Två gåvor

Visst är det trevligt att ibland får små, oväntade gåvor bara så där? Senast det hände mig var för några dagar sedan. Två gåvor till och med.

Svåger, han som var med på resan, hade köpt en liten skrift med information, kartor och fakta om Algarve. Frid och fröjd ända till jag upptäckte att hans nyförvärv inom reselitteraturen var avfattad på tyska. Hans kunskaper inom tyska är ytterst begränsade varför det var honom till besvikelse. Han hade nämligen tänkt sig ett alster på engelska.

Eftersom jag förstår en del tyska försökte han avyttra boken till mig men förhöll sig kallsinnig till mitt skambud på halva priset. Ända tills sista dagen när jag fick boken i gåva. Se där, även från detta resmål fick jag en läcker infoskrift med mig hem. Bara att tacka och bocka!

När jag kom hem väntade en gåva till. Även detta en bok. Sister Jane och svåger, de på andra sidan byggdevägen, har nämligen besökte den trevliga staden Piteå uti Norrbotten. Svåger sjunger nämligen i kör och nu hade kören gästat sagda stad för ett framträdande. Sis, förutom att hon käkat palt, hade på ett loppis upptäckt en billig bok som hon trodde skulle intressera mig och förvisso, hon träffade rätt.

Boken heter ”Norrbotten – värt en resa” med text av Ulf Boström och handlar, som titeln antyder, om Norrbottens sevärdheter och märkvärdigheter. Boken är från år 1995 men det mesta som omnämns torde finnas kvar. Som t.ex. Malören (inte ett missöde utan en liten ö utanför Kalix), Rådhustorget i Piteå, Ladriket i Avan, Gallejaur (det stället har jag besökt), Nasa silverfjäll, Vuollerim, Ájtte (fjäll- och samemuseum i Jokkmokk som jag också har besökt), Brudslöjan, Suptallen, Treriksröset och mycket mera.

Det blir att studera boken ingående kommande vinter så att jag kan lägga upp en spännande roadtrip sommaren 2019. I sommar lär det inte bli av, eller vänta nu, visst skall jag ditåt, men i ett ärende som inte medger alltför många sidosprång. Återkommer till detta längre fram.

Igår besökte jag villan för första gången denna sommar; jag såg två svalor igår så då är det sommar! Isen har gått fort och nu låg fjärden blank och fin. Räfsade löv från stigarna runt min strandbastu och såg framför mig en del underhåll som skall göras. Främst målningsarbete.

Denna första sommar som friherre kommer jag att tillbringa betydligt mera tid vid min sommarstuga än tidigare år. Om jag hinner, ha, ha.

När fick du senast en oväntad gåva som du uppskattade? Eller gav en spontangåva till någon?

En vy som jag sett många gånger men som jag inte tröttnar på, Kalotfjärden.

Nytt att läsa

Härligt att sitta på varma strandstenar i sommarkvällen

99 sätt att rädda världen

Det årliga sommarloppiset på Hellnäs UF går av stapeln dessa dagar. Jag hade ett ärende dit, nämligen att hämta mitt ex av Orvas 2016-17, skriften som Oravais Hembygdsförening ger ut. Jag har nämligen bidragit med ett mindre skriveri om kvarnen i vår by och då fick jag ett gratis ex. En hel del intressanta artiklar om gångna tider finns att läsa. Köp den om ni vill ha lite lättläst sommarlektyr!

Jag tittade också in i själva lokalen för att kolla om det fanns något fynd för mig. Långa bord med kläder intresserade mig knappast, inte heller på bord med prydnadssaker och diverse manicker fann jag något köpbart. Jag brukar hålla mig till bokavdelningen som finns upp på scen. Denna gång blev det lite magert för min del men två böcker för 50 cent styck fick följa med mig hem: ”100 sätt att rädda välden” av Johan Tell och ”Ett jordklot räcker” av Rune Westergård. Båda böckerna berör miljö- och klimathoten som tornar vid horisonten på sina ställen på vårt klot. Vissa anser att vi redan nu befinner oss i ett kritiskt läge och att det brinner i knutarna.

Rune Westergård menar att med modern och innovativ teknik kan vi få fortsatt global tillväxt och ökad välfärd utan att det blir en global miljökatastrof. Johan Tell vill att vi genom eget handlande kan förbättra miljön och han kommer med 100 olika tips om hur vi i vardagen kan dra vårt strå till stacken.

”Ett jordklot räcker” kommer jag att läsa senare i sommar, efter att jag avslutat pågående läsning av ”Historien om Spanien” av Herman Lindqvist. Det blir spännande att se hur Westergård ser på utvecklingen och vilka metoder han förespråkar. Han är ju en framgångsrik företagare som bl.a. grundat teknikkonsultföretaget Citec så något borde han ha att komma med.

