Oxkangar, var ligger det?

Igår fredags när jag skulle betala mitt byxköp på Dressman ville hon, expediten, veta om jag fanns med i deras kundklubb. Priset blev lite annat då. Nehej, det var jag inte så hon ville gärna slussa in mig där och visst, fick jag byxorna lite billigare så varför inte.

Ja, då var det min adress, den ville hon veta. När det kom till byanamnet Oxkangar fick jag bokstavera och sedan frågar hon med stor förvåning ”Var finns detta ställe? Har aldrig hört talas om detta”.

Visst, så är det ofta när jag kommer i kontakt med ungdomar och yngre generationer i provinshuvudstaden, de vet knappt något om små sidobyar i landskapet. Jag förklarade att det ligger 50 km norr om Vasa i Oravais skärgård och nära Maxmo skärgård. Maxmo, det kände hon däremot till.

Detta får mig att tänka på vad som händer med alla dessa kommunsammanslagningar. Små byar i periferin glöms bort, det är som om de försvinner. Kvar finns centralorten och f.d. kommuncentra om ens det.

En som ofta skriver om dessa glesbygds- och urbaniseringsfrågor är Katarina Östholm, kulturredaktör på tidningen Allehanda i Örnsköldsvik. Jag läser det mesta hon skriver och ofta tycker jag att hon har väldigt rätt. Visserligen skriver hon om Norrland och förhållandet till Stockholm (centralmakten) men mycket går även att omsätta här i republiken. Landsbygd kontra städer och då framför allt de större städerna. Flykten till städerna.

Allt det här och lite till gick jag och funderade på idag när jag tog en spatsetur genom byn. Tänk, vi har det ändå allt bra här i byn. Lugn och ro, stränder och skärgård, alla känner alla – nästan i alla fall. Bystuga, båthamnar och en äkta gammeldags väderkvarn, byns stolthet. Naturen, historien, dialekten och människorna. 6 minuters bilfärd till Riksåttan, E8:an. 40 minuter så är man inne i Vasa. Inte är vi så långt borta, ändå glöms vi bort.

Den tiden Oravais var en egen kommun var också vår by en viktig del av kommunen men i en allt större kommun blir vår by av allt mindre betydelse. Matematikens lagar och majoritetens beslut säger ofrånkomligt så. Allt skall vara stort och centraliserat.

Jag gick turen genom byn. En lagom motionsrunda. Först ned till by, sedan ut till storstenen i Fladan och stranden där. Vidare mot Norrbyn och ut till Gammel-Ahlnäs hamn. Tillbaka till byvägen och en bit längs Vantlaktvägen. Svänger av längs en fin skogsstig och närmar mig åter åker och äng. Går en bit längs en ägoväg som byarådet snart skall förbättra så att den blir mera framkomlig. En riktigt fin tur i decembersolens sken. Över 5 km blev det och inte en människa såg jag. Andra gånger kan man stöta på folk både här och där samt prata bort en god stund. Alla pratar med alla. Bara en motorsåg hördes mitt i byn. Lugn och ro, det kan vi erbjuda i en allt mer stressad värld.


Katarina Östholm 

Gammel-Ahlnäs hamn är idag tom på båtar. Vinter och is väntar.
Storstenen syns kanske inte så stor men där finns en plattforma att kliva upp på och spana in flora och fauna.
Ständernas by
Den enda jag såg var Maj-Britts frass, en rejäl katt på 11 kg.
Skogsstigen jag skrev om i slutet.
Annonser

Bodvattnet runt och besök i Saltkaret

Åh, så trött jag är! Jättefint väder ute och äntligen börjar det grönska och här ligger jag och sover mest hela tiden.

Nog om det, nu vill jag visa lite bilder från förra lördagen när jag tillsammans med en del av släkten firade födelsedagskalas för två av grannpojkarna.

Vid Svedjehamn i Björköby finns en vandringsstig på ca. 4 km, Bodvattnet runt. Den skulle vi trava, göra en tur upp i Saltkaret och till slut grilla korv och dricka kaffe. Barnen hade sina egna aktiviteter. T.ex. att genast blöta ned ena skon i strandkanten. Som tur var så fanns ombyte.

