Jag gack mig över älva

Mitt föregående inlägg handlade till en del om att kommunicera och att ta kontakt.

På väg ned i hissen på förmiddagen delades åter detta färdmedel med en kvinna.  Denna gång inget flygfä, höll jag på att skriva, usch så jag associerar, utan hon bar en fiollåda. En spelkvinna kunde jag tänka mig och frågade också om hon skulle spela på Umefolk. Hon riktigt sken upp och jovisst det skulle hon göra senare på eftermiddagen. Hon spelade i en grupp som kallade sig det ovanliga ”Gunbrittådom”; en massa tanter, förklarade hon.

Men jag är inte ensam om att spontant ta kontakt med folk. Nere vid älven mötte jag en äldre herre, också han utrustad med kamera. Just när jag skulle passera högg han tag i mig, inte bokstavligen, men med orden: Är det inte konstigt att han fått bygga det där schabraket mitt bland alla fina gamla trähus?

Jag stannade till och nu utspann sig en god stunds samtal. Han var förtretad över att en av stadens stora byggherrar, han som byggt både Väven och köpcentret Utopia, fått tillstånd att bygga en modern låda nere vid älvstranden bland gamla trähus i annan stil. Han gillade inte heller Väven och alla höghus som tornar upp i staden. Färjetrafiken över Kvarken kom på tal och han hade till och med åkte en av de första färjorna över pölen, en av Korsholms-båtarna, en utflykt som skolpojke som fortsatte till Gamla Karleby, som han sade.  Inte ofta man nu för tiden hör det namnet på staden. Han hade också intresse för foto och kunde ett och annat om både Photoshop och Lightroom, bildredigeringsprogrammen. – Lika hastigt som han påbörjade samtalet avslutade han och gick sin väg.

Isen låg över älven och varför inte, en promenad över älven kunde väl vara lika bra som ett strövtåg på gågatan. Några andra gick också över älven till Teg. En ung man lekte med sin hund, några ungdomar tog fotografier mitt ute på älven, ett par barnfamiljer strävade över isen med sina småttingar. Själv fick jag några bilder av centrum ur annan vinkel.

Snart är all is borta och då svallar åter Norrlands vatten åter fritt genom Björkarnas stad.

2016-02-27 Umeå 013-1
Vad tycks? Det kunde ha varit värre men visst kunde fasadmaterialet varit annat och kanske en annan färg.
2016-02-27 Umeå 018mod
Titta vilken bild jag fick!
2016-02-27 Umeå 019-1
Vem är M + M? Jag hoppas de får en fin framtid i Umeå.

Vandring i byn

Solen sken, himlen var blå och fåglarna sade pip.

Jag tog en runda i byn denna söndag. Ett alldeles härligt höstväder!

Vid byastugan stannade jag till. Några av byborna syntes till och jag frågade vad som var på gång. Det visade sig att de samlat ihop en hel del kläder till de flyktingar som i detta nu finns inkvarterade i byns radhus. Hela 18 personer är de inklusive 7 barn. Sedan skulle det bjudas på kaffe och våfflor med sylt. Så glad jag blev att det finns människor i vår by som engagerar sig och vill hjälpa till. På nätet flödar fördomar, främlingsfientlighet och ren rasism; därför är fint att det som motvikt finns de om visar medmänsklighet och hjälpsamhet. Månne ändå inte godhet och sunt förnuft segrar över generaliseringar, okunskap och hat som utan skam visas öppet på sina håll. Vintern närmar sig och varma kläder är då ett måste. Själv tvättade jag idag ett ytterplagg i bra skick som jag tänker skänka vid tillfälle.

Jag fortsatte ut till Storstenen. Fotograferade en del och vid stranden tappade jag mitt linsskydd. Det upptäckte jag en god stund senare när jag var på retur. Bara att gå tillbaka och leta och visst, där låg det. Hela 5 kilometer vandring blev det.

En liten bildbomb kreverar omgående! Bara att klicka på första bilden!

Kanske han inte dog förgäves?

