Den perfekta novemberbilden

Medan det ännu är november vill jag leverera några novemberbilder från en månad som annars anses som grå, tråkig och deprimerande. Jag utmanade något Jennifer Sandström, en av mina favoritbloggar, om den perfekta novemberbilden när hon saknade fotografisk inspiration tidigare i månaden och igår kom svaret från henne.

Jag kan ju inte vara sämre utan jag får rota i mina bildkataloger. Få se om jag också får ihop nio bilder eftersom jag ändå inte varit så flitig med kameran senaste tid.

Vilken blev den perfekta novemberbilden bland mina förslag? Eller, om inte den perfekta, så den bästa. Kanske inte så konstnärliga som Jennifers bilder utan mera vardagsbilder. – Bilderna går att förstora om ni vill granska närmare. Bara att klicka! 😉


Den perfekta novemberbilden – Jennifer Sandströms blogg

En typisk novemberbild – Allhelgona

Sätt dig här och vila!

Eller kura invid muren grå

Hellnäs bro i novembersol. Alla dagar var trots allt inte gråa

Och isen kom!

Likaså frostens vita rim

Och båtarne finns ej längre invid bryggor och strand. De flesta är på land.

Det vita sig sakta smyga på

Och solen går ned bakom Hellnäs sund, snart är det december.

 

Enkel strandbastu eller genomtänkt arkitektur

Eftersom jag igår lördag besökte begravningsplatsen i byn, allt i god sed och ordning, tog jag idag en tur ut till min lilla sommarstuga innan snön kommer. Ifjol kom den redan 25 oktober. I år kom snön också 25 oktober men knappt så det täckte marken och ganska snart var den borta. Så det räknas inte.

Egentligen är det en strandbastu med spisrum där man också kan sova. Inte många kvadrat men så är väl också tanken att man mest skall vara utomhus när det är fint väder. Sitta på verandan eller vara nere vid stranden. Kanske ta en tur med båten, om den är i sjön vill säga. Det har den inte varit på många år men någon gång skall det väl bli av.

Jag har haft byggnaden i 35 år och inte är det mycket jag gjort sedan den byggdes förutom att måla och reparera verandan som är utsatt för väder och vind. Huset har bara stått där i ur och skur och kommer förmodligen att stå där i minst 100 år. Stock är ett rejält byggnadsmaterial och finns bara tak och grund så klarar sig kåken länge.

Jag kom ikväll att titta på ett program från norska NRK, Arkitektens hytte. Ett intressant program som jag anbefaller. Programserien visar fritidshus som olika arkitekter ritat och ibland också byggt. Intressant är att höra och se hur de resonerar kring dessa hus och rent allmänt hur de ser på fritidshus, eller hytter som norrmännen säger,  hur de passar på tomten och i terrängen. Dessa yrkesmän har många gånger en annan syn på byggandet och byggnaden. Sådant som vi vanliga dödliga inte ens en gång kommer att tänka på eller vågar föreslå. Olika material, ljusets spel och inverkan, former, funktioner och anpassningar till naturen.

Samtidigt är de flesta hus som visas i serien inte för en vanlig människa. Gott om penningar bör det finnas i börsen hos beställaren. Enbart att ha en arkitekt som ritar huset kostar en vacker slant för att inte tala om tomtens pris, olika speciallösningar som fordrar byggkonst utöver det vanliga och transport av byggnadsmaterialet.

Jag är i alla fall intresserad av arkitektur om det så är en hytte eller ett palats. Det enkla och billiga kan också vara värt begrundan och beundran. Sådant man kan göra själv. Men också det spektakulära och storslagna. Det är själva idéerna som intresserar mig. Hur kommer de på allt?

Jag gick runt och funderade vad jag skall göra nästa sommar på min sommarstuga. En ny bänk nere vid stranden skall det i alla fall bli och så en del målningsarbeten. Inga arkitektoniska underverk utan små förbättringar. Sådant har också sitt värde.

