Fortsatt färd på Lofoten

Idag, söndag förmiddag är det åter regn och rusk. Lockar kanske inte så mycket för uteliv men förhoppningsvis kommer jag någonstans mellan regnskurarna att få ser mera av det som finns längst söderut på Lofoten. Målet idag är Å, byn längst ut på Lofoten. Mycket kort och bra namn, ingen orsak att slösa på bokstäverna tyckte säkert den som namngav denna by. Ungefär samma med Ii som jag passerade på väg till Torneå eller Bö på Andøya.

Man kan kanske bli lite mätt på alla vackra och hisnande vyer som serveras. Det en berget mäktigare än det andra och fjordarna slutar jag aldrig att förundras över. Ett mäktigt landskap på Lofoten.

Jag satt och funderade om alla dessa bergstoppar har bestigits av människor och hur gjorde lantmätarna förr i världen när de skulle mäta och kartlägga alla dessa svåråtkomliga områden? Hur gjorde de med allt byggnadsmaterial som skulle fraktas ut till fyrar och byggnader uppe på bergssidorna? Inget lätt göra, kan jag tänka. Vilket slit!

Jag passerade igår genom ett antal tunnlar och över höga broar för att ta mig till Svolvær, centralorten på Lofoten. Tanken slog mig hur mycket mera det måste kosta att bygga vägar i Norge jämfört med Finland där terrängen för det mesta är relativt slät och framkomlig. Hur många kilometer tunnel har Finland jämfört med Norge? Vägarna här är ofta smala, krokiga och med branta lutningar ändå är det fritt fram att köra 80 km/h på många ställen. Det gäller att ha tungan i rätt mun när man rattar sig fram här.

Även färjetrafiken är väl utvecklad. T.ex. Hurtigrutens fartyg lägger till kaj här alldeles bredvid hotellet i Svolvær där jag bor. Jag har ett rum med havsutsikt och är på första parkett när fartygen anländer och avgår. Det som jag reflekterar över hur bra det fungerar, trots alla utmaningar som naturen bjuder. Finland, som också är ett rikt land, borde ha betydligt bättre förutsättningar hålla vägarna i skick och färjor ut till skärgården än Norge. Ändå fick vi i vintras smaka på det elände som dåligt vägunderhåll i Finland förorsakade och hotet mot färjorna i skärgården. Intressant vore att jämföra siffror och statistik beträffande infrastruktur i Finland och Norge.

Här avgår Hurtigrutens fartyg Finnmarken. Fotad strax utanför hotellet på kajen.

Hotellet som heter ”Vestfjord Hotel Lofoten” i Svolvær kan jag rekommendera om ni besöker Lofoten och behöver nanna kudden en natt. Längst ut på kajen ligger hotellet. Nästan lite svårt att hitta dit om man inte vet positionen eftersom man skall köra ut på kajen runt en byggnad innan man är framme vid hotellet som vetter mot sjön. Ett utmärkt hotell med alla faciliteter som behövs.

Jag besökte också deras restaurang igår kväll och avnjöt en portion grillad klippfisk. Så gott! Priserna på restauranger här i Norge är ganska höga men frågan är ändå om inte klippfisken var värt det.

Klippfisken jag åt igår kväll. Bild tagen med mobil-kameran.

Så gott, så långt. Färden har hittills gått helt enligt planerna och ännu återstår flera dagar innan jag åter siktar Pampas skärgård.


Vestfjord Hotel Lofoten

Svolvær

MInst en kyrka per inlägg. Ha, ha. Detta är kyrkan på Langenes
Rena idyllen, va? Nära Sortland.
Vägen mellan Klo och Strengelvåg. Här hittade jag en död råtta på vägen som grinade illa. Råttan alltså. 😉
Vackert så det förslår
Och vänder jag mig om ser det ut så här. Så är det på många ställen i Norge.
Annonser

Sommaren som aldrig kom…

… minns vi sommaren 2017. Visst, ljuset och det gröna kom men värmeböljan, en endaste liten en, vart blev den av? Knappt så det runnit en droppe svett i år. Simstranden vid Hellnäs har inte heller haft många besökare denna sommar.  Och alla myggen, var blev de av? Nåja, någon måtta får det vara med saknaden, mygg klarar vi oss utan. Eller borde vi tänka på småfåglarna och deras föda?

