Inspark ombord som skapade irritation

Tillbaka i de levandes skara efter en tröttsam och nästan sömnlös vistelse ombord på Wasa Express senaste natt (natten till onsdag).

De flesta fick väl känna av stormen som drog fram över Norden de senaste dagarna. Mig drabbade stormen genom att färjan från Umeå till Vasa blev 7 timmar försenad på onsdagskvällen och istället för avgång 19.00 blev det avgång 02.10 natten till torsdag. Vi kom fram till Vasa halv åtta i morse.

På morgonen startade jag från Hotell Dorotea en stund efter frukost och gled i sakta mak via Åsele ned mot Umeå. Jag hade gott om tid så jag körde långsamt och sysselsatte mig med att fotografera konstverk längs med Konstvägen Sju Älvar. Om detta fotograferande kommer i ett senare inlägg. I Norrfors mellan Vännes och Umeå tittade jag på hällristningar och som avslutning besökte jag shoppingcentret Avion i Umeå för att slå ihjäl ett par timmar. Det sista var dötråkigt men jag fick i alla fall inhandlat en ny mus till datorn.

Som sagt, där satt jag i en fåtölj ombord på Wasa Express och försökte få lite sömn. Det visade sig att natten skulle bli lång och ganska sömnlös. Visst, tråkigt att vänta så länge på avgång men det var inte rederiets fel som satte säkerhet framför tidtabell. Att det sedan var lite gungig överfart när vi väl kommit ut på Kvarken var inte heller hela världen. Det som störde mig mest var de studerande från Vasa Yrkeshögskola som hade ett insparksjippo ombord.

Visst, jag förstår att de ville fira inledningen på läsåret och det missunnar jag dem inte. Baren i fören var ju mycket lämpad för detta. Men, måste de sedan halva natten dra runt och prata högljutt med stoj och glam till förtret för oss som ville få en blund i ögonen i sittsalongen längst bak i aktern? Knappt hann jag somna så kom ett nytt gäng som med högljutt prat och med diverse läten ville fortsätta firandet strax utanför salongen. Mycket irriterande. Knappast hade det heller hjälpt att säga till. Dels pratade de finska, dels kom det nya grupper med jämna mellanrum med samma beteende. Att de inte tänkte på oss som ville sova utan de fortsatte med sitt hojtande, skrattande och tjattrande! Jag påstår inte att alla studerande gjorde så men tillräckligt många.

Detta gjorde överfarten till en av de sämsta på länge.  Inte mycket sömn fick jag och tämligen grusig i ögonen på morgonen intog jag gratis frukost ombord. Det var en fin gest från Wasaline trots att stormen inte var deras fel. Däremot tyckte jag informationen om läget var dålig. Högtalaranläggningen hade alldeles för låg volym för att jag skulle uppfatta vad som sades. Åtminstone där jag då råkade befinna mig. Personalen hänvisade till några A4 och gjorde väl så gott de kunde men min huvudsakliga information fick jag från Wasalines FB-sida och deras hemsida. Så skall det väl inte vara?

Jag förstår gott att de inte ropade ut meddelanden mitt i natten men en stor videoskärm skulle väl kunna finnas ombord någonstans, förslagsvis vid ingången på däck 7, där man fortlöpande kunde se vad som händer ombord? Speciellt användbart när det uppstår förseningar och problem. Där kunde finnas Wasalines egen reklam men också väderuppgifter och annan nyttig information både från sjö och från land enligt ett rullande schema.

Nog med gnäll nu och över till något annat.  Mitt utrymme på Word Press är utnyttjat till 99 % och det gör att jag måste hitta en ny lösning för min blogg den närmsta veckan. Detta kan innebära störningar och eventuellt en kortare paus för bloggandet men hav tröst, jag kommer igen. Än finns det att skriva om från Norrlandsresan och nya äventyr väntar förmodligen även i framtiden. Därför blir det sparsamt med bilder tills allt är klart med bloggens framtid. Vi syns!

Vackra färger längs vägen från Dorotea till Vännes. Inte alls lika vackert längs vägarna i Österbotten.

Hotell Dorotea såg inte mycket ut för världen från utsidan men på insidan finns ett helt ok hotell med konferensmöjligheter. Hotell Dorotea

”Poem för en imaginär älv” av Sigurdur Gudmundsson. Snyggt eller hur? Mera om Sju Älvars konstväg senare.

Huppegupptäcksfärd över Kvarken till Holmön

Rubriken till detta inlägg får sin förklaring längre fram men senaste weekend gjorde jag tillsammans med sister Jane och svåger en upptäcktsfärd till Byviken på Holmön med segelbåt. En upptäcktsfärd var det för mig men svåger har besökt stället flera gånger tidigare för att inte tala om den andra båten från Oravais vars skeppare har besökt Holmön sedan barnsben. Årtionden; han är väl mer eller mindre gammal i gården får man väl säga.

Vi var alltså två segelbåtar som seglade iväg i fredags vid middagstid över Kvarken, det hav som skiljer Sverige och Finland åt ungefär i höjd med Vasa och Umeå. Detta som upplysning till de läsare som inte är insatta i våra förhållanden här uppe. För att krångla till det ytterligare finns Norra och Södra Kvarken samt Östra och Västra Kvarken. Klura ut det, den som kan.

