslag som verkar helt omöjligt och korkat men som skulle visa om hennes ord är generella och giltiga. Ingen annan som är nyfiken på tesen och har något eget projekt för att visa om hon har rätt eller fel?
Jonna flyttade till Grundtjärn som 21-årig. Hon visste inte mycket om livet på landet, hade ingen aning om att det kunde bli -38 C. Utan jobb, inte så mycket pengar och inga direkta framtidsplaner förutom att njuta av naturen och stillheten i den lilla byn mitt ute i ingenstans. Hon köpte en gammal Volvo, livet kunde börja. Det var inte lätt alla gånger, medgav hon själv, men dörrar öppnades när hon minst anade det, möjligheter uppstod, hon överlevde och upplevde det som hon drömt om. Är det så som hon säger att allting kommer att ordna sig bara man tror och verkligen vill. Jag fascineras av hennes berättelse. Kan den upprepas av vem som helst?
Jag tänkte på en vers i Partiets låt ”Flippa ur”:
När som helst så tar livet slut
allt du vill göra ska du göra nu
Vind i dina segel, rull i dina hjul
ingen tid att tveka dags att flippa ur!
Så sant, när som helst kan livet ta slut, allt du vill göra ska du göra nu. Varför vänta, livet är kort, imorgon kan du vara ett vårdpaket. Jonnas mormor hade ett talesätt: det värsta som kan hända är att du dör. Där vill jag dock lägga in ett aber, det värsta som kan hända är att du blir ett vårdpaket, utan möjlighet till eget liv, beroende av andra. Hur som helst så föreställer vi oss saker som kan hända, sådant som går åt skogen men är det sist och slutligen så farligt och hur stor är sannolikheten? Som Jonna sade: det är bättre att skapa möjligheter som inte finns än att skapa problem som inte finns. Det där sista är vi många som är specialister på.
Det handlar mycket om tro. Tror man att det går galet så blir det så, tror man att man lyckas så lyckas man. 80 % för att lyckas sitter i huvudet, den mentala biten, sade Lars Losvik.
hur många procent har passerat
av livet, av tiden och om man avrundar
så kommer vi max kunna leva till hundra
så varje pixelrad som blev blå
representerar då att det gått ett år
När jag blir pensionär skall jag göra det och det, då när jag blir fri från löneslaveriet. Men varför vänta, livet är kort. Tiden är dyrbar, varför vänta och slösa tid på ett jobb som bara ger lön. Varför sitta fast i ett förhållande som torkat, varför springa i ekorrhjulet för att betala allt som lockat.
Min galna idé tänker jag ännu inte avslöja men den skulle utan tvekan öka läsarsiffran på bloggen om jag genomförde den. Varför dök verserna i Partiets låt upp just nu? Vad är det som hindrar mig? Lättja, trygga inkörda spår, tron att det rimligen måste sluta med katastrof. Varför inte bara hoppa och sluta hoppas att allt förändras av sig självt? Detta är frågor som de flesta av oss haft någon gång. Hur många har hoppat, hur många dog? Vem av läsarna av denna blogg har en historia där de tagit ett beslut och genomfört ett hopp in i något de inte vet ett skvatt om? Hur gick det sedan? Var inte blyg, skriv gärna en kommentar om just ditt hopp!
[youtube=https://youtu.be/LhUZtvvbzL4]
Du kanske också gillar
9 kommentarer
Ellen
Glömde i min förra kommentar att skriva om Jonna. Jag har följt hennes blogg i flera år och jag fascineras av henne, känner hopp och en slags tro när jag läser hennes ord. Ja, jag är en riktig fegis, stannar kvar i gamla hjulspår, följer samma rutiner dag ut och dag in. Nu den 1:a april ska jag börja ett helt nytt jobb! Har jobbat med i stort sett samma sak i hela mitt liv och aldrig trodde jag att jag skulle byta karriär, 50 + som jag är! Det handlar knappast om tur inte heller skicklighet, mer om tjurighet och ihärdighet. Lite läskigt känns det men samtidigt spännande! Jonna har skrivit att om man önskar något riktigt mycket och tänker positiva tankar så får man det man vill ha. Jag hoppas att det är så för jag har en stor önskan och det känns som att allt kommer att falla på plats om den slår in. Törs inte skriva här vad det är, då händer det inte. Lite handlar det om att hoppa av ekorrhjulet, jag är trött på det. Blir lite avis på dig att du fick lyssna på och träffa Jonna. Trots att jag bor bara 10-15 mil fågelvägen från henne så kommer vi nog inte att träffas. (Sa mitt negativa jag!!!!!)
PJ
Grattis till det nya jobbet! Det är aldrig för sent att börja med något nytt. Det finns en ”regel” att man egentligen inte skall syssla med samma sak i mera än 5 år, sedan måste något hända. Inom samma jobb eller i ett annat jobb. Det kommer att gå bra, detta är ett utmärkt tillfälle för positivt tänkande. Tror du det går bra så blir det så!