Fast egentligen, varför vänta till våren, jag kan väl snickra ihop en bänk redan nu, så märkvärdigt är det väl inte. Sedan kan jag åka dit ut och sätta mig väl påpälsad, kanske med varmt te i termos, och iaktta när den första isen blank och fin lägger sig allt längre ut mot fjärden. Sådant tar tid men det är just det som är tanken, att se det ytterst långsamma och få tid till eftertanke och meditation på samma gång. Det kan alla behöva ibland.

Hur ofta utnyttjas sommarstugan eller hytten bara till att stilla sig och bli ett med naturen på strandstenarna? Blott se solen sjunka ned mot väster och höra isen sjunga. Bli en del av skymningen.  Inte så mycket mer.


Arkitektens hytte – serie från NRK som också går att se utrikes

Vägen dit är ännu snö- och isfri.

Så ser mitt lilla château ut från baksidan.

Och snart lägger sig isen snällt innan den i vinterkylan börjar klättra på strandstenarna.

En tur i Björnlandet utan björnar på lur

När jag igår skulle checka ut från boendet i Fredrika vid tiotiden på förmiddagen var gubben försvunnen. Hotellet totalt tomt och vidöppet. Vem som helst hade kunnat gå in och sno vad som helst. Ett par av de tyska gästerna försökte hjälpa till och nå honom per telefon men inget svar. – Förresten, konstig, tysk dialekt de pratade. – Även jag ringde. Det var bara sätta sig i soffan i reception och titta på morgon-tv.  Ingen stress här inte. Kanske var han hos hälsovården och spolade upp öronen?

Efter 35 minuter dök han upp och förklarade att betalningen var redan gjord via Booking.com. Oj, det var en nyhet för mig men han visade mig transaktionen på papper och var det okej för honom var det okej för mig.

Sedan blev det färd mot Börnlandets nationalpark på grusvägar i regnet. Oj, så smutsig Bettan blev! Som tur var upphörde regnet precis när jag anlände till Björnlandet så det var bara att byta lite kläder, greppa kameran och ge sig iväg.

Jag tror bilderna nedanför får visa lite hur det såg ut på Angsjöleden på 3,7 km som jag gick. Min motionsapp visade dock 4,2 km så där fanns en diff. Leden var mestadels lätt att gå, spångade på sina ställen och tydligt utmärkt. Sydväst om sjön finns dock en brant stigning bland stenar vilket gör att man får lämna stilettklackarna hemma. Den som har sådana. Rejäla skor behövs.

En övernattningskoja med fyra bäddplatser och madrasser passerades. Vissa kokkärl finns. Snyggt och städat. Färdigt kluven ved väntade och bara några tiotal meter till sjöstranden. Bara att dyka i. Själv hade jag inga badbyxor med utan jag hade fått simma näck. Det gjorde jag inte och tur var det; ett par med pudel dök upp strax efteråt. De hade nog trott att det var Näcken och pudeln hade väl svimmat? Pudeln hade därefter inte mycket på stigen att göra för jag tvivlar starkt på att den klarat stigningen senare men fram till kojan var det lätt att gå.

Själv flåsade jag lite men hade ändå inga större problem att ta mig fram i branten trots att det nästan krävdes fyrhjulsdrift på några ställen. Fin utsikt när man väl kom upp.

Skogen är mycket gammal och har brunnit vid flera tillfällen. Jag tyckte jag såg förkolnad ved och kolbitar här och var. Dock inte innevarande sommars bränder utan långt tillbaka i tiden.

En fin vandring att gå, den kortaste och lämplig för en amatör som jag. Det finns längre leder.

Sedan bar det av mot Umeå via Karlsbäck men det är en annan historia. I Umeå tog jag in på Hotell Elite Mimer. En viss skillnad på standarden om man säger som så. Men Fredrika Jakt och Fiskecamp har sin charm som inte ett storhotell kan uppbringa. Och ägaren, Helmut, var en trevlig typ. Inte så pratsam men han andades förtroende och gemyt. Såja, detta var måndagen och idag tisdag bär det av över Kvarken med lyxångaren Wasa Express.