Sista söndagen i augusti tog jag mig en tur genom byn. Kameran med, naturligtvis. Tog bilder här och var, liksom för att dokumentera sommaren, det som finns kvar, ifall någon får för sig att det varit nio månader vinter och tre månader dåligt skidföre. Minnet kan ibland spela oss spratt. Då är det bra att ha bilder som bevis, en liten sommar hade vi i alla fall, vid närmare eftertanke.

Vi tittar på lite bilder i ett galleri!

En titt tillbaka i 70-talet

Jag älskar gamla filmer och videos från förr i världen.  På tuben finns en hel del super-8 filmer som visar livet på landet och hur arbetet gick till en gång i tiden.

Jag snubblade över fyra sådana filmer, inspelade på 70-talet av en man som heter Runar Lindahl. Inte den bästa tekniska kvalitén och inget ljud men filmerna är ändå sevärda.

Jag fick nämligen ögonen på dessa filmer när jag följde en länk som Underbara Clara på sin blogg gav till en fastighet som var till salu i Kalvträsk, Västerbotten. Jag intresserade mig en stund för denna by, belägen i Västerbottens inland från Skellefteå räknat, och kunde konstatera att det finns en vacker natur runt om men också att det är en avfolkningsbygd. 1960 fanns här närmare 200 personer men idag t.o.m. färre än i vår by. Dock, när man ”promenerar” omkring i byn med Googles hjälp ser det ändå ut att vara en rätt fin och proper by. https://goo.gl/maps/yGnkusiPegH2

Filmerna är fyra stycken och visar byalivet på 70-talet i Kalvträsk eller dess närhet. Jag kan gott säga att så gick det också till i vår by på 60-talet, i första hand. Lite nostalgisk blir jag när jag ser hur de jobbade för hand och allt slit som arbetet i skog och lantbruk krävde med den tidens maskiner och redskap som hjälp men också hästar som användes. Allt detta har jag sett som liten gosse och även i viss mån varit med om att utföra. Tänk om man bara för en liten stund kunde vrida tiden tillbaka och uppleva den miljön, arbetet och människorna. Jag tror nog att jag nöjd skulle återvända till nutid men en intressant utflykt vore det.

Huset som är till salu är en gammal mjölnarbostad med tillhörande kraftverk vid Kvarnån. Inte myggfritt på sommaren skulle jag tro men garanterat frisk luft och en underbar natur. För 700.000 kr blir det ditt! En inte helt omöjlig summa. På Lantmäteriets karta här.

Här kan ni se alla fyra filmerna.

Vill ni bara se en  finns den första nedan. Bl.a. syns i början på denna film en till synes vådlig vedklyvningsmaskin.

Friherre på isjakt

Så är jag åter friherre och kan disponera min tid mer eller mindre som jag själv vill. Morgonmänniska som jag är så blir det ändå uppstigning vid 6-tiden. Jag kan svårligen tänka mig att sova till 11-12 som vissa ungdomar lyckas med. Har jag hört. – Nej, då har ju redan halva dagen gått.

Jag hade idag ärende till en av skärgårdens yttersta boningar. Rätt fint väder och jag passade på att ta med mig kameran. Knäppte lite bilder här och var. Öppet hav på något ställe men annars har isen åter lagt sig inomskärs. Dock såg den minst sagt skröplig ut på sina ställen så jag skulle råda till stor försiktighet.

Kanske någon, med anledning av rubriken, förväntat sig en story från en längre utfärd med isjakt på isbelagda fjärdar? Så blev det dock inte utan jag ville bara med kamera på bekvämt avstånd från vägen dokumentera något av isens framfart i början på december. Dock finns i mitt uthus två stycken isjakter och även om de inte är mina så vore det frestande att prova detta transportmedel på spegelblank is en solig dag men förlig vind. Det vore något att rapportera! Med video och bild.

Tillsvidare får ni nöja er med några bilder och gissa varifrån de är.

djupsund-2016-12-07-062
Kaveldun. Här är det inte djupt.

sarkimo-2016-12-07-025
Inte många båtar här vid bryggan

 

vastero-2016-12-07-013
Vem vågar sig en bit ut?

