Hilma, en arbetsmyra med skinn på näsan

Vet ni vem Hilma Granqvist är? Nej, jag kunde tänka mig det. Jag visste inte heller vem hon var förrän jag forskade lite kring Sofia Häggman och upptäckte att hon också skrivit en bok om Hilma: ”Hilma Granqvist – antropolog med hjärtat i Palestina”. Att jag fick korn på Sofia Häggman berodde på att hon också skrivit en bok om en annan finländsk äventyrare och resenär i Egypten och Mellersta Östern i mitten på 1800-talet; nämligen Georg August Wallin. Om honom har jag visst skrivet ett inlägg tidigare.

Hilma föddes 1890 i Sibbo och blev Finlands första kvinnliga filosofie doktor i sociologi. Då var det inte så vanligt med kvinnor med högre utbildningar i den akademiska världen. Hilma fick i uppdrag att skriva sin avhandling om kvinnorna i gamla testamentet. Hon påbörjade arbetet men växlade snart om till att skriva om folklivet i Palestina och gjorde ett gediget fältarbete där 1925-31. Detta tillsammans med sina forskningsmetoder gjorde att hon inte fick det helt lätt med lärda professorer vid Helsingfors Universitet. Hon fick inte de stipendier hon så väl behövde utan fick leva ett knapert och sparsamt liv för att alls ha råd med sina utlandsvisteleser och fick inte heller disputera vid universitet i Helsingfors utan fick vända sig till Åbo Akademi. Och en tjänst som docent vid Helsingfors universitet gick henne snöpligt förbi i sista stund.

Hon slogs mot gubbväldet vid Helsingfors universitet och en stor portion avundsjuka och missunnsamhet kan man misstänka. Hon fick många viktiga utländska kontakter inom den akademiska världen i Tyskland och England för att inte glömma de ovärderliga erfarenheter på plats i Palestina som mången studerad karl i Finland bara kunde drömma om. Hilma var envis och brann för sin sak och fick unika möjligheter att som kvinna komma den palestinska befolkningen nära i byn Artas i närheten av Bethlehem. En riktig arbetsmyra var hon och gjorde stora insatser för att dokumentera livet i Palestina och då speciellt i Artas. Hennes arbete kom att uppskattas betydligt mera utomlands än i Finland där man inte riktigt hängde med tidens gång i fråga om metoder och forskning.

Det kan tyckas tråkigt att läsa om en kvinnlig forskare i Palestina i början av 1900-talet men boken är intressant för den handlar om en kvinna med glöd för sitt arbete och om kampen för att få plats och erkännande bland alla gubbarna i den akademiska världen. Något som var utmärkande för Hilma var att hon också var en flitig fotograf och dokumenterade folklivet i Palestina den tiden, något som inte minst idag uppskattas i Palestina. Där är hon mera känd än i Finland. Detta har nu i viss mån rättats till genom Sofia Häggmans bok som jag varmt rekommenderar. Sofia skriver lättläst och fängslande och i boken kommer många intressanta fakta fram förutom att man får en god inblick i livet i Palestina före andra världskriget och intriger inom den akademiska världen.

Detta är mitt lästips inför sommaren.


Ordning på högen och ett par boktips – Mitt inlägg om Georg August Wallin
Hilma Granqvist – Wikipedia
Sofia Häggman

Favoritboken

Tjohej, så har vi redan satt foten i februari, sista vintermånaden! För visst är det så att december till februari är vinter och att mars är vårvinter? Den kallas ju också, konstigt nog, vårmånaden i almanackan. Som det rullar på!

Igår fick vi en ny uppgift på spanska kursen. Vi skall till nästa gång svarva ihop en kort berättelse om vår favoritbok eller en mycket gammal bok i vårt hem. En sådan med damm på. Jag väljer att skriva om min favoritbok.

Men vilken, jag har ju så många favoriter? En inte helt lätt uppgift att välja men ändå rolig. Jag stod en god stund framför bokhyllan utan att kunna besluta mig.

