Minnen från ljuva 60-talet

Någon gång i höst dök en av byns döttrar upp och ville sälja jultidningar. Eftersom jag själv varit i branschen i unga år som försäljare av Svenska Journalen ville jag stödja den unga damen med en beställning. Jag fick bläddra en god stund i katalogen, för jultidningar var jag inte intresserad av, utan det fick bli något annat.

Det som jag beslutade mig för var boken ”Mitt 60-tal. Ett årtionde i bilder”. Det var från det årtiondet som jag har mina första egentliga minnen. Slutet av femtiotalet är mera höljt i dunkel men uppskjutningen av den första ryska satelliten Sputnik minns jag i alla fall. Tror jag det var. Den gick att se på himlen och det var en stor sak.

Då är det något bättre med 60-talet.  Jag började då gå i skolan och lärde mig läsa. Jag fick en 8:a var i både läsning och skrivning på första klass och bäst var jag i religion där jag fick en 9 på en skala från 4-10.

60-talet ja. Jag bläddrar i boken och minns från år 1961 Anita Lindblom med ”Sån´t är livet”. Far var en flitig radiolyssnare och torde ha lyssnat på Tio i topp (SR) från det året och därmed fick även jag min beskärda del av det nya musikutbudet.

1962 öppnas Wessels varuhus i Malmö, det minns jag inte, men jag måste le i mjugg när jag läser att det var sådan trängsel och ståhej att 100 människor svimmade, tre åkte i ambulans till sjukhuset och en dog. Hylands hörna kom också det året i rutan och någon i byn hade väl TV så man kunde få sig en titt ibland.

Från 1963 minns jag tydligt mordet på president John F. Kennedy likaså Stig Wennerström-affären.

Sedan kom Beatles och allt med det men jag blev ingen riktig Beatles-fan. Inte heller Televinken var mig speciellt populär vad jag minns. Visst, Sound of Music minns jag vi tittade på Flakholmen hos Joel och Fina som tidigt hade TV. Så bra vi tyckte den var.

1966 och Vi i femman var ett populärt program, vem minns inte det? Och Twiggy som var så smal som en sticka. Samma år tvingas polisen fly vid ett raggarbråk i Harnäs utanför Gävle. Det minns jag inte utan noterar att visst kunde de då också.

Lyckliga gatan år 1967 och Vietnam-kriget. Jag minns allt mer. Sexdagarskriget och hur snabbt det gick.

1968 och tv-serien Helgonet. Biafra och svälten där. Den svenske greven Carl Gustav von Rosen gör en insats där som pilot. En skrämmande sak var Warszawapaktens invasion i Tjeckoslovakien. Skulle det bli krig nu?

Så kom 1969 och den första människan satte sin fot på månen. Spännande, många uppskjutningar av rymdraketer och kungabröllop spanades in på TV. Själva hade vi inte TV förrän i början på 1970-talet men som tur var fanns TV ändå i byn. Golda Meir och Woodstockfestivalen finns också i minnet när jag bläddrar i boken.

Åren går och det som man minns det minns man, även man ibland behöver en påminnelse. Själv har jag dåligt minne från den tiden. Sister Jane i Den lyckliga staden har däremot ett riktigt hästminne. Där är jag lite avis på henne.

Detta var lite plock som dök upp när jag läste genom boken, eller mera tittade på bilder för det var inte så mycket text i den. Vad minns ni från det ljuva 60-talet som Brita Borg sjöng om? Allmänna eller egna. Ja, ni som var född och på fötter.

PS. Detta blev mycket minnen från Sverige men boken är utgiven där och mycket fick vi oss till livs via svensk TV redan den tiden här i Österbotten.

Annonser

Skogen

Igår kväll gjorde sig skogen åter påmind. Dels genom ett TV-program som ingår i Lasso på svenska YLE, vår egen Tv-kanal, som starka krafter nu vill ta bort som självständig kanal och slå ihop med en finsk kanal. Hur det går med det vet vi nog, majoritetsspråket tar över hur många goda löften det än ges i initialskedet för att lugna oss svenskspråkiga. Tyvärr är det så som det fungerar och vi har sett många gånger förr, svenskan glöms bort, ibland t.o.m. hos de som är finlandssvenskar.

Nåja, det var inte om det jag skulle skriva om utan om TV-programmet och en skogsavverkning nära mitt ställe, på ett grannskifte.