Till att börja med var det inte mycket till vind för att segla så vi körde med maskin en bit utanför Mickelsörarna och där hissade vi segel och seglade över i god vind och med båda seglen uppe. Försegel och Storsegel heter det visst. Jag vet väldigt lite om segling och dess termer men visst var det en härlig känsla att drivas fram av vinden, se havet och uppleva tystnaden jämfört med en motorbåt. Bara vindens kraft i seglen, vågorna mot skrovet, solen sken mest hela tiden och inget land i sikte mitt på Kvarken. Bara det ändlösa havet och vid horisonten dök det upp ett lastfartyg av något slag. Det försvann efter en stund, vem vet vart, och där fortsatte vi två segelbåtar på det blånande hav mot en sol som närmade sig horisonten.

Snart nog dök dock land upp i sikte föröver. Så heter det, föröver till skillnad mot akterut som är bakåt. Holmön till vänster (babord) och föröver Stora Fjäderägg som reste sig ur havet. På Stora Fjäderägg finns ett vandrarhem vid en gammal fyr. Dit kan man ta sig med en slup, ytterligare en konstig sjöterm, från Byviken på norra delen av Holmön. Slup, det är alltså en äldre segelbåt av något slag. Verkar intressant och få se om jag inte skall ta mig dit en vacker dag! Först färja till Byviken och sedan slup till Stora Fjäderägg.

Micke, skepparen från Oravais, berättade att ibland firas/ har firats Tysta veckan på Stora Fjäderägg. Hur ofta och när framkom inte men det hela går ut på att inte säga ett enda ord till en annan människa på en vecka utan bara gå där och bliga, meditera och vara för sig själv. Det skulle vara spännande att prova. Jag utgår från att man inte är uppkopplad 24/7. Kanske ett hemligt evenemang för jag hittade inget om detta på nätet.

Närmare tio på fredagskvällen gled vi in genom gattet vid Byviken och fann också plats vid gästbryggan.

Byviken visade sig vara en riktigt trevlig by samlad vid hamnen och en bit uppåt land. Färja som går flera gånger om dagen till fastlandet som ligger cirka 9 km bort. Affär och krog, hembygdsgård och båtmuseum. Visfestivalen som går av stapeln nästa vecka samt SeaJazz. För att inte tala om Postrodden som båda våra skeppare deltagit i flera gånger.

Vädret var fint och varmt. För varmt för mig som gillar lite mera tempererade tillstånd i skuggan men folket på badstranden trivdes. Jag besökte båtmuseet och köpte där ett par böcker från ön. En trevlig dam informerade mig om ön och dess sevärdheter. Plötsligt fick hon syn på slupen som skulle avgå till Stora Fjäderägg och rusade iväg. Hon skulle fotografera. Själv hade jag problem med appen Swish som inte ville fungera så jag hade annat att göra. Den skulle visst uppdateras men det kom jag på först senare. Annars hade jag köpt en bok till.

Affären besökte jag också. Där kunde man betala hamnavgiften för gästande båtar som var 150 kr per dygn. Killen som tog betalt hade en unge på armen som inte var värst gammal. Kanske ett år. Det gick bra ändå. Folket var annars väldigt trevliga och alla hälsade. Det var hemvändardagen i lördags så de var kanske extra artiga då eller så var det bara av gammal och ohejdad vana. Det gick lätt att slå sig i slang med folket där, om de var sommargäster eller infödingar vet jag inte så noga.

Några bilar körde omkring men mest var det fyrhjulingar och flakmopeder. Praktiskt på de små vägarna som också på vissa sträckor hade vägbelysning. Plus en del cyklar som förvånansvärt ofta stod olåsta.

Egentligen hade jag tänkt hyra en cykel men just då mitt på dagen var alla upptagna och sedan tyckte jag det var för varmt att cykla runt på ön. Jag hade bl.a. tänkt besöka fyren Bergudden. Det får bli en annan gång.

Istället gick vi i samlad tropp och inspekterade byn. Besökte bl.a. öns kyrka, drack en öl på byns krog Novas Inn innan vi kollade in marknaden de hade på hembygdsgården. Där fanns också en utställning med tavlor som byns befolkning lånade ut till denna dag. Ofta föreställandes båtar och sjöliv. Till sist avslutade vi vandringen med en himmelsk god räkmacka på Novas Inn. Den satt fint som lunch och kan rekommenderas!

På kvällen blev det återbesök på krogen och då spelades country av ett par killar på scen. Jag fick flera tummen upp för min t-shirt med Wentus Blues Band på framsidan. Bandet var tydligen känt och populärt bland publiken.

På söndag var det mässa i kyrkan med efterföljande kyrkfika samt guidad kyrkogårdsvandring. Vandringen hade varit intressant att följa för man kan få mången god historia och bra insyn i släkter på ön men då befann vi oss långt ut på Kvarken i kamp med vågorna.