Björnlandets nationalpark

Nordiskt Jakt och Fiske 

Fredrika Hotell Jakt & Fiskecamp 

Hotellvärden själv står som trästaty i baren. Jakt är förmodligen ett stort intresse.

Här har vi själva hotellet. På andra sidan gatan fanns några lägenheter.

Detta är det första som möter en vid entre Angsjö, Björnlandet.

Här blir det lätt att gå! Till att börja med. En kort bit var anpassad för rullstolsburna.

Sedan blev det delvis spångad vandring genom olika typ av terräng.

Övernattningskojan vid Angsjön.

Nära till sjön vid kojan. Perfekt för en övernattning.

Från kojan syntes berget på andra sidan sjön som skulle bestigas.

Snygg utsikt där uppe

Lite brant på sina ställen men framkomligt

Inga björnar syntes till trots att det var Björnlandet. Däremot fanns det sådana konstiga typer. Undrar om de är farliga?

Tillbaka vid Entre Angsjön fick jag ta del av en konstutställning där elever i Fredrikaskolan föreställde sig 1500-talet.

 

En insats för folkhälsan

Ikväll har jag krattat kottar på skogsstig. Att trampa på kottar kan göra ont, speciellt om de är många och sulan tunn. Åtminstone irriteras fossingarna av de små rackarna.

Denna vecka har jag ägnat någon tid åt att förbättra infrastukturen i byn. Eller rättare sagt, främjat folkhälsan.

Genom åkern nedan för mitt château löper en gammal ägoväg som knappast används alls förutom en liten bit. Därför är den mer eller mindre oframkomlig på grund av ogräs och vildvuxen vegetation. Full med fästingar, förmodar jag. Synd att den vägen inte används, tyckte jag.

Sagt och gjort tog jag röjsågen och gick några timmar längs med vägen och slåttade gräs och allt annat som hindrade framkomligheten.  Här är en utmärkt led att följa upp mot skogen där en ännu behagligare skogsstig väntar som utmynnar på en av de många skogs- och villavägar som finns runt byn. Här kan folket gå och mysa samtidigt som de förbättrar sin kondition. Sådan var min tankegång.

2,5 kilometer blev slingan som också utnyttjar byvägen. Lämpar sig utmärkt för fartfylld motion eller en stilla promenad i arla morgonstund. Varför inte en sen afton i midsommartid? Natur, lugn och fågelsång bjuds för att stilla själen. Eller så träffar man på någon bybo som man kan konversera. Om man inte är av den hurtiga typen som jagar sekunder och kalorier.

Hur som haver så är jag nöjd med min insats för folkhälsan och ett sunt liv med motion och naturupplevelse. Inget märkvärdigt men byn har fått ytterligare ett stråk att vandra längs med genom en ganska enkel insats. Förhoppningsvis är det fler än jag som kommer att nyttja denna led genom åker, skog och längs med byvägen.

Brukar du motionera längs med naturliga stigar och gamla ägovägar? Eller är det fina spånbanor och asfalt om krävs?

Här startar slingan. Eller så startar den där  man själv kliver på.

Kvarnen i byn  passeras

Genom åkern går färden

Hoppas ingen varg vi möter. Eller personligen hoppas jag det fast chansen är nog ganska liten.

Så blygt vi tittar fram

Titta, där skymtar vi visst bystugan

Vackert så det gjorde nästan ont

Vilken underbar dag vi upplevt i byn! Sol, blå himmel och gnistraden snö, härlig frost i träden. Och inte alls så kallt, 10-12 minusgrader på dagen. Det är annat än vad Jokkmokk och Boden idag hade på förmiddagen, -27 C. Jag hade tur som missade den köldknäppen med några dagar.

Jag tog en tur runtom i byn. Gick i frusna skoterspår och på välplogade vägar. Hälsosam, hög luft och knarr under skorna. Någon hund skällde, snöskotrar körde längre ut på isen och på håll hördes hur det flisades ris till energi, i något skede. Själv eldar jag i vedspisen för fulla muggar. Nu ikväll är det -15 C och mycket mera än så behöver det inte bli.