Svedjehamn har jag besökt många gånger och det är en charmant pärla i den österbottniska periferin ut mot havet. Restaurang finns det också. På sommaren naturligtvis mera aktiviteter.

Vandringsleden var helt bra. Relativt lätt att gå och en passlig runda för de flesta. En busslast ungdomar anlände också och jag kom i samspråk med några tjejer som ville ha hjälp med översättning från svenska till engelska av text på en av minnestoderna. Jag fick inte riktigt klart för mig vilka de var men jag tror de måste ha varit studerande av något slag. De jag talade med var från Centralasien men jag hörde också franska bland dem.

Utsiktstornet Saltkaret bestegs och vi kunde blicka ut över skärgården med sitt karakteristiska moränområde som finns just här i Kvarken och som skall vara något alldeles extra som en del av världsarvet Kvarken/Höga Kusten. Varandras motsatser men ändå en del av samma utveckling efter senaste istid. Höga Kusten med sina berg, branta klippor och djupa vikar medan Kvarken är det mest långgrunna och platta som finns och som höjer sig ur havet med ca. 1 cm per år.

Vi som bor här är vana vid denna typ av skärgård men just utanför Björköby är den särdeles utpräglad. Och visst är det en liten sevärdhet, även för oss infödingar. Jag kan svårligen tänka mig någon mera svårnavigerad skärgård. Jag kan i sammanhanget också rekommendera en tur ut till Valsörarna som startar från just Svedjehamn. Här kan ni läsa om min tur år 2011. Färd med saltstänk och strövtåg bland ljung och bonsai – Åh, tänk att det redan är sex år sedan dess!

Till senhösten skall jag återvända en lämplig dag och gå en ny runda runt Bodvattnet. Kanske vid storm eller dimma, kanske med rimfrost i träden eller den första snön som lagt sitt duntäcke över Bodvattnet. Hett té i termos och smörgåsar skall jag ha med och kameran skall få göra tjänst i det speciella ljus som jag då hoppas kunna fånga. Denna gång var ljuset ganska skarpt som det plägar en solig dag.

Jodå, kalaset var riktigt bra. Barnen hade inga svårigheter att aktivera sig själva och vi vuxna fick njuta grillat och kaffe/té med tilltugg efter en givande vandring Bodvattnet runt.

Sjöfågel av något slag. Boet alldeles nära bryggan och inte var de rädda heller.
Här har vi Saltkaret vi klättrade upp i. 20 meter högt men med fina trappor ända upp.
Utsikt över Svedjehamn
Skärgården utanför Svedjehamn. Mycket sten i vattnen.
Så är vi på väg i det fina vädret
På de flesta ställen fin vandringsstig men man bör ha rejäla skor på fötterna.
Vy över Bodvattnet mot Saltkaret
Här har vi ett par av sjöbodarna. Från detta ställe startade postrodden den tiden det begav sig. Idag ligger hamnen betydligt längre ut pga landhöjningen.
En minnessten Björköborna satte upp för att visa den syssla konung Gustav II Adolf ålade dem år 1617: att frakta posten över Kvarken, sommar som vinter.
Efter vandringen kan man slå sig ned och mysa på en brygga eller besöka restaurang Salteriet i stora röda byggnaden.

Bonus:

 

Lostenen

Kalas varje lördag. Förra lördagen var det grannens äldsta son som firade födelsedag med släkten; igår var det en av hans kusiner som firade 6 år. Då med utflykt till Lostenen i Pedersöre.

Lostenen är ett av landets mest kända flyttblock, med en höjd på 16 meter, belägen inne i skogen. Stigar och vandringsleder leder fram till stenen där det finns en grillkåta. Praktiskt för den som vill ha kalas! Värdfamiljen bar dit korv, sallad och popcorntårta medan gästerna själva hade med sig eget drickbart. Det blev liksom lättare för sonens föräldrar då. Vätska för många väger en hel del.

Barna låg i täten när stigen till Lostenen skulle följas. Små utflykter hit och dit hann de också med. Trevligast var att gå i alla gyttjepölar som dök upp. Det gillade inte alla föräldrar med tanke på bilens baksäte som skulle inhysa telningarna på hemvägen. Rättning i ledet och sedan kom skogens stigar emot.

