Kategori: Vad jag läst

Det bidde en titt bland mina bokfynd

Vad månne väntade igår kväll efter att jag kommit iland från färjan? Ingenting, det bidde en ingenting av det hela.

Fotokursen som jag deltar i åkte på en fotosafari på söndagskvällen till en fiskehamn långt ute i yttre skärgården (Replot) för att öva mörkerfotografering. Stativ, varma kläder och lämpliga skodon var nödvändiga. Jag skulle åka efter gruppen som startade redan 18.00.

Extra ombyte med kläder fanns i bilen men si, ordentliga vinterskor hade jag glömt. Mina finskor dög knappast till att trava runt i snön och kölden hade rätt snart nypt mina tår allt svårare. Det var bara att inse att utan rejäla skor var det bara att meddela Johan, vår lärare, om min fadäs och åka hem. Lite snopet var det allt.

Istället fick jag packa upp mina bokfynd som jag fick för det facila priset av 23 kronor. Tre böcker för 23 kronor är mycket billigt. En bokhandel i Umeå skulle upphöra och jag kom in en av de sista timmarna i en rätt barskarad affär men något hittade jag och priset, ja, det var inte mycket att tala om.

Den ena behandlade ”folklig kategorisering av några barnsjukdomar ur ett kognitivt semantiskt perspektiv”. Jag hoppas på ett roligare innehåll än vad beskrivningen förtäljer. Bl.a. beskrivs orsaken till vissa barnsjukdomar förr i världen och de kan ha varit de mest märkvärdiga. T.ex. kunde sjukdom hos barnet bero på att modern under graviditeten gått in i kyrkan medan klockringning pågick, suttit på ett bord, gått över en nedfallen gärdesgård, tittat ned i en öppen grav, gått genom en grind när det regnat och inte skakat av sig alla regndroppar eller, en av de mest märkliga orsakerna, uträttat sina behov mellan två gravar på en kyrkogård. Ej heller fick hon sitta på en kista och äta för då kunde barnet bli en storätare utan förmåga att kunna dra nytta av maten. – Det var mycket en gravid kvinna inte fick göra.

Den andra boken heter kort och gott: ”Kort berättelse om lapparnas björna-fänge samt deras der wid brukade widskeppelser” av Pehr Fjellström. Den lilla skriften är en facsimileutgåva efter originalupplagan utgiven 1755.

Jag fick också med mig boken ”Vårleden – Minnesbilder från Holmön”. Albin Edlund berättar bl.a. om hur det var på Holmön under 1920-talet när ”vårleden” inträffade mars-april och isarna varken bar eller brast. Då kunde det bli påfrestande ute på Holmön med matbrist och dålig kontakt med fastlandet. Den boken verkar riktigt intressant.

Åter har jag en liten bokhög som väntar.

2016-02-28 Kvarken 001-1
Mera spännande än så här blev inte gårdagens bildskörd. Ändå rätt vackert med is ute i Kvarken.

Tjärdalen

Jag vaknade ovanligt tidigt i morse, redan före fyra och kunde inte somna om. Istället greppade jag en av böckerna vid huvudgärden och läste ut ”Tjärdalen” av Sara Lidman. Så bra den boken är, även om jag i början av boken jämförde den med Jernbanan och inte riktigt tyckte den höll måttet. Men det tog sig och slutet sträckläste jag. Handlingen får sin början i ett illdåd där uslingen själv råkar illa ut, räddas av några av byns män men blir sängliggandes med brutna ben utan annan tillsyn än den välmenande men efterblivna grannen Vela vilket efter några dagar får en tragisk utgång där flera olika nivåer av skuld och rättrådighet kommer i daga.

Det jag gillar mest är Saras språkbruk. En veritabel guldgruva för oss som gillar användande av dialektala inslag och hur folk tänkte och talade för hundra år sedan. Hur ofta nickade jag inte igenkännande när gamla ord och uttryck på dialekt från Missenträsk (Ecksträsk i boken) i gränslandet mellan Västerbottens och Norrbottens län påminde om hur vi talar vår dialekt i Österbotten av gammalt. På samma sätte eller snarlikt. Eller hur hon beskriver människorna och naturen. Att hon också har det religiösa livet i en fattig bondby och Bibeln som ständig följeslagare i texten gör inte boken sämre för hon kunde sin Bibel utan och innan och vet var den klämmer och lättar. Hon är en mästare av klass!

