En tur i Björnlandet utan björnar på lur

När jag igår skulle checka ut från boendet i Fredrika vid tiotiden på förmiddagen var gubben försvunnen. Hotellet totalt tomt och vidöppet. Vem som helst hade kunnat gå in och sno vad som helst. Ett par av de tyska gästerna försökte hjälpa till och nå honom per telefon men inget svar. – Förresten, konstig, tysk dialekt de pratade. – Även jag ringde. Det var bara sätta sig i soffan i reception och titta på morgon-tv.  Ingen stress här inte. Kanske var han hos hälsovården och spolade upp öronen?

Efter 35 minuter dök han upp och förklarade att betalningen var redan gjord via Booking.com. Oj, det var en nyhet för mig men han visade mig transaktionen på papper och var det okej för honom var det okej för mig.

Sedan blev det färd mot Börnlandets nationalpark på grusvägar i regnet. Oj, så smutsig Bettan blev! Som tur var upphörde regnet precis när jag anlände till Björnlandet så det var bara att byta lite kläder, greppa kameran och ge sig iväg.

Jag tror bilderna nedanför får visa lite hur det såg ut på Angsjöleden på 3,7 km som jag gick. Min motionsapp visade dock 4,2 km så där fanns en diff. Leden var mestadels lätt att gå, spångade på sina ställen och tydligt utmärkt. Sydväst om sjön finns dock en brant stigning bland stenar vilket gör att man får lämna stilettklackarna hemma. Den som har sådana. Rejäla skor behövs.

En övernattningskoja med fyra bäddplatser och madrasser passerades. Vissa kokkärl finns. Snyggt och städat. Färdigt kluven ved väntade och bara några tiotal meter till sjöstranden. Bara att dyka i. Själv hade jag inga badbyxor med utan jag hade fått simma näck. Det gjorde jag inte och tur var det; ett par med pudel dök upp strax efteråt. De hade nog trott att det var Näcken och pudeln hade väl svimmat? Pudeln hade därefter inte mycket på stigen att göra för jag tvivlar starkt på att den klarat stigningen senare men fram till kojan var det lätt att gå.

Själv flåsade jag lite men hade ändå inga större problem att ta mig fram i branten trots att det nästan krävdes fyrhjulsdrift på några ställen. Fin utsikt när man väl kom upp.

Skogen är mycket gammal och har brunnit vid flera tillfällen. Jag tyckte jag såg förkolnad ved och kolbitar här och var. Dock inte innevarande sommars bränder utan långt tillbaka i tiden.

En fin vandring att gå, den kortaste och lämplig för en amatör som jag. Det finns längre leder.

Sedan bar det av mot Umeå via Karlsbäck men det är en annan historia. I Umeå tog jag in på Hotell Elite Mimer. En viss skillnad på standarden om man säger som så. Men Fredrika Jakt och Fiskecamp har sin charm som inte ett storhotell kan uppbringa. Och ägaren, Helmut, var en trevlig typ. Inte så pratsam men han andades förtroende och gemyt. Såja, detta var måndagen och idag tisdag bär det av över Kvarken med lyxångaren Wasa Express.


Björnlandets nationalpark

Nordiskt Jakt och Fiske 

Fredrika Hotell Jakt & Fiskecamp 

Hotellvärden själv står som trästaty i baren. Jakt är förmodligen ett stort intresse.

Här har vi själva hotellet. På andra sidan gatan fanns några lägenheter.

Detta är det första som möter en vid entre Angsjö, Björnlandet.

Här blir det lätt att gå! Till att börja med. En kort bit var anpassad för rullstolsburna.

Sedan blev det delvis spångad vandring genom olika typ av terräng.

Övernattningskojan vid Angsjön.

Nära till sjön vid kojan. Perfekt för en övernattning.

Från kojan syntes berget på andra sidan sjön som skulle bestigas.

Snygg utsikt där uppe

Lite brant på sina ställen men framkomligt

Inga björnar syntes till trots att det var Björnlandet. Däremot fanns det sådana konstiga typer. Undrar om de är farliga?

Tillbaka vid Entre Angsjön fick jag ta del av en konstutställning där elever i Fredrikaskolan föreställde sig 1500-talet.