 

ojskatan-2016-12-07-046
I solens sken, en strålande, kall strand

 

ostero-2016-12-07-004
Vi väntar!

 

ostero-2016-12-07-002
Öppet hav, hur länge?

Största möjliga tystnad

För att återknyta något till söndagens promenad i skog och mark när tystnaden var märkbar snubblade jag i morse över en artikel på svenska YLE med namnet ”Tystnad är en bristvara”. Så sant, så sant!

Man kan lägga märke till den en vacker höstdag, en vinterdag i skogen, en tidig, vindstilla sommarmorgon vid havet eller varför inte i kyrkorummet. Tystnaden. Men allra mest kan man uppleva den en vindstilla, kall, stjärnklar vinternatt vid midnatt. Ute på landet bortom allfärdsled. Jag har upplevt detta många gånger. Bara knarret under ens egna skor och kanske ett avlägset knäpp i skogen. Annars bara hjärtats slag och kanske suset i örat. Vintergatans oändlighet som jag ser men som inte stadsbon förnimmer. En ovanlig naturupplevelse, precis som mörkret är för den urbana människan som ständigt har ljud och ljus omkring sig. Enkelt men svindlande. Kanske man till och med skulle kunna göra turism av tystnaden och mörkret för den är en bristvara för många människor.

Själv är jag glad att jag bor som jag gör, i en by vid sidan om och utan vägbelysning just där jag bor. Jag vill inte heller ha någon. Jag förstår de människor som flyttar avsides för att få  tystnad och mörker.

Jag gick ut på farstubron i morse vid sjutiden bara för att lyssna på tystnaden. Fortfarande mörkt men i öster färgades himlen ljus av den annalkande solen. Tyst men inte knäpptyst. Det jag först lade märke till var vindens sus i trädtopparna. Så tryggt det kändes, som ett ständigt vaggande. Vinden är min vän. Grusets kras under skorna och snart vaknade grannens tupp till liv och gol. En bit bort hördes svagt fårens bjällra i mörkret, ett bräkande från fårhuset sedan åter tystnad. Tills nästgårdssvåger skulle hämta dagens tidning nere i byn. Motorns morrande som försvann för att snart återkomma. En bildörr som smällde, sedan tystnad. En kråka kraxade i mörkret och mitt vindspel klingade svagt i vinden. Allt i tur och ordning och inte alls bullrigt och bråkigt. Inte ens en bil svepte förbi under dessa tio minuter trots att det var morgon och folk skulle på jobb. Så glad jag var för det för det är bilarnas oljud som stör mest hos mig som bor på vägkanten.

I YLE-artikeln nämns musik av några kompositörer som använder sig av tystnad. Musik är egentligen ett samspel mellan ton och tystnad. John Cage skrev pianostycket ”4’33” som är märkligt på så sätt att under dessa 4 minuter och 33 sekunder som musikstycket framförs spelas inte en enda ton. Musiken är en enda stor paus. Kompositionen var avsedd för instrument i tre satser men framförs främst på piano. Tydligen kan man även framföra detta stycke på olika sätt vilket man inte skulle kunna tro.

Jag hittade följande video på tuben där William Marx framför 4´33´´ med publik och allt. Inte en ton spelar han trots sin smoking och Steinway. Publiken ser och  lyssnar andäktigt på hans manövrer och applåderar entusiastiskt när han stänger nothäftet, reser sig upp, bugar och lämnar scen. Inte en ton fick de men en massa tystnad. Över två miljoner har sett videon. Själv satt jag med ett flin på läpparna.

Artikeln: https://svenska.yle.fi/artikel/2016/10/02/tystnad-ar-en-bristvara 

2016-10-02-029-2-skog
Inte en kotte föll till marken

Lostenen

Kalas varje lördag. Förra lördagen var det grannens äldsta son som firade födelsedag med släkten; igår var det en av hans kusiner som firade 6 år. Då med utflykt till Lostenen i Pedersöre.

