Gud eller tomten, vem av dem finns?

Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta när jag i början av veckan hörde om tomteförnekelsen i Maxmo kyrka, inte långt från vår by. Det blev en storm i en sockerskål. T.o.m. Aftonbladet hade det på sin hemsida. Jag tror jag småler i mjugg.

Ett s.k. predikobiträde förklarade på en skolgudstjänst förra fredagen att barnen inte skulle skriva så långa önskelistor inför julen eftersom det inte alls är säkert att alla mammor och pappor har råd denna jul. Tanken är onekligen riktig, också med tanke på den köphysteri som råder inom vissa familjer medan andra barn knappt får något alls; kanske inte ens nyktra föräldrar under julen.

Nåja, den saken hade kanske kunnat passera utan större i ljud skällan men när samma person påstod att tomten inte finns, då blev det liv i luckan. Först blev en del av de yngre barnen ledsna för tänk om tomten inte finns, hur går det då med alla julklapparna? Julafton, tomten som inte finns och alla förväntningar som rann ut mellan springorna i kyrkgolvet. Jag kan förstå dessa de minsta som kopplar tomten så starkt till julklappar och plötsligt kanske det inte blir några julklappar eftersom tomten inte finns. För det är julklappar barnen vill ha, tomten har mindre betydelse men är ändå en kanske spännande och lite skrämmande uppenbarelse.

Jag förstår de mindre barnen men att föräldrarna reagerade så starkt att de t.o.m. skrev ett brev till församlingen där de klagade på att lögnen om tomtens existens helt oplanerat kom i dager förvånar mig. Det får i mina öron en komisk klang. Hade jag varit förälder till ett av de ledsna barnen hade jag förklarat att visst finns tomten men det är en tant eller farbror som klätt ut sig och julklapparna skall visst delas ut som vanligt. Det tror jag hade räckt långt och barnen hade säkert förstått saken.

Det verkade främst som om föräldrarnas egen tro på jultraditionerna med tomten, förväntansfulla barnaögon och lusten att inför julen trissa upp stämningen hos de små har fått sig en törn. Vad skall föräldrarna nu hitta på när den mystiska, övernaturliga tomten inte finns; den viktigaste varelsen på hela julen? Jesusbarnet kommer långt efter i betydelse, om han alls nämns.

Den efterföljande debatten på Facebook, Vasabladet och Västerbottens-Kuriren var intressant att följa. Det fanns de som försvarade barn rätt att tro på tomten så mycket de vill och att det är föräldrarnas suveräna sak att informera telningarna om sakernas rätta tillstånd när så var dags. Ett annat spår var Guds vara eller inte vara. Gud är också en gammal gubbe med skägg som ingen sett, så varför tro på honom? Tomten har folk åtminstone sett. Jag tror Gud klart förlorade mot tomten i fråga om tro denna gång. Det blev en triangeldiskussion med tomten, Gud och föräldrars rätt till hemligheten i varsitt hörn.

Jag tror debatten speglar ganska väl dagens samhälle vad gäller Gudstro, kvasireligion och ateism. Få erkänner sig tro på Gud, många mumlar något om tro på högre makter och andelen ateister/agnostiker/icke troende ökar. I Vasabladet uppfattade jag 1 person som direkt troende medan 9 uttyckte ateism eller annan typ av Gudsförnekelse. Ungefär samma siffror i Västerbottens-Kuriren. Ändå vill många ha kvar traditionen med de kyrkliga ceremonierna, dop, konfirmation, vigsel, begravning och som sagt, inte minst julfirandet. Det verkar som om traditionen, om än religiös, är viktigare än det kristna budskapet.

Själv hittade jag en sakkunnig på YouTube och hon förklarar minsann hur det ligger till med jultomten. Det är det där med ”klädorna” som hon gör att hon inte tror på tomten. En skärpt tjej. Jag kan bara hålla med!

Annonser

16 thoughts on “Gud eller tomten, vem av dem finns?”

  1. Jag vill minnas att jag tipsat om Anna R.s blogg tidigare, i e-post, eller här på din sida. Jag tog del av dina resonemang med stort nöje idag, och några timmar senare tog jag del av Annas resonemang i snarlika spörsmål. Flera dagar efter publicerandet av hennes dubbla lördagstema.

    Så här löser en pragmatisk kvinna, med livsvisdom i bagaget, spörsmålet med hur julhelgens bemanning kan te sig. Bl.a. en bortsprungen Josef och Dart Vader figurerar. Hon tangerar onekligen ditt dagstema – http://www.notonmusic.com/

    Gilla

      1. Man brukar hamna i karantän = granskning, där hos Anna, så nyfikna jag kan ännu inte se ditt inlägg – och du kan inte se min föregående kommentar. Jag gillar ju er båda men i skön förening ställde ni till det lite för mig. Själv är jag ju alltid oskyldig.

        Med livet som insats, eller åtminstone det som återstår av den fysiskt rörliga förmågan, började jag mot alla odds adventspyssla, smått i efterskott. Det är äventyrligt att efter en lång natt balansera på stolar och pallar – för att hänga upp oförargliga saker i fönster!

        Här finns annars permanenta installationer, året runt (det har jag ju skrivit om i e-post). Vissa växer och utvecklas efterhand. Det finns en övervikt för vinter och övernaturliga små väsen som krälar, kryper, hugger ved, klättrar på taket till det vikingatida bostadshus som H.H. den Lille, med viss hjälp, konstruerade efter en förebild från en bok. Är du kåt på källor kan de levereras. När mitt mellanbarn hade ställt ut det, bland klassens övriga alster, trodde en del vuxna att slöjdläraren var upphovsmannen. Det är byggt av glasspinnar som jag diskat och sparat. H. H. struntar fullständigt i det, och nu står det ovanpå ett bokskåp här i Norduppland. Allt mer omgivet av väsen, reliker, redskap och diverse död materia.