Det var inga större svårigheter att gå den lite längre vägen dit men gummistövlar eller vandringskängor är önskvärda.

Besök uppe på stenen var naturligtvis ett måste och barnen var åter först. Ingen lång stund där uppe innan de fann för gott att undersöka alla stenkummel, små ”grottor” och skrymslen som fanns runt om stenen. Att ingen trillade och slog sig var ett under.

Förplägnaden lät sig väl smaka medan två av hundarna hade sina små fighter. De var inte på vänskapshumör den dagen.

En riktigt trevlig utfärd i en del av landskapet som jag inte tidigare har besökt. På Wikipedia berättas att Lostenen är landets högsta flyttblock men enligt obekräftade uppgifter skall det flyttblock som finns i vår by vara hela 18 meter högt. Dock finns det ingen möjlighet för en vanlig dödlig att ta sig upp till toppen för att kontrollmäta varför frågan tills vidare torde vara obesvarad.  Kanske man med en drönares hjälp på något sätt kunde mäta höjden på vårt flyttblock som kallas Stenkyrkan eller med ett äldre namn: Degerstenen.

I kungariket lär det också finnas en Losten i närheten av Falun.

2016-04-23 Lostenen 018-1
Här travar de första iväg mot Lostenen

2016-04-23 Lostenen 024-1
Här syns de flesta i sällskapet. Den yngsta, som ännu inte är fyllda tre, tog en kortare väg tillsammans med sin far.
2016-04-23 Lostenen 022-1
Vi passerade en lada som sett bättre dagar. Nu går den på knä.
2016-04-23 Lostenen 038-1
Snart var vi inne i skogen. Två hundar syns bra men var är den tredje? Alla tycks spana.
2016-04-23 Lostenen 082-1-2
Lostenen med sina trappor. Enkelt att klättra upp.
2016-04-23 Lostenen 063-1
Att terrängen runt om var intressant var inte att ta miste på.
2016-04-23 Lostenen 080-1
Sten på sten. Vem bor här?
2016-04-23 Lostenen 100-1
Grillkorven smakade utmärkt!
2016-04-23 Lostenen 118-1-3
Återfärd längs en kortare rutt.

2016-04-23 Lostenen 122-1
Och där åker de första hem efter en angenäm vistelse i skogen.

Att vandra är att må bra

Trots ett utomordentligt sparkföre på byns vägar fick sparken ändå stanna hemma idag. Istället blev det rask vandring i mera än 7 km. Solen sken och vinden var avtagande, en riktigt fin dag.

Visst hade jag kunnat ta sparken men jag menar att vandring ger mera motion och även möjlighet till tanke och reflektion. Med sparken susar jag iväg med god fart, det blir liksom inte tid till att stanna, fundera eller ta någon bild. Kameran hade jag med, inte systemkameran utan den lilla, nätta.

Att fundera går bra när man vandrar. Man blir liksom mera harmonisk. Kanske är det friska luften och att hjärtat arbetar som gör att tankeverksamheten främjas.

För någon tid sedan kom en rapport som menade att lagom motion är bättre än att ständigt köra hårda pass, att belasta kroppen för mycket. Jag är benägen att hålla med, lagom-motionär som jag är. Visst kan det vara bra att få upp pulsen under viss tid med jämna mellanrum men hård jogging eller skidlöpning får vara för min del. Rask promenad då hellre, eventuellt med vissa sträck- och böjövningar.

Tankarna kommer och far under vandring. T.ex. en så enkel tanke att nog är det ändå rätt bra att kunna röra sig fritt och för egen maskin. Vi tar mycket för givet men livet kan ändras med mycket kort, eller inget varsel alls. Som tur är vet vi inget om det men nog bör vi stanna till ibland och känna efter hur bra det är att kunna gå obehindrat. Bara en sådan sak. Jag tror vi skulle bli mera harmoniska och nöjda om vi kunde uppskatta det lilla och enkla i vardagen.