Vi lämnade Byviken kl. 8 på morgonen med några droppar regn och endast lätta vindar. Vi passerade Stora Fjäderägg och satte kurs mot Mickelsörarna. Sis och svåger hissade seglen och förberedde sig på en lika trevlig seglats som vid utfärden. Men det ville sig inte, de fick problem med storseglet och snart mötte vi stora vågor och vind runt 10-12 meter i sekunden något som var lite oväntat.

Framför allt var det vågorna som kom mera eller mindre från syd till sydost vilket gjorde att Bounty började doppa fören och vattnet slog in över båten. Ingen fara på så sätt men när båten gör sina dykningar i vågdalar och sedan på nästa topp slår ned på andra sidan, då gäller det att hålla sig fast och ha allting surrat och rätt placerat ombord.

Jag får i sammanhanget beundra sis för hennes insatser ombord. Hon var kock, matros och navigatör på samma gång. Svåger var skeppare och höll mest till vid ratten. Ut på däck för att greja med seglen trots denna besvärliga sjögång, hålla reda på alla grejor och kämpa på trots att hon till på köpet hade ont i axeln. Bra var det att de fick träna tillsammans att hantera båten. Jag hade nog mest varit i vägen, skulle jag tro.

Själv höll jag till i sittbrunnen under kapellet men när sedan vatten började slå in över båten blev även jag våt (jag hade inga vattentäta kläder) och fann för gott att installera mig liggandes på en soffa i kajutan tryggt förankrad mellan bord och soffkuddar. Så mycket seglare är jag. Glömde också bort att filma med min GoPro-kamera som är vattentät. Det grämer mig mest för jag hade kunnat få en hel del fin film under den mest dramatiska perioden. Nåja, jag blev inte sjösjuk vilket i sig är en liten bedrift.

Såja, nu har ni fått förklaringen på huppegupp i rubriken. Det var helt enkelt en väldigt guppig överfart några timmar. Annars tog det ungefär 10 timmar att ta sig från Oxkangar till Byviken med segel och/eller motorgång.

Ombord fanns en uppsättning apparater som hjälpte till med navigation, kommunikation och annan kontroll som vattendjup och framfart i knop. Sis hade programmerat plottern (ytterligare en sjöterm) och hade på sin platta också sjökort att följa. Svåger är mera av den gamla stammen och håller sig helst till sjökort i pappersformat. Men visst är det behändigt att med digitala hjälpmedel helt kunna ersätta sjökortet och alla andra trix som erfarna sjöfarare har. Dock bör sjökort finnas ombord ifall allt det moderna slås ut av en eller annan orsak. Det kan hända mycket på sjön som man inte kan förutse.

Roligt var att jag i min mobil kunde följa med vår färd på ”Eniro på Sjön”, en app som jag är helt säker på att man kan navigera till Sverige med. Allt fanns ju där och positionen syntes med några få meters marginal.

När det lugnat ned sig på finska sidan grejade sis till en ärtsoppa som smakade utmärkt och snart anlöpte vi byhamnen efter en lyckad seglats. Jag får tacka för en bra och intressant utfärd och trevligt sällskap från de båda segelbåtarna. Holmön är värt att besöka och kanske jag någon dag återvänder. Jag nämnde ju tidigare ett besök på Stora Fjäderägg och varför inte ett par dagar i Byviken på höstkanten. Kanske inte i år men det kommer fler år om Gud vill. Nu närmast får jag nästa vecka koncentrera mig på årets stora händelse för mig. Ja, ni vet vad.


Holmöarna (Wikipedia)

Holmöportalen

Kvarken (Wikipedia)

Stora Fjäderägg Vandrarhem

Visfestivalen på Holmön (kommande veckoslut)

Lite sång innan vi tittar på alla bilderna!

[youtube=https://youtu.be/dvu846NTGeU]

Sister Jane och svåger lastar in provianten

Deras segelbåt är en Hallberg-Rassy Monsun. En klassiker bland segelbåtar om jag förstått rätt. I Byviken smög en kvinna längs med bryggan och spanade in Bounty. De hade nämligen tidigare  ägt en sådan och det var ett kärt återseende för henne. Hon steg ombord och fick sig ett litet snack med svåger och sis.  Hon gjorde svågers dag!

En av byns måsar kollar in att vi håller oss på rätt sida av remmaren när vi styr ut på böljan den blå.

Oj, här växer visst nästa julgran på en kobbe. Någon direkt storm var det inte som inledning på färden.

Se där kom en fraktare av något slag. Den försvann efter en stund.

Natten närmar sig. Dags att uppsöka kojen.

Byviken på Holmön

Här ligger visst Helena Elisabeth och väntar på avgång. Det finns en annan, större färja som är på reparation men den kommer i trafik först till hösten.

En titt i båtmuseet

Kyrkan på Holmön

Novas Inn, bykrogen på Holmön. Som sagt, jättegoda räkmackor!

Sådant tyckte jag mig hitta här och var. Tecken av något slag eller bara slarviga fötter?

Badstranden var inte fy skam. Servicebyggnaden för gästhamnen också helt ok.

Ett vanligt  åkdom på ön tillsammans med fyrhjulingar.

