Krämpor, sommarlängtan och öl

Är det inte det ena, så är det det andra, sa flickan som blödde näsblod. Själv får jag instämma även om mina krämpor är av annat slag.

Stortån har blivit bra, tack och lov. Kvar finns något ömmande i själva fotbladet men det är på bättringsvägen. Idag företog jag en rask promenad, avbrutet av diverse fotograferande, på hela 6 km. Igår blev det 4 km. Gott så!

Däremot har jag drabbats av ryggont i nedre delen av ryggen och delvis i höften. Inget rosenrasande ont men ändå ganska irriterande. Någon snöskottning har jag inte utfört de senaste två dagarna så det kan det inte gärna bero på. En teori jag har är att jag under de två vandringsturer jag företog igår och idag ännu inte går på rätt sätt med höger fot; något som kan påverka ryggen. Jag vet t.ex. när jag jobbade i Saltgruvan så var det viktigt att ha rätt sorts skor, annars kunde jag få ryggont.

Annars var det fint att vara ute idag. Dimmigt redan från morgonkvisten vilket gjorde att jag fick rätt fina bilder med en vacker ljusgul dimma mot öster.

Är det inte lättare att få fina bilder på vintern än på sommaren? Det är nästan så att jag föredrar vinterljuset mera än starkt solljus på sommaren. Visst kan man få bra fotografier även på sommaren men då är det gryning och skymning som bjuder det rätta ljuset.

Jag kan ändå längta mig tillbaka till sommaren samtidigt som minnet ligger kvar av en ganska kylig sommar 2017. Det blev aldrig den där värmeböljan som gjorde att man kunde ligga i skuggan och läppja på något läskande medan man klagade över svett och värme. Och mygg. Till och med myggen frös bort i somras.

I år har vi en riktig vinter även om vi ännu inte drabbats av sträng kyla. Lagom mycket snö och framöver utlovas minusgrader. Kanske det då också blir en fin sommar? I alla fall drömmer jag om att kunna åka ut till villan en solig och het sommardag, mitt på en vardag, sätta mig på verandan, dricka en kall mellanöl och spana ut över fjärden samtidigt som jag lyssnar på skvalradion och tänker på mina f.d. arbetskamrater som strävar på i Saltgruvan med svettigt anlete och bromsar som ilsket surrar runt innan de fulingarna ger ett bett i skinnet. Rent ut sagt, njuta av mitt liv som friherre!

På tal om öl så har jag spanat runt lite i affärerna om det möjligtvis går att få syn på det nya sortiment som vanliga matvaruaffärer fr.o.m. årsskiftet kan erbjuda, nämligen starköl. Det enda jag sett är s.k. lonkero med procenten 5,5. Inte en enda burk eller flaska starköl har jag sett! Å andra sidan har jag inte heller lagt speciellt mycket tid på denna spaning.

Själv kommer jag att hålla mig till mellanöl under sommarens soliga dagar. Vintertid är det sparsamt vad jag dricker öl. Undantaget var Malmgårdens julöl till middagen på julafton. Ett riktigt god julöl, vill jag påstå. Mellanöl, naturligtvis. Skål, nu blir det en mugg te innan sängdags!


Starkölen ingen större succé i butikerna under första försäljningsdagen 

Mera vinterbilder!

Gammel-Ahlnäs hamn med soldimma i sydost
Gamla sjöbodar som ännu hänger med. Några bodar och båthus finns ännu i byn.


 

Perfekt sparkföre!

 

Värm ryggen vid en eld!

Så gick det inte längre än till tisdagsmorgon innan jag fick kasta in handduken trots ett tappert försök att få igång maskineriet. Mitt ryggonda slog till och blev bara värre. Brunte förde jag först till verkstaden, kamremmen skall bytas, och sedan gick jag till Saltgruvan men det blev en vandring med små steg. En vandring som jag hade hoppats skulle lösa upp knuten i ryggen men som istället ökade på smärtan och styvheten. Jag fann för gott att ta min Mats ur skolan.

Hemma igen upptäckte jag att jag inte kunde ligga på rygg och att stå tröttade ryggen fort. Bäst var att halvligga. Som tur är har jag en säng med elektrisk höjning av huvud- eller fotända och det hjälpte en del men bäst var halvliggandes i kontorsstolen med en kudde i svanken. Men det blir också tråkigt i längden även om jag kollade lite på nätet.

Det om det, hoppas att inte påsken blir förstörd av detta.

Snöfall på förmiddagen siade om en vit påsk men jag tror ändå att det mesta har smält bort tills dess. Plusgrader de kommande dagarna. Påskbrasor anordnas runt om i provinsen på påsklördagen och är påskens stora begivenhet här på landsbygden. Om det blir någon brasa i byn detta år vet jag inte men Vasabladet presenterade en karta med utförlig info om de olika ställen där det finns större brasor anordnade av föreningar. Klicka på de röda upp-och-nedvända dropparna så finns där ett och annat att läsa.