Länk till en podcast där Jonna pratar och har mycket av det som föredraget innehöll finns på denna länk: http://atilio.podomatic.com/entry/2015-03-17T18_00_00-07_00 Alltid någon slags ersättning för föredraget. Fast kul att se henne live.
En stor önskan är alltid en bra början! Även här är positivt tänkande ett verktyg på väg dit. Naturligtvis blir jag väldigt nyfiken. 🙂
Det var inte långt borta från Grundtjärn. Jag kan berätta att det finns en stor chans att du träffar henne om du besöker Urkult-festivalen i 31. 7 – 1.8 i Näsåker. Högst troligt kommer hon då att jobba på Sigges familjecamping. I övrigt är Urkult i sig värd att besöka! Kan varmt rekommenderas. Själv kommer att att besöka festivalen för tredje året i rad. Det bästa som hänt mig på många år!
Dag
Hej PJ!
Dags för en portion negativitet för att uppväga all positivism som kalkonflocken okritisk kacklar ur sig när Jonna yttrar sig.
Läser din blogg för första gången, men har set dig under PJ i JonnaJintons kommentarsfält.
Jag oroas lite av den inspiration som Jonna förmedlar till en stor skara osäkra personer om att det bara är att följa sina oövervägda impulser just nu.
Jag förstår din och andras förälskelse i denna varelse, jag är själv rätt bländat av henne, ser henne som ett livs levande konstverk, men samtidigt ett självrapporterande, självvald socialt experiment med högst osäkert utfall.
I går föll jag över följande ”utlåtande” baserat på socialvetenskapliga undersökningar:
”Hur nöjda människor är med sina liv
är starkt kopplat till hälsa, socialt umgänge,
materiell standard samt inkomst- och utbildningsnivå.”
Som vanligt är ingenting svartvit, det finns ett fåtal personer med sådan begåvning att de klarar sig igenom ett helt liv utan att ägna tid åt att inblanda ingredienserna ovan, men de är få, och kanske Jonna är en av dessa.
De flesta börjar som färgstrålande rebeller och slutar som grå, konforma utan återstående rejäla valmöjligheter i livet.
Själv är jag en fegis, men med ett minst lika stort behov för egen tid, natur, galenskaper som någon Jonna. Jag minns mina sena tonår som en mental kamp om jag skulle bli hippie/cowboy/grön vågare eller högt betald arbetsiller.
Min bror valde bohem-vägen, jag valde det tyngsta studiet på universitets meny, och det medförde drygt 4 decenniers hårt slit helt utom de flestas föreställningsförmåga, men med benefits långt över mina förväntningar. Jag fördes runt i världen, avnjöt motvilligt allt för stor respekt, ekonomin blev god, hade riktigt spännande uppgifter som berörde flera hundra tusende människor djupt. Fritid blev öar i en värld av arbete, men jag har alltid varit riktigt bra på att ta lediga stunder till vara.
Nu behöver jag inte arbeta mer, jag är heltids livsnjutare och behöver inte bekymra mig stort för morgondagen. Har jag tur med hälsan får jag 30 bra år där jag kan göra nästan vad jag vill.
Min i övrigt särdeles intelligenta bror har till följd av en serie felaktiga val levt ett trist liv med omfattande och tilltagande begränsningar i alla avseenden.
Sensmoral: Det finns ett liv efter 25! Chansa inte bort det om inte du inte är en Jonna!
Väljer du en säker väg genom livet är chansen för att du totalt set får ett bättre liv större än om du hoppa av tåget i tidig ungdom.
Hur många Jonna ‘er finns det där ute? Skulle du vilja rekommendera din dotter att bli en Jonna – utan de skyddsnät som hon har.
Om du undrar om varför jag bryr mig skriva om detta så är orsaken nog att jag har barn i lätt påverkbar ålder som skulle kunna inspireras av personer som Jonna.
Texten är inte en kritik av personen Jonna eller ens hennes läsare utan ett argument mot denna livsstil som varande för vem som helst att anamma.
PJ
Bortsett vad de stackars kalkonerna har med detta att göra så är det en intressant kommentar.
Jag får gratulera till ett lyckat livsval och att du nu får njuta ditt otium! Jag hoppas också att du är lycklig. Jag kom att tänka på den gamla låten med Peter Sarstedt: Where Do You Go To (My Lovely).
Vad jag förstår så är hårt arbete, god ekonomi och en strukturerad tillvaro din livsstil. Du skriver att fritid blev öar i en värld av arbete. Gott så, om du trivs med ditt arbete men alla har det inte så.