Igår, kanske redan dagen före, så hördes maskinljud och brak när processorn närmade sig. I skymningen såg jag starka strålkastare mellan trädstammarna och jag blev tvungen att gå dit och inspektera eftersom jag har en antenn i skogen där. Den var borta, puts väck. Synd, för hade jag vetat om detta så hade jag rullat in min tråd och räddat den. Nu var den i småbitar.

Detta väckte en del tankar om skogsbruk och vem som äger skogen. Byn består till en stor del av skogsmark och vi som bor här har blivit vana att betrakta skogen som vår skog, vår natur. Så är det naturligtvis inte utan jag skulle tro att idag äger utomstående kanske mer än hälften av byns areal. Människor som är okända, kanske boendes långt borta och som i många fall inte har någon anknytning alls till byn förutom sitt skogsägande. Så var det inte för 100 år sedan när storskiftet genomfördes och byns mark delades upp mellan bönderna i byn på 8 hemman. Då var det stora arealer per hemman, nu är det småbitar och ibland får man på kartan se de mest märkvärdig former på skiftena.  Speciellt inne i byn där tomtmark styckats av.

Men sådan är utvecklingen, släkten komma och släkten gå, arvskiften och försäljningar görs och många har flyttat bort. Det finns skogsskiften som ingen vet vem som är ägaren. Så var det inte förr i världen när byns skog ägdes av bybor. Då tog de yxan på axeln och gick till skogs, spände hästen framför åkan och körde ut sitt eget virke till försäljning. Alla visste vem som högg och var. Idag kommer en anonym maskin som jobbar dag och natt och på ett par dygn är stora ytor kalhuggna utan man ens sett en skymt av föraren i hytten. Man hör brummet och braket och plötsligt är det åter tyst och en vacker skog har ödelagts, blivit till pengar. Efter någon tid görs skogsplantering med samma typ av träd över hela kalhygget. Monokultur kallas det. Den mångfald som fanns innan är borta. Och av de träd i mitt skifte som står närmast kalhygget kommer vid kommande stormar ett antal att blåsa omkull. Kanske jag då också blir tvungen att kalhugga om skadan blir för stor, vilket har hänt mig vid ett tidigare tillfälle. En effekt som kan liknas vid fallande dominobrickor.

Jag är själv skogsägare och har också kalhuggit ytor och är således en del av systemet men på senare år har jag alltmer börjat fundera på om detta är rätt metod. Skogsindustrin vill ha det så, rationellt och effektivt men är det rätt gjort mot skogen? Kunde inte hellre selektiv avverkning göras vartefter så att kalhyggen kunde undvikas till fromma för ekosystemet och mångfalden. Relationen mellan skogsvårdsföreningar och industrin är inte heller alltid den bästa. För industrin är detta mest till besvär och något man inte prioriterar. Money rules!

Som motvikt till braket i skogen tittade jag igår kväll på ett program med namnet ”Varför vill alla dra till skogs?” I programmet funderas över vår relation till skogen, vårt behov av natur, lugn och ro. Inte så mycket om kalhyggen utan mera om en nästan romantisk syn på skogen. I programmet redogör några personer för sina förhållanden till skogen och inte minst min favoritbloggerska Jonna Jinton får två olika tillfällen att berätta om sitt skogsliv, något som hon idag till viss del lever av som bloggare, fotograf och konstnär.

Att författare, musiker, konstnärer och fotografer i alla tider har hämtat inspiration från skogen är klart. David Henry Thoreau skrev om sitt liv nära tjärnen Walden Pond i Massachusetts på 1800-talet. En mera lyrisk berättelse om det ensamma livet i skogen får man leta efter. Men även vanliga människor har behov av att vistas i skog och mark, insupa atmosfären, andas frisk luft, se dunklet mellan stammarna, skåda solens sken i trädtopparna, höra vindens sus, korpens kraxande. Inte alltid för att plocka bär och svamp, jaga älg eller motionera utan för att få den inre frid som skogen kan ge genom att bara vara stilla, ströva omkring. Varv ned. Jag tror att skogen är en viktig del i den nordiska folksjälen även om många idag är urbana och mera sällan ser en naturligt växande skog. Dragningen finns där någonstans.

Därför har också miljövård, friluftsliv och turism fått en allt större betydelse för skogens och naturens bevarande. Ingen vill se ett fult kalhygge men ståtliga granar, knotiga fjällbjörkar, porlande bäckar och glittrande sjöar går hem i stadens lägenheter och villor. Det finns t.o.m. någon ekonom som räknat ut att i framtiden kommer skogsägarnas orörda skogar att generera mera pengar än vanligt skogsbruk. Huruvida det håller streck återstår att se. Tills vidare rullar skördarna runt i skogarna, tuggar sig miltals fram och lämnar brutala avtryck efter sig.