Däremot har jag bläddrat något i ”100 sätt att rädda välden”. Där finns små och stora handfasta tips om hur vi räddar välden. De flesta helt naturliga och gångbara.

Jag tar några tips:

  • Ring din politiker och påverka/kräv förändringar i miljöarbetet
  • Köp kvalité och inte billigt krafs som är slit och släng
  • Bli en vinnare, en återvinnare. – Det rådet anammande jag redan innan jag fick syn på denna bok; jag köpte boken på loppis.
  • Låt din trädgård vara lagom
  • Åk tåg
  • Låt inte dina apparter hemma stå i standby-läge. Det sparar el och gläder din plånbok
  • Sänk innetemperaturen
  • Plantera träd. Varför inte på andra sidan jordklotet genom att ge ett bidrag
  • Tänk globalt, handla lokalt
  • Cykla!
  • Konsumera mindre och reparera mera
  • Förtäta din stad

Det sist, Förtäta din stad, håller jag inte med om. Visst förstår jag fördelen med korta transportsträcker mellan t.ex. arbete och bostad men att glesbygd skulle vara något negativ för miljön köper jag inte rakt av. Tvärtom anser jag att fler människor borde flytta ut på landsbygden eller varför inte till ren glesbygd. Hela landet skall leva! Vad som krävs är goda kommunikationer, både vägar och Internet, samt förbättrade fordon med målet noll utsläpp i naturen. Dit har vi en bit ännu att gå.

Tyvärr är det marknadskrafterna som till stor del styr landsbyggdens avfolkning tillsammans med politisk styrning som strävar till centralisering i samhället. Som jag skrivit tidigare har jag liten förståelse för den centraliseringsiver som idag präglar politiken både lokalt och nationellt. Istället ser jag att regioner bildas som har naturliga förutsättningar att fungera, även över landsgränser. Ett sådant exempel är Öresundsregionen men också ett ökat samarbete mellan Österbotten och Västerbotten/Norrland. Där har vi åter kommunikationen som en viktig faktor. Färjelinjen mellan Vasa och Umeå är livsviktig för denna utveckling och jag hoppas verkligen att det snart händer något som gör att vi får en ny, modern och miljövänlig färja som trafikerar Kvarken!

Tills vidare seglar vi lugnt och läser en bok. Det om något borde vara miljövänligt och bra. Eller? Kanske borde boken vara en e-bok som inte kräver nedhuggen skog utan kunde läsas från plattan? Å andra sidan förorsakar tillverkning av elektronik också miljöpåverkan och är inte de flesta av våra elektroniska prylar slit och släng? Hur man än vrider och vänder sig så har man baken därbak.

Eller som det står på omslaget till ”Ett jordklot räcker”: Endast en bostadslös vegan skulle kunna avsätta ett hållbart ekologiskt fotavtryck enligt dagens etablerade normer. 

Livet på landet: slåtter i byn. Friskt, nyslåttat gräs som blir till mat för fåren kommande vinter
Livet på landet: en lördagskväll efter klockan 10 kör ekipaget hem efter utfört arbete
Skärgårdsmarknaden på Österö i lördags. Det mesta som såldes var lokal- eller närproducerat. Själv köpte jag en rökt sik av min kusin som är fiskare i den byn.
Österö simstrand. Finns det något mera naturnära och lugnt? Inte ett enda artificiellt ljud kunde höras. Här är det minsann inte tätbebyggt!

Nio frågor

Jag är inte mycket för listor som florerar i bloggvärlden men så hittade jag en ny kulturblogg som nyligen startat och där finns en lista som de olika skribenterna använder för att presentera sig. Ett inlägg uppmanade andra att också använda listan och göra egna inlägg med samma frågor och posta en länk som kommentar. So, here I go!

Vad läser du helst? De senaste åren har jag mest läst böcker om livet i Norrland, nutid men också i gången tid när det var fattigt och inte så lätt alla gånger. Hembygdsböcker men också böcker vars innehåll ofta har haft någon slags verklighetsanknytning. Jag tänker på sådana böcker som ”I Marsfjällets skugga” av Bernhard Nordh, Sara Lidmans verk Jernbanan men också ”Fem kök och en saxofon” med anknytning till Malmö. Mina favoritförfattare Henry Miller och Dan Andersson har fått stå tillbaka men så har jag läste det mesta som de skrivit långt tidigare.

Vilken tv-serie kan du se om och om igen? Jag tittar hemskt lite TV, nästan inget alls, men en TV-serie som jag skulle kunna se om och om igen är That ’70s Show. Detta har jag också gjort eftersom jag t.o.m. köpte hem hela deras serie på DVD. Det är en TV-serie av det komiska slaget med ungdomar från 1970-talet som lever sina liv och med sina understundom dråpliga föräldrar som svävar ut i det blå. Ren och skär avkoppling. Två andra serier som jag också vill nämna är Berlin Alexanderplatz av Rainer Werner Fassbinder och danska Matador.

