Oxkangar, var ligger det?

Igår fredags när jag skulle betala mitt byxköp på Dressman ville hon, expediten, veta om jag fanns med i deras kundklubb. Priset blev lite annat då. Nehej, det var jag inte så hon ville gärna slussa in mig där och visst, fick jag byxorna lite billigare så varför inte.

Ja, då var det min adress, den ville hon veta. När det kom till byanamnet Oxkangar fick jag bokstavera och sedan frågar hon med stor förvåning ”Var finns detta ställe? Har aldrig hört talas om detta”.

Visst, så är det ofta när jag kommer i kontakt med ungdomar och yngre generationer i provinshuvudstaden, de vet knappt något om små sidobyar i landskapet. Jag förklarade att det ligger 50 km norr om Vasa i Oravais skärgård och nära Maxmo skärgård. Maxmo, det kände hon däremot till.

Detta får mig att tänka på vad som händer med alla dessa kommunsammanslagningar. Små byar i periferin glöms bort, det är som om de försvinner. Kvar finns centralorten och f.d. kommuncentra om ens det.

En som ofta skriver om dessa glesbygds- och urbaniseringsfrågor är Katarina Östholm, kulturredaktör på tidningen Allehanda i Örnsköldsvik. Jag läser det mesta hon skriver och ofta tycker jag att hon har väldigt rätt. Visserligen skriver hon om Norrland och förhållandet till Stockholm (centralmakten) men mycket går även att omsätta här i republiken. Landsbygd kontra städer och då framför allt de större städerna. Flykten till städerna.

Allt det här och lite till gick jag och funderade på idag när jag tog en spatsetur genom byn. Tänk, vi har det ändå allt bra här i byn. Lugn och ro, stränder och skärgård, alla känner alla – nästan i alla fall. Bystuga, båthamnar och en äkta gammeldags väderkvarn, byns stolthet. Naturen, historien, dialekten och människorna. 6 minuters bilfärd till Riksåttan, E8:an. 40 minuter så är man inne i Vasa. Inte är vi så långt borta, ändå glöms vi bort.

Den tiden Oravais var en egen kommun var också vår by en viktig del av kommunen men i en allt större kommun blir vår by av allt mindre betydelse. Matematikens lagar och majoritetens beslut säger ofrånkomligt så. Allt skall vara stort och centraliserat.

Jag gick turen genom byn. En lagom motionsrunda. Först ned till by, sedan ut till storstenen i Fladan och stranden där. Vidare mot Norrbyn och ut till Gammel-Ahlnäs hamn. Tillbaka till byvägen och en bit längs Vantlaktvägen. Svänger av längs en fin skogsstig och närmar mig åter åker och äng. Går en bit längs en ägoväg som byarådet snart skall förbättra så att den blir mera framkomlig. En riktigt fin tur i decembersolens sken. Över 5 km blev det och inte en människa såg jag. Andra gånger kan man stöta på folk både här och där samt prata bort en god stund. Alla pratar med alla. Bara en motorsåg hördes mitt i byn. Lugn och ro, det kan vi erbjuda i en allt mer stressad värld.


Katarina Östholm 

Gammel-Ahlnäs hamn är idag tom på båtar. Vinter och is väntar.
Storstenen syns kanske inte så stor men där finns en plattforma att kliva upp på och spana in flora och fauna.
Ständernas by
Den enda jag såg var Maj-Britts frass, en rejäl katt på 11 kg.
Skogsstigen jag skrev om i slutet.
Annonser

Att ensam dö, vem bryr sig?

En man dog i pjäsen, så också en man i vår by helt nyligen. Ensam och inte nog med det.

I lördags såg jag teaterstycket Tjärdalen på Sagateatern i Umeå. Ett teaterstycke efter Sara Lidmans debutroman Tjärdalen från 1953 framförd av Riksteatern. Sara Lidman är en av mina favoritförfattare och även om jag långt ifrån har läst allt hon skrivit har jag läst tillräckligt. Hon är suverän!

