Gnida eller ro båten iland?

Jag lyssnade härom dagen på ”Slaget efter tolv” på Radio Vega, den finlandssvenska kanalen. Just det programmet brukar jag lyssna på om ämnet är intressant för mig och det var det i onsdags.

Helt nyligen har kommunfullmäktige i Vasa beslutat att bidra med 25 milj. euro till en ny färja över Kvarken samt att gå i borgen för ytterligare 35 milj. Även regeringen Sipilä har lovat att bidra samt liknande summor väntas komma från Umeå och svenska staten på ett eller annat sätt. Arbetet är på gång och i höst hoppas rederiet, som ägs av Vasa och Umeå, kunna beställa en ny, modern färja med en teknik som är i framkanten även globalt. Frid och fröjd, ett projekt värt 115 milj. euro till nytta för många.

Det som debatterades var om även andra kommuner i Österbotten skulle bidra till denna färjelinje. Joakim Strand, fullmäktigeordförande i Vasa var naturligtvis positiv, även Rainer Bystedt, kommunstyrelsens ordförande från Vörå andades en försiktig optimism även om han inte kunde lova något på rak arm. Däremot var riksdagsledamot Bjarne Kallis från Karleby tveksam även om också han lovordade en fungerande färjeförbindelse över Kvarken.

Jag fick faktiskt den uppfattningen att bidrag från Karleby nog sitter långt inne, något som jag kan förstå eftersom staden ligger över 100 km borta från hamnen i Vasa, men samtidigt har Karlebys näringsliv stor nytta av rutten över Kvarken.

Få se om Österbottens kommuner tänker stort och framåt eller om man hemfaller till bytänkande och krasst ekonomiskt gnideri. Visst skall man vara aktsam om den kommunala ekonomin men samtidigt måste man också se sin kommun i ett större sammanhang och som en del av landskapet. Vill man vara med och bidra efter förmåga eller blir det att åka snålskjuts på andras bekostnad?

Som Joakim Strand sade, vilka blir kostnaderna om man inte gör satsningen? Vilka blir konsekvenserna för Österbotten och närliggande landskap om inte färjelinjen upprätthålls med ett modernt fartyg som har bättre ekonomi och är snällare mot miljön?

Nuvarande färja tuffar på över Kvarken men den är gammal och ständiga reparationer och underhåll är knappast maximalt i långa loppet även om rederiet nu visar fina siffor vad gäller ekonomi, godstransport och passagerare. Vi minns gamla RG1, den plåtskorv som tidigare fanns på linjen, är det den eller något liknande vi vill ha tillbaka? Jag tror inte det, därför gäller det att dra sitt strå till stacken, för alla i Österbotten har nytta av en modern färja över Kvarken. Det gäller att satsa nu när vi har vind i seglen och processen är på rull.

Ju fler som hjälper till, desto bättre fart får projektet.  Därför önskar jag innerligt att landskapets kommunpolitiker tar sig en funderare och inte genast spärrar ut taggarna med dålig ekonomi som argument. Inte blir den kommunala ekonomin bättre genom att inte delta efter förmåga; tvärtom kan den långsiktigt bli sämre. Och vill vi inte alla någon gång emellanåt kunna ta en tur över Kvarken och känna sjöluften i lungorna, äta gott ombord och tillbringa en dag eller två i Umeå? Alla resor behöver inte ske med flyg och långt bort.

Jag är en varm vän av samarbete och kommunikation över Kvarken och färjelinjen Wasaline är en navet i detta. Därför följer jag med spänning hur det går framåt och förhoppningsvis har vi en ny, fin färja här om något år. Om jag bara lever och mår kommer jag garanterat att finnas ombord på jungfruturen! På samma sätt som när jag var med på premiärturen när Wasa Express, den nuvarande färjan, togs i trafik januari 2013.

Vad tycker ni, skall våra kommuner satsa i denna färjelinje eller är det bortkastade pengar? Är Wasaline viktig för Österbotten, Finland och Sverige? Vilka är alternativen?


Wasaline 

Slaget efter tolv

Jungfruturen – 2013

Blir det till att sitta i  hopptornet och glo…

… eller få vi mot horisonten i väster styra?

