Den leende talmannen har gjort sitt

Med en suck av lättnad kan jag konstatera att Sverige idag har fått ny regering, efter många om och men. Regeringen är inte den mest stabila med tanke på de olika viljor och politiska mål som finns hos de olika parterna men med en skicklig förhandlare, som Stefan Löfven är, kanske det går. Det viktiga är att Sverigedemokraterna hålls utanför verkligt politiskt inflytande kommande år och att Alliansens tid är förbi.

SD är ett nationalistiskt och konservativt ensaksparti där invandringen är den stora frågan men det är också ett parti med klart auktoritära tendenser för att inte tala om svansen där rent rasistiska och intoleranta strömningar frodas. De är också en del av den europeiska högerpopulistiska rörelse där länder som Polen, Tjeckien och Ungern, med Viktor Orbán i spetsen, är ett högst påtagligt hot mot demokratin och EU som fredsprojekt. Nyligen har Viktor Orbán klart proklamerat att denna rörelse skall ta över EU och det vore en fullständig katastrof. Därför är det mycket viktigt att SD inte fick inflytande över regeringen, vilket hade blivit följden med Ulf Kristersson som statsminister, och därmed ytterligare en fjäder i hatten för ultrakonservativa och rasistiska krafter i Europa. Dessa krafter företräder också en osund nationalism som i slutändan kan sluta i krig hur otroligt det i dagsläget verkar vara. Det är bara att ta en titt på historien. – Därför är det också viktigt för Europa att högerpopulismen inte får större framgång i Sverige än vad de redan fått.

Alliansen har spelat ut sin roll som samlande borgerlig kraft mot ett i många decennier dominerande socialdemokratiskt parti. Höger-vänster-skalan har idag alltmer förlorat betydelse och har ersatts av ett landskap med konservativa kontra liberala värderingar, ett slutet mot ett öppet samhälle. Detta har skapat en hel del vånda hos mittenpartierna Liberalerna och Centern och kan också förklara den hårda profilering som dessa partier fört i förhandlingarna om regeringsunderlaget med den diskutabla klausulen om totalt uteslutande av Vänsterpartiet från inflytande som juvelen i kronan. Utan en stursk Annie Lööf hade svekdebatten fått en helt annan omfattning.

Sakpolitiskt finns det bra och mindre bra saker i uppgörelsen, alla parter har fått beska piller att svälja, men alternativet hade varit bra mycket sämre. Uppgörelsen innebär ett stort antal punkter som skall genomföras eller förhalas på ett eller annat sätt. Det viktigaste, som jag ser det, är dock att gemensamt ta sig an de frågor som fört fram Sverigedemokraterna till den ställning de har idag som ett av Sveriges största partier, nämligen invandringen, flyktingfrågan, integreringen, gängkriminaliteten samt de problem och möjligheter som detta innebär. Att idag sopa SD och dessa frågor under matten tills nästa val, som kan vara obehagligt nära, är ett stort misstag. Lyckas de inte kraftfullt gå i polemik med SD och lösa integrationens problem är det mycket stor risk att SD i nästa val går förbi Moderaterna och kan till och med ingå i en kommande regering. Då får vi verkligen myror i brallorna.

Det har varit en spännande vecka men också en seg vecka med frågor och argument som ständigt upprepats. Ett evigt tröskande. Annie Lööf har naturligtvis fått sina fiskar varma när det gäller att käka skor. Man skall aldrig säga aldrig men hellre käka skor än att bli nedtrampad av marscherande stövlar.

Om det blir en dans på rosor återstår att se. Må många blommor blomma undervägs.

En spännande vecka!

En spännande vecka på gång även om det inte gäller mig personligen. Själv har jag jobbat lite med motorsågen i hand denna dag och det är kanske inte  spännande men desto mera tillfredsställande när jag ser resultatet direkt i skog och mark när jag röjde. Bort med sly och buskar, fram med utvalda träd som får växa till sig, precis som i politiken. Idag var det motorsåg, imorgon blir det röjsåg.