Vad betyder en bild, vad betyder en drunknad pojke i Medelhavet? Mycket eller inget. Jag menar, rätt bild vid rätt tillfälle kan försätta berg, en drunknad pojke kan bli en spark i magen på alla de som slentrianmässigt via massmedia bevittnar den flyktingkatastrof som just nu utspelar sig på olika håll i Mellersta Östern och Europa. Eller så är det bara en bild som fladdrar förbi i flödet och snart glöms bort. Eller så är det en bild som väcker ilska, avsky och frustration.

Bilden av den treåriga Aylan Kurdi tror jag de flesta har sett och reagerat på denna vecka.

Det finns de som anser att bilden aldrig borde ha publicerats. Av integritetsskäl eller att bilden används i politiskt syfte. Andra anser att den var nödvändig för att väcka opinion och insikt om det stora flyktingproblem som just tränger sig på allt mera.

Själv anser jag bilden är en tankeväckare och nödvändig. Visst håller jag med om att man ytterst sparsamt bör använda bilder av människor i utsatta situationer eller när de är döda. Tyvärr trubbas vi av eller resignerar efter en tid när ständiga rapporter via massmedia berättar om katastrofer, mänskligt lidande och upprepade brott mot mänskligheten. Därför anser jag bilden av den drunknade Aylan behövs för att få oss att stanna upp, tänka till och förhoppningsvis göra något. Både som för oss vanliga människor men även för de politiker som har makt och möjligheter.

Bilden visar vad som händer just nu. Den går inte att förklaras bort, gömmas i statistik eller förminskas i allmänt svammel. Den gör ont att se, speciellt för föräldrar med barn. Den kan också vara en käpp i hjulet för de populistiska krafter som är på frammarsch i Europa. De anser att bilden bara är ett fult knep från deras politiska motståndare.

Det finns andra bilder i historien som påverkat det som skedde efteråt. Jag tänker på bilden av den vietnamesiska, nakna flicka som sprang undan amerikansk napalmbombning i Vietnamkriget. Eller bilder från när portarna till Auschwitz öppnades i samband med nazisternas nederlag. Jag tänker på bilder från 11 september när folk i ren desperation hoppade från World Trade Center i New York. Kanske bilden av lille Aylan blir en sådan?

Redan förra helgen hamnade jag i en diskussion med en kusin om liknande bilder på Facebook. Det var komikern Özz Nûjen som på sin FB-sida visade bilder på drunknade barn i Medelhavet. Han skickade gliringar till SD och deras anhängare för att de talar om ”skäggbarn” och menar därmed att det inte är barn utan unga män som utger sig för att vara flyktingbarn. Som slutkläm i sitt inlägg på FB skrev han ”Känns det bra nu?” Jag kunde inte hålla mig utan frågade min kusin ”Är det de döda barnens integritet som upprör mest eller att SD får en känga?” Tyvärr fick jag intrycket att SD var minst lika viktigt som döda barns intigritet. Jag hoppas att jag har fel.

Att bilden av den döda Aylan redan har påverkat opinionen och politiker är helt klart. Folk är beredda att hjälpa till och insamlingar av penningmedel för att lindra situationen för flyktingarna slår alla rekord. Nu på lördagsmorgon rapporteras att de flyktingar som suttit fast på Budapests järnvägsstation får fri lejd till Österrike och Tyskland. Förhoppningsvis är det också en början på diskussioner för att hitta en lösning på alla de konflikter och krig som finns i Irak och Syrien samt att mördargänget IS stoppas.

Kanske också högerpopulismens frammarsch i Europa hejdas och folk börjar fundera på vad som händer och vart vi är på väg.

Det finns mycket att skriva om detta men för denna gång sätter jag punkt. Skrivet ombord på Wasa Expess en lördagsförmiddag.

vägen framåt
Det finns kanske en väg framåt?

Skärgårdsmarknad

Till sommarens traditioner hör ett besök på Österö skärgårdsmarknad. Vädret var skapligt och många besökare hade i lördags letat sig ut till denna by i Maxmo skärgård vid vägs ända. Ett flertal försäljare var på plats och inne i huset slevades även detta år laxsoppa upp till hungriga besökare. Ute bjöd en av skärgårdens söner på sång och musik allt medan folk strövade omkring mellan stånden eller gjorde en sväng in till fiskemuseet.