Jag bläddrar åter genom boken och får syn på blänkande ord och meningar på sidorna som jag vill lyfta upp till allmän beskådan, förstå vad som menas eller undra fastmer.

Såvitt man bor i en by måste man bry sig
Han började möxa sig på soffan
Hon tystnade och Petrus såg hur halsen hennes strävade mot gråten
Hälsa byn, om ni inte själv är ansvarig, att den begått ett mord. Kollektivt mord. — Han värjde sig en stund, höll sig dold i en vrå av oskyldig undran: vad betyder kollektivt?
En sidotanke fjädrade till: men Gud finns du då? Hans räta tankar fäste sprattet med gamla trosnålar: vilken fråga, hus skulle något annat vara möjligt.
Ska jag säga min mening så rack vettet hans inte ens till en ordentlig synd.
…säger Agda, bra att ha en gudsman i närheten då oknytt gästar huset
En domare över oss alla vart han, tjärdalen hans n´Nisj

Axplock ur texten som visar lite vad jag menar med hennes ordkonst och den stil som boken har. Någon recension är inte mitt inlägg utan mina tankar efter genomläsning. Jag kan rekommendera boken, lättläst och inte alltför tunga kapitel. Att jag är en stor beundrare av Sara Lidman går väl inte att ta miste på och nästa gång jag besöker Umeå, snart, så kommer jag åter att ta en promenad till gångtunneln Lev vid Centralstationen.

2016-02-12 Vinter och snö 040
Den tolfte tror jag det var i denna månad

Det kom ett paket

Bruntes startförmåga är inte den bästa när det är -20 C och lägre. Batteriet har sett sina bästa dagar och blir det ingen körning på ett par dagar när det är sträng kyla så kan det fort hända att det enda som hörs, när startnyckeln vrids om, är ett par stön och en djup suck. Inget mera.

Därför är det bra att ta ut Brunte på en tur för att få lite ork. Passligt idag så kom ett SMS om att jag hade ett paket att hämta i kyrkbyn på bensinstationen. Jag passade på samma gång att fylla på bränsle. Handskarna glömde jag i bilen när jag skulle tanka så där stod jag med händerna kring iskall metall. Knappt så jag kunde stå ut den korta stund det tog att fylla tanken.

Jo, paketet. Från AdLibris hade jag beställt några böcker som kom idag. Något måste jag ha att läsa nu när det är kallt ute. Tjärdalen med Sara Lidman (hennes debutroman), Röster i Västerbotten (antologi) av Åke Lundgren och Långa lappflickan av Åke Lundgren finns nu på kö. Den sista boken handlar om en verklig person, nämligen Stor-Stina, sameflickan från Malå, född 1819 som blev hela 218 cm lång och som visades upp i många europiska länder för sin längd. ”Lapplands jättinna – världens längsta kvinna” fick hon bland annat heta. Den tiden var det vanligt att folk med ovanligt lyte eller som annars utmärkte sig på något sätt eller avvek från normen visades upp mot betalning runt om i landet.

Visst har jag annat att läsa också men jag gillar att ha en liten hög med böcker som väntar.

böcker
Jag tror jag börjar med Tjärdalen.
hackspett
Nämen titta vem som fikar efter godis! Ryktet går. Den stannade dock inte länge utan flög raskt vidare till en elstolpe där den frenetiskt började hacka på en plåtlåda. Det hördes ända i stugan hur den höll på. Som ett maskingevär.

Vi bara lyder

1 januari skrev jag att år 2015 inte blev ett bra år. Jag hade svårt att hitta något enskilt riktigt bra förutom vissa mera allmänna skeenden ute i världen. Nu kan jag dock infoga ett par bra personer jag hittade sistlidna år, nämligen Roland Paulsen och Hans Rosling som två klart lysande stjärnor.