Det som är spännande är den politiska utvecklingen i Sverige och i Storbritannien. Våndan att ta fram en regering i kungariket och det till synes avtalslösa utträdet för UK ur EU. Vad kommer att hända i öriket, besannas de värsta farhågorna, blir det med en rejäl duns som kommer att kännas i ryggen? Eller skippar de tills vidare hela brexit? Vi får se.

I Sverige gjorde alla partiledarna idag sin runda hos talmannen och det hela slutade med ett läge nästan lika svårlöst och intrigant som tidigare. Jag blev tvungen att avsätta en stor del av dagen till att följa med detta drama via Dagens Nyheters direktsändningar på Facebook. Där kunde man också se de kommentarer som kom in. Man blir förskräckt över vad folk häver ur sig till allmän kännedom. Så mycket hat, ilska, skadeglädje, smörja och ren skit som finns hos vissa människor. Förvisso säkert en hel del troll bland kommentarerna men vissa har inga hämningar och frågan är vilka dessa är, som inte är pensionärer och sjukskrivna, som har tid att sitta och skriva detta mitt på en arbetsdag?

Jag tyckte mig se att Annie Lööf ( C) fick ta mest skit i kommentarerna. Var det för att hon är kvinnan som visar framfötterna och driver sin sak hårt som får trollen att grina illa? Samtidigt spelar hon tillsammans med Jan Björklund (L) ett högt spel när de helt vill utestänga Jonas Sjöstedt (V) från inflytande trots att de är beroende av honom och Vänsterpartiet. Precis som Moderaternas regeringsbas är beroende av Sverigedemokraterna. Detta har herr Åkesson mycket tydligt klargjort.

I mitten sitter där Stefan Löfven (S) som masken på metkroken och vrider sig. En skicklig förhandlare är han, få se hur han lyckas denna gång och vem som får skulden ifall han inte lyckas med att svetsa ihop en överenskommelse som är godtagbar för alla parter vänster om L. Risken är nämligen då mycket stor att vi kommer att få en mörkblå konservativ regering i Sverige, direkt eller genom extra val och vems är felet?

Jag är i alla fall glad att Alliansen troligtvis försvinner. Den var kanske nödvändig en gång i tiden för att stävja Socialdemokraternas långa maktinnehav men idag ser den politiska kartan annorlunda ut. Som Maria Leisner, folkpartiets tidigare ordförande, sade i  SvT:s Morgonprogram i fredags: vänster-högerskalan i politiken är i dag av mindre betydelse medan vi fått ett förhållande till liberalt eller konservativt synsätt i politiken som är verkligheten. Detta håller också Jimmie Åkesson (SD) med om. Detta har de tidigare Allianspartierna svårt att förstå och acceptera. Men inte heller Socialdemokraterna har det lätt med det nya politiska landskapet vilket gjort att socialdemokratin, inte bara i Sverige utan i hela Europa, tappat stora väljargrupper.

Dagens stjärnor i den politiska bataljen i Sverige är Annie Lööf och Jonas Sjöstedt! Annie för att hon är kvinnan som resolut ställt sig i spetsen för att hejda den högerpopulistiska framryckningen i kungariket, vilket har sitt pris. Jonas som gjorde ett gott intryck under dagens presskonferens när han måste rädda ansiktet på Vänsterpartiet som i regeringsförhandlingarna oskickligt gjorts till ett mähä. Det är några som i detta nu utför dans på slak lina i kungariket och spännande är det. Nästan mera spännande än en Alistair MacLean-bok från 70-talet. Som jag minns det.

Blir det Stefan Löfven som styr tåget genom Sverige kommande år eller blir det Ulf Kristersson? Eller kan det till och med bli herr Åkesson? Ve och fasa! Detta tåg är dock inte rikssvenskt utan från Konstens natt i Vasa senaste sommar. Politik är det möjligas konst sa visst Järnkanslern Otto von Bismarck  en gång i tiden och visst kommer det en lösning förr eller senare, bättre eller sämre. Ibland blir man rent förvånad!

Strödda notiser i aktuella ämnen

Arg som ett bi blir jag ibland. Senast inträffade detta i morse när åter internetanslutningen kopplades bort. Inte en utan flera gånger. Detta har varit ett problem hela hösten och för två veckor sedan fick jag nytt SIM-kort som installerades. Allt fungerade fint utan störningar fram till idag. Så arg jag blev! Att ingenting kan fungera längre än två veckor!