Jag gick också en tur på isen. Den borde nu vara tillräckligt tjock för att bevandra. En pimplare satt på post längre ut mot Strömgrundet. Annars glest med folk.

Visst var det fina vyer när jag körde till Jokkmokk på fredagsmorgonen, samma sol men granarna var betydligt mera snötyngda. Men nog var det idag också mycket fint med rimfrost här hemma. Tur att jag fick/får uppleva båda naturscenerierna. Så starkt ljus att det nästan gjorde ont i ögonen, solen och snön i samspel.

Vi tittar på några bilder från idag.

Det första bilden blev inte så blå i himlen men vacker ändå.

Titta där upp till vänster är stugan min!

Ute på Fladan

Idag är det mera sällan någon som står i busskuren. Flyget högst uppe till vänster stannar inte trots att det passerar byn.

Tidens gång

Ikväll är en sådan kväll som jag bara älskar. Lätt snöfall, lagom hurtig vind, mörker, snudd på snöstorm men inget elavbrott. Vinden lever och tjuter i knut och lid. Skogens folk ruskar sina kronor, snö och vind biter i kind och nästipp. Inne tänder jag elden i vedspisen. Jag mår!

Det är början av december, vad annat är att vänta? Snart är det jul. Vi skovlar i oss risgrynsgröt med socker och kanel, tomten dunkar i farstun och julottan missar vi även detta år. Smällar vid nyår, halvdana löften och sedan är det plötsligt -30 C, kanske. Bara mera ved in i spisen!

Jag menar, tiden har sin gång. Några få dagar, kanske en vecka står naturen möjligen still, sedan rusar den åter åstad till nästa anhalt i brådskande fart. Snart är det vårvinter och vår! Tjäderns läte värt att offra en natts sömn på.

Tag även vara på en medelmåttlig snöstorm! Om inte annat så kanske den vaggar dig till välbehövlig sömn?

Jag menar, varför inte njuta av och göra det bästa möjliga av det som nu är?  Visst, mörkt ute men varför inte kura ihop sig under filten och läsa en god bok, lyssna på musiken vi sällan har tid för, ta ett snack med vännen långtbortifrån? Plocka in ytterligare en pinne i brasan.

Jag går och lägger mig nu.”Ett annat liv” av Per Olov Enquist väntar. I morgon borstar jag bort den snö som faller i natt, om en vecka är den glömd.

Utrustad med tre redskap i morgon

Video från Lofoten

Jag har idag knåpat ihop en video från min roadtrip till Lofoten i september. Den finns nu att se på Tuben. Det är en blandning av tidigare publicerade bilder och videos från Bruntes instrumentbräda. Fler bilder från Lofoten finns också på min Flickr bildsida. Min tidigare video från Norrland med tillhörande Flickr katalog finns längre ned i bloggflödet. Därmed anser jag mig mer eller mindre klar med min enveckas rundtur i Norrland och på Lofoten.

Jag använde min Canon 6D för stillbilder och GoPro Hero för videos från bilen. Hyfsad kvalité på filmerna tycker jag själv samtidigt som jag ser en klar skillnad på en video filmad i 4K. Det är liksom nästa steg i utvecklingen. Aldrig verkar tekniken komma till vägs ända. Alltid lite bättre, lite mera finesser, bättre prestanda.

Drönarna har också gjort sitt stora intåg och nu kan man få bra drönare med kamera till ett överkomligt pris. Visst är det snyggt med fina bilder från ovan men frågan är om jag skall hänga på racet med ständigt mera avancerade videos. Det tar också en hel del tid att sammanställa en video samtidigt som det är väldigt kul. Det är en skapande process både under filmningen och vid klippningen.