Vad såg du senast på teater? Det måste ha varit Acts of Goodness av Mattias Andersson på Wasa Teater i vintras någon gång. Då gick flyktingdebatten högt och de som försökte hjälpa flyktingarna och se individen bakom siffrorna blev ofta i sociala medier och på tidningarnas websidor hånade för sin godhet och sitt engagemang.  Ett intressant ämne som inte alltid tas för givet.

Vilken skiva var den första du köpte/fick? Den första LP som jag köpte var Bob Dylans ”Greatest hits” med de mest populära Dylan-låtarna som fanns i mitten på 1970-talet. Jag har den kvar och visst, jag gillar den än. Dock tror jag att jag fick en singel-skiva av sister Jane, numera bosatt i den lyckliga staden, som julklapp några år tidigare. Minns jag inte helt fel så var det Svenne och Lotta med Gröna små äpplen. Var skivan finns idag vet jag tyvärr inte.

Vilka tre kulturpersoner skulle du gärna äta middag med? 1. Roland Paulsen. Hans syn på arbetslivet är intressant och hans sympatiska sätt att argumentera väcker hopp om att det finns lösningar på dagens samhällsproblem i en tid med ökad polarisering och hatretorik. 2 Malena Ernman för hennes oräddhet och rakryggade åsikter i flyktingdebatten. Att hon också är en stor musikalisk artist gör inte saken sämre. 3. Laleh för hennes musik och hennes både mjuka och tuffa stil. En stor artist och sällsynt människa.

Har du någon favoritfilm? Jag är ingen stor filmkonsument men den film vill jag lyfta fram som favorit är En natt i New York (After hours) i regi av Martin Scorsese. En mystisk film där det trasslar till sig rejält för huvudpersonen, ordbehandlaren Paul Hackett.

Vem gjorde den bästa spelningen du varit på? Med de många spelningar jag upplevt på Urkult borde det vara någon därifrån men jag har svårt att välja. Det finns så många bra stunder på Urkult men vilken som är bäst, det kan jag inte säga. Därför får det bli den spelning jag upplevde 1978 i Malmö Folkets Park när danska Gasolin spelade sin sista konsert tillsammans. Vilket ös! Efteråt har jag lyssnat mycket på Kim Larsen som fortsatte som soloartist. En annan spelning som jag också minns med glädje var en bluesspelning på Museu Europeu d’art Modern i Barcelona för några år sedan. Två slipade gitarrister varav Alex Layas som också sjöng. En liten spelning men med en helt underbar och intim stämning. Efteråt fick vi skaka hand med spelmännen och snacka lite.

Vilken tidsperiod skulle du helst åka tillbaka till för kulturens skull? Månne det inte blir Paris mellan de båda världskrigen? Då blomstrade konsten och bohemerna växte som på träd, konstnärer eller inte. En internationell smältdegel för konst och kultur, virvlande nöjesliv och märkliga personligheter. Visst brukar man tala om det glada 20-talet? Inte minst författare bodde där, t.ex. Ernest Hemingway men också Henry Miller som skrev sina mest kända böcker där.

Har du något skamnöje inom kultur? Ja, vad skulle det kunna tänkas var? M.A. Numminens sånger är jag lite småförtjust i men som andra betraktar som lite udda och konstiga. En begåvad människa, denna herr Numminen, och mycket musikalisk trots sin säregna stil. Ett annat skamnöje må bli Uuno Turhapuros filmgestalt. En mera sorglös rebell får man leta efter. Om man kan kalla det kultur?

Den nya bloggen heter Kulturvis och finns på http://kulturvis.ratata.fi/blogg/

Gallejaur - Arvidsjaur
Gallejaur. Jag nämnde jag har läst en hel del om Norrland från gången tid och vad passar bättre än en bild från Gallejaur i Arvidsjaur med sin härliga gamla byggnader som jag besökte denna månad. Som jag gillar byggnadsstilen och färgen på väggarna. 

Med ett leende

Igår söndag gladde jag några sannfinländare, broderparti med SD i kungariket. Sannfinländarna anser ofta att svenska språket är en belastning för republiken och jag tror att innerst inne ser de flesta sannfinländare att vi finlandssvenskar helst försvinner upp i rök. Alltså, inga varma känslor för tvåspråkighet i landet från Perus, som de kallas på finska, där svenskan är ett av nationalspråken.