Oj, den har visst sjungit på sista versen.

Och på sluttampen hem skildes vi från segelbåten från Oravais som tog en annan kurs. Skepp ohoj tills nästa gång!

Gnida eller ro båten iland?

Jag lyssnade härom dagen på ”Slaget efter tolv” på Radio Vega, den finlandssvenska kanalen. Just det programmet brukar jag lyssna på om ämnet är intressant för mig och det var det i onsdags.

Helt nyligen har kommunfullmäktige i Vasa beslutat att bidra med 25 milj. euro till en ny färja över Kvarken samt att gå i borgen för ytterligare 35 milj. Även regeringen Sipilä har lovat att bidra samt liknande summor väntas komma från Umeå och svenska staten på ett eller annat sätt. Arbetet är på gång och i höst hoppas rederiet, som ägs av Vasa och Umeå, kunna beställa en ny, modern färja med en teknik som är i framkanten även globalt. Frid och fröjd, ett projekt värt 115 milj. euro till nytta för många.

Det som debatterades var om även andra kommuner i Österbotten skulle bidra till denna färjelinje. Joakim Strand, fullmäktigeordförande i Vasa var naturligtvis positiv, även Rainer Bystedt, kommunstyrelsens ordförande från Vörå andades en försiktig optimism även om han inte kunde lova något på rak arm. Däremot var riksdagsledamot Bjarne Kallis från Karleby tveksam även om också han lovordade en fungerande färjeförbindelse över Kvarken.

Jag fick faktiskt den uppfattningen att bidrag från Karleby nog sitter långt inne, något som jag kan förstå eftersom staden ligger över 100 km borta från hamnen i Vasa, men samtidigt har Karlebys näringsliv stor nytta av rutten över Kvarken.

Få se om Österbottens kommuner tänker stort och framåt eller om man hemfaller till bytänkande och krasst ekonomiskt gnideri. Visst skall man vara aktsam om den kommunala ekonomin men samtidigt måste man också se sin kommun i ett större sammanhang och som en del av landskapet. Vill man vara med och bidra efter förmåga eller blir det att åka snålskjuts på andras bekostnad?

Som Joakim Strand sade, vilka blir kostnaderna om man inte gör satsningen? Vilka blir konsekvenserna för Österbotten och närliggande landskap om inte färjelinjen upprätthålls med ett modernt fartyg som har bättre ekonomi och är snällare mot miljön?

Nuvarande färja tuffar på över Kvarken men den är gammal och ständiga reparationer och underhåll är knappast maximalt i långa loppet även om rederiet nu visar fina siffor vad gäller ekonomi, godstransport och passagerare. Vi minns gamla RG1, den plåtskorv som tidigare fanns på linjen, är det den eller något liknande vi vill ha tillbaka? Jag tror inte det, därför gäller det att dra sitt strå till stacken, för alla i Österbotten har nytta av en modern färja över Kvarken. Det gäller att satsa nu när vi har vind i seglen och processen är på rull.

Ju fler som hjälper till, desto bättre fart får projektet.  Därför önskar jag innerligt att landskapets kommunpolitiker tar sig en funderare och inte genast spärrar ut taggarna med dålig ekonomi som argument. Inte blir den kommunala ekonomin bättre genom att inte delta efter förmåga; tvärtom kan den långsiktigt bli sämre. Och vill vi inte alla någon gång emellanåt kunna ta en tur över Kvarken och känna sjöluften i lungorna, äta gott ombord och tillbringa en dag eller två i Umeå? Alla resor behöver inte ske med flyg och långt bort.

Jag är en varm vän av samarbete och kommunikation över Kvarken och färjelinjen Wasaline är en navet i detta. Därför följer jag med spänning hur det går framåt och förhoppningsvis har vi en ny, fin färja här om något år. Om jag bara lever och mår kommer jag garanterat att finnas ombord på jungfruturen! På samma sätt som när jag var med på premiärturen när Wasa Express, den nuvarande färjan, togs i trafik januari 2013.

Vad tycker ni, skall våra kommuner satsa i denna färjelinje eller är det bortkastade pengar? Är Wasaline viktig för Österbotten, Finland och Sverige? Vilka är alternativen?


Wasaline 

Slaget efter tolv

Jungfruturen – 2013

Blir det till att sitta i  hopptornet och glo…

… eller få vi mot horisonten i väster styra?

Bodvattnet runt och besök i Saltkaret

Åh, så trött jag är! Jättefint väder ute och äntligen börjar det grönska och här ligger jag och sover mest hela tiden.

Nog om det, nu vill jag visa lite bilder från förra lördagen när jag tillsammans med en del av släkten firade födelsedagskalas för två av grannpojkarna.

Vid Svedjehamn i Björköby finns en vandringsstig på ca. 4 km, Bodvattnet runt. Den skulle vi trava, göra en tur upp i Saltkaret och till slut grilla korv och dricka kaffe. Barnen hade sina egna aktiviteter. T.ex. att genast blöta ned ena skon i strandkanten. Som tur var så fanns ombyte.