Är jag på benen då så blir det kanske en sväng runt om med Brunte för att ta del av denna tradition här i Österbotten. Kanske för att värma ryggen för det kan nämligen bli tämligen hett i brasans närhet. Tror man tillräckligt så är detta ett botemedel mot ryggont: värm ryggen modigt nära en påskbrasa. Gammalt talesätt från där rävarna skåna. 😉 Själv har jag bara vedspisen men det kanske också duger?

Påskbrasor finns också till viss del på finskt håll i närheten av svenska Österbotten men jag vet inte hur vanlig denna tradition är i övriga Finland. Hur är det i kungariket, finns där alls detta evenemang som hade till uppgift att skrämma häxorna på väg till Blåkulla?

En liten anekdot från när jag var liten kotte. Då brukade far samla ihop ris men det mesta av brasan bestod av halm. Det var spännande när han tände på och snabbt blev hela brasan en enda stor eldstod. Lika snabbt rusade jag iväg till granngården där mina kusiner bodde och varslade om att nu hade vi påskbrasa på gång. Skynda, skynda påskbrasan brinner! Och visst brann den, ofta så till den grad att när jag tillbaka till brasan var det mesta uppbrunnet och brasan var bara en relik av sitt forna jag. Detta brukar jag fundera på ibland. Om jag stannat kvar hade jag åtminstone några minuter fått se brasan i sin fulla prakt men det var tydligen viktigare att mina kusiner också skulle få ta del av brasan.

Här finns en nätt, liten och läsvärd berättelse av Lars Huldén med titeln Påskbrasan.

Påskbrasa
Här far alla krämpor till väders. Eldkvasten från påskbrasan vid Kärklax 2013.

En sämre dag, men ändå tacksam

Dagen har inte blivit så bra som jag tänkt mig. Redan på morgonen kände jag av ryggproblem och det har suttit i hela dagen. Jag har inte haft jätteont men jag har liksom bara väntat på att nu slår det till på riktigt. Ibland brukar jag tillfälligt känna av ryggont på morgonen men det går snabbt över om jag rätar upp mig på rätt sätt och sedan när jag börjar jobba kommer hela maskineriet igång.

I slutet av 1980-talet hade en kraftigt ryggskott som förstörde en hel semester men sedan dess har det gått bra. Jag lärde mig hur jag skall lyfta och använda benen, inte ryggen för lyft, och undvika dåliga arbetsställningar. Hellre en liten omväg för bekväm arbetsställningen istället för rusa på och ådra sig krämpor. En annan viktig sak när det gäller ryggont är att klä sig varmt och inte utsätta sig för drag.

Nåja, alla har vi våra krassligheter men det kunde vara mycket värre. Jag läste om Thomas på danska Fyn som fick besked om cancer i tarmen och som avled 14 dagar senare. Ett mycket snabbt förlopp.

Mitt lilla ryggont är småpotatis i jämförelse men tankar om miljön vi lever och arbetar i infinner sig. Hur är luften vi andas, vad äter och dricker vi, hur är arbetsmiljön? Ingen tackar oss den dagen cancer bekräftas och där arbetsmiljön kanske varit en bidragande orsak. En annan sak att uppmärksamma är cocktaileffekter där olika farliga ämnen tillsammans påskyndar utvecklandet av cancer. T.ex. potatis som uppvärms till mera än +120 C avger ett ämne akrylamid som tillsammans med avgaser i trafiken blir en farlig cocktail.

Nåja, detta skall inte bli något skrämsel- och klagoinlägg men jag vill ge en tankeställare om att har man bara hälsan något så när så har man mycket att vara tacksam för. Ofta kanske man gnäller över småsaker och förargas över oväsentligheter men då bör man stanna upp och tänka tanken: det kunde vara värre, mycket värre! För så är det i de allra flesta fall.

Lars Losvik och budskapet
Lars Losvik hade budskapet klart: Välsigna nuet, det kan vara mycket värre, sluta gnälla!
björkar
Och glöm inte den helande naturen när den används på rätt sätt. Som jag tycker om min björkar och enebuskar här nära.

 

Den som det visste

Idag tänkte jag göra lite nytta och samtidigt få motion för det är icke bra med bara stillasittande och ätande diverse god mat. Igår blev det julpizza med gänget i Ebbas stad och idag rök det sista av julmaten. En påse prinskorv finns förvisso kvar men i påsen kan de stanna någon dag ännu.

Med goda föresatser rustade jag mig med stövlar och Helly-Hansen-tröja samt greppade klyvyxan. Jag hade lite oavslutat vedarbete kvar på backen. Det gick bra ända till sista vedträet, då stelnade jag till, både i sinnet och i ryggen, och plötsligt kände jag mig oändligt trött i ryggslutet. Det kändes nästan omöjligt att få det sista vedträet i traven. Jag avslutade snabbt och skyndade mig in för att vila för jag blev rädd att jag åter skulle få det ryggonda som jag hade tidigare i höst.