Jag besökte Stormässan i Botniahallen som pågick lördag och söndag. När jag passerade sannfinländarnas monter försökte de påkalla min uppmärksamhet. Säkert hade de ett och annat programblad de ville sticka i min händer med förhoppning om en röst i nästa val. Eller en ballong. Nja, direkt intresserad var jag inte med vände instinktivt huvudet mot montern. Det var då det blev lite muntert bakom disken. De fick syn på min Malmö-keps med Malmö längst fram och med en liten svensk flagga på skärmen. En person med svenska flaggan på kepsen var nog den sista de kunde tänkas övertyg om sitt partis förträfflighet. Det verkade de snabbt inse, därav munterheten. Fast vem vet, man skall inte döma hunden efter håren. Nåja, de hade rätt. Mitt intresse för sannfinländarna är tämligen svalt, för att inte säga lite frostigt.

Istället inhandlade jag några böcker till ett rimligt pris. Två böcker som handlar om finlandssvenska språket: ”Gruppspråk, samspråk och två språk” med Marika Tandefelt som redaktör samt ”Dialekter och småstadsspråk” av Ann-Marie Ivars. Även Sofia Häggmans bok ”Alldeles hemlikt” fann nåd för mina ögon. Den boken handlar om Georg August Wallins vistelse och resor i Egypten 1843-1845. Wallin var en märklig man på sin tid och jag har tidigare läst en bok av honom. Som bonus fick jag gratis en bok med titeln ”Finskt krig – svenskt arv” som handlar om kriget 1808-1809 där Sverige förlorade Finland och konsekvenserna av det.

Glad och nöjd med min bokkasse lämnade jag mässan. Hur det gick för sannfinländarna i sin monter vet jag inte men med tanke på deras  dalande opinionssiffor senaste året unnar jag dem en liten glädjeyttring. Det bjuder jag glatt på. Kanske jag också borde ha gett dem boken om kriget 1808-09? Historiekunskaperna är ju inte alltid på topp i republiken på sina håll.

2016-04-24 Böcker 009-1
De fyra nyförvärven

Det bidde en titt bland mina bokfynd

Vad månne väntade igår kväll efter att jag kommit iland från färjan? Ingenting, det bidde en ingenting av det hela.

Fotokursen som jag deltar i åkte på en fotosafari på söndagskvällen till en fiskehamn långt ute i yttre skärgården (Replot) för att öva mörkerfotografering. Stativ, varma kläder och lämpliga skodon var nödvändiga. Jag skulle åka efter gruppen som startade redan 18.00.

Extra ombyte med kläder fanns i bilen men si, ordentliga vinterskor hade jag glömt. Mina finskor dög knappast till att trava runt i snön och kölden hade rätt snart nypt mina tår allt svårare. Det var bara att inse att utan rejäla skor var det bara att meddela Johan, vår lärare, om min fadäs och åka hem. Lite snopet var det allt.

Istället fick jag packa upp mina bokfynd som jag fick för det facila priset av 23 kronor. Tre böcker för 23 kronor är mycket billigt. En bokhandel i Umeå skulle upphöra och jag kom in en av de sista timmarna i en rätt barskarad affär men något hittade jag och priset, ja, det var inte mycket att tala om.

Den ena behandlade ”folklig kategorisering av några barnsjukdomar ur ett kognitivt semantiskt perspektiv”. Jag hoppas på ett roligare innehåll än vad beskrivningen förtäljer. Bl.a. beskrivs orsaken till vissa barnsjukdomar förr i världen och de kan ha varit de mest märkvärdiga. T.ex. kunde sjukdom hos barnet bero på att modern under graviditeten gått in i kyrkan medan klockringning pågick, suttit på ett bord, gått över en nedfallen gärdesgård, tittat ned i en öppen grav, gått genom en grind när det regnat och inte skakat av sig alla regndroppar eller, en av de mest märkliga orsakerna, uträttat sina behov mellan två gravar på en kyrkogård. Ej heller fick hon sitta på en kista och äta för då kunde barnet bli en storätare utan förmåga att kunna dra nytta av maten. – Det var mycket en gravid kvinna inte fick göra.

Den andra boken heter kort och gott: ”Kort berättelse om lapparnas björna-fänge samt deras der wid brukade widskeppelser” av Pehr Fjellström. Den lilla skriften är en facsimileutgåva efter originalupplagan utgiven 1755.

Jag fick också med mig boken ”Vårleden – Minnesbilder från Holmön”. Albin Edlund berättar bl.a. om hur det var på Holmön under 1920-talet när ”vårleden” inträffade mars-april och isarna varken bar eller brast. Då kunde det bli påfrestande ute på Holmön med matbrist och dålig kontakt med fastlandet. Den boken verkar riktigt intressant.

Åter har jag en liten bokhög som väntar.

2016-02-28 Kvarken 001-1
Mera spännande än så här blev inte gårdagens bildskörd. Ändå rätt vackert med is ute i Kvarken.