Svedjehamn har jag besökt många gånger och det är en charmant pärla i den österbottniska periferin ut mot havet. Restaurang finns det också. På sommaren naturligtvis mera aktiviteter.

Vandringsleden var helt bra. Relativt lätt att gå och en passlig runda för de flesta. En busslast ungdomar anlände också och jag kom i samspråk med några tjejer som ville ha hjälp med översättning från svenska till engelska av text på en av minnestoderna. Jag fick inte riktigt klart för mig vilka de var men jag tror de måste ha varit studerande av något slag. De jag talade med var från Centralasien men jag hörde också franska bland dem.

Utsiktstornet Saltkaret bestegs och vi kunde blicka ut över skärgården med sitt karakteristiska moränområde som finns just här i Kvarken och som skall vara något alldeles extra som en del av världsarvet Kvarken/Höga Kusten. Varandras motsatser men ändå en del av samma utveckling efter senaste istid. Höga Kusten med sina berg, branta klippor och djupa vikar medan Kvarken är det mest långgrunna och platta som finns och som höjer sig ur havet med ca. 1 cm per år.

Vi som bor här är vana vid denna typ av skärgård men just utanför Björköby är den särdeles utpräglad. Och visst är det en liten sevärdhet, även för oss infödingar. Jag kan svårligen tänka mig någon mera svårnavigerad skärgård. Jag kan i sammanhanget också rekommendera en tur ut till Valsörarna som startar från just Svedjehamn. Här kan ni läsa om min tur år 2011. Färd med saltstänk och strövtåg bland ljung och bonsai – Åh, tänk att det redan är sex år sedan dess!

Till senhösten skall jag återvända en lämplig dag och gå en ny runda runt Bodvattnet. Kanske vid storm eller dimma, kanske med rimfrost i träden eller den första snön som lagt sitt duntäcke över Bodvattnet. Hett té i termos och smörgåsar skall jag ha med och kameran skall få göra tjänst i det speciella ljus som jag då hoppas kunna fånga. Denna gång var ljuset ganska skarpt som det plägar en solig dag.

Jodå, kalaset var riktigt bra. Barnen hade inga svårigheter att aktivera sig själva och vi vuxna fick njuta grillat och kaffe/té med tilltugg efter en givande vandring Bodvattnet runt.

Sjöfågel av något slag. Boet alldeles nära bryggan och inte var de rädda heller.
Här har vi Saltkaret vi klättrade upp i. 20 meter högt men med fina trappor ända upp.
Utsikt över Svedjehamn
Skärgården utanför Svedjehamn. Mycket sten i vattnen.
Så är vi på väg i det fina vädret
På de flesta ställen fin vandringsstig men man bör ha rejäla skor på fötterna.
Vy över Bodvattnet mot Saltkaret
Här har vi ett par av sjöbodarna. Från detta ställe startade postrodden den tiden det begav sig. Idag ligger hamnen betydligt längre ut pga landhöjningen.
En minnessten Björköborna satte upp för att visa den syssla konung Gustav II Adolf ålade dem år 1617: att frakta posten över Kvarken, sommar som vinter.
Efter vandringen kan man slå sig ned och mysa på en brygga eller besöka restaurang Salteriet i stora röda byggnaden.

Bonus:

 

Jag gack mig över älva

Mitt föregående inlägg handlade till en del om att kommunicera och att ta kontakt.

På väg ned i hissen på förmiddagen delades åter detta färdmedel med en kvinna.  Denna gång inget flygfä, höll jag på att skriva, usch så jag associerar, utan hon bar en fiollåda. En spelkvinna kunde jag tänka mig och frågade också om hon skulle spela på Umefolk. Hon riktigt sken upp och jovisst det skulle hon göra senare på eftermiddagen. Hon spelade i en grupp som kallade sig det ovanliga ”Gunbrittådom”; en massa tanter, förklarade hon.

Men jag är inte ensam om att spontant ta kontakt med folk. Nere vid älven mötte jag en äldre herre, också han utrustad med kamera. Just när jag skulle passera högg han tag i mig, inte bokstavligen, men med orden: Är det inte konstigt att han fått bygga det där schabraket mitt bland alla fina gamla trähus?

Jag stannade till och nu utspann sig en god stunds samtal. Han var förtretad över att en av stadens stora byggherrar, han som byggt både Väven och köpcentret Utopia, fått tillstånd att bygga en modern låda nere vid älvstranden bland gamla trähus i annan stil. Han gillade inte heller Väven och alla höghus som tornar upp i staden. Färjetrafiken över Kvarken kom på tal och han hade till och med åkte en av de första färjorna över pölen, en av Korsholms-båtarna, en utflykt som skolpojke som fortsatte till Gamla Karleby, som han sade.  Inte ofta man nu för tiden hör det namnet på staden. Han hade också intresse för foto och kunde ett och annat om både Photoshop och Lightroom, bildredigeringsprogrammen. – Lika hastigt som han påbörjade samtalet avslutade han och gick sin väg.

Isen låg över älven och varför inte, en promenad över älven kunde väl vara lika bra som ett strövtåg på gågatan. Några andra gick också över älven till Teg. En ung man lekte med sin hund, några ungdomar tog fotografier mitt ute på älven, ett par barnfamiljer strävade över isen med sina småttingar. Själv fick jag några bilder av centrum ur annan vinkel.