Roland Paulsen har skrivit boken ”Vi bara lyder” (2015) som handlar om arbetsförmedlingen i Sverige, arbetsmarknadspolitik, stora organisationers våndor och komiska åthävor, makt och lydnad, den lilla människan, både som kugge i maskineriet och som offer. Han tar också Arbetslinjen i örat, den allestädes närvarande guden hos både herrskap och tjänstefolk. Istället för att ställa kravet: vi måste arbeta, borde frågan vara: måste vi arbeta och hur mycket? Den sista meningen är min egen konstruktion.

När det gäller lydnad tar han avstamp i Milgrams lydnadsexperiment, ett experiment där människor testas hur de handlar när makten (ledaren för experimentet) fordrar att de skall begå svåra övergrepp på andra människor, allt för den goda sakens skull och ett övergripande mål.

Jag har läst boken och jag kan bara konstatera att den ger en uppfriskande synvinkel på några av vår tids stora frågor. Någon recension av boken blir det inte för min del men här finns en som gör ett försök: Arbetslivets myter punkteras briljant. Istället har jag tänkt ta några strandhugg här och var i boken som intresserar mig speciellt. Hörnvikning av sidor, något som jag annars avskyr, hjälper mig så här i efterhand. – Tilläggas bör att mycket  i boken handlar om förhållanden i Sverige men jag tror ändå att mycket av bokens innehåll är giltigt även i Finland.

Sidan 35. ”Sedan den sista arbetstidsförkortningen 1976, då pensionsåldern sänktes från 67 till 65 år, har produktiviteten mer än fördubblats” – Idag gör en person det som två personer gjorde då, ändå har arbetstiden inte förkortats, tvärtom talas det om att förlänga arbetstiden. Jag bara undrar, vem tog hand om rationaliseringsvinsterna?

På sidan 84 nämns en video på YouTube ”FAS3 och tystnaden”. – Talande om FAS 3:s meningslöshet.

S 143. Här beskrivs hur en arbetsförmedlare, som egentligen tycker att det är fel att arbetslösa utsätts för vissa kontrollåtgärder, ändå känner sig bekväm i sitt handläggande enligt devisen ”arbetslösa mår bra av att man ställer krav på dem”. – Alltså en allmän, subjektiv uppfattning som slätar över uppenbara felaktigheter i systemet. Ett sätt att anpassa sig till systemet.

S 157 där ordet paternalism kommer på tal. Sven Otto Littorin: —Jag tror till och med Anders [Borg] har uttryckt det så offentligt: att vara arbetslös, det är inte att vara ledig. Du skall ta bort folks fria tid för att få dem att söka arbete. —- Ordet paternalism var nytt för mig men det går i korta drag ut på att det finns någon som anser sig bättre förstår ens situation än en själv och även kunna kräva begränsning av individens frihet, för hens eget bästa. En tanke att som finns på sidan prövas: ”släpper vi människor fri så kommer de att bli sjuka eller ägna sig åt synd”.

S 169, 170. FAS 3 eller FAS 4, kalla det vad du vill, går i huvudsak ut på att få de arbetslösa att anstränga sig, inte för sin egen skull eller för att få ett jobb utan för att: ”De (åtgärderna) är till för att underlätta vardagen för oss alla som arbetar” – Sug på den!

S 176. ”Det är en seglivad myt att vi mår bra av att arbeta” anser Paulsen, därför är Arbetslinjens kontenta ”…att arbetslösa skall må sämre”.  Han tar stöd för sitt påstående från undersökningar som visar att: helt arbetslösa trots allt mår bättre än de som jobbar under osäkra anställningsvillkor, att vår hälsa förbättras motsvarande en föryngring på åtta till tio år när vi pensioneras, hur kommer det sig att den vanligaste tidpunkten för dödlig hjärtattack är måndag morgon? – Här vill jag inflika att visst kan man må bra av att arbeta om man har ett intressant arbete, själv kan styra och planera sitt arbete, att det ekonomiskt går ihop och att arbetet är skapande. Hur många lönearbeten är det, speciellt inom industrin, vården och många serviceyrken?

S 179. Citat: Den ekonomiska politiken har reducerats till en enda fråga: hur ser vi till att fler människor får arbete i en värld där arbetet för varje dag blir mer och mer överflödigt? – Ja, säg det!