Roadtrip Lofoten september 2017 på Flickr – 103 bilder

[youtube=https://youtu.be/oXKs8OAyVfo]

Skogsfotografens glömska

Ni vet hur det är ibland när man blir så till sig att man glömmer både tid och rum. Jag som annars ikväll hade tänkt åka in till Vasa och gå på Ritz för att se filmen Sameblod. Helt plötsligt hade klockan passerat fem och jag skulle inte ha hunnit i tid till filmens början. Därtill var jag rejält hungrig. Det blev att hoppa över filmen denna gång men den går ännu några gånger på Ritz så jag hinner väl.

Ni vet också hur det känns när man fått inspiration till max och bara vill sätta igång. Som igår på fotofestivalen. Eller när jag varit på någon sammankomst tillsammans med mina radiovänner eller när man känner sig riktigt peppad efter en spansklektion. Man bara vill rusa hem och köra pang på rödbetan. Så blev det idag.

Jag tog som vanligt med kameran på min söndagspromenad i akt och mening att i all stillhet ta någon bild här och där. Plötsligt befann jag mig i skogen letandes motiv och detaljer som man annars inte ser. Helt klart påverkad av bildvisningarna igår. Jag kom att tänka på Johan Geisor som sade att han aldrig ser fåglar och djur i naturen därför har han satsat på makrofotografering. Helt nyligen har han gett ut sin första fotobok med den kryptiska titeln ”De osynliga fåglarnas skog”.

Osynliga fåglar är däremot inget som Benny West känner till för fågelfotografering är en av hans specialiteter eller Tommy Vikars som har mörkerfotografering i skogen som sitt gebit. Just för att ta reda på vad djuren och fåglarna gör i mörkret om natten. Stort tålamod och envishet fordras för att få de bästa bilderna av levande djur och fåglar i vilt tillstånd. Jag tror jag föredrar makrofotografering för det verkar mera lättillgängligt även om också det är en konst. Eller varför inte landskapsfotografering som Johan Strand presenterade i sin framställning.

Inspiration fick jag och det var väl därför jag hamnade i skogen idag en god stund. Det är märkligt vad man kan upptäcka i skogen om man bara tar det lugnt och tassar försiktigt omkring. Bl.a. upptäckte jag flera djurstigar helt nära min gård och även färska spår av rådjur vid en kallkälla som jag har på mina marker. Just detta att röra sig långsamt i landskapet är en av hemligheterna med Orsolya och Erlend Haarbergs fantastiska bilder. De vill själv gå med packning längre tider i fjällen för att se det annars osynliga och vänta på det perfekt ljuset och tillfället.

Själv får jag väl kalla mig skogsfotograf efter dagens övningar. Jag är annars en stor vän av skogen och dess väsen, med eller utan kamera. Här kommer ett gäng bilder från dagens strövtåg i skog och mark. Inte långt gåendes för på en ganska liten yta hittade jag massor av fototillfällen och då var jag inte alls inne på makrofotografering.


Haarberg Nature Photography 

Gå in på deras galleri och se bilder.

Johan Geisor om naturfotografering (Radio Vegas program)

Här var det stopp
Pengar på det gröna

 

Skrumpnande skönheter

 

Livet på en pinne
Vem bor här?
Eller här?
UFO i skogen
Trampa inte på mig!

 

Fortsatt färd på Lofoten

Idag, söndag förmiddag är det åter regn och rusk. Lockar kanske inte så mycket för uteliv men förhoppningsvis kommer jag någonstans mellan regnskurarna att få ser mera av det som finns längst söderut på Lofoten. Målet idag är Å, byn längst ut på Lofoten. Mycket kort och bra namn, ingen orsak att slösa på bokstäverna tyckte säkert den som namngav denna by. Ungefär samma med Ii som jag passerade på väg till Torneå eller Bö på Andøya.

Man kan kanske bli lite mätt på alla vackra och hisnande vyer som serveras. Det en berget mäktigare än det andra och fjordarna slutar jag aldrig att förundras över. Ett mäktigt landskap på Lofoten.