Det märkliga är att när jag steamar TV över Internet inträffar ingen nedkoppling av Internet. En lösning kan vara att investera i en ny router men jag kan inte förstå att en sådan manick måste förnyas eftersom den inte ens är fyra år gammal och det inte finns någon mekanisk nötning eller skada på routern. Slit och släng som alltid. Nytt, nytt, köp, köp!

Språkligt intresserad är jag och igår stötte jag åter på ett ord som jag inte hört tidigare: ”Erfarenhetskunnig”. Ordet finns inte i Svenska Akademins Ordlista och används tydligen bara i Finland. En typisk finlandism? En dålig översättning från finska? Jag tycker ordet är luddigt och tårta på tårta. Betydelsen torde vara att man har praktisk erfarenhet av något som kan tillämpas i en yrkesroll. Ordet diskuterades på min Facebooksida och ingen kände till ordet. Jag lät ordet gå vidare till radioprogrammet Språket i P1 och vi får se om ordet kommer på tal i kommande program. Intressant är i alla fall att språket är levande och förändras samt att egenkonstruktioner av ord ibland kan bli standard. Själv använder jag gärna gamla ord och uttryck men är också mycket intresserad av varifrån språkliga nymodigheter kommer och varför vissa ord blir populära.

Nu på kvällskvisten framkommer ytterligare ett ord i samma genre, nämligen erfarenhetsexpert. Detta är en unik finländsk profession till namnet. Vad den kallas i Sverige vet jag inte.

Regeringsbildningen i kungariket drar ut på tiden och igår fick moderatledaren Ulf Kristersson nobben av riksdagen. Problemet är att den gamla blockpolitiken inte fungerar i ett läge där Sverigedemokraterna kan få betydande inflytande över den politik som Kristersson skulle ha fört. Detta kom igår tydligt fram när Åkesson såg det som en självklarhet för att stöda Kristersson. Här hjälpte han Lööf och Björklund i knapptryckandet. Måhända ett medvetet uttalande?

Det är modigt gjort av Centerpartiet och Liberalerna att stoppa denna utveckling. En viss risk finns nämligen. Detta är en manöver för att stärka den politiska mitten i Sveriges riksdag och inte tillåta ytterligare en glidning mot extremhögern som SD representerar. Hur det kommer att gå återstår att se.

Som jag ser det har Socialdemokraterna nu ett stort ansvar för att behålla initiativet i mitten och på sin sida av riksdagen. Löfven har pratat om att skrota blockpolitiken och nu finns en gyllene chans att sträcka ut handen över blockgränsen. Är det t.ex. viktigt att det största partiet i en regering har statsministerposten?  Det viktiga är väl att få genom så mycket som möjligt av sin politik? Alternativet i förlängningen är ett nyval som ingen vet vad det innebär; ett språng ut i det (mörk)blå måhända? Bokstavligt talat och vem bär ansvaret?

Att bli kulturhuvudstad lockar Vasa stad. Frågan är om det finns kapacitet, vilja och inte minst pengar. Det är ingen billig historia. Umeå som var europeisk kulturhuvudstad 2014 bekostade knappt 10 milj. kronor av den totala budgeten på 45,3 milj. kronor. Umeå är också den stad i Sverige som satsar mest pengar per innevånare på kultur och dit torde Vasa ha en god bit. Jag menar att det gäller att ha ångan uppe redan innan kulturåret. Umeå hade också stor draghjälp av den samiska kulturen. Frågan är om Umeå alls hade fått bli kulturhuvudstad utan den samiska satsningen? Vasa har ingen sådan extrahjälp och konkurrenten Uleåborg i Finland torde ha helt andra muskler.

Visst vore det fint med Vasa som kulturhuvudstad år 2026 men då gäller det att lägga i en högre växel redan nu. Låt mig tippa att fusionen med Korsholm har långt högre prioritet i dagsläget och att den riktiga gnistan saknas i staden för en satsning på kulturhuvudstadsåret. Synd, för en uppryckning på det kulturella området i Vasa och Österbotten hade inte alls varit dumt. Det hade gett regionen en helt annan dragningskraft och status i omvärlden. Intressant vore att höra vad stadens starke man Joakim Strand har att säga om saken.