Köp boken, låna den, läs den! Den är bra och ger en annan syn på lydnad, stolligheter inom organisationer och inte minst arbets- och arbetslöshetspolitikens tillkortakommanden.

2016-01-05 Sol 001-1
Tuckorängar

Tvärtomspråket

Nyligen har nyordslistan kommit ut och ärligt talat så är det många ord som jag knappt sett och ännu mindre använder. Eu-emigrant, klittra, kulturell appropriering, svischa, vithetsnorm är de fem ord av 37 som finns på listan som jag uppmärksammat och också förstår. Vid närmare eftertanke och kan jag förstå tanken bakom de flesta andra ord men många verkar konstruerade och kommer att självdö.

Ett annat språkligt fenomen, som jag kallar modeord, till vilket nyordslistan också kan räknas, är ord som plötsligt dyker upp och användes i tid och otid. Ett sådant vanligt ord är ”vidrig” som fått sin blomstring 2015 trots att det är ett gammalt ord. Hux flux är allting vidrigt, inte minst i flyktingdebatten, där ordet flyger kors och tvärs för att slå meningsmotståndare i huvudet. Eller ordet naiv som fått en helt ny pondus när det gäller att på ett föraktfullt sätt beskriva medmänsklighet och hjälpsamhet.

Språket lever och vi förändrar sakta men säkert vårt sätt att tala, skriva och agera. Vissa ord dyker upp en tid och försvinner, andra kommer att bli permanenta. Ofta bidrar språkförändringen till en politisk, ekonomisk och/eller social process.

En av de mest intressanta artiklar jag läst under 2015 är ”Ett språks uppgång” i Sydsvenska Dagbladet. Här finns ett språk som kallas sverigedemokratiska, myntat av författaren Mattias Gardell i sin bok ”Raskrigaren – seriemördaren Peter Mangs”, och som jämförs med Orwells nyspråk i hans berömda bok ”1984”.

Flera intressant exempel på detta ”tvärtomspråk” tas upp i artikeln. Citat: Ansvarsfull kan få betydelsen att INTE hjälpa folk i nöd, splittringspolitik är att vilja se olika människor leva tillsammans, nysvensk = du kan aldrig bli svensk, ”de anständiga” hade blivit en förolämpning.  Den som talar för alla människors lika värde är kallas för hycklande godhetsapostel (jag har också sett godhetsknarkare).

Ett annat exempel är ordet empati som för Peter Mangs inte blir en förutsättning för mänskligt liv utan en försvårande omständighet.

I artikeln kallas också detta tvärtomspråk med rätta för undergångens språk därför att det sprider ett apokalyptiskt tänkande.  Katastrof och kollaps är nära förestående och allt är flyktingarnas fel. I själva verket har Sverige aldrig varit så rikt och välmående som nu; problemet är att rikedomarna är fruktansvärt fel fördelade och att polisen och migrationsverket har fått kämpa med logistiska och byråkratiska problem, inte resursproblem. Att regeringen därtill agerat långsamt och ängsligt har inte gjort saken bättre.

Språk är intressant om det så är modersmålet eller ett främmande språk. Språk är ett sätt att kommunicera, att skapa kontakt och lösningar, men förvanskas språket pratar vi förbi varandra och i värsta fall möts vi av stumhet som resulterar i fördomar, hat och våldsdåd. Därför är det oerhört viktigt att det satsas på modersmålet och historia i skolan. Det egna språket, inte minst för pojkar, är nyckeln till att kunna uttrycka sig, inte ta till knytnävarna. Historia är till för att dra lärdom av det som hänt, för att kunna förstå nuet och om möjligt se in i framtiden. Därför borde klassikerna läsas i skolan!

2015-12-28 harkrank
Harkrank har jag döpt denna figur till, en mystisk figur vid stranden
2015-12-28 Guldgolv_
Vad passar bättre än Guldgolv? Isen lägger sig och i morse hade vi -10C.

I Marsfjällets skugga

Jag har nyligen läst boken ”I Marsfjällets skugga” av Bernhard Nordh. En mycket spännande och intressant bok som borde ingå i undervisningen av dagens skolbarn därför att den visar ett stycke svensk historia som få av dagens ungdomar känner till.