Boken och pjäsen handlar om en tragisk händelse i en liten, fattig by med det fiktiva namnet Ecksträsk, förmodligen i Västerbotten varifrån Sara kommer. Midsommar närmar sig och en av byns bönder har byggt en tjärdal för att tappa tjära till försäljning med vilket han skall rädda sig ur skulder och armod. Byns odugling Jonas hittas skadad i tjärdalen med krossade ben och alla drar slutsatsen att han genom medvetet illdåd saboterat Nisjs mödosamma arbete och fått tjärdalen att rasa. Nils hette han men kallades Nisj, insjuknar i epilepsi och tror sig möta djävulen som vill honom illa, något som predikanten Blom inte är sen att utnyttja i sin mission. Nisjs sjukdom utlöstes kanske av choken vid synen av sin förstörda tjärdal?

Några bönder bär hem Jonas, även kallad Räven, till hans stuga men gör inte mycket mera än så och överlåter skötseln till grannen Vela (Vendla). De har ju sitt att tänka på och Räven har ju inte varit Guds bästa barn. Vela gör så gott hon kan men Jonas är svårt skadad och drabbas av kallbrand. Han är döende när byns allt-i-allo Petrus får nys om saken och kallar på läkare som konstaterar att Jonas kommer att dö. Det är då läkaren uttrycker sin indignation över byns försummelse att hjälpa Jonas: ”Hälsa byn, om ni inte själv är ansvarig, att den begått ett mord. Kollektivt mord.” – Jonas dog ensam, bara Vela sörjde barnsligt.

I boken och pjäsen finns många händelser som naturligt knyter an till det som sker och ger en breddad bild av livet i en liten by någonstans ”uppåt marka”. Petrus skulder till banken och byns handelsman, en ihjälslagen katt, småflickorna som går till handelsboden för att köpa karameller för sin 10-öring, transport av likkistan till kyrkbyn med diverse komplikationer, byns företagsamma men giriga Albert, Petrus möte med pastorn och deras ”vänskap”. Alla ordvändningar och uttryck, det dialektala som finns i Sara Lidmans bok. ”Kaffi” sade de, samma som i vår dialekt, inte kaffe. Alla målande beskrivningar av byn och vardagslivet. Så som bara Sara Lidman kan skriva.

Bokens handling bäddar för framgång på scen. Något av det märkliga och mäktiga är hur pjäsen framförs. Det är bara kvinnor på scen, trots att ett flertal män ingår i själva handlingen, undantaget för ett par manliga musiker. Scendekoren är sparsam, bara ett trägolv och en vägg. Skådespelarnas kläder ser ut att vara deras egna och inte de tidstypiska man kunde förvänta. Det om är pjäsens styrka är de moraliska frågor som framställs och skådespelarnas prestationer. Med så enkla medel är skådespelarnas förmåga avgörande. Resultatet blev enligt mitt tycke strålande! Enda jag kunde anmärka på var att musiken ibland var lite för högljudd.

De sju kvinnorna på scen spelade alla roller och det gällde att hänga med när scenen förändrades, speciellt som klädseln är i det närmaste densamma. Jag läste boken ifjol och hade därför något i minnet men deras excellenta framställning gjorde att man visste när en ny rollfigur gjorde entré och i vilket sammanhang. Själva Sara Lidman fanns med på scen och spelades av åländska Andrea Björkholm som också spelade doktorn och Efraim. Mycket bra rolltolkning av Sara gjord av Andrea men också Maria Salahs framförande av Petrus var grym.

Pjäsen spelades delvis ute bland publiken. Bl.a. fick vi sjunga psalm 81, ”Herren samla nu oss alla”, när minnesstunden för Jonas skulle hållas. Petrus som var en fryntlig och social person gjorde sin entré genom att gå in i publiken och hälsa än här, än där. Trevligheten själv, man förstod hans person. Han kom naturligtvis i den bänkrad där jag satt. Dock passerade han utan att ta min obetydliga person till besiktning. Tekniken att smidigt ta sig förbi alla sittande personer i stolsraden var imponerande.

Stolsraden, ja, den var Vilhelmina. Mitt sällskap i stolsraden upplyste mig om att i denna rad satt bara folk från Vilhelmina. Och så jag. Hedrande!

Mina tankar fladdrade omkring under pjäsen. Tog intryck, gjorde utflykter, drog slutsatser. I vår by dog nyligen en ensam man, utan anhöriga i byn. Det är kanske inget märkvärdigt, så sker ibland, men hans död och kropp upptäcktes inte förrän flera veckor senare. Ingen trevlig syn kan jag tänka. Sådant förknippas med städer och anonymitet. Men det skedde i vår by där alla känner alla. Någon hade sett en bil som hämtade honom; han var kanske på resa? Men han brukade inte vara på långvariga resor, han var 80+, och till sist tillkallades polis.

