Kor och dryck av olika slag
Jag läste ikväll en blogg (Bland skog och hav) där en tjej i en liten by, Skalmsjö, i Norrlands inland visade en kavalkad av bilder från hennes uppväxt på 1990-talet, om jag fattade decenniet rätt. Det gjorde att även mina egna minnen kom upp från den tid jag växte upp i vår by på mina föräldrars gård. Somrarna var soliga och vintrarna snörika. Så säger mig minnet men vid närmare eftertanke fanns det också gråvädersdagar och svärmar med mygg. Dessa var extra besvärliga när korna skulle föras till vår egen källa en bit in i skogen för att dricka. Där fanns en del våtmark runt omkring som gjorde att myggen trivdes alldeles utmärkt.
Korna gillade inte heller myggen och andra flygfän som attackerade och ibland fick de för sig att rusa åstad genom buskar och snår för att få bort alla knott och bromsar som ville kalasa. Vi efter för att om möjligt styra dem i rätt riktning. Då fick vi barn både motion och tillfälle att nyttja vårt tilltagande förråd av fula ord. Långa vidjor från videbuskar använde vi som spön för att markera våra kommandon på de arma kossorna som ändå rusade av och an som de ville.
För det mesta gick det dock fridfullt till. Korna visste när det var dags att dricka ur källan och gick fogligt dit av gammal vana. Åter hem för att bli mjölkade. Vi hade alltid korna i närheten av gården men som liten gosse minns jag ett par tanter i byn (systrar) som drev ett eget jordbruk och de brukade tidvis ha korna på ett ställe 3-4 kilometer från byn. De förde korna dit längs landsvägen och jag minns raden av kor, nåja så många var de inte, som kom uppför backen där vi bodde och fortsatte genom skogen. Den första hade en skälla runt halsen och var ledare. Sist kom en av systrarna. Trafik fanns det redan då men jag tror inte det hände någon olycka.
Ibland rymde korna. Kanske tyckte de betet höll på att ta slut i hagen eller så var gräset grönare på andra sidan gärdesgården. Då gällde det att leta, hitta hålet i stängslet, se vart spåren bar eller så kunde det hända att någon purken granne ringde och rapporterade att nu stod våra kor i deras kornåker och mumsade för fulla muggar. Sådant var inte populärt. Ibland var det tvärtom, andras kor gjorde besök i vår åker. Då skulle de schasas bort. Åter spring efter kor som inte alltid lämnade godisbutiken frivilligt. Något gym och joggingskor behövde vi inte.
Vad korna hette minns jag inte men Bella och Stina ha jag för mig att ett par hette. Alla hade dock namn men inget nummer. EU:s regler fanns inte den tiden med id och byråkrati. Inte så mycket i alla fall.
För att återvände till källan hände det sig att någon av korna hamnade i källan och fick sig ett bad på kuppen. De stod för nära kanten och rasade ned. Minns jag inte helt fel gjorde även sister Jane en liknande manöver. Ned i det våta men upp kom hon.
Kaffevatten skulle också hämtas från källan. När alla andra källor sinade på sommaren brukade det finnas vatten i vår källa. Då sökte sig även bysbor till källan för kaffe ville alla ha. Då dög inte alltid den egna brunnens vatten. Kokkaffe var det frågan om den tiden. Knappt någon som kände till bryggmalet. Kaffe på fat och med en sockerbit i mungipan var en vanlig syn vid köksbordet.
Bredvid källan fanns också en byksten. Dit brukade kvinnfolk förr i världen gå för att byka. Hinkade upp vatten ur källan som värmdes i en stor gryta, tvättade och sköljde kläder och textilier. Det var den tiden innan vatten drogs in till byns gårdar. Det var före min tid men nog minns jag allt att vi vintertid fick hämta vatten ur källan med häst och släde för att korna skulle få vatten den kalla årstiden. Stora såar och hinkar som skulle fyllas och köras hem.
En annan aktivitet nära källan var hembränning. Åtminstone på två ställen har jag hittat attiraljer som tillhörde denna verksamhet. Närheten till bra vatten och undanskymt läge gjorde platsen utmärkt för denna fabrikation. När salig mor blev varm i kläderna på gården gjorde hon slut på kokandet. Hon gav gubbarna som ägde kokeriet ett ultimatum, antagligen flyttade de sina prylar eller så slog hon sönder dem. Något blev ändå kvar, det som jag hittade rester av flera årtionden senare.
Detta hände på 1950-talet så det torde nu vara preskriberat och de flesta inblandade sedan länge döda. Lustigt var att de hade hembränningen utomhus i skogen. Lite Åsa-Nisse över det hela. Jag tvivlar på att dagens eventuella hembrännare har en camp ute i skogen för framställning av brända drycker. Däremot har det hittats odling av hampa på skogsängar i provinsen men det är en annan historia.