Mina favoritförfattare är Dan Andersson, Henry Miller och Sara Lidman. Det vet jag samtidigt som jag också gärna skulle smyga in Bernhard Nordh. Jag håller som bäst på att avsluta hans bok ”Undan frostpiskan” och så bra den är! Ikväll läser jag de sista kapitlen i denna bok.

En sak är favoritförfattare, en annan sak är favoritboken. Den behöver inte vara skriven av någon favoritförfattare. T.ex. ” En dag i Ivan Denisovitjs liv” av Aleksandr Solzjenitsyn gjorde djupt intryck på mig när jag läste den för länge sedan. Även ”1984” av George Orwell var en milstolpe i mitt läsande och är idag hur aktuell som helst. Eller varför inte ”Alexandriakvartetten” av Lawrence Durell? ”Crème fraîche” av Suzanne Brøgger är en annan av mina favoriter en gång i tiden.

”En flykting korsar sitt spår” av Aksel Sandemose är utan tvekan en favorit med sitt upphov till Jantelagen. Det lustiga med läsandet av denna bok var att jag hade en dansk bekant i Malmö som var född och uppvuxen i danska Nykøbing Mors som är förebilden till Jante, staden i boken. Han var något yngre än bokens huvudperson men kände väl till de platser som omtalades i boken och hade själv delat, på sätt eller annat, många av de handlingar som förekom i boken. Han tyckte själv att det var kusligt att det fanns så många paralleller mellan hans uppväxt i staden och det som Espen Arnakke, huvudpersonen i boken, upplevde. Att min bekant inte kände till den berömda boken, trots att han kom från staden, förrän jag började prata om den, var också ett mysterium.

”Hærvæk” av Tom Kristensen, någon av Väinö Linnas böcker eller Pelle Molins böcker, Dostojevskijs, ”Walden” av Henry David Thoreau? Som sagt, det finns mer än bok som kunde väljas som ämne för nästa tisdags hemläxa. Jag får sova på saken en natt men i morgon gör jag mitt val.

Vilken är er favoritbok och favoritförfattare?

oravais-2017-01-23-008
Lite fastfruset ännu; mitt val av bok.

Tips för både öra och öga

I mitt sista inlägg förra året, d.v.s. igår, så nämnde jag något om den mängd rykten, spekulationer och rena lögner som förekommer på nätet och som ibland kan vara svåra att genomskåda och då speciellt syftet. ”Sanningen” är inte alltid sanning.

Som av en händelse sändes idag sista Vinterpratet i P1 med komikern Jesper Rönndahl vid micken. Det han pratade mest om var sanningen och hur vi förhåller oss till den. Låter det tråkigt? Kom ihåg att Jesper är komiker så tråkigt blev det inte utan tvärtom riktigt roligt. Det gällde att hänga med i svängarna och utläggningarna. Ett och annat tänkvärt fick han till och mången gång fick jag både fnissa och skratta. Rekommenderas att lyssnas på eller laddas ned till telefonen för att ha i beredskap ifall en tråkstund dyker upp. Jesper Rönndahl – Vinter 2017

Strax efter kom sista programmet i serien ”Kaffesump och samiska hjältinnor” med Sofia Jannok och två väninnor som pratade om hur man håller den samiska elden vid liv. D.v.s. hur den samiska kulturen och språket skall hållas up to date, både privat och i samhället i stort. Hålla elden vid liv 

Jag skrev något om detta i ett tidigare inlägg https://villniles.com/2016/12/27/sitter-samer-och-finlandssvenskar-i-samma-bat/                        och vad som samer och finlandssvenskar kan tänkas ha gemensamt, nämligen att båda grupperna är minoriteter. I dagens program berättade Sofia att hon en gång frågade sin far vad som är den viktigaste komponenten i den samiska identiteten och utan att blinka svarade han: språket! Språket är mera än bara ett kommunikationsmedel, det är den viktigaste delen av ens identitet. Jag kan inte annat än hålla med. En vars modersmål är majoritetsspråket tänker inte på det på samma sätt eftersom det språket är norm i samhället.