Frågan inställer sig hur vi umgås i dagens samhälle. Får alla människor plats, har vi tid för varandra, träffas vi eller sitter vi i TV-soffan, glider vi runt på nätet bland alla kontakter, jobbet tar sin tid? Vem har vi kontakt med? Jag vill på intet sätt dra parallell till Jonas i Tjärdalen men frågan infinner sig osökt: kunde vi i byn gjort annorlunda? Jag tror inte jag är ensam om den frågan. Kanske, kanske inte, det handlar också om ens egen aktivitet och synlighet. Faktum är att har man begränsat socialt nätverk finns risk att man faller genom maskorna och är man gammal, sjuk och ensam är det inte lätt.

Har vi råd och lust att hjälpa de som är utsatta, de som flyr, de ensamma? Nutida, mycket aktuella frågor i samband med flyktingströmmen till Europa. Hur behandlar vi våra medmänniskor, nära eller långt bortifrån? Borde vi stanna upp och fråga hur folk mår, ta oss tid, kasta fram ett skämt? Bara ett hej. Se varandra i ögonen. Vem är värd vår uppmärksamhet? Pjäsen utspelade sig för länge sedan men frågeställningarna är ständigt aktuella.

I boken och i pjäsen finns en mening som etsat sig fast i mitt minne: ”Såvitt man bor i en by måste man bry sig”. Jag skulle vilja modifiera den något: ”Såvitt man är en människa måste man bry sig”, för om man inte bryr sig, vad är man då?

Tjärdalen drar runt i kungariket fram till den 30 november. Carolina Frände regi. Sevärd! Inte heller musiken att förglömma, det är ju en musikteater. För de som har Spotify finns också tre sånger från föreställningen med Jonas Svennem, Iiris Viljanen och Leslie Tay i albumet ”En pelikan på myren – sånger från Tjärdalen” 

Turnéplan finns på Riksteatern hemsida.

tjardalen-umea-2016-09-24
Skådespelarna tackar för sig.

Byavandring

Igår kväll kom lite snö. Inte mycket men tillräckligt för att lysa upp landskapet. Spårsnö blev det också. Hos sister Jane, min granne, hade rådjur gjort besök bland äppelträden. Även andra djur och fåglar sågs det spår av. Det var ganska så tyst i byn när jag på eftermiddagen tog en promenad men vid skogen i närheten av Fladan var det fasligt liv när trastar, eller vad det var för fåglar, höll konsert. Eller kanske det var slagsmål? Oväsen förde de minsann.

Jag passade på att ta några bilder, var så god!

Nytt namn

Så har jag då klämt fram ett delvis nytt namn på bloggen efter visst funderande: PJ:s byffé – från by till fe.

Byffé enligt Wikipedia: Buffé (ibland stavat byffé) är en form av servering där de ätande själva förser sig med mat från ett separat uppdukat bord. –  Med andra ord ett slags smörgåsbord.

By torde det flesta veta vad det är även om det förekommer olika betydelser. Jag avser i första hand en samling hus på landsbygden som tillsammans bildar någon slags enhet och samhörighet. Jag bor i en by, vad passar bättre? Men även vindby kan tänkas. Ibland när det blåser och vindbyarna dansar bland trädtopparna i skogen går tanken lätt från by till fe.

Fe! Allvetande Wikipedia ger följande förklaring: Fe (ytterst av medeltidslatinets fata, ‘ödesgudinna’) är ett särskilt i romanska folksagor förekommande övernaturligt kvinnligt väsen.

Tanken med namnet är att bloggen är en byffé där läsaren själv väljer vad som läses: senaste inlägg, val enligt kategori, datum eller slumpen. Till höger kan väljas kategori eller datum. Uppe till vänster finns en liten boll med bloggens namn, klicka där och välj ”slumpvalt inlägg”. Själv har jag förlorat mig långa stunder i bloggar genom att använda denna funktion som WordPress erbjuder.

Byn representerar det lokala, det jordnära, det praktiska, skit under naglarna, vedhuggning, naturen, hembygden, livet på landet, det manliga, vardagen.