En kvinna sålde thailändska vårrullar. Det fick bli sådana i år istället för soppan. Jag frågade varifrån hon kom och menade då vilken kommun i landskapet. Det visade sig att hon sommartid bor i en av de närbelägna skärgårdsbyarna och vintertid i Thailand. Hon pratade bra svenska vilket föranledde mig att fråga hur det kom sig. Jo, hon hade gått en kortare kurs men bor man här på somrarna måste man lära sig språket, svarade hon. På somrarna svenska, på vintrarna engelska eller thai. Hon var alltså thailändska och hur hon hamnat här frågade jag inte. Lite band på min nyfikenhet fick jag lägga men i dagens globala läge är inget omöjligt.

Bärplockare från Thailand söker sin utkomst i de norrländska skogarna, företagare från republiken öppnar eget i Thailand och har man det gott ställt kan man som pensionär bo snart sagt var som helst i världen. Spanien, Thailand, Portugal eller något annat land med mera behagliga temperaturer under den mörka årstiden. Folk reser och far och många ungdomar vistas kortare eller lägre tid utomlands för studier eller bara för att uppleva och samla erfarenhet.

En kusin sålde fisk och min granne fåraherden sålde produkter från sin fårfarm. En moster sålde bakverk och hon hade inga problem med att bli av med sina alster. Själv sålde jag ingenting men med lite kreativitet borde man hitta på något passligt att sälja på dylika lokala marknader. Någon liten idé har jag men intresset är väl inte det rätta. Bättre då att ströva omkring och snacka med folk.

I Fiskemuseet finns en hel del av skärgårdens tarvting när det gäller fiske, båtar, båtmotorer och fångstredskap. Framför allt samlas gubbarna kring en renoverad Wikströms motor för att berätta om denna motor, båtar i allmänhet och gångna tiders händelser på havet och i samband med fiske. Alltid lika intressant att låna ett öra till dessa diskussioner. Egentligen borde det antecknas vad de berättar, både det om vardagen på sjön och om det humoristiska. Ett och annat garv hördes.

Österö marknad1
Detta är nog så långt från New York man kan komma, mattan till trots. Skärgårdsmarknad på Österö.
Österö marknad2
Stickade koftor till försäljning. Kan behövas denna kylslagna sommar.
Österö fiskemuseum
En bill. Något annat än en bill i New York. Ett av näten verkar en av mina mostrar ha skänkt.
Österö marknad3
En titt i köket där laxsoppan kokades.

Spontan

Ibland är jag så spontan att jag förvånar mig själv. Andra gånger är jag avvaktande och fundersam. Idag var jag i alla fall spontan.

Efter slitet i Saltgruvan besökte jag kyrkbyns matvaruaffär, Livsmedel kallad kort och gott. Jag skulle just plocka åt mig en wienermunk när det dök upp ett bekant ansikte. Träffar man bekanta säger man väl hej? Saken är den att jag aldrig tidigare träffat denna människa som ändå är så bekant genom sin blogg.

Hon svarade Hej men såg något förvånad ut. Vem denna gubbe vara?

Det kunde hon inte veta men jag visste att hon var Ida med rötter i kommunens mylla och skriver regelbundet på sin blogg Magiskt men tragiskt. Jag förklarade vem jag var och hon kände också till att jag ibland kommenterar på hennes blogg. Hon var på semester, annars finns hon i kungariket och har jag inte helt fel bor hon nu högt uppe i svenska Lappland tillsammans med sin same. Kanske det var han som var tillsammans med henne men jag kom mig aldrig för att fråga och inleda något djupare samtal. Så spontan var jag inte idag.  Kanske det berodde på att jag var ovanligt trött; känt mig som en trasa hela eftermiddagen. Kul i alla fall att växla några ord IRL med en bloggbekant.

tess café
Detta är nog det närmaste vi kommer några renar i våra trakter. Finns på Tesses café i Vassor.