Lostenen är ett av landets mest kända flyttblock, med en höjd på 16 meter, belägen inne i skogen. Stigar och vandringsleder leder fram till stenen där det finns en grillkåta. Praktiskt för den som vill ha kalas! Värdfamiljen bar dit korv, sallad och popcorntårta medan gästerna själva hade med sig eget drickbart. Det blev liksom lättare för sonens föräldrar då. Vätska för många väger en hel del.

Barna låg i täten när stigen till Lostenen skulle följas. Små utflykter hit och dit hann de också med. Trevligast var att gå i alla gyttjepölar som dök upp. Det gillade inte alla föräldrar med tanke på bilens baksäte som skulle inhysa telningarna på hemvägen. Rättning i ledet och sedan kom skogens stigar emot.

Det var inga större svårigheter att gå den lite längre vägen dit men gummistövlar eller vandringskängor är önskvärda.

Besök uppe på stenen var naturligtvis ett måste och barnen var åter först. Ingen lång stund där uppe innan de fann för gott att undersöka alla stenkummel, små ”grottor” och skrymslen som fanns runt om stenen. Att ingen trillade och slog sig var ett under.

Förplägnaden lät sig väl smaka medan två av hundarna hade sina små fighter. De var inte på vänskapshumör den dagen.

En riktigt trevlig utfärd i en del av landskapet som jag inte tidigare har besökt. På Wikipedia berättas att Lostenen är landets högsta flyttblock men enligt obekräftade uppgifter skall det flyttblock som finns i vår by vara hela 18 meter högt. Dock finns det ingen möjlighet för en vanlig dödlig att ta sig upp till toppen för att kontrollmäta varför frågan tills vidare torde vara obesvarad.  Kanske man med en drönares hjälp på något sätt kunde mäta höjden på vårt flyttblock som kallas Stenkyrkan eller med ett äldre namn: Degerstenen.

I kungariket lär det också finnas en Losten i närheten av Falun.

2016-04-23 Lostenen 018-1
Här travar de första iväg mot Lostenen

2016-04-23 Lostenen 024-1
Här syns de flesta i sällskapet. Den yngsta, som ännu inte är fyllda tre, tog en kortare väg tillsammans med sin far.
2016-04-23 Lostenen 022-1
Vi passerade en lada som sett bättre dagar. Nu går den på knä.
2016-04-23 Lostenen 038-1
Snart var vi inne i skogen. Två hundar syns bra men var är den tredje? Alla tycks spana.
2016-04-23 Lostenen 082-1-2
Lostenen med sina trappor. Enkelt att klättra upp.
2016-04-23 Lostenen 063-1
Att terrängen runt om var intressant var inte att ta miste på.
2016-04-23 Lostenen 080-1
Sten på sten. Vem bor här?
2016-04-23 Lostenen 100-1
Grillkorven smakade utmärkt!
2016-04-23 Lostenen 118-1-3
Återfärd längs en kortare rutt.

2016-04-23 Lostenen 122-1
Och där åker de första hem efter en angenäm vistelse i skogen.

Solen som försvann

Solen sken och jag hade ett ärende upp till kommuncentrat idag. Kameran med i bilen för jag fikade efter att få bilder med ljus från den dalande solen. Flera fina motiv såg jag men de tar jag när jag åker hem och ljuset är ännu mera trolskt framträdande, tänkte jag.

Jag köpte en stekpanna, ett ställ varma underkläder och lite till kökssidan.

På väg hem slöt en molnskärm upp i sydväst och solen försvann snabbt och trotsigt. Ljuset blev kasst och ointressant. Inga bilder blev det och än en gång fick jag ta del av en gammal lärdom: vänta aldrig med att fotografera, ljus och motiv kan vara borta på en litet kick! Tvärnita som om det gällde livet! Så blev det inte idag.

Istället får jag lägga upp ett par Facebook-bilder och lite annat. Håll till godo även med det lilla!

2016-01-30 Isig väg 003mod
Glashalt på vägen i lördags morse. Fint sparkföre för den som hann innan sandbilen kom.
2016-01-29 Morgonsol på snö 008-1
Frusna spår bär mot solens först strålar på snötäcket det kalla.
strå
Här en önskebild som jag inte vet om den blev så bra. Bör ses i förstoring, tror jag.