 Programmet finns att se på här. 

skog
Så här kan det se ut innan. Min skog nära det nya kalhygget
skog
Så här kan det se ut efteråt.

En bild, får jag lov?

Vintern har kommit tillbaka med det vita som kallas snö. Plötsligt är allt så mycket ljusare. I fredags fanns det vackert snötäcke i träden, idag har mycket blåst bort. Jag hann dock ut en sväng med kameran i fredags.

Detta med bilder i bloggen är viktigt. Utan bilder måste man vara en sjusärdeles bra skribent och ha ett mycket intressant ämne att skriva om för att locka följare. Jag har stött på ett par tre sådana bloggar men två är nedlagda och en för ett mycket tynande liv med sporadiska inlägg.

Jag brukar märka mina bilder med copyright och min epostadress för att dels påminna om att man inte kan ”låna” mina bilder hur som helst och även ge en kontakt ifall det finns de som är seriöst intresserade av någon bilder. Det händer ibland att jag får förfrågningar om tillgång till någon av bilderna och oftast brukar vi komma överens. Senaste veckan fick jag begäran om bilder från två olika håll vilket är både roligt och inspirerande. Även snuttar ur mina videos på YouTube har intresserat vid ett par tillfällen.

Upphovsrätten kan uppfattas både som irriterande och skyddande. Skyddande för den som äger rätten till ett verk om det så är bild, film eller något annat skapat, irriterande när jag vill se ett omtalat TV-program via nätet eller läsa en intressant artikel i någon tidning och inte kommer åt innehållet. Detta med tidningarna förstår jag eftersom det kostar att göra bra reportage och opinionsartiklar och man kan inte vara prenumerant på alla engagerande tidningar. En större tidning, Sydsvenska Dagbladet, har dock infört att alla kan läsa deras webbversion av tidningen vilket jag tycker är bra eftersom jag har band till Skåne och gärna vill följa med vad som händer där.

Att göra TV-program kostar också men det är ändå lite annorlunda eftersom vi här i republiken via kabel eller via luften kan se program från kungariket och också betalar för detta men kan inte ta del av allt utbud på t.ex. SVT Play eller de kommersiella kanalernas utbud på nätet. Egentligen borde Norden vara ett enda område för upphovsrätt för tvprogram och ersättningar regleras enligt detta. Detta borde gå att ordna om viljan finns. Något som Nordiska Rådet borde ta sig an?

Ännu för en 10, 15 år sedan var det vanligt att ladda ned upphovskyddat material från piratsiter på nätet men jag undrar om inte detta håller på att försvinna allt mer. Idag finns relativt billiga alternativ för nedladdning av både musik och film varför jag tycker att man gott kan följa lagen och även undvika att få skit i datorn via tvivelaktiga ställen på nätet.

Här kommer några vinterbilder från senaste tid. Även på vintern finns det mycket att fota.

2016-02-12 Vinter och snö 003-1
Vi börjar med en mörk, skum vinterbild. Lite ruggig bild, tycker jag själv. Upplevs bäst i större format. Klicka på bilden!
2016-02-12 Vinter och snö 045-1
Skogen, den förunderliga!
2016-02-12 Vinter och snö 023-1
Kojan, någonstans i byn. Denna koja har stått i många år och än skymtar den gåtfull i vinterskogen.
2016-02-12 Vinter och snö 022-1
Snön kom i fredags. Här har snöröjningen ännu inte hunnit fram på byvägen.
2016-02-12 Vinter och snö 050-1
Utsikt med ständig julgran i fronten. Dock inte i vår by.
2016-02-12 Vinter och snö 055-1
Vi tar en närmare titt på vinterlandskapet samtidigt som allt detta snart är bort och ersatt av grönska och öppet vatten.

Utan antenn

Jag skulle titta på satellit-TV i morse. Kolla lite nyheter från stora världen som jag brukar göra. Av någon konstig anledning hade fjärrkontrollen ändrat läge från satellitmottagaren till vanlig digital TV som jag tar emot via antennen på taket. Antennen på taket är kaputt, har inte fungerat på snart 3 år, därför har jag inte kopplat antennkabeln till Tv:n och således inte heller sett vanlig TV från Finland och Sverige, något som jag gjorde tidigare. Det har också gått bra. Egentligen har jag inte saknat vanlig TV. Nyheterna får jag via Internet, i övrigt finns mycket av TV-programmen på nätet och så har jag satellit-TV, tyska, engelska och spanska kanaler. Om jag vill se.