Det var nybyggaren Lars Pålsson och hans hustru Britta som i mitten av 1800-talet, efter en strapatsrik vandring, nådde Marsliden som låg i skuggan av Marsfjället i Vilhelmina kommun. Där slog de sig ned tillsammans med sina sex barn i en riskoja den första sommaren. Att livet var hårt för en nybyggarfamilj var det inte tu tal om. Redan under vandringen till Marsliden, när alla ägodelar måste bäras på rygg i fem dagar, uppenbarade sig ett av vilddjuren, en järv, som lätt hade kunnat döda de två fåren som fanns i följet eller kanske något av de mindre barnen. Ett utdrag ur boken om just den händelsen finns här. Men det fanns andra farliga djur, inte minst varg och björn, med vilka utkämpades hårda duster. Naturen var inte alltid mild; det inträffade nödår när familjen höll på att svälta ihjäl och då den enda födan var att koka soppa på lämlar.

Som om inte naturens nycker och bisterhet var nog, nybyggarparet möttes av misstänksamhet, avund och ren ondska från både andra nybyggare och samer som inte såg med blida ögon på att någon bosatte sig på deras marker. Bl.a. försökte en samisk yngling bränna ned deras hem medan de sov inne i huset men räddades i sista stund av sameflickan Vanni som inte förmådde utstå att sex barn skulle bli offer i ett sådant nid dåd.

Lars Pålsson var en hederlig och rättskaffens man vilket de andra nybyggarna och samerna hade svårt att förstå eftersom konflikter och misstänksamhet fanns mellan de både grupperna: samerna som fick se sitt land allt mera övertas av nybyggare och nybyggarna som sökte sig ett bättre liv och utkomst nära fjällvärlden. Renarna som åt upp höet som nybyggarna skördat på sommaren och tjuvslakt av renar som nybyggarna utförde var bara ett par exempel på konflikthärdar. Att Lars Pålsson var obegriplig för dem förklarades med att han måste ha varit förtrollad. Vidskepelse fanns både hos samer och hos nybyggare även om prästerskapet hade sina predikningar vid kyrkstaden Fatmomakke.

Under tiden jag läste boken slog mig tanken att även idag finns det likheter med vad som då utspelades. Idag har vi en stor flyktingström som drar genom Europa upp mot Norden och de möts ofta av misstänksamhet, rädsla för att de kommer att förstöra vårt välfärdssamhälle och mordbränder mot flyktingförläggningar. Kontakten mellan flyktingarna och de främlingsfientliga är obefintlig och de känner inte varandra. Den tidens vidskepelse är som vår tids rasism: okunskap, fördomar och rädsla. Den tiden var myndigheterna i första hand på nybyggarnas sida och förtryck utövades mot samerna som fråntogs rätten till sitt land, språk, kultur och religion långt in på 1900-talet. Än idag har varken Sverige eller Finland undertecknat ILO-konventionen nummer 169 om ursprungsfolk och stamfolk. Idag är det tvärtom; politiker gör allt för att mota flyktingarna med dåligt underbyggda panikbeslut och försämrade villkor för flyktingarna som om det inte räckte med en strapatsrik flykt mot en osäker framtid med döden tidvis som följeslagare. Jag tycker det finns en viss likhet mellan Lars och Brittas kamp och flyktingarnas försök till ett bättre och säkrare liv.

Nu har jag fått en annan syn på trakterna kring Fatmomakke och Kultsjön. Det vore naturligtvis intressant att besöka Marsliden. Där finnas en kopia av den stuga som Lars Pålsson och hans hustru byggde. Vem vet vart jag styr färden på nästa sommars roadtrip?

Jag kan varmt rekommendera boken, speciellt som den har verklighetsförankring. Bernhard Nord fick sig berättat om familjen Pålsson och den tidens hårda livsvillkor av bl.a. Jonas Larsson som var ett av barnen som gick den långa vandringen till Marsliden vid foten av Marsfjället. I sista kapitelet får Lars Pålsson upprättelse vid Fatmomakke, den kyrkstad som jag i somras besökte. Det var också där jag köpte boken. Sista meningen i boken är i högsta grad aktuell än idag:

”Kunde människorna mötas som bröder, så skulle allt annat gott komma av sig självt”

2015-12-19 Månen 004-1
Du måne klara, som en gång såg Lars och Brittas kamp.