Tjärdalen

Jag vaknade ovanligt tidigt i morse, redan före fyra och kunde inte somna om. Istället greppade jag en av böckerna vid huvudgärden och läste ut ”Tjärdalen” av Sara Lidman. Så bra den boken är, även om jag i början av boken jämförde den med Jernbanan och inte riktigt tyckte den höll måttet. Men det tog sig och slutet sträckläste jag. Handlingen får sin början i ett illdåd där uslingen själv råkar illa ut, räddas av några av byns män men blir sängliggandes med brutna ben utan annan tillsyn än den välmenande men efterblivna grannen Vela vilket efter några dagar får en tragisk utgång där flera olika nivåer av skuld och rättrådighet kommer i daga.

Det jag gillar mest är Saras språkbruk. En veritabel guldgruva för oss som gillar användande av dialektala inslag och hur folk tänkte och talade för hundra år sedan. Hur ofta nickade jag inte igenkännande när gamla ord och uttryck på dialekt från Missenträsk (Ecksträsk i boken) i gränslandet mellan Västerbottens och Norrbottens län påminde om hur vi talar vår dialekt i Österbotten av gammalt. På samma sätte eller snarlikt. Eller hur hon beskriver människorna och naturen. Att hon också har det religiösa livet i en fattig bondby och Bibeln som ständig följeslagare i texten gör inte boken sämre för hon kunde sin Bibel utan och innan och vet var den klämmer och lättar. Hon är en mästare av klass!

Jag bläddrar åter genom boken och får syn på blänkande ord och meningar på sidorna som jag vill lyfta upp till allmän beskådan, förstå vad som menas eller undra fastmer.

Såvitt man bor i en by måste man bry sig
Han började möxa sig på soffan
Hon tystnade och Petrus såg hur halsen hennes strävade mot gråten
Hälsa byn, om ni inte själv är ansvarig, att den begått ett mord. Kollektivt mord. — Han värjde sig en stund, höll sig dold i en vrå av oskyldig undran: vad betyder kollektivt?
En sidotanke fjädrade till: men Gud finns du då? Hans räta tankar fäste sprattet med gamla trosnålar: vilken fråga, hus skulle något annat vara möjligt.
Ska jag säga min mening så rack vettet hans inte ens till en ordentlig synd.
…säger Agda, bra att ha en gudsman i närheten då oknytt gästar huset
En domare över oss alla vart han, tjärdalen hans n´Nisj

Axplock ur texten som visar lite vad jag menar med hennes ordkonst och den stil som boken har. Någon recension är inte mitt inlägg utan mina tankar efter genomläsning. Jag kan rekommendera boken, lättläst och inte alltför tunga kapitel. Att jag är en stor beundrare av Sara Lidman går väl inte att ta miste på och nästa gång jag besöker Umeå, snart, så kommer jag åter att ta en promenad till gångtunneln Lev vid Centralstationen.

2016-02-12 Vinter och snö 040
Den tolfte tror jag det var i denna månad

Det kom ett paket

Bruntes startförmåga är inte den bästa när det är -20 C och lägre. Batteriet har sett sina bästa dagar och blir det ingen körning på ett par dagar när det är sträng kyla så kan det fort hända att det enda som hörs, när startnyckeln vrids om, är ett par stön och en djup suck. Inget mera.

Därför är det bra att ta ut Brunte på en tur för att få lite ork. Passligt idag så kom ett SMS om att jag hade ett paket att hämta i kyrkbyn på bensinstationen. Jag passade på samma gång att fylla på bränsle. Handskarna glömde jag i bilen när jag skulle tanka så där stod jag med händerna kring iskall metall. Knappt så jag kunde stå ut den korta stund det tog att fylla tanken.

Jo, paketet. Från AdLibris hade jag beställt några böcker som kom idag. Något måste jag ha att läsa nu när det är kallt ute. Tjärdalen med Sara Lidman (hennes debutroman), Röster i Västerbotten (antologi) av Åke Lundgren och Långa lappflickan av Åke Lundgren finns nu på kö. Den sista boken handlar om en verklig person, nämligen Stor-Stina, sameflickan från Malå, född 1819 som blev hela 218 cm lång och som visades upp i många europiska länder för sin längd. ”Lapplands jättinna – världens längsta kvinna” fick hon bland annat heta. Den tiden var det vanligt att folk med ovanligt lyte eller som annars utmärkte sig på något sätt eller avvek från normen visades upp mot betalning runt om i landet.

Visst har jag annat att läsa också men jag gillar att ha en liten hög med böcker som väntar.

böcker
Jag tror jag börjar med Tjärdalen.
hackspett
Nämen titta vem som fikar efter godis! Ryktet går. Den stannade dock inte länge utan flög raskt vidare till en elstolpe där den frenetiskt började hacka på en plåtlåda. Det hördes ända i stugan hur den höll på. Som ett maskingevär.