Annonser

Valda tankar om politiken

Några större överraskningar skedde inte i presidentvalet utan sittande president Niinistö tog hem valet ganska enkelt. 62,7 % av rösterna fick han och tvåan var lååångt bakom. Om det är bra eller dåligt för demokratin kan diskuteras men folket har sagt sitt och därmed får vi oss nöja.

Det enda intressanta var att se resultatet för de övriga kandidaterna. Vem som kom på andra, tredje osv. plats och hur de olika regionerna röstat.  En sak som var anmärkningsvärt var att Niinistö tog första platsen i alla republikens kommuner! Larsmo, en svenskösterbottnisk kommun, röstade som flitigast av alla kommuner i landet. 84,6 % vilket får anses som mycket högt.

Utgången på presidentvalet i Ryssland om en dryg månad är ännu mera givet, för att inte säga uppgivet, och värt knappt ens en gäspning. Istället är kommande riksdagsval i Sverige kommande höst spännande. Där är det jämt och mycket kan ännu hända. Det som är mest intressant är hur Sverigedemokraterna lyckas och vilken roll de spelar efter valet.

Kommer Sverige få en regering med deltagande av ett högerpopulistiskt parti och hur ser situationen ut i kungariket efter en sådan regeringsperiod? Både för nationen och för SD. Som vi vet så blev populistiska Sannfinländarnas sits i den finska regeringen inte så bekväm och idag är partiet splittrat och rejält tilltufsat i opinionsmätningarna.  Som medlem i den minst populära regeringen på år och dar har de det inte lätt. Blir det samma för SD i regeringsställning?

Nåja, än är det frid och fröjd i kungariket. Ekonomin går för fullt, även om fördelningen av rikedomarna på sina håll är minst sagt skeva, och i dagarna presenterades en EU-undersökning om livsglädje där Sverige placerade sig på första plats. Det skulle man inte tro när man läser ”Sverigevännernas” svada om hur dåligt Sverige är. Kollapsen har varit nära i tjugo år och aldrig tycks den komma. Men den som väntar på något gott, väntar inte förgäves. Kanske om ett år?

Tallrika röster fick president Sauli Niinistö. Bara att gratulera!

Samernas väg

För inte alltför länge sedan kom jag på att det finns två olika slags Play på Sveriges TV: Svt Play och Ur Play. Den senare visar program från Utbildningsradion (UR) på nätet. Inte konstigt då jag inte fann programmet ”Samernas väg” på Svt Play.

”Samernas väg” såg jag igår på Svt2 men ville åter kolla vissa saker vilket gjorde jag sökte programmet på Svt Play, dock fel ställe.

Programmet, eller rättare sagt programserien på tre delar, handlar om den samiska historien mycket långt tillbaka i tiden. En historia som, skam till sägandes, inte lärs ut i vare sig i svenska eller finländska skolor i tillräcklig omfattning trots att samerna är urbefolkningen. Jag minns då inte att vi skulle haft samernas historia på läsordningen.

Däremot minns jag att jag läste åtminstone en, kanske flera böcker i tidiga ungdomsåren som handlade om samer och äventyr på fjäll och i skog. Vad handlingen var minns jag inte, ej heller vilka böcker men jag har ett kvarstående minne av en fascinerande miljö och spännande handling. Kanske var det där mitt första intresse för samer och Sápmi väcktes? Då talades inte om samer och Sápmi utan om lappar och Lappland. Den tiden var Sápmi så långt borta det kunde men mycket har ändå hänt till det bättre sedan dess.

För ett antal år sedan väcktes på nytt mitt intresse för den samiska kulturen, det samiska språket och överhuvudtaget samernas situation idag. Egentligen märkligt för jag har då inte haft något att göra med samer och deras tillvaro förutom en om annan hastig glimt i tv när Ođđasat fladdrat förbi i rutan. Sedan dess har jag lärt mig en hel del och nu hoppas jag att denna programserie skall ge mig ytterligare klarhet i frågan.

Möjligen har mitt intresse väckts av att jag som finlandssvensk också tillhör en minoritet genom språket. Svenska språket är alltmera trängt i Finland och starka krafter finns som vill än mera marginalisera det finlandssvenska språket och kanske t.o.m. helt ha bort det. Språket, modersmålet, vilket det än är, är en viktig del av ens identitet och att det ifrågasätts är som att graderas till en andra klassens människa. – Mycket mera finns att skriva om detta så jag har kanske skäl att återkomma i något inlägg.