Vi människor har ibland den tråkiga förmågan att gnälla över småsaker och bli ilskna över oväsentligheter. Kanske är vi bekymrade över något eller t.o.m. deppade en längre tid, då är promenaden den bästa medicinen. Ut och gå en timme, när vi kommer tillbaka är chansen stor att vi hittat en lösning på problemet eller känner oss bra mycket piggare. Att vandra är att må bra. En universalmedicin mot mycket!

sparkföre
Perfekt sparkföre! Rena isgatan på sina ställen.
vinterbäck
Än rinner vattnet i bäcken. Värre vintrar har vi haft.
vinterväg
Här vände jag. Vägen var då inte mera plogad.

Byavandring

Igår kväll kom lite snö. Inte mycket men tillräckligt för att lysa upp landskapet. Spårsnö blev det också. Hos sister Jane, min granne, hade rådjur gjort besök bland äppelträden. Även andra djur och fåglar sågs det spår av. Det var ganska så tyst i byn när jag på eftermiddagen tog en promenad men vid skogen i närheten av Fladan var det fasligt liv när trastar, eller vad det var för fåglar, höll konsert. Eller kanske det var slagsmål? Oväsen förde de minsann.

Jag passade på att ta några bilder, var så god!

Så länge skutan kan gå

Tjohoo, nu har jag fått hem min tavla, den som jag gav bud på i fredags. Jag är verkligen glad för tavlan, den första riktiga tavla jag köpt. Jo, jag har köpt någon annan också men det var sådana där serietillverkade någonstans i världen. Salig mor tyckte också om att måla tavlor och några av hennes tavlor har jag också i min ägo. Men nu har jag köpt en på riktigt, målad av en riktig konstnär.

Motivet är Åreskutan i bakgrunden med Lillådammen i förgrunden. Konstnären heter Kenny Sjöström från Duved i Åre. Jag fick en liten fix ide att besöka stället där tavlan är målad, alltså på stranden av Lillådammen men utsikt mot Åreskutan. Det skulle vara roligt att ha besökt stället när jag sedan ligger där på soffan i den lång, mörka vinterkvällen och tittar på Åreskutan. Ja, jag har naturligtvis belysning på inne, annars kan jag inte se skutan eller mycket annat heller för vi vet ju hur mörkt det är på vinterkvällarna, ja redan vid femtiden på eftermiddagen.

Kul skulle det i alla fall vara att åka dit och göra en vandring till sjön. Jag tror inte stigen är svår eller långtrampad så nog är det möjligt och semestern och nästan hela sommaren ligger framför mig. Bäst att passa på så länge man kan kliva runt på alla möjliga och omöjliga ställen; en vacker dag är det slut med det och då finns det bara minnen kvar, om ens det.

Åreskutan
Se där ligger jag på soffan och har det så bra, kikar på Åreskutan och snart drar jag timmerstockar.

Lätt som en plätt eller på eget sätt?

Jo, en sak till som föll mig i minnet från torsdagskvällen. Vi människor vill ofta gå minsta motståndets väg, det skall vara lätt och bekymmersfritt. Olof tyckte däremot inte att det var viktigt. Istället skall vi sträva efter att livet och uppgifterna skall vara utvecklande. Det är då vi växer och får erfarenheter, känner oss nöjda när vi lyckas. Kanske ligger det något i det? Vad gör det att vi misslyckas ibland; det är bara att resa sig och borsta dammet av rocken och fortsätta på annat sätt. Huvudsaken är att vi inte gör det stora misstaget att aldrig våga ta ett steg på okänd mark.

Detta påminner mig om en utsaga som Raimo Uusimäki, grundaren till det företag som idag äger Saltgruvan, gjorde: ”Det skall inte vara lätt att vara företagare, för då har alla andra gjort samma sak”. – Som jag fattade poängen: då finns det inga pengar att tjäna.

Jag har för övrigt tagit den lätta vägen idag och gjort en promenad i skog och mark. Solen sken helt underbart och det våta som finns i markerna har frusit därför kunde jag torrskodd trampa stig och tuva. Jag kunde samtidigt konstatera att jag har en hel del arbete att utföra för att hålla skog, planteringar och åkerkanter i skick. Tyvärr har inte nuvarande arrangemang lyckats särskilt väl med det. Det växer så det knakar av allehanda slag och inte alltid som man själv vill. Naturen går sin egen väg.

Där lurar den bakom kröken, Solen!
Naturen har sin gång. De enes död, den andres bröd.