Arg som ett bi kan jag bli men för det mesta är jag snäll som tjuren Ferdinand och sällan tar sig ilskan uttryck i handgripligheter.  Fast routern ligger illa till om den inte folkar sig.


Erfarenhetsexpert – en utbilning

Malmö. Bro och två fiskare

Bridge over troubled water – en går, två ser på

 

Unket hål på integreringens väg

Partiledardebatten igår fredag på SvT ”avnjöts” liggandes i soffan. Jag tänkte att jag ger den en chans på en kvart så får vi ser vartåt det barkar. Det blev ju riktigt intressant och stundtals högljutt varför jag tittade ända in i kaklet, ett uttryck som också användes i debatten.

Jag tänker inte kommentera mera än en sak och det är integreringen. I övrigt var det kända åsikter som stöttes och blöttes.

Detta är en sak som jag länge tänkt skriva om och som jag tidigare inte setts föras till torgs. Jag anser att integreringen består av två delar som båda är lika viktiga. Fungerar inte båda delarna så kvittar det hur bra den ena delen fungerar.

Den del som det talas mest om är att flyktingen/invandraren/migranten skall anpassa sig till svenska normer, lära sig språket, följa lagen, skaffa sig en relevant utbildning och göra rätt för sig genom att arbeta. Helt riktigt, allt annat skapar problem av olika slag. Både för samhället och invandraren. Det är bara att själv tänka sig in i en situation där jag är invandrare i ett land med annat språk och kultur. Med detta menar jag inte att man skall assimileras.

Den andra delen är minst lika viktig men som det sällan talas om, nämligen att flyktingen och invandraren måste få respekt och acceptans av befolkningen i mottagarlandet. Det hjälper inte hur bra invandraren kan språket, lär sig seder och bruk, har en bra utbildning, är laglydig och anpassar sig om hen ständigt möts av nej, nej, nej, du passar inte in, du är annorlunda, ser konstig ut, har en märklig brytning, fel namn, farlig religion, ständigt får detta nekande. Ständigt får nej på jobbansökan, nej till att byta bostad, glåpord på gatan, utsätts för diskriminering och rasism. Det är just detta som är vardag för många flyktingar som skall in det svenska samhället, det finska för den delen också.

Detta tog Jonas Sjöstedt upp men ingen av de andra partiledarna reagerade vilket är synd. Det är som om de inte är varse detta problem, rasismen och främlingsfientligheten som hinder i integreringen. För det finns rasism och främlingsfientlighet, kom inte och säg annat! Rasismen kan se olika ut, allt från den person som är öppet rasistisk och till och med är stolt över det, till smygrasister av olika grad och omedveten rasism. Även invandraren och flyktingen, liksom du och jag kan, vara drabbad av rasism även om vi inte alltid är medvetna om det.

Detta framkom helt öppet i debatten igår när Jimmie Åkesson från SD påstod att invandrare inte passar in och att de inte är svenskar. Detta är ett skolexempel på varför integreringen i många fall inte fungerar: grova generaliseringar och fördomar. Vägran att se individen. Uttalandet var helt klart planerat och ingen felsägning. Utdelningen blev sedan 200 % när SvT tog avstånd från uttalandet och SD fick chans att dra på sig den berömda offerkoftan.

Definition på rasism har ändrats med åren från att ha varit en rasbiologisk lära där den vita rasen var överlägsen till att idag omfatta kultur, språk, ursprung och religion. För mig är rasism grova generaliseringar och främlingsfientlighet kryddat med misstänksamhet och en nedvärderande syn på andra människor som inte tillhör just min grupp. Inte sällan ingår osund nationalism i detta. Vi och dom. Detta ständiga vi och dom som exkluderar när vi istället borde inkludera. Varför inte se människan?

Vem som gjorde bäst ifrån sig i debatten finns det säkert lika många förslag som tittare. Själv tyckte jag att Ebba Busch Thor gjorde en stark slutspurt men även Annie Lööf och Jonas Sjöstedt var tydliga i sina argument. – Såg du debatten på fredagskväll och vad tyckte du?