Som avslutning på årets första blogginlägg kan jag tipsa om en artikel i P-Town.se som handlar om Sofia Jannok. Mica möter: Sofia Jannok

peder-oxe-2011
Jesper Rönndahl spelade bara dansk musik i sitt program och därför tar jag med en bild från Köpenhamn för ganska exakt fem år sedan då jag tydligen befann mig i staden. Peder Oxe var en gång i tiden mitt favoritställe tillsammans med Hviids Vinstue.

Ordning på högen och ett par boktips

Georg August Wallin, han vet ni inte mycket om? Eller?

Den lilla olyckan jag råkade ut för förr-förra lördagen sitter i ännu. Stukat långfinger, ni kanske minns? Allt verkade vara på bättringsvägen i slutet av förra veckan så i lördags provade jag att rycka igång motorsågen några gånger. Det skulle jag inte ha gjort. På söndagen kände jag åter av skadan i långfingret och gick åter med svullen led.

Jag skulle ha haft vedarbete ute på gårdstunet idag men det blev istället en innedag. Satte upp bokhyllan som jag köpte, inte så svårt. Sedan började jag gå genom bokhögen som legat en längre tid, jag vet inte hur länge. 1½ meter böcker placerades in i hyllan och fördes in i register på Excel. 59 böcker samt några spanska kursböcker. Med åren blir det en hel del böcker och jag nänns inte göra mig av med dem; sälja eller byta. Med registrets hjälp har jag koll på mina böcker och vet alltid var de finns ifall jag åter vill läsa någon eller kolla något. Annars skulle det vara nästan omöjligt. Ja, inte bara de 59 utan alla andra.

Det värsta är när man håller på med sådant så kan man bli sittandes långa stunder med näsan i någon intressant bok. Ja visst, det var den boken, hur var det skrivet, har jag inte fler böcker av den författaren, jag skall bara bläddra lite, visst fanns det en intressant passus någonstans, en skojig formulering? Helt plötsligt har en halv timme skuttat iväg. Nöjd är jag med dagens resultat, nu gäller det bara att plöja genom den mindre hög som är oläst.

Just nu läser jag en bok om Georg August Wallin (1811-1852), ”Alldeles hemlikt” av Sofia Häggman. Wallin var en skolad karl som kunde flera språk, bl.a. arabiska och persiska. Språkvetare, forskningsresande, medicinkunnig, en smula äventyrare. Han gjorde anteckningar under sina resor som sedan omsattes till böcker. ”Källan i fjärran öknen” med texturval av Göran Schildt har jag läst tidigare och nu var det intressant att gräva fram den boken och något jämföra.

Wallin lärde sig arabiska, uppträdde som muslim under sin vistelse i Egypten och under resan till det för västerlänningar förbjudna Mekka. Han uppfattades som en lärd man av lokalbefolkningen och umgicks med hög som låg i dessa länder. Och detta i mitten av 1800-talet när fortfarande stora delar av Mellersta Östern var okänt i Europa, för att inte tala om Finland. Utan sina språkkunskaper och kunnande om seder och bruk hade han troligen inte klarat sig mycket längre bort än till Alexandria.

Böckerna har alltså verklighetsbakgrund och båda böckerna är levande och nästan spännande att läsa. De är inte direkt thrillers men medryckande skrivna och med en fin blandning av fakta och äventyr. I Paris, på väg till Mellersta Östern, blev han t.ex. lurad av en bedragare och fick så mycket stryk att han blev sängliggandes i flera veckor. Å andra sidan hade han själv klått upp en präst på Åland ett antal år tidigare så det gick väl jämt upp.

Jag undrar hur känd denna Wallin egentligen är hos dagens bokläsare? Inte alltför många skulle jag tro, trots sin dristighet som skulle stå sig än idag. Men låna och läs, han är en intressant bekantskap!

umea-gammlia-2014-12-06
Vår tids basar? Dock var det betydligt livligare i Kairos basarer redan på 1800-talet. – Från det ena till det andra, snart är julmarknaderna här. Någon ni skall besöka? Denna bild är från Julmarknaden på Gammlia i Umeå 6 dec. 2014.