Så plötsligt i morse kunde jag se 4 av YLE:s kanaler utan att antennkabeln från taket var inkopplad. Där kom finlandsvenska YLE5 med sitt morgonprogram från STV hur bra som helst, tillsammans med finskspråkiga YLE1, YLE2 och YLE Teema. Hur är det möjligt? Utan antenn men med en massa andra kablar ansluten till Tv:n. Kan man se vanliga inhemska Tv:n utan antenn? Ja, de statliga men inte de kommersiella.

Mysterium!

Som nyhetens behag måste jag ikväll titta lite TV från YLE5, en kanal som verkar vara en blandning av finlandssvenska program, SVT World och en hel del norska program. Ikväll blev det det norska programmet Tvillingsystrarna. Ett intressant program med märkliga och nästan osannolika sammanträffanden som skedde när de båda kinesiska flickorna adopterades. Den ena, Mia, adopterades till Seattle i USA, den andra, Alexandra, adopterades till Fresvik i Norge. Enligt de kinesiska myndigheterna var de inte släkt.

Se programmet, det är nästan lika märkvärdigt som att jag kan se digital TV utan antenn.

Länken ovan är till programmet på nätet och kan bara ses i Finland  därför  har jag infogat en kort presentation av programmet via ett YouTube-klipp.

Kasper Björkqvist, framtiden?

Hela nationen är till sig över Smålejonens guldmedalj i Junior-VM i ishockey igår. Till och med på den kaffebjudning som byarådet inbjöd till idag hedrades Smålejonen med en applåd. Själv är jag måttligt intresserad och tittade inte men det verkar ha varit en spännande match.

Naturligtvis är deras insats berömvärd men mest imponerad blev jag av en enskild spelare vars intervjuer med TV-4 och Aftonbladet blivit hit på Facebook. Han heter Kasper Björkqvist och är hemma från Österbotten, vårt eget landskap. Han kommer ut från matchen efter period 3 bara en kort stund efter att Ryssland kvitterat 3-3. TV4 fångar honom för en intervju och frågan är naturligtvis: Hur känns det nu med den sena kvitteringen? Kasper svarar utan tvekan och med driv i rösten: Detta är ishockey som bäst och det är bara att komma på nytt och vi gör nästa mål. Reportern: Och ni orkar pumpa på? Kasper: Jo, jo, det är inga problem. Vi orkar skrinna mycket bättre än motståndarna.

Det är sådana resonemang man vill höra. Inga ledsamheter där utan kämparglöd var enda vägen framåt trots att de höll på att snuvas på segern i slutminuten av period 3. Normalt skulle ett lag i den situationen kanske gett upp, speciellt när motståndarna kommer från Ryssland, men här fanns inte det på agendan. Det brukar sägas att 80 % av orsaken till att man lyckas sitter i huvudet. Kanske republikens styrande elit skulle smittas lite av denna framåtanda och optimism istället för att gräva ned sig ännu mera i depression och tvångsåtgärder? Tur att det finns ungdomar som det finns lite go i!

Den andra intervjun med Aftonbladet har också sina poänger där han i slutet ger reportern en liten historialektion om varför svenska pratas i Finland. Finland har ju länge varit en del av Sverige, förklarar Kasper för reportern, något som också många andra rikssvenskar har glömt. Detta dilemma stöter vi finlandssvenskar ofta på i kungariket och varje gång får vi förklara att det finns en minoritet svenskspråkiga i Finland som lever och frodas om än i minskat antal och med njugga miner från vissa av våra finska bröder. Varför denna glömska finns hos de båda ländernas språkmajoriteter kan man fråga sig men jag antar att det handlar om en bristfällig undervisning i skolan om Nordens historia.

En vanlig ”komplimang” som finlandssvenskar får i Sverige är: ”Så bra svenska du talar”. Kanske inte så märkvärdigt men det är som att ifrågasätta hela ens identitet med ett sådant påstående. Ungefär som att fråga en skåning om hen är dansk. Eller något sådant. Jag har inte fått den kommentaren men har ett bra och tankeväckande svar på lager: ”Tack, tack, du pratar också en bra svenska”.

Hur som helst, Kasper är en gosse som vi borde ha flera av. Glad, optimistisk och språksam!

2016-01-06 Kvarnen
På hemväg från kaffebjudningen på byastugan smög jag mig bakom kvarnen för att också få med den nedgående solen. – 25 C idag!