Gud eller tomten, vem av dem finns?

Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta när jag i början av veckan hörde om tomteförnekelsen i Maxmo kyrka, inte långt från vår by. Det blev en storm i en sockerskål. T.o.m. Aftonbladet hade det på sin hemsida. Jag tror jag småler i mjugg.

Ett s.k. predikobiträde förklarade på en skolgudstjänst förra fredagen att barnen inte skulle skriva så långa önskelistor inför julen eftersom det inte alls är säkert att alla mammor och pappor har råd denna jul. Tanken är onekligen riktig, också med tanke på den köphysteri som råder inom vissa familjer medan andra barn knappt får något alls; kanske inte ens nyktra föräldrar under julen.

Nåja, den saken hade kanske kunnat passera utan större i ljud skällan men när samma person påstod att tomten inte finns, då blev det liv i luckan. Först blev en del av de yngre barnen ledsna för tänk om tomten inte finns, hur går det då med alla julklapparna? Julafton, tomten som inte finns och alla förväntningar som rann ut mellan springorna i kyrkgolvet. Jag kan förstå dessa de minsta som kopplar tomten så starkt till julklappar och plötsligt kanske det inte blir några julklappar eftersom tomten inte finns. För det är julklappar barnen vill ha, tomten har mindre betydelse men är ändå en kanske spännande och lite skrämmande uppenbarelse.

Jag förstår de mindre barnen men att föräldrarna reagerade så starkt att de t.o.m. skrev ett brev till församlingen där de klagade på att lögnen om tomtens existens helt oplanerat kom i dager förvånar mig. Det får i mina öron en komisk klang. Hade jag varit förälder till ett av de ledsna barnen hade jag förklarat att visst finns tomten men det är en tant eller farbror som klätt ut sig och julklapparna skall visst delas ut som vanligt. Det tror jag hade räckt långt och barnen hade säkert förstått saken.

Det verkade främst som om föräldrarnas egen tro på jultraditionerna med tomten, förväntansfulla barnaögon och lusten att inför julen trissa upp stämningen hos de små har fått sig en törn. Vad skall föräldrarna nu hitta på när den mystiska, övernaturliga tomten inte finns; den viktigaste varelsen på hela julen? Jesusbarnet kommer långt efter i betydelse, om han alls nämns.

Den efterföljande debatten på Facebook, Vasabladet och Västerbottens-Kuriren var intressant att följa. Det fanns de som försvarade barn rätt att tro på tomten så mycket de vill och att det är föräldrarnas suveräna sak att informera telningarna om sakernas rätta tillstånd när så var dags. Ett annat spår var Guds vara eller inte vara. Gud är också en gammal gubbe med skägg som ingen sett, så varför tro på honom? Tomten har folk åtminstone sett. Jag tror Gud klart förlorade mot tomten i fråga om tro denna gång. Det blev en triangeldiskussion med tomten, Gud och föräldrars rätt till hemligheten i varsitt hörn.

Jag tror debatten speglar ganska väl dagens samhälle vad gäller Gudstro, kvasireligion och ateism. Få erkänner sig tro på Gud, många mumlar något om tro på högre makter och andelen ateister/agnostiker/icke troende ökar. I Vasabladet uppfattade jag 1 person som direkt troende medan 9 uttyckte ateism eller annan typ av Gudsförnekelse. Ungefär samma siffror i Västerbottens-Kuriren. Ändå vill många ha kvar traditionen med de kyrkliga ceremonierna, dop, konfirmation, vigsel, begravning och som sagt, inte minst julfirandet. Det verkar som om traditionen, om än religiös, är viktigare än det kristna budskapet.

Själv hittade jag en sakkunnig på YouTube och hon förklarar minsann hur det ligger till med jultomten. Det är det där med ”klädorna” som hon gör att hon inte tror på tomten. En skärpt tjej. Jag kan bara hålla med!