När jag för ett antal år sedan genomförd skogsdikning i området gjorde jag undantag för området kring källan och bykstenen. Jag tyckte att källan skulle få finnas kvar, ett beslut jag inte ångar idag.
Medan jag skev detta inlägg drack jag en omgång Yerba Mate så nu är jag pigg som en mört. Kanske inte så strategiskt med tanke på nattsömnen.
Du kanske också gillar
20 kommentarer
Erik Forsling
Hej P.J.!
Bara elaka jag. Blev nostalgisk av din berättelse, om än inte helt bekant med den, eftersom min uppväxt var annorlunda. Mitt rurala/agrara ursprung är nog en generation äldre än ditt. När jag åkte höskrinda, eller t.o.m. hässjade hö, innan dess, eller drack opastöriserad spenvarm mjölk – som vissa nostalgiker blir lyriska över – men som vi små höll på att spy över, då stod nog du och din familj närmare det jordnära.
”EU:s regler fanns inte den tiden med id och byråkrati.” Har du tänkt på att inte heller EU fanns då – om jag inte helt farit vilse i den kronologiska pannkakan. Men, vaffan, det skrev du inte heller. Du skrev bara att EU-reglerna inte fanns i din barndom. Den europeiska harmoniseringen kom senare, och bara Den Väldige återstår väl att utreda om fortsättningen också kommer att harmoniera. Jag menar med tanke på världsläget.
Har åtskilligt gammalt att återkomma till dig om, men nu ska jag grotta ner mig i min psalmbok med Garvade pärmar, mässingsbeslag och 1761 primitivt inbultat i den övre tvärliggande mässinsgsplåten. Personens initialer är obekanta – men det är en anfader. Frid över den gamle och hans familj.
En dunka-dunkaskiva som aldrig tycks växla rytm, spår eller tonläge mal på. Det var egentligen inte detta jag skulle skriva, utan respons på dina tidigare inlägg. Men, men … nu glider jag in i min anfaders gamla skrift – om inte annat ett bra sätt att inte tappa förmågan att läsa gammal hederlig frakturstil – där diftongerna å, ä och ö ännu var genuina exempel på diftonger, men även på gamle Darwins utvecklingslära – om än in filologisk tappning.
Nu sänder jag innan dunka-dunkat får mig helt ur fas.
PJ
Så elak är du väl inte? Tvärtom verkar du väldigt sympatisk.
Det EU som vi känner idag hade nog annan skepnad då men början fanns. EFTA fanns också, något som Finland fanns med i som associerad medlem, inte fullvärdig medlem förrän 1986. Finlandiseringen spelade säkert sin roll i det. Samma var det med VSB-pakten som republiken upprätthöll med Sovjet. Eller var det tvärtom?
Lycka till med laborerandet i psalmboken i vinternatten!
Erik Forsling
”Medan jag skev detta inlägg drack jag en omgång Yerba Mate så nu är jag pigg som en mört. Kanske inte så strategiskt med tanke på nattsömnen.” Sent omsider såg jag dessa rader. Måste du bry dig om sådana trivialiteter som dygnsrytm, nu när du är en (nästan) fri man med returbiljett. Om jag förstått saken korrekt.
PJ
Egentligen inte men går jag och lägger mig kl. 02 vaknar jag lika fullt i god tid innan kl. 06. Så då blir det inte mycket sovit men å andra sidan kan jag ta mig en tupplur när det mig behagar. Idag vaknade jag före 05 efter ett sovpass på 3,5 h. Vred och vände mig innan jag steg upp en halv timme senare.
PS. He, he bäst att rätta till eventuella skrivfel innan någon ser dem. Första version av kommentaren hade följande passus ”… vaknar jag lika full i god tid innan kl. 06” Så är det inte, nykter och nyter vaknade jag även denna morgon. 🙂
Erik Forsling
Det där senaste hann jag aldrig se, men när du nu tar upp superiet så återassocierar jag till dina ord om hembränning. Du gillade ju Torgny Lindgrens berättelse om när han och Göran Tunström var i Paris, så jag har länge tänkt att tipsa dig om att Lindgrens senaste roman, ”Klingsor”, går som radioföljetong i nedannämnda radiokanal – uppläst av honom själv. Berättarkonst, som du en gång skrev.
Men jag har inte velat pracka på dig en massa ytterligare länkar. Här kommer det dock. Skrönan om denne Klingsor, denne något tragiske konstnär, går mot sitt slut i realtid, men man kan alltid lyssna i efterskott. https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1111&artikel=6067489 Bara ett tips.