Rå om sig själv

Att få paket är roligt. Är det ett oväntat paket är det ännu roligare. Idag fick jag ett sådant med posten från kungariket. Jag undrade vem som kunde tänkas skicka ett paket till mig. En bok verkade det vara av formatet att döma.

Mycket riktigt, en bok fanns i paketet med titeln ”Rå om sig själv”. En självhjälps-, livsstilsbok tänkte jag först med tanke på titeln. När jag sedan såg författarnamnet Luis-Kristian Soto så började några klockor ringa i huvudet men jag kunde ändå inte placera boken rakt av. Först när jag bläddrat i boken och såg ett par foton med mitt namn under gick det upp en talgdank och javisst, nu kom jag ihåg.

I vintras fick jag en förfrågan från författaren om han fick använda en bild i boken som jag hade på nätet. Det var inget stort projekt men en bok i utbyte kunde han ändå lova och den kom idag.

Så glad jag blev när jag bläddrade i boken för det är just sådana böcker jag gillar att läsa. Boken handlar om Märta Ersdotter från norra Ångermanland och då främst socknarna Skorped och Sidensjö. Tiden ligger kring senare delen av 1700-talet och en bit in på 1800-talet. Det är inte bara en personskildring utan även mycket bra berättat om hur livet tedde sig för folk av olika kast på den tiden. Livet var inte lätt alla gånger och Märta fick bli piga vid 15-års ålder.

Jag kan inte berätta mer om innehållet för jag har ännu inte hunnit läsa boken men vid ett flertal nedslag i boken så finns intressanta saker. Från rubrikförteckningen i början av boken hittar jag följande intresseväckande kapitel: En stor skogsklädd bergstrakt, Om vitra och annat skrymt, Krig mot Ryssland, Piga i Sjöland, Bröllopsfesten i Lövsjö, Olovligt umgänge, Fäbodliv, Löst kvinnfolk, Finska kriget, Anställd i Sidensjö prästgård m.m.

Boken lovar gott och jag kommer att genast sätta igång med läsning så fort jag läst ut den bok jag nu håller på med: ”Forbönder, förr och nu”. En bok som handlar om gamla tiders transportmedel och ett försök att hålla traditionerna vid liv även i nutid

PS. Boken ”Rå om sig själv” ges ut på Jengel Förlag AB i Östersund.

2016-07-20 Rå om sig själv
En gedigen och välgjord bok verkar det vara.

Det bidde en titt bland mina bokfynd

Vad månne väntade igår kväll efter att jag kommit iland från färjan? Ingenting, det bidde en ingenting av det hela.

Fotokursen som jag deltar i åkte på en fotosafari på söndagskvällen till en fiskehamn långt ute i yttre skärgården (Replot) för att öva mörkerfotografering. Stativ, varma kläder och lämpliga skodon var nödvändiga. Jag skulle åka efter gruppen som startade redan 18.00.

Extra ombyte med kläder fanns i bilen men si, ordentliga vinterskor hade jag glömt. Mina finskor dög knappast till att trava runt i snön och kölden hade rätt snart nypt mina tår allt svårare. Det var bara att inse att utan rejäla skor var det bara att meddela Johan, vår lärare, om min fadäs och åka hem. Lite snopet var det allt.

Istället fick jag packa upp mina bokfynd som jag fick för det facila priset av 23 kronor. Tre böcker för 23 kronor är mycket billigt. En bokhandel i Umeå skulle upphöra och jag kom in en av de sista timmarna i en rätt barskarad affär men något hittade jag och priset, ja, det var inte mycket att tala om.

Den ena behandlade ”folklig kategorisering av några barnsjukdomar ur ett kognitivt semantiskt perspektiv”. Jag hoppas på ett roligare innehåll än vad beskrivningen förtäljer. Bl.a. beskrivs orsaken till vissa barnsjukdomar förr i världen och de kan ha varit de mest märkvärdiga. T.ex. kunde sjukdom hos barnet bero på att modern under graviditeten gått in i kyrkan medan klockringning pågick, suttit på ett bord, gått över en nedfallen gärdesgård, tittat ned i en öppen grav, gått genom en grind när det regnat och inte skakat av sig alla regndroppar eller, en av de mest märkliga orsakerna, uträttat sina behov mellan två gravar på en kyrkogård. Ej heller fick hon sitta på en kista och äta för då kunde barnet bli en storätare utan förmåga att kunna dra nytta av maten. – Det var mycket en gravid kvinna inte fick göra.