Fen står för det internationella, konst och kultur, musik, filosofiska tankar, det mystiska och mytiska, det kvinnliga, minnen, drömmar, magiska stunder, ödet, resor. Resor kan man göra många, inte bara med flyg, båt och bil utan även i drömmen och med längtan.

Allt detta och det som finns däremellan. Det kan vara en svaghet att inte vara specialiserad men samtidigt ger det en stor frihet att skriva vad som faller en in och det är just så som jag skriver. Ibland vet jag vad jag skall skriva om, ibland svävar ord och tankar ut i helt andra spår medan jag skriver.

Ordet byffé består av både by och fe, ja, det har ni själva säkert redan observerat. Hellre byfe än byfåne men mest är jag bybo.

 

 

Byspring

Ikväll har jag gjort en raid runt om i byn. Det finns ett gammalt skolfoto som saknade namn på en del elever och med förhoppning i sinnet besökte jag några stugor där en äldre generation kunde tänkas ge åtminstone några nya namn. Bl.a. besökte jag hyttmannen (läs föregående inlägg) och hans gemål. De eldade i sin kakelugn och var allmänt förnöjda med tillvaron. Det är inte alla förunnat att ha en fungerade, gammeldags kakelugn i sovrummet som sprider värme.

I ett annat hushåll hade de nyss kommit hem från ett 50-årskalas. De hade dock hunnit äta stekt potatis innan jag dök upp. Det är tydligen inte alla gånger man blir proppmätt på nutidens kalas. Kanske var det ett kaffekalas med tårta och småbröd på faten? Hur som helst så fick jag flera namn i den gården.

I stuga nummer tre blev jag själv bjuden på lemonad och dopp. Förslag om kaffe fanns på tapeten men kaffe dricker jag inte sedan många år tillbaka varför lemonad serverades. Kan man kalla Coca-Cola för lemonad? Trevligt samspråk hade vi och flera historier och hågkomster dök upp i konversationen.

Som grädde på moset besökte jag som sist sister Jane med gemål. De hade äntligen kommit på hur man enkelt kan koppla datorn till TV:n och visa de senaste semesterfilmerna i HD-format. Här fick jag gunga i en äkta gungstol och njuta ett glas vin medan vi seglade omkring i den grekiska övärlden, besökte turistgettot Puerto Rico på Kanarieholmarna och åkte linbana i Barcelona. En lyckad stund allt igenom.

När jag gick hem från sister Jane var det nästan snöstorm. Snön piskade vågrätt, små drivor hade bildats på vägen och snön trängde in i träskorna när jag travade genom drivorna. Sådant får man räkna med när det är byspring en av de sista dagarna på året.

kakelugn
Egen härd är guld värd
jultomte
Än susa tomten runt med ren och släde

 

Byljud

Dagens buskröjning gick bra utan attack av vare sig fästing eller geting. Det är ett getingfattigt år må jag säga. Det brukar alltid finnas minst ett par getingbon i toaletten och vedboden vid min sommarstuga men icke i år. Inte ens överhövan med mygg vill jag påstå.

Jag stod stilla en stund utomhus efter att den gamla amerikaklockan i stugan slog tio ikväll. Blickstilla stod jag och lyssnade på sommarljuden i kvällen. Grannens tupp var för en gångs skull tyst, kanske den gått till kojs i tid för att inte missa morgonens kukku-kee-kuu. Uppe med tuppen heter det ju.

Några svalor flög över hagen med försynta läten, inte alls det skrikande som möter mig varje dag jag visar näsan i uthuset.  Det hördes när Sister Jane låste ytterdörren och en mus kvittrade i dikeskanten bara en halvmeter från mig. En räv hördes gläfsa och ljudet från en fläkt hördes sakta från byn. Just då hördes ett väsande ljud västerifrån som stadigt ökade till styrkan av ett startande flygplan just som bilen passerade på den närbelägna landsvägen. Så högt kändes oväsendet från ljudmarodören efter all den tystnad som kvällen var fylld av. En tystnad med avlägsna ljud som poppar upp och försvinner. Byljud brukar jag kalla dem. En traktor startade och körde iväg någonstans men det hör till byn, det är något annat än det ursinniga crescendo bilarna lyckas förstöra sommarkvällen med.

Jag vände på klacken och gick in till mig just som några tranor gav upp ett skri borta i nordväst.

Klockan närmade sig tio, tid för tystnad