Hembränning var det som fick associationen att uppstå. En av konstnärens anförvanter, Gammelklingsor, som sedermera avgav nykterhetslöftet, var en gång den som framställde den mest fantastiska spriten – och en gång om året gav han sig ut i skogen för att supa sig bortom vett och förstånd. Efter sista bravaden, innan nykterhetslöftet, glömde/lämnade han glaset på en snedsågad stubbe. Och detta kom att bli utgångspunkten för ätteläggens kommande konstnärskap? som stillebenmålare.
Tupplur – apropå hönsgårdsmetaforer har SR P1 Språket avhandlat det temat, med uppföljning, de senaste veckorna. Människa och djur. Associationerna och avledningarna till dessa våra äggläggares värld är otaliga. Fler än vad vi i förstone tänker på.
PJ
Torgny är en mästare att berätta, alla borde höra åtminstone en berättelse muntligen av honom. Det borde vara obligatoriskt. Just nu håller jag på att läsa hans ”Berättelserna” men det går ganska långsamt för jag läser annat också. Han skall avnjutas under tid.
Joodå, Klingsor är även i samma klass, hör jag.
Christina
Åtminstone i det amerikanska programmet moonshiners så är de nog ännu ute i skogen och bränner. Fina bilder hur som helst 🙂
PJ
Hmm, är inte bekant med programmet men kan säkert vara så på sina håll i världen.
Erik Forsling
Med tanke på Christinas kommentar kan jag bara bifoga två länkar:
http://virginianwhiskeys.com/?page_id=1147
http://www.svenskbladet.se/sverige/index.php?alias=200_dackade_av_daligt_brannvin_i_evertsberg.html
Egentligen var det några gamla bilder, som jag vagt minns, som jag letade efter.
PJ
Jag känner till moonshine från tidigare, dock inte som flitig konsument. Jag har t.o.m. skrivit ett inlägg om det för flera år sedan. https://villniles.com/2011/04/22/moonshine/
wesber
Å så många minnen som kommer tillbaka från uppväxten i byn. Riktigt roligt att få se fotona från förr, tänk om man ändå kunde få återuppleva åtminstone en vecka från den gamla goda tiden. Lekfulla och sorglösa dagar i Oxgangar. VISA FLER FOTON från förr om du har på lager, dom är guld värda.
PJ
Roligt om du fick en rendevouz med dina minnen! Mycket finns att minnas och berättas. Alla i vår ålder borde nedteckna sina minnen från barn- och ungdomstid. För eftervärlden!
Rendevouz är förresten ett utmärkt program på P2.
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt?programid=2488
kalle
https://www.facebook.com/MoonshinersTV
PJ
Se där, även på Feijan finns serien. Jag kollade också på tuben och där fanns t.o.m. hela avsnitt. Inte behöver man någon TV nu för tiden. Frågan är bara hur jag skall få tid att se och hör allt.
https://www.youtube.com/results?search_query=moonshiners
annepauline
Jag tycker också att det är härligt att se dina fina foton. Jag blir gärna nostalgisk. Jag tyckte det var så roligt att bärga hö och allt som hörde till livet på landet på 50 och 60 talet. Jag har sprungit efter många ”kosvansar”. Ett praktfullt ärr har jag på mitt ena ben, det fick jag när jag rev mig på taggtråd när jag jagade kossor som rymt över till grannens härliga klöverängar. Ett par av kossorna hade hunnit föräta sig på klövret så de fick rejäl kolik. Synden straffade sig själv så att säga men det förstod nog inte korna. Jag fick mera arbete med att stå och knåda deras uppsvällda magar tills koliken släppte.
PJ
Jag tror nog vi är rätt många från vårt kära Pampas som vallat kor i vår barndom. Ibland kunde det vara dramatiskt, ibland var man bara utled på allt vad kor hette. Men så är det, minnen från den tiden lämnas oftast kvar med ett skimmer. Kanske bäst så. Ibland är minnena mera påtagliga och fysiska som i ditt fall med ärret.
kicki53
Trevlig tillbakablick i bondesamhället. Bilderna är guld värda, för på den tiden fotograferade man verlkligen inte varje dag och sällan i vardagliga situationer.
PJ
Helt riktigt, bilderna är värdefulla, de få som finns. Bilder togs inte i onödan och då helst inte av arbetslivet. Film och framkallning var dyra. Idag är det annorlunda och nu tas bilder av allt och alla och i sådan mängd att jag inte tror att våra föregångare skulle fattat det.
elvi
JA-A DU ..jag KÄNNER VÄLDIGT VÄL IGEN DEN 2.DRE bilden T.O,M. BJÖRKEN .. å kåtan som vi rev ..som bara syns delvis .. gammalt foto å fin idyll
PJ
Känd plats med andra ord. Idyll var det säkert, så minns jag det också.