Samiskan fick utstå mycket stryk i Sverige långt in på 1900-talet – jag skriver mest om förhållandena i Sverige eftersom jag känner bäst till dem. Barn sändes till internatskolor där de fråntogs sitt modersmål eller kraftiga försök till detta gjordes. Vi har de rasbiologiska undersökningarna som gjordes på samer, vi har exploateringen och koloniseringen av samernas land. Ej heller den rena diskrimineringen och rasismen som fanns i det dagliga livet att förglömma.

Jag har en känsla av att samerna behandlats bäst i Norge medan det finns en hel del övrigt att önska i de tre övriga länderna, Sverige, Finland och Ryssland. T.ex. har inte Sverige och Finland undertecknat ILO 169, Konventionen om ursprungsfolk och stamfolk. Nationalstaterna gjorde och gör fortfarande övergrepp på samerna och deras land. Vi har bara ett så slående fall som Girjas samebys rättegång mot svenska staten som är i högsta grad aktuell genom svenska statens överklagande mot tingsdomen i Gällivare år 2016. Dom i målet meddelas tisdag 23 januari. Det kommer att bli ytterst intressant att få ta del av det domslutet!

Sápmi och nationalstaternas norra delar hyser samer men också icke-samer samt olika blandäktenskap/släktskap. Människor som bott på detta område i lång tid, även om samerna bott längst, har också rätt till sin hemtrakt och ett erkännande. Frågan är hur detta regleras och hur minoriteten (samerna) behandlas av majoriteten inom ett viss geografiskt område.

Det första programmet går att se på Svt2 den 3/1 och 7/1 förutom på UrPlay fram till 1 juli. Programserien går också att se utanför Sverige via UR Play.


Samernas tid – UR Play

Sápmi 

Girjas sameby 

Isen lägger sig allt mera runt om i Norden även om det i våra trakter ännu är skäl att vara försiktig med vistelse på isen. – Det finns flera olika grupper av samer, bl.a. sjösamer.

Oxkangar, var ligger det?

Igår fredags när jag skulle betala mitt byxköp på Dressman ville hon, expediten, veta om jag fanns med i deras kundklubb. Priset blev lite annat då. Nehej, det var jag inte så hon ville gärna slussa in mig där och visst, fick jag byxorna lite billigare så varför inte.

Ja, då var det min adress, den ville hon veta. När det kom till byanamnet Oxkangar fick jag bokstavera och sedan frågar hon med stor förvåning ”Var finns detta ställe? Har aldrig hört talas om detta”.

Visst, så är det ofta när jag kommer i kontakt med ungdomar och yngre generationer i provinshuvudstaden, de vet knappt något om små sidobyar i landskapet. Jag förklarade att det ligger 50 km norr om Vasa i Oravais skärgård och nära Maxmo skärgård. Maxmo, det kände hon däremot till.

Detta får mig att tänka på vad som händer med alla dessa kommunsammanslagningar. Små byar i periferin glöms bort, det är som om de försvinner. Kvar finns centralorten och f.d. kommuncentra om ens det.

En som ofta skriver om dessa glesbygds- och urbaniseringsfrågor är Katarina Östholm, kulturredaktör på tidningen Allehanda i Örnsköldsvik. Jag läser det mesta hon skriver och ofta tycker jag att hon har väldigt rätt. Visserligen skriver hon om Norrland och förhållandet till Stockholm (centralmakten) men mycket går även att omsätta här i republiken. Landsbygd kontra städer och då framför allt de större städerna. Flykten till städerna.

Allt det här och lite till gick jag och funderade på idag när jag tog en spatsetur genom byn. Tänk, vi har det ändå allt bra här i byn. Lugn och ro, stränder och skärgård, alla känner alla – nästan i alla fall. Bystuga, båthamnar och en äkta gammeldags väderkvarn, byns stolthet. Naturen, historien, dialekten och människorna. 6 minuters bilfärd till Riksåttan, E8:an. 40 minuter så är man inne i Vasa. Inte är vi så långt borta, ändå glöms vi bort.

Den tiden Oravais var en egen kommun var också vår by en viktig del av kommunen men i en allt större kommun blir vår by av allt mindre betydelse. Matematikens lagar och majoritetens beslut säger ofrånkomligt så. Allt skall vara stort och centraliserat.