Karavan

De senaste dagarna har landskapet norr om provinshuvudstaden upplevt ett lämmeltåg av husbilar och husvagnar som färdas söderut på riksåttan. Söderut, inte så mycket norrut. I sällan skådad mängd har dessa ekipage dykt upp. Det är gammallaestadianernas sommarmöte på Söderfjärden i Sundom, strax söder om Vasa, som är målet för denna karavan av mobilt boende. Hela 70 000 personer beräknas anlända till detta möte som pågår från torsdag till måndag. Betydligt flera än i hela Vasa. En årligt återkommande sammankomst för dessa trosfränder. Det är nämligen religion det till stor del handlar om även om det också är ett tillfälle att träffa folk och fira lite semester.

Evenemanget har fått stor uppmärksamhet i massmedia och gemene man har det som samtalsämne.

Vad är då gammallaestadianismen? Rörelsen bildades av Lars Levi Læstadius, en präst som verkade i norra Sverige på 1800-talet. De tillhör statskyrkan men har en mera sträng och auktoritär syn på religionen än vad som annars är vanligt. Bl.a. är förlåtelse för syndaren en viktig hörnsten i dras lära, något som inte alltid har för gott med sig. Jag tänker närmast på den skandal som blottade ett sexuellt utnyttjande av minderåriga bland medlemmar, även ledare. Deras sätt att hantera denna katastrof var ofta att den som begått brottet mot barnet får förlåtelse av offret och sedan går man vidare utan att blanda in rättsinstanser för utredning av ärendet. En metod som naturligtvis är helt förkastlig och som rörelsen också fått lida för. Fördomar mot laestadianerna, det finns flera olika grenar, har spätts på genom denna händelse och många drar alla laestadianer över samma kam även om sunda förnuftet säger att det inte är så. Familjebanden är starka bland medlemmarna och ofta är barnaskaran stor.

Stormötet har en egen hemsida som också har en föredömligt bra svensk version även om sammankomsten till stor del sker på finska. Något jag lade märke till är att alla predikningar utförs av män. Jag är osäker på kvinnans roll i rörelsen men det verkar som om det är männen som leder och bestämmer. Med andra ord, ett patriarkat vilket också kan ha varit en orsak till att de sexualbrott som begicks inte från början behandlades på rätt sätt av rörelsen. Bäst är när man och kvinna har samma ställning och kan påverka, var och en enligt sin förmåga.

Om det har varit en omfattande karavan till detta stormöte så blir den väl knappast mindre när alla skall hem på söndag/måndag. Alla på en gång. Då blir det en verklig långrad av husbilar och husvagnar. Tur att jag inte behöver köra någon längre sträcka längs riksåttan då.

balett i BA
Balett, något syndigt?

Heela året?

Även midsommardagen har varit hyfsat fin.

Min granne fåraherden ringde och undrade om jag ville hänga med på en pizza till restaurang Nabben. Han var nämligen ensam hemma och ville ha lite sällskap. Sagt och gjort, vi åkte iväg även om jag redan inmundigat dagens mål mat. Väl framme satte vi oss på terrassen och beställde. Fåraherden en pizza och jag en Maxmo-kladdkaka med glass. Han huvudrätten och jag efterrätten. Efterrätt eftersom jag redan ätit hemma. Gott, gotti-gott-gott smakade kladdkakan.

Vid samma långbord satt ett finskspråkigt sällskap. En yngre kvinna i sällskapet, något beskänkt, ville veta varifrån vi kom. Hon pratade skapligt svenska även om det fanns tendenser till att glida över till engelskan. Hon visste var vår by ligger, hon kände nämligen till en villa (sommarstuga) som hon besökt. Bodde vi där hela året, ville hon veta. Sanningsenligt svarade vi ja, något som hon fann märkligt. Hon vände sig till sitt bordssällskap och förundrade sig på finska över att vi bodde i denna by året runt. ”De bor där hela året” förklarade hon och verkade uppriktigt förvånad. Tänka sig att någon kan bo i en sådan håla, eller så menade hon att det var rena paradiset. Jag vet inte vilket. Kanske lika bra att hon inte visste att min granne fåraherden är fullständigt finskspråkig och att även jag förstod vad hon yttrade på finska.

Vi kände oss lite exotiska.

nabben 2015
Nabben, ett populärt sommarställe dit även farbror Polisen gled in med en båt för att äta. Tilläggas kan är att Nabben ligger vackert belägen vid hamnen i Maxmo.