I Marsfjällets skugga

Jag har nyligen läst boken ”I Marsfjällets skugga” av Bernhard Nordh. En mycket spännande och intressant bok som borde ingå i undervisningen av dagens skolbarn därför att den visar ett stycke svensk historia som få av dagens ungdomar känner till.

Det var nybyggaren Lars Pålsson och hans hustru Britta som i mitten av 1800-talet, efter en strapatsrik vandring, nådde Marsliden som låg i skuggan av Marsfjället i Vilhelmina kommun. Där slog de sig ned tillsammans med sina sex barn i en riskoja den första sommaren. Att livet var hårt för en nybyggarfamilj var det inte tu tal om. Redan under vandringen till Marsliden, när alla ägodelar måste bäras på rygg i fem dagar, uppenbarade sig ett av vilddjuren, en järv, som lätt hade kunnat döda de två fåren som fanns i följet eller kanske något av de mindre barnen. Ett utdrag ur boken om just den händelsen finns här. Men det fanns andra farliga djur, inte minst varg och björn, med vilka utkämpades hårda duster. Naturen var inte alltid mild; det inträffade nödår när familjen höll på att svälta ihjäl och då den enda födan var att koka soppa på lämlar.

Som om inte naturens nycker och bisterhet var nog, nybyggarparet möttes av misstänksamhet, avund och ren ondska från både andra nybyggare och samer som inte såg med blida ögon på att någon bosatte sig på deras marker. Bl.a. försökte en samisk yngling bränna ned deras hem medan de sov inne i huset men räddades i sista stund av sameflickan Vanni som inte förmådde utstå att sex barn skulle bli offer i ett sådant nid dåd.

Lars Pålsson var en hederlig och rättskaffens man vilket de andra nybyggarna och samerna hade svårt att förstå eftersom konflikter och misstänksamhet fanns mellan de både grupperna: samerna som fick se sitt land allt mera övertas av nybyggare och nybyggarna som sökte sig ett bättre liv och utkomst nära fjällvärlden. Renarna som åt upp höet som nybyggarna skördat på sommaren och tjuvslakt av renar som nybyggarna utförde var bara ett par exempel på konflikthärdar. Att Lars Pålsson var obegriplig för dem förklarades med att han måste ha varit förtrollad. Vidskepelse fanns både hos samer och hos nybyggare även om prästerskapet hade sina predikningar vid kyrkstaden Fatmomakke.

Under tiden jag läste boken slog mig tanken att även idag finns det likheter med vad som då utspelades. Idag har vi en stor flyktingström som drar genom Europa upp mot Norden och de möts ofta av misstänksamhet, rädsla för att de kommer att förstöra vårt välfärdssamhälle och mordbränder mot flyktingförläggningar. Kontakten mellan flyktingarna och de främlingsfientliga är obefintlig och de känner inte varandra. Den tidens vidskepelse är som vår tids rasism: okunskap, fördomar och rädsla. Den tiden var myndigheterna i första hand på nybyggarnas sida och förtryck utövades mot samerna som fråntogs rätten till sitt land, språk, kultur och religion långt in på 1900-talet. Än idag har varken Sverige eller Finland undertecknat ILO-konventionen nummer 169 om ursprungsfolk och stamfolk. Idag är det tvärtom; politiker gör allt för att mota flyktingarna med dåligt underbyggda panikbeslut och försämrade villkor för flyktingarna som om det inte räckte med en strapatsrik flykt mot en osäker framtid med döden tidvis som följeslagare. Jag tycker det finns en viss likhet mellan Lars och Brittas kamp och flyktingarnas försök till ett bättre och säkrare liv.

Nu har jag fått en annan syn på trakterna kring Fatmomakke och Kultsjön. Det vore naturligtvis intressant att besöka Marsliden. Där finnas en kopia av den stuga som Lars Pålsson och hans hustru byggde. Vem vet vart jag styr färden på nästa sommars roadtrip?

Jag kan varmt rekommendera boken, speciellt som den har verklighetsförankring. Bernhard Nord fick sig berättat om familjen Pålsson och den tidens hårda livsvillkor av bl.a. Jonas Larsson som var ett av barnen som gick den långa vandringen till Marsliden vid foten av Marsfjället. I sista kapitelet får Lars Pålsson upprättelse vid Fatmomakke, den kyrkstad som jag i somras besökte. Det var också där jag köpte boken. Sista meningen i boken är i högsta grad aktuell än idag:

”Kunde människorna mötas som bröder, så skulle allt annat gott komma av sig självt”

2015-12-19 Månen 004-1
Du måne klara, som en gång såg Lars och Brittas kamp.

Saker och människor

Vi människor älskar saker, ibland mera än vi älskar människor.