Snart är all is borta och då svallar åter Norrlands vatten åter fritt genom Björkarnas stad.

2016-02-27 Umeå 013-1
Vad tycks? Det kunde ha varit värre men visst kunde fasadmaterialet varit annat och kanske en annan färg.
2016-02-27 Umeå 018mod
Titta vilken bild jag fick!
2016-02-27 Umeå 019-1
Vem är M + M? Jag hoppas de får en fin framtid i Umeå.

En dramatisk färd över Kvarken

Det är inte allom förunnat att göra en färd över Kvarken med MS Wasa Express från Holmsund till Vasa. Därför vill jag dela med mig av min upplevelse idag som blev både dramatisk och spännande. Till min hjälp tar jag några bilder så att ni förstår att jag inte överdriver.

wasa express
Här ligger lyxkryssaren Wasa Express vid kaj i Holmsund och väntar på alla gäster, bilar och pappersrullar som skall ombord.
holmsund_2
Detta är de livliga hamnkvarteren i Holmsund med sina krogar, festande sjömän, gatumusikanter, tattoo-butiker, glädjeflickor och smugglare. Jag hann inte besöka attraktionerna men Peters snusbod såg jag allt.
holmsund
Vädret så fint ut strax innan vi lämnade kaj, men låt inte lura er av en strålande sol som snabbt kan bytas ut mot en vrålande storm. Molnen bådar inte gott.
havet stormar
Och mycket riktigt, snart rullade vågorna in och skeppet krängde som en skadskjuten kråka. Seglen revades (jag såg i alla fall inga segel uppe) och tunnorna surrades. Tunnor och tunnor, det var nog pappersrullarna från SCA som var surrade på sina trailers. Det såg jag redan när de kördes ombord, men i alla fall.
wasa express_2
Jag lät mig dock inte bekymra utan beslöt mig för att inmundiga skeppets Skärgårdsbord. Efter att ha svettats en lång stund i kö för kunna avnjuta detta utsökta kulinarium hittade jag till sist ett ledigt bord bland alla storätare.
wasa express baren
I baren på däck 8 gick det också livat till. Med svårighet armbågade jag mig fram till bardisken och fick fram min order till den stressade bartendern: en liten Sprite. Musiken dundrade, folket dansade som galna och klackarna slog i taket. Eller, alltså om jag stampar takten i golvet på däck 8 måste väl barnfamiljerna i cafeterian strax under på däck 7 höra hur klackarna slår i taket?
ubåt
Snart upptäcktes en ubåt vid horisonten och nu blev det allvar. Skärrade blickar och även ett och annat Ave Maria tyckte jag mig höra. Skall vi falla offer för en välriktad torped?  Vissa såg ut att leta livvästar. – Efter en stund kom dock lugnande besked i högtalarna, det visade sig vid närmare granskning att det var Norrskär som dök upp ur horisonten. Festen kunde fortsätta.
solnedgång_2
Solen börja dala mot sin vila. Vad väntar i mörkret föröver?
isberg
En ny fara hotade. Stor isberg började omge oss söder om Replot. Kanske det inte syns så mycket på just denna bild men ni skall betänka att isbergen till stor del ligger under ytan! Nu började en gastkramade väntan på smällen när vi kör på ett isberg. Skall fören hålla eller kommer vi likt Titanic att gå under?
isränna
Isläget börjar bli alltmera prekärt och Wasa Express tuggar sig sakta fram genom ismassorna. Men vänta, där föröver ligger visst vår räddning, isbrytaren Ale.
ale_2
Våra förhoppningar grusades dock. Ale hade kört fast bland mäktiga isvallar. Den låg helt still på ett sidospår och flämtade.
holme
Se där en liten kobbe. Vilken tröst på det vida havet. Land i sikte!
solnedgång
Solen överger oss också, nu är det bara att lita på att kapten Rinne och hans modiga besättning kan klara oss ur detta.
solnedgång_3
Några tappra väljer att njuta det sista av solen innan den försvinner. Själv rymdes jag inte vid borden bland alla lättklädda damer  och håriga bringor på soldäck.
vasklot
När nöden är som störst är hjälpen som närmast. Helt plötsligt är vi i hamn i Vasklot och kan beundra de arkitektoniska landvinningar som kraftverket utgör. Vi kan andas ut. – Nu återstår bara ett bekymmer. Kommer tullens knarkhund att bita mig i benet av pur leda eller klarar jag mig förbi helskinnad även denna gång? Ja, den historien sparar vi till en annan gång.

En lördag i Björkarnas stad

Gårdagens överfart till Umeå, Björkarnas stad, gick smärtfritt och snabbt. De fyra timmarna ombord tillbringades en del tillsammans med 3 andra bybor i baren. Jag skulle tro att det är rätt sällsynt att det är fyra bybor, i alla fall med rötterna i vår byn, på väg över Kvarken.