Jag gick turen genom byn. En lagom motionsrunda. Först ned till by, sedan ut till storstenen i Fladan och stranden där. Vidare mot Norrbyn och ut till Gammel-Ahlnäs hamn. Tillbaka till byvägen och en bit längs Vantlaktvägen. Svänger av längs en fin skogsstig och närmar mig åter åker och äng. Går en bit längs en ägoväg som byarådet snart skall förbättra så att den blir mera framkomlig. En riktigt fin tur i decembersolens sken. Över 5 km blev det och inte en människa såg jag. Andra gånger kan man stöta på folk både här och där samt prata bort en god stund. Alla pratar med alla. Bara en motorsåg hördes mitt i byn. Lugn och ro, det kan vi erbjuda i en allt mer stressad värld.


Katarina Östholm 

Gammel-Ahlnäs hamn är idag tom på båtar. Vinter och is väntar.
Storstenen syns kanske inte så stor men där finns en plattforma att kliva upp på och spana in flora och fauna.
Ständernas by
Den enda jag såg var Maj-Britts frass, en rejäl katt på 11 kg.
Skogsstigen jag skrev om i slutet.

Örfilens dag, idag och i söndags

Denna kanelbullens dag har vi mera höstväder att se fram emot. Gårdagen bjöd på ett riktigt ruskväder med regn och blåst vilket gjorde att jag satt inne en stor del av dagen och redigerade bilder från min Lofotenresa. Perfekt väder, med andra ord.

Igår kväll var jag också på kvällskursen i spanska. Frågan om situationen i Katalonien kom på tapeten men Roberto, vår lärare, ville inte ta upp frågan till diskussion – på spanska naturligtvis – eftersom det är ett så omfattande ämne att det skulle ta flera timmar att diskutera denna fråga.

Själv är jag tudelad i frågan och jag har troligtvis för lite information för att bilda mig en klar uppfattning i frågan. En sak som jag dock reagerade på var hur den spanska polisen agerade mot fredliga röstande i söndagens folkomröstning om självständighet för Katalonien. Videos på sociala medier och tv-nyheterna visade ett polisiärt uppträdande som är under all kritik. Så gör man inte mot människor som fredligt vill rösta trots att omröstningen enligt spanska författningsdomstolen var olaglig. Sparka på människor som ligger på marken, slå urskillningslöst med batonger mot obeväpnade människor och behandla folk som om de vore värdelöst gods. Sådant gjordes under Francodiktaturen men är inte den tiden förbi? Får sådant hända i en demokrati i Europeiska Unionen år 2017? Polisbrutalitet förekommer helt visst också i andra länder i Europa men är lika fullt helt oacceptabelt. Sådana övertramp bör lagfaras var de än förekommer!  – Förstå mig rätt, polisen måste ha maktmedel att ta till i svåra situationer men frågan är om inte spanska polisen i vissa aktioner på söndagen gick över gränsen. Till vilken nytta och på vems order? Nu är det troligt att de spelade självständighetsivrarna i händerna som får fler anhängare.

Fråga om självständighetsyrkanden rent allmänt är intressant. Den finns på flera håll i Europa, t.ex. i Skottland och i Belgien och inte minst i Kurdistan i Mellersta Östern. Vad krävs för att ett område på fredlig väg skall få lösgöra sig från en annan stat eller statsbildning? Är det en alls omöjligt? Katalonien har under lång tid försökt få större självstyrelse men Madrids maktcentra har förhalat och motarbetat sådana strävanden. Är det då konstigt att Katalonien tappar tålamodet och verkställer en folkomröstning? Å andra sidan deltog bara 42,3 % av Kataloniens befolkning i folkomröstningen vilket är en stor svaghet. Är en majoritet av Kataloniens befolkning för självständighet och hur stor skall en sådan majoritet vara? Frågan är fortfarande obesvarad.