Efter en timmes vila kändes det åter bra.

Ikväll skulle jag hämta en laddning ved till spisen och då kom krämpan åter. Inte våldsamt men den gjorde sig påmind. Måtte jag inte få detta elände nu när jag har tid att få något uträttat här hemma på gården!

Jag kastade en blick uppåt och såg att det var stjärnklart. Jag blev tvungen att släcka utelampan och åter gå ut och ställa mig mitt på gårdstunet en stund och bara titta på alla stjärnorna som tindrade på himlen. En liten stund stod jag innan ögonen vant sig vid mörkret och alla skönheterna och formationer trädde fram. Så vacker vår stjärnhimmel är! Och helt gratis att titta på. Jag tackade min skapare att vi inte har någon gatubelysning här på backen för den hade effektivt förstört upplevelsen.

En mening kom till mig: Härifrån till evigheten; titeln på filmen. Så långt borta stjärnona är, vad finns bakom dem och evigheten, förstår vi vad den är? Jag läste nyligen i en blogg att hennes gosse hade ställt de klassiska frågorna: ”Mamma, hur stort är rymden och universum egentligen? Vad finns bortanför stjärnorna?” Ja, den som det visste och den som kunde ge ett kort och precist svar.

Jag tror att förklaringen kan vara ganska enkel, det är bara det att vi inte känner till svaret ännu. En gång i tiden trodde alla, eller nästan alla, att jorden var platt och det förekom diverse teorier och spekulationer om vad som fanns vid jordens slut och rädslan var uppenbar hos många sjöfarare för att segla utför stupet och det som fanns bortom det. Det var t.o.m. straffbart att tro något annat än att jorden var platt. Idag är det allmänt accepterat att jorden är rund och det förklarar en massa som forntidens människor gick och grubblade på, liksom vi idag fortsätter att förundras inför det mäktiga himlavalvet, tidsbegreppet evighet och det som finns bakom vår tankevärlds horisont.

Jag tror att vi en dag kommer att förstå universum och tiden betydligt bättre med dit är det några steg ännu. Jag tror också att den dag människan förstår vad som finns bortanför stjärnorna så har det uppkommit nya frågeställningar som vi är minst lika förundrade över. Kunskap och insikt är som en lök, så fort vi tagit bort ett skal finns det oändligt många kvar som döljer ännu en gåta, och ännu en gåta och ännu en gåta…

Det är oss inte idag förunnat att helt förstå universums sträckning och tidens beskaffenhet men det är oss givet att njuta av vintergatans prakt en mörk decemberkväll. Ungefär som Adam och Eva innan de åt av kunskapens träd och fördrevs ur paradiset. – Äsch, nu blev jag allt lite flummig, men det bjuder jag på. 🙂

gräsmatta
Inte tror man att det är sist på december när man ser den vilda gräsmattan. Både bild och väderlek är på sned.

Tjock plånbok

För ett par inlägg sedan prisade jag tacksamhetens lov till hälsan och knappt hade det imaginära bläcket torkat innan jag fick ryggproblem. Lördagskväll kände jag redan av det men i måndags eftermiddag och på kvällen blommade det ut och det blev tidigt sängläge, salvor och piller. Idag höll jag mig borta från Saltgruvan för jag vill inte att det skall bli värre; senast på lördag måste jag åter vara i full form.

Ryggont har många drabbats av och råden hur det kan botas finns det lika många av som det finns drabbade. I måndags i Saltgruvan fick jag ett flertal god råd samt diagnos: ischiasnerven är det som spökar för smärtan och tröttheten vandrar ut i vänster höft och lår. Ok, kan kanske stämma, jag har inte tidigare haft åkomman men jag märker att det är bäst med kombination av rörlighet och vila. Så nu har jag provat både att hänga och sträcka ben och rygg samt googlat i ämnet.

En lustig orsak till s.k. falsk ischias kan vara ”tjock plånbok”. Följande förklaring fick jag på nätet: ”Tjock plånbok” är inget skämt. Osannolikt som det låter, kan trycket från en tjock plånbok i bakfickan ge upphov till ischiasliknande smärtor i benet genom att det blir en snedbelastning när man sitter.

Tja, varför inte. Plånboken har jag i höger bakficka och ibland är den onödigt tjock. Inte på sedlar utan på slantar och tidigare även nycklar. Ibland tömmer jag den på slantar men det får jag kanske börja göra oftare. Jag har en plåtburk dit jag häller slantarna och med tiden kan det bli en rätt ansenlig summa. Då gör jag en resa!  – Ja, jag köper den förklaringen för det låter ju onekligen bättre än att jag slitit ut ryggen med tunga lyft eller något annat trivialt.

Hackspett
Inte roligt om man har en sådan som hackar i gumpen!