Problem fick däremot några finskatalande personer med i det närmaste noll kunskaper i svenska när de i hamnen skulle äntra bussen in till Umeå. Istället för att betala 10 euro eller 90 kronor började den ena kvinnan gapa och skrika på hjälp från hennes ressällskap som redan satt sig längre bak. Den gnälls ofta på svenskundervisningen i republiken, som av en del finsktalande betraktas som något som katten släpat in (katten = finlandssvenskarna) men det slår dem inte för ett ögonblick att det är de själva som kan ha nytta av att kunna grunderna i svenska. Åtminstone så mycket att de kan betala för sig på bussen. Det är häpnadsväckande att en del blir helt nollställda när de skulle behöva yttra ett ord eller två på ett annat språk; ett språk, i detta fall svenska, som de borde ha lärt sig något av i grundskolan och gymnasiet. Frånvaron av språkkunskaper kompenseras ofta med ett allt högre tonläge på sitt eget modersmål. Som om det skulle hjälpa.

Dagen flöt annars på fint. Sen lunch intogs på ett ställe som inte jag kände till innan, nämligen Balders Restaurang på Skolgatan. 85 riksdaler för lunchbuffé som var riktig god och välsmakande. Ovanpå restaurangen fanns en bokhandel där jag hittade en tjock tegelstensroman för ca. 10 euro. Äntligen får jag tillfälle att läsa Sara Lidman och då blir det Jernbanan.

Jag slog upp första sidan på prov och redan de första raderna gav mersmak.

Allt var glänsande. Kvistarna i taket blinkade, luften myllrade av skämt
Han behövde bara peka på en viss en så rodnade Anna-Stava
vad tänkte snickarn på som satte en så oanständig bräda mitt i taket?
vad tänkte Skaparen på när lägger in såna anspelningar mitt i träden,
den ena imperialen värre än den andra!
Och kådan bara droppar och blänker

Här blev jag faktiskt lite ställd. Vad menar hon med ordet imperial? Jag hittade inte ordet i ordlistan och det är mig inte heller bekant sedan tidigare i detta sammanhang. Det enda jag eventuellt kan tänka mig är anspelning på imperialsäng.

När andra kryssningsresenärer återvände till Holmsund för vidaretransport över pölen så avnjöts bluesmusik på restaurang Droskan. Där var det blues jam med värdbandet Roaring Forties i sena eftermiddagen. Upp på scen kom också andra bluesmusiker från Umetrakten så det blev en riktigt fin blandning av denna ädla musikform. Sist spelade ett ungt band, namnet uppfattade jag tyvärr inte, och de var också bra. Det var två bröder från stan som utgjorde stommen i bandet varav den yngsta bara var 14 år. Lite råare sound än de äldre finlirarna men gitarriffen var helt underbara. Deras morsa var ytterst stolt över sina telningar som fick en kräsen medelålders publik att applådera och vissla. Det kunde man inte ta miste på.

Kvällens stor begivenhet utspelades sig dock på Idun teatern i Folkets Hus. Där uppträdde Östen Med Resten som sjöng gamla Hootenanny Singers-låtar. Detta anrika band från 1960-talet och början av 1970-talet gjorde en mängd folkkära låtar och tolkningar av olika visor, inte minst Dan Andersson. Östen med resten gjorde i sin tur tolkningar av en del av Hootenanny Singers populära sånger och som sådant blev det en mera humoristisk och livad tillställning. Ibland svävade de ut men deras snack mellan låtarna var roligt och underhållande. Dock blev jag lite besviken på publiken. Lite mera entusiasm hade jag väntat. Låt vara att medelåldern var något högre än på bluesjammet tidigare på dagen men lite stamp i golvet och någon busvissling till kunde de presterat.

Kvällen avslutades på Pipes of Scotland. Flickorna bakom disken var flinka och som väloljade maskiner såg de till att gästerna snabbt fick sina öl. Jag tror Henry Ford hade gillat dem vid sitt löpande band. Stämningen var på topp och att det firades lördag var inte att ta miste på. Firandet gick över styr på en annan pub som fick stänga i förtid när allmänt kaos tog överhanden. Polisens fylleceller blev överfulla och en stökig lördagskväll rapporterades av Västerbottens-Kuriren. Själv var jag lyckligt omedveten om detta fylleslag som pågick i staden utan kunde i kristlig tid luta huvudet mot kudden i betydligt lugnare tillhåll.

sara lidman1

sara lidman2
Här är det fulla citatet av Sara Lidman som jag i ett tidigare inlägg bara hade med sista bilden. Vilket härligt språk!
vänort
Visst är provinshuvudstaden och Björkarnas stad vänorter. Ända sedan 1953

Hetta och dimma

Det har inte blivit bloggat på ett par dagar nu för jag har haft lite problem med min dator.  På lördag började den bete sig märkligt när jag skulle skriva i mitt ordbehandlingsprogram.  Markören hoppade fram och till baka, markerade text hur som helst, öppnade olika menyer och programmet var allmänt virrigt. Jag trodde att jag hade ett spöke i datorn eller ett virus.

Senare visade det sig att pekplattan på laptoppen hade aktiverats och så fort jag nuddade vid den for fokus hit och dit och gjorde diverse märkliga manövrar. Troligen är det någon uppdatering som ställt till det men myror i huvudet fick jag. Det var nästan så att jag hellre haft myror i brallan.