Igår förärade jag Juthbacka-marknaden i den lyckliga staden med min närvaro i hela 4,5 timmar. Före det hade jag deltagit i ett födelsedagskalas i lite mera än 1 timme. Borde det ha varit tvärtom? Visst, jag träffade också människor på Juthbacka och det var förvisso trevligt men mestadels av tiden gick åt till att beglo saker jag aldrig skulle köpa. (Beglo, finns sådant ord? Jag tror inte det men skit samma).

Jag höll i dagarna boken Walden, skriven av Henry David Thoreau, i min hand. Han förespråkar i boken ett enklare liv utan så mycket saker, inte mera än det nödvändiga, ett liv nära naturen, självhushållning och självkännedom. Jag har i boken faktiskt gjort understrykningar och märken på särskilt intressanta ställen som jag ville uppmärksamma; en sak jag annars inte brukar göra, ens för allt smör i hela Småland. En bok skall vara ren. Nåja, ibland måste man frångå sina principer. Bl.a. hade jag fastnat för följande passus:

Det finns tre stolar i mitt hus: en för ensamhet, två för vänskap, tre för sällskap. När oväntade besökare kom i större antal fanns bara den tredje stolen för dem alla att tillgå, men de hushållade vanligtvis med rummet genom att stå upp. Det är förvånansvärt hur många storvuxna män och kvinnor ett litet hus kan rymma.

På Juthbacka marknad fanns det minsann stolar att köpa för den hugade tillsammans men tusentals andra ting. En enda stor loppmarknad, kanske den största i landet, med allt från fynd till rena skräpet. Frågan är hur många stolar man behöver, kanske det sist och slutligen bara är tre.

Orsaken att jag åkte dit var för att jag kanske skulle hitta någon intressant bok samt för att träffa vänner och bekanta. Bokfynden var inte många men en bok följde ändå med mig hem. 2 europenningar kostade den och hela 2,5 kg vägde den så kilopriset var ytterst förmånligt. Jag tyckte försäljaren suckade lite när han tog emot min betalning. Boken är i storformat och heter Mitt Lappland – Sarek, Kebnekaise, Torne träsk. Det är en fotobok av Sven Hörnell. Den hyser många fina bilder med tillhörande text på tre språk. Den kan jag bläddra i och drömma mig bort till detta fina landskap som jag hoppas besöka en vacker dag. Norra delen av Lappland, vill säga.

Den var tung så jag köpte den först när jag skulle åka hem. Annat var det med en FB-vän som omgående när han anlände köpte en 10 kg tung låda med 7 tums spik. Det verkade som han släpat på den hela tiden han var på marknaden.

Måste vi ha så mycket saker omkring oss? Om vi verkligen tänker efter så är många av våra ägodelar alltför litet i användning. T.ex. köpte jag för ett antal år en skruvdragare med batteri, två batterier till och med. Hur ofta har jag använt den? Ytterst sällan och när jag verkligen behöver den så är batterierna tomma. Bättre hade det då varit att låna, hyra eller att jag varit med i en verktygspool.

Thoreau är inne på samma tankar och en föregångare (1800-tals människa som han var) i hållbar hushållning av jordens resurser. Jag fick en idé att läsa boken på nytt och då samla alla guldkorn i ett eget dokument. Ett stort projekt men kunde kanske underlättas genom att köpa en e-bok. Går det förresten att kopiera text ur en e-bok till datorn?

Egentligen borde vi tänka i termer av tid när vi köper saker. Hur lång tid måste jag arbeta för att få detta begärliga ting? En vara kan vara billig men när man tänker på vilken tid det ändå tar att arbeta för att få råd med detta köp så är den kanske ändå inte så ”billig”. T.ex. en ny bil på låt säga 30 000 euro. Det blir många timmar och dagar det! Därtill skall den tvättas och städas. Service och reparationer kostar också pengar och därmed tiden det tar att arbeta ihop den summan. – Boken jag köpte behöver jag inte arbeta lång stund för att få ihop till. Den tiden är den värd! Det handlar naturligtvis om prioriteringar vad man vill lägga sin tid och sina pengar på.

På landsbygden och framför allt i glesbygden är man beroende av bil men hade jag bott i en stad hade jag inte haft bil utan cyklat och använt allmänna färdmedel. Det gjorde jag också under en tid när jag bodde i Malmö och det gick hur bra som helst. Det som gjorde att jag ändå köpte bil var mina semesterresor hem till byn. Att hyra bil under en längre tid flera år i följd blev dyrare än att köpa en billig begagnad.

En tredje orsak som gjorde att jag besökte Juthbacka marknad var fotojakt. Det brukar dyka upp ett och annat att fotografera. Dock är det mest människor jag vill fotografera. Hellre det än döda ting och landskap. Det är emellertid inte helt lätt. Det är inte alla människor som vill figurera på bild och för att publicera en bild bör man ha människans tillstånd. Åtminstone på tryckt medium.