Tittar man historiskt på statbilningar så är de flesta våldsamma och krigiska. Ta bara Finlands historia. Sverige förlorade Finland till Ryssland år 1809 efter ett omfattande krig vilket jag anser är en del av Finlands väg till självständighet. Ryssland utövade därefter en föga omtyckt styrelse av landet i över hundra år vilket skapade motstånd och strävan till lösgörande från tsarriket Ryssland. När sedan Finland utropade sin självständighet 1917 skedde det relativt enkelt men det åtföljande inbördeskriget var blodigt och föga hedervärt för den unga nationen. Maktbalansen mellan röda och vita skulle upprättas vilket jag menar också tillhör födseln av staten Finland.  Segraren skriver historien sägs det och segraren, de vita, behandlade sina moståndare föga mänskligt med fruktansvärda förhållanden i fångläger med svält och summariska avrättningar. Krigsbrott förekom säkert från båda sidor och frågan är vad som hänt om de röda segrat? Hade de behandlat moståndarsidan bättre och vad hade hänt politiskt långsiktigt om de röda segrat? Det vet vi inte men med tanke på att Sovjetunionen uppstod i Ryssland fanns risk att Finland med rött styre förlorat sin nyvunna självständighet och gått en annan väg än till demokrati.

Men det räckte inte med det. I andra världskriget fick Finland med stor möda och stora uppoffringar försvara sin självständighet i två krig. Vad jag menar är att det som vi kallar fredliga nationer i de flesta fall har en blodig historia. Vad är det som säger att situationen i Katalonien blir annorlunda? Här gäller det att båda parter har is i magen och hellre sätter sig vid förhandlingsbordet än låter batonger och bomber tala. Vi har i färskt minne vad som hände i Baskien och på Nordirland med terror och mänskligt lidande som följd, något som idag verkar var förbi.

Själv anser jag vi behöver färre gränser, inte fler, och att stater lyssnar på sin befolkning och inte utövar styrelse där befolkningen eller delar av befolkningen känner sig illa behandlad eller förtryckt. Vidare tycker jag att EU:s  medlemsländers nationella styrelse borde minska till förmån för ett överstatligt EU och regionala/lokala styrelseformer. Vi har Öresundsregionen som ett utmärkt exempel och varför inte Kvarkenområdet. Eller att EU tar hand om den yttre gränsbevakningen och inför en gemensam flyktingpolitik.

Kanelbullen kallar vi också örfil här i Svenskfinland. Naturligtvis skall jag inhandla en örfil/kanelbulle eller två till mitt kvällste. Vi kan alltså också kalla dagen Örfilens dag och fira den i sämja. Inte som i söndags när Spanien firade den dagen med att Kataloniens regering gav styret i Madrid en trotsande örfil genom sin folkomröstning och spansk polis svarade med att örfila delar av Kataloniens folk.

Kanelbullens dag 

Katalonien 


Vad passar bättre än att visa en bild från gårdagens arbete med bilderna. Historien bakom jordgloben ute vid fyren i Andenes på norra Lofoten känner jag inte till men den får representera tanken ”En värld – många människor”

Varför denna evinnerliga brådska inom politiken?

Det är inte ofta jag skriver om politik men låt gå för denna gång. Jag satt nämligen igår och på TV följde presskonferensen som Sveriges statsminister Stefan Löfven höll. Alliansen hotade med misstroendeomröstning i riksdagen om inte tre ministrar sparkades med anledning av haveriet inom Transportstyrelsen i samband med outsourcingen av sin datadrift till ett utländskt företag, IBM.

Låt mig säga att jag inte har varit någon varm vän av regeringen Löfven. Jag tycker att Stefan Löfven har varit en diffus person och att politiken många gånger varit otydlig och tam. Ett exempel är flyktingpolitiken 2015-16 när gränskontroller upprättades vid Öresund, något som hårt drabbade pendlarna och hela regionen utan att regeringen i Stockholm brydde sig om det. Gränskontrollen var också ett steg tillbaka i behandlingen av flyktingar när Sverige anslöt sig, eller tvingades ansluta sig, till EU:s orättfärdiga flyktingpolitik.

Igår var det tvärtom. Löfven uppträdde med pondus och vågade också utmana Alliansen genom att behålla försvarsminister Peter Hultqvist. Just så borde en statsman uppträda. Kanske han äntligen fått lite drag under galoscherna?

Att sedan katastrofen inom Transportstyrelsen måste få konsekvenser är helt klart. Genom att överlåta viktiga samhällsfunktioner och känsliga uppgifter till utlänska intressen utan att göra nödvändiga personkontroller av de som berörs är helt horribelt. Man skyller på tidsbrist men det är inget annat än resultatet av slarvig planering när tidsplanen inte håller. Varför all denna brådska? Varför kan man inte göra någonting ordentligt och låta det ta den tid det tar?