 

Annonser

På gång längs Herrgårdleden och besök på Olivias Café

I lördags, på kvällen, midsommardagen var jag, sister Jane och svåger riktigt duktiga och hurtfriska. Vi besökte nämligen Herrgårdsleden som börjar vid Tottesunds herrgård i Maxmo och sträcker en bana på 3,6 km om man inte tar någon genväg, vill säga. Vi gick också leden, de ni!

Fast först fick vi nog leta ingång till leden; vi tittade åt helt fel håll men sen när vi väl var på gång gick det hur lätt som helst att hitta och direkt svår var inte heller leden. Ett par avstickare till stranden gjorde vi också men annars var det mest i olika typer av skog vi gick. Men nära stranden. Skyltar var också uppsatta för info olika trädslag och växtlighet. Rastplatser finns också med bord och bänk och längst bort finns grillkåta vid stranden och tillhörande toalett. Riktigt bra ordnat.

En bra vandringsled som kan rekommenderas åt nästan vem som helst som kan röra fot om fot. Bara ett par andra vandrare såg vi vid starten men annars var det bara vi som förde ljud i skogen. Förutom fåglarna då som upphäv sina fina läten än här än där. Ganska lite mygg vilket förvånade oss något.

Efter vandringen kände  vi oss hungriga och vi besökte Nabben men där var det svårt att hitta bord så vi fortsatte till nyöppnade Olivias Café i Brudsund. Det kom vi inte att ångra! En liten men vacker by med hus som alla har strandläge. Snyggt och prydligt. Länge sedan jag besökt den byn även om den är relativt nära.

Olivias Café är som sagt nyöppnat med vackert läge och nära till stranden, lagom stort, skulle jag tro. Jag beställde en baconhamburgare och den var verkligen god och mättande. Rekommenderas! Annat fanns också på menyn men vi nöjde oss med hamburgare denna gång.

Nöjda och belåtna återvände vi hem med vandring i benen och burgare i magen. En riktigt bra midsommardagsafton!


Herrgårdsleden

Olivias Café 

Tottesunds herrgård. Start till vänster om herrgården.

Ståtlig tallskog

Passligt ställe för en kaffepaus med dopp

Titta, där sitter ju jag och svåger. Det ser ut som han håller mitt huvud på plats men så huvudlöst är det inte.

Sis kollar växterna som finns

Grillkåtan alldeles nära stranden

Grova stammar finns det ibland.

Nytt liv bland gammalt

Utsikt från Olivias Café

Och i den stugan finns Caféet

Vackert så det gjorde nästan ont

Vilken underbar dag vi upplevt i byn! Sol, blå himmel och gnistraden snö, härlig frost i träden. Och inte alls så kallt, 10-12 minusgrader på dagen. Det är annat än vad Jokkmokk och Boden idag hade på förmiddagen, -27 C. Jag hade tur som missade den köldknäppen med några dagar.

Jag tog en tur runtom i byn. Gick i frusna skoterspår och på välplogade vägar. Hälsosam, hög luft och knarr under skorna. Någon hund skällde, snöskotrar körde längre ut på isen och på håll hördes hur det flisades ris till energi, i något skede. Själv eldar jag i vedspisen för fulla muggar. Nu ikväll är det -15 C och mycket mera än så behöver det inte bli.

Jag gick också en tur på isen. Den borde nu vara tillräckligt tjock för att bevandra. En pimplare satt på post längre ut mot Strömgrundet. Annars glest med folk.

Visst var det fina vyer när jag körde till Jokkmokk på fredagsmorgonen, samma sol men granarna var betydligt mera snötyngda. Men nog var det idag också mycket fint med rimfrost här hemma. Tur att jag fick/får uppleva båda naturscenerierna. Så starkt ljus att det nästan gjorde ont i ögonen, solen och snön i samspel.

Vi tittar på några bilder från idag.

Det första bilden blev inte så blå i himlen men vacker ändå.

Titta där upp till vänster är stugan min!

Ute på Fladan

Idag är det mera sällan någon som står i busskuren. Flyget högst uppe till vänster stannar inte trots att det passerar byn.

Oxkangar, var ligger det?

Igår fredags när jag skulle betala mitt byxköp på Dressman ville hon, expediten, veta om jag fanns med i deras kundklubb. Priset blev lite annat då. Nehej, det var jag inte så hon ville gärna slussa in mig där och visst, fick jag byxorna lite billigare så varför inte.