Världen är inte svart och vit utan brokig. Tyvärr också ganska bråkig men vi kan välja en egen personlig väg med humanism och anständighet.

I valet och kvalet, om valhemlighet och SD

Svenska riksdagsvalet närmar sig och jag har varit en flitig iakttagare via TV, radio och tidningar på nätet. Så till den milda grad att jag nästan håller på att tröttna. T.ex. igår struntade jag i att titta på ”Jag vill bli statsminister”.

Alla partier har sina argument och alla har väl något som är bra i sina valprogram men den samlade effekten är svårare att bedöma. I Sverige har vi tyvärr blockpolitik vilket jag tycker är synd och ett förlegat fenomen. Blockpolitiken försvårar kreativa lösningar i regeringsbildningen efter kommande val där det är väldigt jämt mellan blocken. Just detta att någon enstaka procent eller några platser i riksdagen kan avgöra flera års kommande politik utan att förlorarna har något nämnvärt inflytande. Låt säga att 51 % blir vinnare, skall resterande 49 % som nådde nästan ända fram stå vid sidan av och titta på? Det är ju ändå i praktiken hälften.

Egentligen finns det tre block: De rödgröna, Alliansen och Sverigedemokraterna. SD är ett kapitel för sig som ser alla andra som motståndare utom möjligen Moderaterna. Och vice versa.

Att jag inte är någon vän av SD torde vara uppenbart, det skulle jag kunna skriva ett helt inlägg om, därför är jag inte förvånad när en stor skara kulturpersonligheter, artister och underhållare i dagarna skrivit på ett upprop mot SD inför valet. Tanken har slagit mig tidigare, varför har SD så svårt att engagera kända kulturpersonligheter och artister? Är dessa också en del av ”eliten” mot SD eller kan de ha andra välgrundade anledningar att ta avstånd från SD?

När SD har sina partidagar har de mer eller mindre fått spela själva, Åkesson inte minst. Nästan ingen vill stå på SD:s scen. Jag bortser från band som Ultima Thule och liknande. – Jag ser gärna någon kommentar som berättar om artister och kändisar som stöder SD eller åtminstone spelat på deras events.

Sedan har vi detta med valhemligheten. Den är helig och må så vara men samtidigt har jag svårt att förstå varför detta skulle behöva vara en hemlighet. Vi lever ju inte under en diktatur där folk bara försvinner därför att de har annan åsikt än makthavarna. Jennifer Sandström tog upp detta i ett par inlägg i sin blogg ”Forever abroad, always at home”. Hon resonerar på ett balanserat och klokt sätt varför hon röstar som hon gör.

Vad tycker du? Vill du hålla dit val för dig själv, vilket naturligtvis respekteras, eller är du bekväm med att berätta dina partisympatier och eventuella val? Är man politiskt intresserad och engagerad kommer förmodligen ens politiska hemvist fram men de flesta av oss är ändå inte så talföra offentligt när det kommer till kritan.

Nu kanske någon frågar sig vad jag som finländare har att göra med ett riksdagsval i Sverige? Tja, jag har ju bott många år i Sverige och är också väl förtrogen med svensk politik via TV och massmedia från Sverige, inte minst via nätet. Lägg därtill att mina bristfälliga kunskaper i finska gör att jag inte har samma möjligheter att följa med finsk politik. Visst, via finlandsvensk media följer jag naturligtvis med vad som händer i Finland men jag missar ändå en stor del av det som sägs på finska, alla nyanser och finesser.

Hur som haver, den som röstar påverkar åtminstone något, den som inte röstar ger dubbel tyngd till någon annans röst. Och visst, jag kommer att sitta som klistrad vid TV-rutan på söndag kväll. Gör du?


Vår frihet hotas av Sverigedemokraterna – Uppropet

OKEJ – SÅHÄR RÖSTAR JAG – Blogg ”Forever abroad, always at home”


Blir det Bridge over troubled water på söndagskväll…

… eller blir det stilla susningar i vassen?

Gnida eller ro båten iland?