Jag satt och funderade om alla dessa bergstoppar har bestigits av människor och hur gjorde lantmätarna förr i världen när de skulle mäta och kartlägga alla dessa svåråtkomliga områden? Hur gjorde de med allt byggnadsmaterial som skulle fraktas ut till fyrar och byggnader uppe på bergssidorna? Inget lätt göra, kan jag tänka. Vilket slit!

Jag passerade igår genom ett antal tunnlar och över höga broar för att ta mig till Svolvær, centralorten på Lofoten. Tanken slog mig hur mycket mera det måste kosta att bygga vägar i Norge jämfört med Finland där terrängen för det mesta är relativt slät och framkomlig. Hur många kilometer tunnel har Finland jämfört med Norge? Vägarna här är ofta smala, krokiga och med branta lutningar ändå är det fritt fram att köra 80 km/h på många ställen. Det gäller att ha tungan i rätt mun när man rattar sig fram här.

Även färjetrafiken är väl utvecklad. T.ex. Hurtigrutens fartyg lägger till kaj här alldeles bredvid hotellet i Svolvær där jag bor. Jag har ett rum med havsutsikt och är på första parkett när fartygen anländer och avgår. Det som jag reflekterar över hur bra det fungerar, trots alla utmaningar som naturen bjuder. Finland, som också är ett rikt land, borde ha betydligt bättre förutsättningar hålla vägarna i skick och färjor ut till skärgården än Norge. Ändå fick vi i vintras smaka på det elände som dåligt vägunderhåll i Finland förorsakade och hotet mot färjorna i skärgården. Intressant vore att jämföra siffror och statistik beträffande infrastruktur i Finland och Norge.

Här avgår Hurtigrutens fartyg Finnmarken. Fotad strax utanför hotellet på kajen.

Hotellet som heter ”Vestfjord Hotel Lofoten” i Svolvær kan jag rekommendera om ni besöker Lofoten och behöver nanna kudden en natt. Längst ut på kajen ligger hotellet. Nästan lite svårt att hitta dit om man inte vet positionen eftersom man skall köra ut på kajen runt en byggnad innan man är framme vid hotellet som vetter mot sjön. Ett utmärkt hotell med alla faciliteter som behövs.

Jag besökte också deras restaurang igår kväll och avnjöt en portion grillad klippfisk. Så gott! Priserna på restauranger här i Norge är ganska höga men frågan är ändå om inte klippfisken var värt det.

Klippfisken jag åt igår kväll. Bild tagen med mobil-kameran.

Så gott, så långt. Färden har hittills gått helt enligt planerna och ännu återstår flera dagar innan jag åter siktar Pampas skärgård.


Vestfjord Hotel Lofoten

Svolvær

MInst en kyrka per inlägg. Ha, ha. Detta är kyrkan på Langenes
Rena idyllen, va? Nära Sortland.
Vägen mellan Klo och Strengelvåg. Här hittade jag en död råtta på vägen som grinade illa. Råttan alltså. 😉
Vackert så det förslår
Och vänder jag mig om ser det ut så här. Så är det på många ställen i Norge.

Sommaren som aldrig kom…

… minns vi sommaren 2017. Visst, ljuset och det gröna kom men värmeböljan, en endaste liten en, vart blev den av? Knappt så det runnit en droppe svett i år. Simstranden vid Hellnäs har inte heller haft många besökare denna sommar.  Och alla myggen, var blev de av? Nåja, någon måtta får det vara med saknaden, mygg klarar vi oss utan. Eller borde vi tänka på småfåglarna och deras föda?

Sista söndagen i augusti tog jag mig en tur genom byn. Kameran med, naturligtvis. Tog bilder här och var, liksom för att dokumentera sommaren, det som finns kvar, ifall någon får för sig att det varit nio månader vinter och tre månader dåligt skidföre. Minnet kan ibland spela oss spratt. Då är det bra att ha bilder som bevis, en liten sommar hade vi i alla fall, vid närmare eftertanke.

Vi tittar på lite bilder i ett galleri!