Tjärdalen

Jag vaknade ovanligt tidigt i morse, redan före fyra och kunde inte somna om. Istället greppade jag en av böckerna vid huvudgärden och läste ut ”Tjärdalen” av Sara Lidman. Så bra den boken är, även om jag i början av boken jämförde den med Jernbanan och inte riktigt tyckte den höll måttet. Men det tog sig och slutet sträckläste jag. Handlingen får sin början i ett illdåd där uslingen själv råkar illa ut, räddas av några av byns män men blir sängliggandes med brutna ben utan annan tillsyn än den välmenande men efterblivna grannen Vela vilket efter några dagar får en tragisk utgång där flera olika nivåer av skuld och rättrådighet kommer i daga.

Det jag gillar mest är Saras språkbruk. En veritabel guldgruva för oss som gillar användande av dialektala inslag och hur folk tänkte och talade för hundra år sedan. Hur ofta nickade jag inte igenkännande när gamla ord och uttryck på dialekt från Missenträsk (Ecksträsk i boken) i gränslandet mellan Västerbottens och Norrbottens län påminde om hur vi talar vår dialekt i Österbotten av gammalt. På samma sätte eller snarlikt. Eller hur hon beskriver människorna och naturen. Att hon också har det religiösa livet i en fattig bondby och Bibeln som ständig följeslagare i texten gör inte boken sämre för hon kunde sin Bibel utan och innan och vet var den klämmer och lättar. Hon är en mästare av klass!

Jag bläddrar åter genom boken och får syn på blänkande ord och meningar på sidorna som jag vill lyfta upp till allmän beskådan, förstå vad som menas eller undra fastmer.

Såvitt man bor i en by måste man bry sig
Han började möxa sig på soffan
Hon tystnade och Petrus såg hur halsen hennes strävade mot gråten
Hälsa byn, om ni inte själv är ansvarig, att den begått ett mord. Kollektivt mord. — Han värjde sig en stund, höll sig dold i en vrå av oskyldig undran: vad betyder kollektivt?
En sidotanke fjädrade till: men Gud finns du då? Hans räta tankar fäste sprattet med gamla trosnålar: vilken fråga, hus skulle något annat vara möjligt.
Ska jag säga min mening så rack vettet hans inte ens till en ordentlig synd.
…säger Agda, bra att ha en gudsman i närheten då oknytt gästar huset
En domare över oss alla vart han, tjärdalen hans n´Nisj

Axplock ur texten som visar lite vad jag menar med hennes ordkonst och den stil som boken har. Någon recension är inte mitt inlägg utan mina tankar efter genomläsning. Jag kan rekommendera boken, lättläst och inte alltför tunga kapitel. Att jag är en stor beundrare av Sara Lidman går väl inte att ta miste på och nästa gång jag besöker Umeå, snart, så kommer jag åter att ta en promenad till gångtunneln Lev vid Centralstationen.