Ja, då var det min adress, den ville hon veta. När det kom till byanamnet Oxkangar fick jag bokstavera och sedan frågar hon med stor förvåning ”Var finns detta ställe? Har aldrig hört talas om detta”.

Visst, så är det ofta när jag kommer i kontakt med ungdomar och yngre generationer i provinshuvudstaden, de vet knappt något om små sidobyar i landskapet. Jag förklarade att det ligger 50 km norr om Vasa i Oravais skärgård och nära Maxmo skärgård. Maxmo, det kände hon däremot till.

Detta får mig att tänka på vad som händer med alla dessa kommunsammanslagningar. Små byar i periferin glöms bort, det är som om de försvinner. Kvar finns centralorten och f.d. kommuncentra om ens det.

En som ofta skriver om dessa glesbygds- och urbaniseringsfrågor är Katarina Östholm, kulturredaktör på tidningen Allehanda i Örnsköldsvik. Jag läser det mesta hon skriver och ofta tycker jag att hon har väldigt rätt. Visserligen skriver hon om Norrland och förhållandet till Stockholm (centralmakten) men mycket går även att omsätta här i republiken. Landsbygd kontra städer och då framför allt de större städerna. Flykten till städerna.

Allt det här och lite till gick jag och funderade på idag när jag tog en spatsetur genom byn. Tänk, vi har det ändå allt bra här i byn. Lugn och ro, stränder och skärgård, alla känner alla – nästan i alla fall. Bystuga, båthamnar och en äkta gammeldags väderkvarn, byns stolthet. Naturen, historien, dialekten och människorna. 6 minuters bilfärd till Riksåttan, E8:an. 40 minuter så är man inne i Vasa. Inte är vi så långt borta, ändå glöms vi bort.

Den tiden Oravais var en egen kommun var också vår by en viktig del av kommunen men i en allt större kommun blir vår by av allt mindre betydelse. Matematikens lagar och majoritetens beslut säger ofrånkomligt så. Allt skall vara stort och centraliserat.

Jag gick turen genom byn. En lagom motionsrunda. Först ned till by, sedan ut till storstenen i Fladan och stranden där. Vidare mot Norrbyn och ut till Gammel-Ahlnäs hamn. Tillbaka till byvägen och en bit längs Vantlaktvägen. Svänger av längs en fin skogsstig och närmar mig åter åker och äng. Går en bit längs en ägoväg som byarådet snart skall förbättra så att den blir mera framkomlig. En riktigt fin tur i decembersolens sken. Över 5 km blev det och inte en människa såg jag. Andra gånger kan man stöta på folk både här och där samt prata bort en god stund. Alla pratar med alla. Bara en motorsåg hördes mitt i byn. Lugn och ro, det kan vi erbjuda i en allt mer stressad värld.


Katarina Östholm 

Gammel-Ahlnäs hamn är idag tom på båtar. Vinter och is väntar.
Storstenen syns kanske inte så stor men där finns en plattforma att kliva upp på och spana in flora och fauna.
Ständernas by
Den enda jag såg var Maj-Britts frass, en rejäl katt på 11 kg.
Skogsstigen jag skrev om i slutet.

Bodvattnet runt och besök i Saltkaret

Åh, så trött jag är! Jättefint väder ute och äntligen börjar det grönska och här ligger jag och sover mest hela tiden.

Nog om det, nu vill jag visa lite bilder från förra lördagen när jag tillsammans med en del av släkten firade födelsedagskalas för två av grannpojkarna.

Vid Svedjehamn i Björköby finns en vandringsstig på ca. 4 km, Bodvattnet runt. Den skulle vi trava, göra en tur upp i Saltkaret och till slut grilla korv och dricka kaffe. Barnen hade sina egna aktiviteter. T.ex. att genast blöta ned ena skon i strandkanten. Som tur var så fanns ombyte.

Svedjehamn har jag besökt många gånger och det är en charmant pärla i den österbottniska periferin ut mot havet. Restaurang finns det också. På sommaren naturligtvis mera aktiviteter.