Jag efterlyste kommentarer av sådana som gjort det stora språnget, de som vågat, de som gjort något ovanligt, de som följt sin längtan och instinkt. Jag vet inte i vilken mån ditt livsval var sådant eller om det var strängt kalkylerande? För mig är också den enkla människans livsöde intressant när hon gått sin egen väg, utanför ramarna.
Jag följer Jonnas blogg för jag upplever den som unik och äkta. Hon är ung och vacker men det är knappast därför jag läser hennes blogg. Världen är full av bloggande, snygga tjejer men vad hjälper det när innehållet i deras bloggar inte intresserar mig det minsta. Sedan må de vara hur berömda om helst.
Du upplever Jonna och kanske människor med alternativ livsstil som hot mot den etablerade ordningen. Tänk om alla gjorde så, hur blev det då? Tänk om dina barn blev sådana, sådana som inte drar sitt strå till den stora avfallshögen och jagar runt i ekorrhjulet utan sitter under korkeken och luktar på blommorna. De behöver ingalunda vara osäkra individer som inte hittat en utbildning och ett jobb utan de kan ha gjort ett klart medvetet val. Du gör en bra beskrivning av Jonna: … ”ett livs levande konstverk, men samtidigt ett självrapporterande, självvald socialt experiment med högst osäkert utfall” och det är det jag gillar, levnadskonstnären och det sociala experimentet. Hur utfallet blir får framtiden utvisa. Hittills tycker jag att hon är på god väg att lyckas.
Jag tror att vi alla är olika och unika, därför blir vi inte alla de strömlinjeformade produktionsenheter som politiker och näringslivets toppar vill. Och tur är det! Jag håller fullt med Underbara Clara när hon i TV-programmet ”De obekväma – Underbara Clara” bannar Arbetslinjen.
Min rubrik på inlägget är: Sluta hoppas, hoppa! – Med det vill jag ha sagt att alltför många människor sitter fast i en tråkig livsituation utan att våga eller komma sig för att göra något åt det. Jonna är ett bra exempel på en människa som slet sig loss från en mer eller mindre olycklig situation och gjorde något annorlunda. Med det inte sagt att alla skall göra som Jonna, flytta till en liten by i Norrland, utan alla har sitt eget lilla Grundtjärn.
Till sist: ja, jag skulle rekommendera min dotter att gå sin egen väg, om det så är till en by i glesbygden, universitetsstudier och karriär eller som målare av staket. Huvudsaken är att hon är trygg i sig själv och vill prova vingarna.
annepauline
Jag måste skriva att jag blev väldigt ”upplivad” av ditt inlägg. Jag har precis läst en bok som heter: Gör det nu eller ångra dig i graven. Jag antar att man för det mesta är lite feg och bekväm av sig.
Nyfiken blir jag på hur långt du tänker hoppa!?
PJ
Det man ångrar mest är det man inte gjorde!
Få se om det blir något hopp men en galen idé finns det. Alltid något att spinna vidare på.
Erik Forsling
Uppenbarligen försvann det, inlägget som jag lade så stor kraft på att skicka från min telefon – i brutal kamp mot någon slags skitfunktion som roade sig med att ständigt gå in och ändra i min text. Jag vann till slut – eller förlorade, egentligen, eftersom inlägget försvann efter avsändandet. Smarta telefoner, vilket skämt! Eller är det som Herr Son en gång sade till Kompis LeA: Gamla gubbar ska inte ha mobiltelefoner!
Ett nytt försök nu, men min tidigare lilla exposé om de existentiella frågor som ditt senaste inlägg, plus kommentarer, genererade avstår jag nu från. Och den här j-a stavningsfunktionen måste någon lära mig att fimpa. Det tar minst fyra gånger så lång tid att skriva det enklaste budskap, mot vad det borde göra. Vilken förbannad skitfunktion. Korrekturläser man dessutom inte fyra gånger innan avsändandet riskerar man att framstå som en illiterat idiot. Befria mig någon, från denna runkfunktion.
Erik Forsling
Nu har jag lugnat ner det heta temperamentet, och vill be om ursäkt för mitt språkbruk här ovan. Jag blir bara så vansinnig när en maskin jag köpt får för sig att bestämma. Här talar vi om frihet och om att kasta sig ut, eller inte kasta sig ut – och så visar det sig att jag inte ens äger mitt eget språkbruk. Vad gäller att kasta så var det snarast den här teknikprodukten som var en hårsmån från att bli kastad i väggen.
PJ
Synd att din kommentar inte kom fram för det hade varit intressant att läsa din syn på saken.
Tekniken i alla ära men ibland vill den trilskas och då blir det en kamp på tangenten, eller skärmen nu för tiden. Stavningsfunktionen borde gå att ta bort men fråga inte hur.
Själv är jag förvånad att folk skriver långa texter på mobiltelefon. Jag menar att det är så pyttesmå knappar att jag blir helt utled och skriver bara det jag måste. Tacka vet jag ett rejält tangentbord.