        Min installation, med utgångspunkt i den byggnaden växer sakta till, men nu är det nog snart stopp – p.g.a. platsbrist – och vissa ytor går inte att föryngra. Men jag har planer och material för nya konstruktioner, som mina efterlevande enkelt kan förpassa till närmaste avfallsinstitution. Hoppas bara att jag hinner göra en kreation av min nötdjursskalle, med mossa/alger växande på kraniet. Kanske vanvördigt mot en avliden, men slikt har många urbefolkningar sedan urminnes tider ägnat sig åt. Inte av ”disrespect” som ungdomarna säger, utan av respekt, som jag säger. Kraniet har hängt med mig i decennier.

        Snart börjar jag väl hänga upp kulörta kulor också! Och allt är ditt och Annas fel.

        Gilla

        1. Nu är alla kommentarer synliga, även hos Anna, och åsikter och formuleringar studsar i cyberrymden.

          Tur att du hänger upp oförargliga saker i fönstren. Alternativet hade kanske gjort att blåpojkarna kommit på besök. Ja, du vet vad jag menar med blåpojkar. Själv sparar jag nästan allt julpynt till sista veckan innan julaftonen. Då går jag igång. Det lilla jag pyntar.

          Jag förstår att din kreativa ådra blomstrar vid juletid. Enbart att, en gång i tiden, samlat på glasspinnar för framtida kreationer visar på en viss framförhållning inom konsten. Men nu är det julen som tränger på och då, ja då, får fast kulörta kulor göra entré. Eller en nötdjursskalle?

          Gilla

          1. Tänkte tiga nu, men jag har faktiskt inte en aning om vad blåpojkar är. Det var ärendet. Blåmän vet jag var ett fornnordiskt namn på svarta människor, och blåland var Afrika. Blå var det dåvarande ordet för svart.

            Men, .. glasspinnar – ja inte bara det. Tomma tändsticksaskar kan bli såväl adventskalendrar som snyggt inpackade byråer, trådrullespolar i trä tycker jag är extra vackra, liksom deras mer gigantiska syskon, kabeltrummorna – men någon sådan har jag ännu inte baxat upp i lägenheten. Däremot var jag inne på att fixa några som utomhusbord när vi bodde i Nåstuna. På Habia Cable AB i Söderfors står en trumma av större format som fika bord mitt i ett halvstort kontor. Detta är bara en början på fynd som kan räknas upp, så jag tiger – bara med förbehållet att nämna något av det mest geniala som skapats: pallkragar.

            Summering: jag gillar vackert designade bruksföremål, som kan komma att omdesignas till något helt annat än vad de var avsedda för. Eller bara leva vidare som prydnader – t.ex. bortplockade delar från en skrotad filmprojektor, eller vackra blanka kul-/rullager i olika storlekar, optik, linser, förstorings- och förminskningsglas älskar jag. Oj då, det bar visst iväg IGEN. Men det är väl som Lillebror sade häromdagen: ”Det var väl bara att vänta, när man har med Erik Forsling att göra”. Småbröder är onda och dåliga människor, som gnomer ungefär.

            Naturskapade föremål som jag beundrar p.g.a. deras skönhet får anstå. Men kastanjer och ekollon vet du nog redan.

            Gilla

          2. Aj, ja, du känner alltså inte till blåpojkar och jag kan förstå det, vid närmare eftertanke. Blåpojkar är poliser i republiken. De bär ofta blå uniform, därav namnet. Nu för tiden finns det väl också blåflickor. Sen har de ju också blåljuset på i brådskande ärenden.

            Pallkragar, det får mig att tänka på en annan trend just nu där man använder vanliga europallar som underlag för t.ex. ett soffbord. Ofta målade och med en glasskiva ovanpå. Man tager vad man haver.

            Gilla

  2. Har sett en del inlägg i ämnet på facebook och tycker att din sammanfattning och slutsats sätter fingret på vad det handlar om. Lite skrämmande att det är traditionerna som är heliga utan så mycket tanke på vad de står för.

    Gilla

    1. Det är nog så att religionen under lång tid tappat betydelse i samhället. Traditionerna tar däremot längre tid på sig att förändras eller försvinna.

      Jag tar mig friheten att citera från den länk som Erik i föregående kommentar ger:

      ”Roligaste kommentaren kom från en liten flicka senaste körövningen som slog ut med händerna och sa med eftertryck. ”Alltså jag förstår bara inte vad Jesusbarnet har med julafton att göra. Jag menar det är ju TOMTEN som kommer på julen!”

      Gilla

  3. Det var då ett jävla predikobiträde! Nu får de tillsätta en krisbearbetningsgrupp i Maxmo kyrka.

    Gilla

    1. Kanske barnen fick ett litet trauma på kuppen? 😉 Nej, jag tror inte barnen for speciellt illa.

      Det jag mest ville uppmärksamma var föräldrarnas reaktion.

      Gilla

  4. Själv har jag ungefär samma relation till tomten som till Gud. Jag är ingen hängiven anhängare till någon av dem men respekterar de som vill tro på dessa två. Den mentala kraften ska inte underskattas. Om man mår bra av att tro på något ska man få göra det (så länge ingen annan kommer till skada, förståss).

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s