Vandringsleden var helt bra. Relativt lätt att gå och en passlig runda för de flesta. En busslast ungdomar anlände också och jag kom i samspråk med några tjejer som ville ha hjälp med översättning från svenska till engelska av text på en av minnestoderna. Jag fick inte riktigt klart för mig vilka de var men jag tror de måste ha varit studerande av något slag. De jag talade med var från Centralasien men jag hörde också franska bland dem.

Utsiktstornet Saltkaret bestegs och vi kunde blicka ut över skärgården med sitt karakteristiska moränområde som finns just här i Kvarken och som skall vara något alldeles extra som en del av världsarvet Kvarken/Höga Kusten. Varandras motsatser men ändå en del av samma utveckling efter senaste istid. Höga Kusten med sina berg, branta klippor och djupa vikar medan Kvarken är det mest långgrunna och platta som finns och som höjer sig ur havet med ca. 1 cm per år.

Vi som bor här är vana vid denna typ av skärgård men just utanför Björköby är den särdeles utpräglad. Och visst är det en liten sevärdhet, även för oss infödingar. Jag kan svårligen tänka mig någon mera svårnavigerad skärgård. Jag kan i sammanhanget också rekommendera en tur ut till Valsörarna som startar från just Svedjehamn. Här kan ni läsa om min tur år 2011. Färd med saltstänk och strövtåg bland ljung och bonsai – Åh, tänk att det redan är sex år sedan dess!

Till senhösten skall jag återvända en lämplig dag och gå en ny runda runt Bodvattnet. Kanske vid storm eller dimma, kanske med rimfrost i träden eller den första snön som lagt sitt duntäcke över Bodvattnet. Hett té i termos och smörgåsar skall jag ha med och kameran skall få göra tjänst i det speciella ljus som jag då hoppas kunna fånga. Denna gång var ljuset ganska skarpt som det plägar en solig dag.

Jodå, kalaset var riktigt bra. Barnen hade inga svårigheter att aktivera sig själva och vi vuxna fick njuta grillat och kaffe/té med tilltugg efter en givande vandring Bodvattnet runt.

Sjöfågel av något slag. Boet alldeles nära bryggan och inte var de rädda heller.
Här har vi Saltkaret vi klättrade upp i. 20 meter högt men med fina trappor ända upp.
Utsikt över Svedjehamn
Skärgården utanför Svedjehamn. Mycket sten i vattnen.
Så är vi på väg i det fina vädret
På de flesta ställen fin vandringsstig men man bör ha rejäla skor på fötterna.
Vy över Bodvattnet mot Saltkaret
Här har vi ett par av sjöbodarna. Från detta ställe startade postrodden den tiden det begav sig. Idag ligger hamnen betydligt längre ut pga landhöjningen.
En minnessten Björköborna satte upp för att visa den syssla konung Gustav II Adolf ålade dem år 1617: att frakta posten över Kvarken, sommar som vinter.
Efter vandringen kan man slå sig ned och mysa på en brygga eller besöka restaurang Salteriet i stora röda byggnaden.

Bonus:

 

Lostenen

Kalas varje lördag. Förra lördagen var det grannens äldsta son som firade födelsedag med släkten; igår var det en av hans kusiner som firade 6 år. Då med utflykt till Lostenen i Pedersöre.

Lostenen är ett av landets mest kända flyttblock, med en höjd på 16 meter, belägen inne i skogen. Stigar och vandringsleder leder fram till stenen där det finns en grillkåta. Praktiskt för den som vill ha kalas! Värdfamiljen bar dit korv, sallad och popcorntårta medan gästerna själva hade med sig eget drickbart. Det blev liksom lättare för sonens föräldrar då. Vätska för många väger en hel del.

Barna låg i täten när stigen till Lostenen skulle följas. Små utflykter hit och dit hann de också med. Trevligast var att gå i alla gyttjepölar som dök upp. Det gillade inte alla föräldrar med tanke på bilens baksäte som skulle inhysa telningarna på hemvägen. Rättning i ledet och sedan kom skogens stigar emot.

Det var inga större svårigheter att gå den lite längre vägen dit men gummistövlar eller vandringskängor är önskvärda.

Besök uppe på stenen var naturligtvis ett måste och barnen var åter först. Ingen lång stund där uppe innan de fann för gott att undersöka alla stenkummel, små ”grottor” och skrymslen som fanns runt om stenen. Att ingen trillade och slog sig var ett under.