Barn är tacksamma motiv men det är långt ifrån alla föräldrar som gillar att en okänd farbror fotar deras telningar. Därför drar jag mig tyvärr oftast för att fotografera barn och gör jag det så försöker jag att inte fotografera ansiktet. Hittills har jag dock klarat mig utan åthutning när okända människor hamnat på någon av mina bilder.

En bra bild av en människa fick jag igår kväll. Det var Julia Hansson från Karleby som satt på sin vanliga plats och förnöjde marknadsbesökarna med ljuvliga toner från sitt dragspel. En mycket bra artist; kanske man får kalla henne så. Henne hade jag gärna sett på byadagen som firas i juli varje år. Annars brukar duktiga, lokala musikanter uppträda men det hade varit kul med lite omväxling.

Solen skiner även idag så nu blir det uteliv. Både dator och fotoboken får vila en stund.

juthbackamarknad 2015_1
Upps, en nalle, tyvärr inte levande. Eller, kanske tur för mig?
juthbackamarknad 2015_6
Lev i nuet!
juthbackamarknad 2015_5
Flygfoto av parkeringen på Juthbacka-marknaden. Hmm, var är Brunte?
juthbackamarknad 2015_10
Denna fina pärla fanns på veteranbilsparkeringen. En Cadillac tror jag det är.
juthbackamarknad 2015_7
Och denna. Allt rymdes inte i bilen så en del hamnade på taket.
juthbackamarknad 2015_3
Två damer som laborerar i boklådorna.
juthbackamarknad 2015_4
Upps, en nalle till. Jag undrar om den fick något nytt hem igår kväll?
juthbackamarknad 2015_2
Money. Allt handlar om pengar. Eller? – 750 europenningar betingade denna apparat.
juthbackamarknad 2015_9 mitt lappland
Mitt bokfynd.
juthbackamarknad 2015_8 julia hansson
Och till sist den bästa bilden: Julia Hansson spelar på sitt klaver.

Jernbanan – ett läseäventyr

När jag nu legat sjuk har det varit mycket sängläge, sovande och allmän apati. TV har jag bara tittat sporadiskt (via nätet), intet program har lockat och datorn har mestadels stått påslagen men inte kan jag säga att jag varit flitig gäst i cyberrymden. Även uppdatering av bloggen har varit blygsam. Det var som om jag tappat all lust och inspiration. Konstig krämpa jag har.

Dock har jag läst ett och annat kapitel i Sara Lidmans ”Jernbanan”. Den romansviten ger mig allt större glädje vartefter jag lär känna de olika personerna och deras egenheter. Det är Sara Lidmans språk som är så fascinerande med alla dessa gammeldags ord och ordvändningar från Västerbotten och dess innebyggare i gången tid. En poetisk prosa som tar andan av mig. Det dialektala har sin givna plats men även det bibliska går som en röd tråd genom berättelserna. Hon måste ha haft en mycket god kunskap om Bibeln och dess innehåll för att så skickligt väva in människornas vardag i ett kyrkligt och bibliskt sammanhang. Folket var till viss del s.k. läsare och kunde sina skrifter utan och innan även om långt ifrån alla kunde läsa.

Humorn saknas inte och det som jag tycker är så bra med denna bok är att det dagliga livet och sysslorna som dessa människor ägnade, och måste ägna sig åt för att överleva, ofta står som en stomme i intressanta händelser i boken. Hon berättar noga om hur det gick till att koka salpeter, hur den icke så fagra Ida reagerade första gången hon fick se sin bild i en spegel, hur hon ändå fick sig en ståtlig friare genom mormodern CatarinaMor och prästen Zacris försorg, hur det kunde gå till när länsman och kronofogde letade bevis för tjuvskytte av kronans vilt, hur dikandet och nyodlandet gick till, hur mormodern CatarinaMor levde som en liten despot med sina giftigheter och spydigheter i storfamiljen, när huvudpersonen Didrik för första gången besökte staden Skjellet (Skellefteå) och många andra händelser som gör att man bättre kan förstå hur folk levde på den tiden innan jernbanan drogs till övre Norrland och en modernare tid nalkades.

Det dyker också upp ord som är kända i vår dialekt och som jag trodde fanns endast här. Men där ser man att även språket en gång i tiden kunde till viss del vara samma på båda sidor om Bottenviken. Efter att jag läst hela detta epos tror jag mig ha lättare att förstå hur även mina förfäder levde på 1800-talet.

Sängliggandet har ändå inte varit helt bortkastat. –  En recension av Jernbanan kan gott läsas för att få en bättre inblick i detta mästerverk än vad jag för tillfället kan förmedla.

gammlia umeå
Gammlia i Umeå