Samma är det i republiken när regeringen Sipilä gång på gång stöter på grundlagsproblem, underlåter att göra nödvändiga konsekvensutredningar och struntar i expertutlåtande som inte stöder deras politik. Ofta skyller de på brådska och tidsbrist. Ett exempel är Vasa Centralsjukhus som inte får fulljourverksamhet därför att det bl.a. inte finns tid, enligt Social- och hälsovårdsminister Juha Rehula. ”För att genom reformen kunna uppnå de besparingar som behövs för att balansera statsfinanserna förutsätter reformen ett snabbt genomförande”, skriver Rehula enligt Vasabladet.  Varför alltid denna evinnerliga brådska? Visst behöver statens finanser ständig översyn men är landets ekonomi så dålig att man måste hasta fram dåliga lösningar som ändå inte håller i längden? Tror inte det!

Statsminister Juha Sipilä må vara affärsman men det betyder ingalunda att han per automatik är en bra ledare av landets regering. Ett annat talande exempel är president Trump i USA som också är affärsman. Dessa två herrar verkar vara van att få som de vill utan att ta hänsyn till andra inom sina företag. Det fungerar inte inom politiken där också annat än ekonomiska intressen är viktiga.

För att återgå till krisen i Sverige så fick Transportstyrelsens generaldirektör Maria Ågren sparken därför att hon bröt mot lagen genom att inte säkerhetskontrollera personal i de företag som IBM is sin tur outsourcat en del av uppdraget till. Helt riktigt men är det hela sanningen? Hela denna operation startades av regeringen Fredrik Reinfeldt genom att dåvarande Transportstyrelsens generaldirektör Staffan Widlert beslutade att påbörja en extern upphandling av myndighetens IT-tjänster som fram tills dess har hanterats av Trafikverket. Avtalet med Trafikverket sägs upp i början av 2014 utan att man, vad jag kan förstå, hade en ny lösning klar. Är det inte där roten till hela problemet ligger; att man inte hade gjort en realistisk tidsplan och förberett sig ordentligt. Åter, varför denna skyndsamhet? Kanske Maria Ågren inte hade något annat val än att bryta mot lagen?

Frågan är också, måste statlig och samhällelig verksamhet överhuvudtaget läggas ut på entreprenad? Ta bara sjukvårdsreformen i Finland där aktörer på den fria marknaden skall få allt större del av kakan. Är det inte samhällets uppgift att ta hand om en så viktig sak som sjukvården så att alla patienter får samma behandling till en rimlig kostnad utan att privata vårdföretag kan suga ut godbitarna och sedan lämna glesbygden åt sitt öde?

Säpo rekommenderade i november 2015 ett omedelbart stopp av affären som Transportstyrelsen ingått med IBM efter att redan i juni samma år varnat för att känsliga uppgifter kan hamna i fel händer. Säpo verkar ha skött sin del av arbetet. – Vänta nu, skulle man inte också kunna outsourca Säpo verksamhet till någon utländsk detektivbyrå och på så sätt slippa en kostnadskrävande myndighet? Att ingen tänkt på det tidigare! Men det gäller att handla snabbt så att ingen hinner fatta vad som är på gång.

Nya kvastar sopar bäst. Eller?

99 sätt att rädda världen

Det årliga sommarloppiset på Hellnäs UF går av stapeln dessa dagar. Jag hade ett ärende dit, nämligen att hämta mitt ex av Orvas 2016-17, skriften som Oravais Hembygdsförening ger ut. Jag har nämligen bidragit med ett mindre skriveri om kvarnen i vår by och då fick jag ett gratis ex. En hel del intressanta artiklar om gångna tider finns att läsa. Köp den om ni vill ha lite lättläst sommarlektyr!

Jag tittade också in i själva lokalen för att kolla om det fanns något fynd för mig. Långa bord med kläder intresserade mig knappast, inte heller på bord med prydnadssaker och diverse manicker fann jag något köpbart. Jag brukar hålla mig till bokavdelningen som finns upp på scen. Denna gång blev det lite magert för min del men två böcker för 50 cent styck fick följa med mig hem: ”100 sätt att rädda välden” av Johan Tell och ”Ett jordklot räcker” av Rune Westergård. Båda böckerna berör miljö- och klimathoten som tornar vid horisonten på sina ställen på vårt klot. Vissa anser att vi redan nu befinner oss i ett kritiskt läge och att det brinner i knutarna.