Med bil genom Sydamerika – ett programtips

Jag fick ikväll ögonen på en intressant TV-serie som går på finlankssvenska TV5 denna höst. Det är norrmännen Rune Gokstad och Øystein Bache i Team Bachstad som gör en resa i Sydamerika med bil. De startar i Lima (Peru) och åker sedan söderut via Machu Picchu, Bolivia, Paraguay, Brasilien, Uruguay till Buenos Aires i Argentina där Østein skall finna det hus där han mor föddes.

De har gjort liknande resor i Asien och med humor och humör tar de sig fram överallt även om de ibland stöter på problem. T.ex. så var deras bilköp i Lima inte helt lätt för att inte tala om hur det gick sedan på den fortsatta färden med den röda damen. Mycket vackert och intressant fick de uppleva.

Själva sträckningen på resan är just sådan som även jag skulle vilja göra.  Det första programmet, som jag såg via nätet, gav mersmak för att både se serien och fantisera om en egen resa i denna del av världen. Kanske inte med bil några längre sträckor men ändå på ett eller annat sätt.

Serien sänds på Yle Fem söndagskvällar kl. 19 eller så går serien att se på Arena. Vill man se alla avsnitten på en gång så finns alla seriens program på NRK:s hemsida. Ikväll har jag sett två avsnitt där.

Buenos Aires 2008
En något bättre bil än denna i Buenos Aires 2008, hade de båda norrmänen Øystein och Rune. Tänk, redan 7 år sedan jag första gången besökte BA.

Laleh på TV

Dokumentären om Laleh visades igår på TV  men eftersom jag inte har min Tv-antenn i skick var det nära på att jag inte fick se programmet. Hon är min en av mina stora idoler när det gäller musik och jag ville ogärna missa detta tillfälle. Hennes musik är underbar, som person är hon unik och hon är en stark kvinna som inte låter sig styras hur som helst av musikbranschen. Tvärtom är det hon som bestämmer var skåpet skall stå.

Mina grannar har inte heller Tv-arrangemangen i skick så dit kunde jag inte gå så då det blev till att ta luren och höra om ett par av mina bekanta eventuellt var intresserade av programmet. Jo visst, det gick bra så då åkte jag dit för att titta på TV samt fick en trevlig pratstund också. Att dokumentären även sändes senare på kvällen från finlandssvenska Tv:n hade jag missat. Då hade jag kunnat se programmet via Internet men nu blev det besök och det var inte det sämsta.

Vi kom att tala om den första tiden, i början på 1960-talet, när Tv:n gjorde sitt intåg i trakten. De gårdar som först skaffade TV fick snart nyfiket besök av snart sagt hela byn. Hylands Hörna, Bröderna Cartwright och Familjen Flinta skulle ses. Mina bekanta som jag besökte igår kväll kunde berätta att det t.o.m. ordnades taxiresor till den man i deras by som först köpte TV. Han borde ha tagit inträde.

I vår by var det likande händelser. Det har berättats mig att på ett ställe ställde de upp mjölkhinkar på stuggolvet och plankor ovanpå så att alla skulle få sitta. På ett annat ställe var de ganska kvällströtta men hade inte hjärta att schasa iväg publiken utan sade: Vi går och lägger oss nu, stäng av Tv:n när ni går!

Min farbror och hans familj skaffade TV betydligt tidigare än far och mor. Därför hände det sig ibland att vi smet iväg över landsvägen för att se ett eller annat program. Lite harhjärtad var jag ibland för en gång blev det så spännande och otäckt att jag blev tvungen att hitta på en ursäkt för att gå hem. Programmet handlade om barn som blev instängda i en trång grotta och inte kunde ta sig ut. Där irrade de omkring i mörka gångar och diverse trånga passager. Hur det gick för barnen minns jag inte men säkert klarade de sig på ett eller annat sätt, men det fick jag inte se. Än idag undviker jag att se filmer som frossar i våld. Överhuvudtaget tittar jag väldigt lite film. Min TV-antenn är kaputt och det är snart sagt årtionde sedan jag satt min fot i en bio.

Hur som helst, Laleh fick jag se igår kväll och det är jag tacksam för. En mera vidunderlig person får man lera efter. Programmet kan också ses på tisdagskväll i repris.

laleh
Där är hon, Laleh i rutan. Te/kaffe och dopp bjöds som munskrypelse.

En låt med text som berör henne själv men också miljontals människor världen över.