Förplägnaden lät sig väl smaka medan två av hundarna hade sina små fighter. De var inte på vänskapshumör den dagen.

En riktigt trevlig utfärd i en del av landskapet som jag inte tidigare har besökt. På Wikipedia berättas att Lostenen är landets högsta flyttblock men enligt obekräftade uppgifter skall det flyttblock som finns i vår by vara hela 18 meter högt. Dock finns det ingen möjlighet för en vanlig dödlig att ta sig upp till toppen för att kontrollmäta varför frågan tills vidare torde vara obesvarad.  Kanske man med en drönares hjälp på något sätt kunde mäta höjden på vårt flyttblock som kallas Stenkyrkan eller med ett äldre namn: Degerstenen.

I kungariket lär det också finnas en Losten i närheten av Falun.

2016-04-23 Lostenen 018-1
Här travar de första iväg mot Lostenen

2016-04-23 Lostenen 024-1
Här syns de flesta i sällskapet. Den yngsta, som ännu inte är fyllda tre, tog en kortare väg tillsammans med sin far.
2016-04-23 Lostenen 022-1
Vi passerade en lada som sett bättre dagar. Nu går den på knä.
2016-04-23 Lostenen 038-1
Snart var vi inne i skogen. Två hundar syns bra men var är den tredje? Alla tycks spana.
2016-04-23 Lostenen 082-1-2
Lostenen med sina trappor. Enkelt att klättra upp.
2016-04-23 Lostenen 063-1
Att terrängen runt om var intressant var inte att ta miste på.
2016-04-23 Lostenen 080-1
Sten på sten. Vem bor här?
2016-04-23 Lostenen 100-1
Grillkorven smakade utmärkt!
2016-04-23 Lostenen 118-1-3
Återfärd längs en kortare rutt.

2016-04-23 Lostenen 122-1
Och där åker de första hem efter en angenäm vistelse i skogen.

Att vandra är att må bra

Trots ett utomordentligt sparkföre på byns vägar fick sparken ändå stanna hemma idag. Istället blev det rask vandring i mera än 7 km. Solen sken och vinden var avtagande, en riktigt fin dag.

Visst hade jag kunnat ta sparken men jag menar att vandring ger mera motion och även möjlighet till tanke och reflektion. Med sparken susar jag iväg med god fart, det blir liksom inte tid till att stanna, fundera eller ta någon bild. Kameran hade jag med, inte systemkameran utan den lilla, nätta.

Att fundera går bra när man vandrar. Man blir liksom mera harmonisk. Kanske är det friska luften och att hjärtat arbetar som gör att tankeverksamheten främjas.

För någon tid sedan kom en rapport som menade att lagom motion är bättre än att ständigt köra hårda pass, att belasta kroppen för mycket. Jag är benägen att hålla med, lagom-motionär som jag är. Visst kan det vara bra att få upp pulsen under viss tid med jämna mellanrum men hård jogging eller skidlöpning får vara för min del. Rask promenad då hellre, eventuellt med vissa sträck- och böjövningar.

Tankarna kommer och far under vandring. T.ex. en så enkel tanke att nog är det ändå rätt bra att kunna röra sig fritt och för egen maskin. Vi tar mycket för givet men livet kan ändras med mycket kort, eller inget varsel alls. Som tur är vet vi inget om det men nog bör vi stanna till ibland och känna efter hur bra det är att kunna gå obehindrat. Bara en sådan sak. Jag tror vi skulle bli mera harmoniska och nöjda om vi kunde uppskatta det lilla och enkla i vardagen.

Vi människor har ibland den tråkiga förmågan att gnälla över småsaker och bli ilskna över oväsentligheter. Kanske är vi bekymrade över något eller t.o.m. deppade en längre tid, då är promenaden den bästa medicinen. Ut och gå en timme, när vi kommer tillbaka är chansen stor att vi hittat en lösning på problemet eller känner oss bra mycket piggare. Att vandra är att må bra. En universalmedicin mot mycket!

sparkföre
Perfekt sparkföre! Rena isgatan på sina ställen.
vinterbäck
Än rinner vattnet i bäcken. Värre vintrar har vi haft.
vinterväg
Här vände jag. Vägen var då inte mera plogad.