Rune Westergård menar att med modern och innovativ teknik kan vi få fortsatt global tillväxt och ökad välfärd utan att det blir en global miljökatastrof. Johan Tell vill att vi genom eget handlande kan förbättra miljön och han kommer med 100 olika tips om hur vi i vardagen kan dra vårt strå till stacken.

”Ett jordklot räcker” kommer jag att läsa senare i sommar, efter att jag avslutat pågående läsning av ”Historien om Spanien” av Herman Lindqvist. Det blir spännande att se hur Westergård ser på utvecklingen och vilka metoder han förespråkar. Han är ju en framgångsrik företagare som bl.a. grundat teknikkonsultföretaget Citec så något borde han ha att komma med.

Däremot har jag bläddrat något i ”100 sätt att rädda välden”. Där finns små och stora handfasta tips om hur vi räddar välden. De flesta helt naturliga och gångbara.

Jag tar några tips:

  • Ring din politiker och påverka/kräv förändringar i miljöarbetet
  • Köp kvalité och inte billigt krafs som är slit och släng
  • Bli en vinnare, en återvinnare. – Det rådet anammande jag redan innan jag fick syn på denna bok; jag köpte boken på loppis.
  • Låt din trädgård vara lagom
  • Åk tåg
  • Låt inte dina apparter hemma stå i standby-läge. Det sparar el och gläder din plånbok
  • Sänk innetemperaturen
  • Plantera träd. Varför inte på andra sidan jordklotet genom att ge ett bidrag
  • Tänk globalt, handla lokalt
  • Cykla!
  • Konsumera mindre och reparera mera
  • Förtäta din stad

Det sist, Förtäta din stad, håller jag inte med om. Visst förstår jag fördelen med korta transportsträcker mellan t.ex. arbete och bostad men att glesbygd skulle vara något negativ för miljön köper jag inte rakt av. Tvärtom anser jag att fler människor borde flytta ut på landsbygden eller varför inte till ren glesbygd. Hela landet skall leva! Vad som krävs är goda kommunikationer, både vägar och Internet, samt förbättrade fordon med målet noll utsläpp i naturen. Dit har vi en bit ännu att gå.

Tyvärr är det marknadskrafterna som till stor del styr landsbyggdens avfolkning tillsammans med politisk styrning som strävar till centralisering i samhället. Som jag skrivit tidigare har jag liten förståelse för den centraliseringsiver som idag präglar politiken både lokalt och nationellt. Istället ser jag att regioner bildas som har naturliga förutsättningar att fungera, även över landsgränser. Ett sådant exempel är Öresundsregionen men också ett ökat samarbete mellan Österbotten och Västerbotten/Norrland. Där har vi åter kommunikationen som en viktig faktor. Färjelinjen mellan Vasa och Umeå är livsviktig för denna utveckling och jag hoppas verkligen att det snart händer något som gör att vi får en ny, modern och miljövänlig färja som trafikerar Kvarken!

Tills vidare seglar vi lugnt och läser en bok. Det om något borde vara miljövänligt och bra. Eller? Kanske borde boken vara en e-bok som inte kräver nedhuggen skog utan kunde läsas från plattan? Å andra sidan förorsakar tillverkning av elektronik också miljöpåverkan och är inte de flesta av våra elektroniska prylar slit och släng? Hur man än vrider och vänder sig så har man baken därbak.

Eller som det står på omslaget till ”Ett jordklot räcker”: Endast en bostadslös vegan skulle kunna avsätta ett hållbart ekologiskt fotavtryck enligt dagens etablerade normer. 

Livet på landet: slåtter i byn. Friskt, nyslåttat gräs som blir till mat för fåren kommande vinter
Livet på landet: en lördagskväll efter klockan 10 kör ekipaget hem efter utfört arbete
Skärgårdsmarknaden på Österö i lördags. Det mesta som såldes var lokal- eller närproducerat. Själv köpte jag en rökt sik av min kusin som är fiskare i den byn.
Österö simstrand. Finns det något mera naturnära och lugnt? Inte ett enda artificiellt ljud kunde höras. Här är det minsann inte tätbebyggt!