Jag lyssnade härom dagen på ”Slaget efter tolv” på Radio Vega, den finlandssvenska kanalen. Just det programmet brukar jag lyssna på om ämnet är intressant för mig och det var det i onsdags.

Helt nyligen har kommunfullmäktige i Vasa beslutat att bidra med 25 milj. euro till en ny färja över Kvarken samt att gå i borgen för ytterligare 35 milj. Även regeringen Sipilä har lovat att bidra samt liknande summor väntas komma från Umeå och svenska staten på ett eller annat sätt. Arbetet är på gång och i höst hoppas rederiet, som ägs av Vasa och Umeå, kunna beställa en ny, modern färja med en teknik som är i framkanten även globalt. Frid och fröjd, ett projekt värt 115 milj. euro till nytta för många.

Det som debatterades var om även andra kommuner i Österbotten skulle bidra till denna färjelinje. Joakim Strand, fullmäktigeordförande i Vasa var naturligtvis positiv, även Rainer Bystedt, kommunstyrelsens ordförande från Vörå andades en försiktig optimism även om han inte kunde lova något på rak arm. Däremot var riksdagsledamot Bjarne Kallis från Karleby tveksam även om också han lovordade en fungerande färjeförbindelse över Kvarken.

Jag fick faktiskt den uppfattningen att bidrag från Karleby nog sitter långt inne, något som jag kan förstå eftersom staden ligger över 100 km borta från hamnen i Vasa, men samtidigt har Karlebys näringsliv stor nytta av rutten över Kvarken.

Få se om Österbottens kommuner tänker stort och framåt eller om man hemfaller till bytänkande och krasst ekonomiskt gnideri. Visst skall man vara aktsam om den kommunala ekonomin men samtidigt måste man också se sin kommun i ett större sammanhang och som en del av landskapet. Vill man vara med och bidra efter förmåga eller blir det att åka snålskjuts på andras bekostnad?

Som Joakim Strand sade, vilka blir kostnaderna om man inte gör satsningen? Vilka blir konsekvenserna för Österbotten och närliggande landskap om inte färjelinjen upprätthålls med ett modernt fartyg som har bättre ekonomi och är snällare mot miljön?

Nuvarande färja tuffar på över Kvarken men den är gammal och ständiga reparationer och underhåll är knappast maximalt i långa loppet även om rederiet nu visar fina siffor vad gäller ekonomi, godstransport och passagerare. Vi minns gamla RG1, den plåtskorv som tidigare fanns på linjen, är det den eller något liknande vi vill ha tillbaka? Jag tror inte det, därför gäller det att dra sitt strå till stacken, för alla i Österbotten har nytta av en modern färja över Kvarken. Det gäller att satsa nu när vi har vind i seglen och processen är på rull.

Ju fler som hjälper till, desto bättre fart får projektet.  Därför önskar jag innerligt att landskapets kommunpolitiker tar sig en funderare och inte genast spärrar ut taggarna med dålig ekonomi som argument. Inte blir den kommunala ekonomin bättre genom att inte delta efter förmåga; tvärtom kan den långsiktigt bli sämre. Och vill vi inte alla någon gång emellanåt kunna ta en tur över Kvarken och känna sjöluften i lungorna, äta gott ombord och tillbringa en dag eller två i Umeå? Alla resor behöver inte ske med flyg och långt bort.

Jag är en varm vän av samarbete och kommunikation över Kvarken och färjelinjen Wasaline är en navet i detta. Därför följer jag med spänning hur det går framåt och förhoppningsvis har vi en ny, fin färja här om något år. Om jag bara lever och mår kommer jag garanterat att finnas ombord på jungfruturen! På samma sätt som när jag var med på premiärturen när Wasa Express, den nuvarande färjan, togs i trafik januari 2013.

Vad tycker ni, skall våra kommuner satsa i denna färjelinje eller är det bortkastade pengar? Är Wasaline viktig för Österbotten, Finland och Sverige? Vilka är alternativen?


Wasaline 

Slaget efter tolv

Jungfruturen – 2013

Blir det till att sitta i  hopptornet och glo…

… eller få vi mot horisonten i väster styra?