Den andra boken heter kort och gott: ”Kort berättelse om lapparnas björna-fänge samt deras der wid brukade widskeppelser” av Pehr Fjellström. Den lilla skriften är en facsimileutgåva efter originalupplagan utgiven 1755.

Jag fick också med mig boken ”Vårleden – Minnesbilder från Holmön”. Albin Edlund berättar bl.a. om hur det var på Holmön under 1920-talet när ”vårleden” inträffade mars-april och isarna varken bar eller brast. Då kunde det bli påfrestande ute på Holmön med matbrist och dålig kontakt med fastlandet. Den boken verkar riktigt intressant.

Åter har jag en liten bokhög som väntar.

2016-02-28 Kvarken 001-1
Mera spännande än så här blev inte gårdagens bildskörd. Ändå rätt vackert med is ute i Kvarken.

Tjärdalen

Jag vaknade ovanligt tidigt i morse, redan före fyra och kunde inte somna om. Istället greppade jag en av böckerna vid huvudgärden och läste ut ”Tjärdalen” av Sara Lidman. Så bra den boken är, även om jag i början av boken jämförde den med Jernbanan och inte riktigt tyckte den höll måttet. Men det tog sig och slutet sträckläste jag. Handlingen får sin början i ett illdåd där uslingen själv råkar illa ut, räddas av några av byns män men blir sängliggandes med brutna ben utan annan tillsyn än den välmenande men efterblivna grannen Vela vilket efter några dagar får en tragisk utgång där flera olika nivåer av skuld och rättrådighet kommer i daga.

Det jag gillar mest är Saras språkbruk. En veritabel guldgruva för oss som gillar användande av dialektala inslag och hur folk tänkte och talade för hundra år sedan. Hur ofta nickade jag inte igenkännande när gamla ord och uttryck på dialekt från Missenträsk (Ecksträsk i boken) i gränslandet mellan Västerbottens och Norrbottens län påminde om hur vi talar vår dialekt i Österbotten av gammalt. På samma sätte eller snarlikt. Eller hur hon beskriver människorna och naturen. Att hon också har det religiösa livet i en fattig bondby och Bibeln som ständig följeslagare i texten gör inte boken sämre för hon kunde sin Bibel utan och innan och vet var den klämmer och lättar. Hon är en mästare av klass!

Jag bläddrar åter genom boken och får syn på blänkande ord och meningar på sidorna som jag vill lyfta upp till allmän beskådan, förstå vad som menas eller undra fastmer.

Såvitt man bor i en by måste man bry sig
Han började möxa sig på soffan
Hon tystnade och Petrus såg hur halsen hennes strävade mot gråten
Hälsa byn, om ni inte själv är ansvarig, att den begått ett mord. Kollektivt mord. — Han värjde sig en stund, höll sig dold i en vrå av oskyldig undran: vad betyder kollektivt?
En sidotanke fjädrade till: men Gud finns du då? Hans räta tankar fäste sprattet med gamla trosnålar: vilken fråga, hus skulle något annat vara möjligt.
Ska jag säga min mening så rack vettet hans inte ens till en ordentlig synd.
…säger Agda, bra att ha en gudsman i närheten då oknytt gästar huset
En domare över oss alla vart han, tjärdalen hans n´Nisj

Axplock ur texten som visar lite vad jag menar med hennes ordkonst och den stil som boken har. Någon recension är inte mitt inlägg utan mina tankar efter genomläsning. Jag kan rekommendera boken, lättläst och inte alltför tunga kapitel. Att jag är en stor beundrare av Sara Lidman går väl inte att ta miste på och nästa gång jag besöker Umeå, snart, så kommer jag åter att ta en promenad till gångtunneln Lev vid Centralstationen.

2016-02-12 Vinter och snö 040
Den tolfte tror jag det var i denna månad