Igår packade jag bilen med diverse utstyr och tillsammans med sister Jane med gemål företog vi en resa över pölen.  Visserligen var färjan en timme försenad och med den strålande sol som sken blev det hett i bilkön. Ytterligare grader hett var det i en bil vid sidan om där ett par i 50-års ålder praktiserade diverse amorösa ömhetsbetygelser. Kyssarna var långa och heta och inte hade han händerna på ratten precis. Nåja, varför skulle inte kärleken blomstra även vid mogen ålder?

Mitt på Kvarken kom tät dimma och den höll i sig ända tills vi närmade oss Skellefteå i den sena kvällen. Något uteliv blev det inte den kvällen. Istället blev det lite trubbel med överföringen av bilder från kameran till datorn. Jag har denna gång med mig min gamla laptop och den är inte så van med men nya kamera. Jag hoppas det är ett övergående problem; annars kan det bli en blogg utan bilder en tid.

Ja, jag är på en liknande Norrlandsturné som jag gjorde ifjol men denna gång är den nog mera spännande på flera sätt. Vädret ser inte ut att bli perfekt för regn utlovas från och till under veckan. Vad gör man i Skellefteå en måndag morgon i slutet av juli? Kanske en promenad längs älven för att smälta frukosten?

wasa express
Vem poserar där om inte Sister Jane med gemål. Det må vara mig förlåtet men de har ju solbrillor så inte blir de värlskändisar för detta.

Jag klappade en ren

Gårdagen berikades med en utflykt till Björkarnas stad. Ombord på Vasabåtarnas färja Wasa Express anordnades Nostalgikryssning vilket betydde att dansorkestern Carisma spelade gamla godingar, både pop och välkända dansbandslåtar. Mycket mera än så bestod inte temat av, sedan var det upp till var och en att vara nostalgiska. Folket verkade dock ha roligt för ganska snart efter att ett sällskap i baren fått en första Irish Coffee på förmiddagen bjöd en livlig, mörkhårig dam upp till dans och sedan rullade det på. Nå, det var inte jag som tingades för dansen utan en av herrarna i gruppen, om någon undrar. Hon tog också en extra svängom med ett Vasablad för att demonstrera sitt sug efter dans.

Själv beställde jag också en Irish Coffee liksom de flesta andra. Jag antar att det kyliga vädret och den tidiga timman på dagen inspirerade till denna klassiska kaffedryck. Dock måste jag säga att kaffesmaken inte tilltalade mig nämnvärt, tedrickare som jag är. Det lär nog dröja länge tills nästa Irish Coffee vidrör min tunga.

Jag tror det var mest svenskspråkiga Pampasbor ombord för det finska tungomålet var i en klar minoritet. Jo, åtminstone en estnisk lastbilschaufför fanns ombord för han slog sig ned vid mitt bord i matsalen. Han åt dagens måltid från buffén medan han hela tiden talade i telefon. Det är också en konst att tala i telefon och samtidigt äta. Den vill jag inte lära mig.

Framme i Björkarnas stad försökte jag tag ta ut pengar i en automat men si det nekades mig; ”din bank godkänner inte att pengar tas ut” var ungefär budskapet på skärmen. Varför skall en så enkel sak göras krånglig? Automaten vid Nordea godkände dock mitt uttag och jag rusade vidare till Vasaplan där en lokalbuss väntade för vidare färd till Gammlia. Nähä, på bussen dög inte kontanter men kreditkort gick bra. När jag åkte tillbaka viftade busschauffören bort mitt kreditkort och ville inte ha något betalt alls för bussfärden.

Jo, det var Sameveckan i Umeå som var mitt huvudmål för dagen. Jag har en liten vurm för detta folk och den livsstil som renskötsel innebär. Ibland händer det sig att jag tittar på deras nyhetsprogram Oddaset trots att jag inte förstår särskilt mycket. Det vore en utmaning att lära sig det språket.  Det är kanske det fria men ändå hårda liv de lever bland sina renar i naturen som lockar. Dock, om jag förstått rätt, så är det inte alltid självklart var deras betesmarker finns och framför allt att de godkänns av den svenska lokalbefolkningen. Det kan ibland uppstå schismer om detta mellan ursprungsbefolkningen som samerna utgör och de svenska nybyggare som en gång i tiden koloniserade Norrland.

Dock syntes inte något av dessa problem igår för alla strövade fridfullt omkring på Gammlia och njöt av det fina vädret. Jag åt en souvas som denna gång kan beskrivas som en kebab gjord på renkött. Mycket god och en stor portion var det med lingondricka till. Jag tittade på när Karl-Einar bakade Gakku i bagarstugan och jag klappade renar på mulen. Jag och de andra barnen. Det var mest barn med sina föräldrar som svärmade kring de tjudrade renarna som för dagen fick finna sig i att bli föremål för stor uppmärksamhet. Renarna såg nästan lite trötta ut av all uppståndelse men de var snälla och beskedliga djur. Jo, några tyska tursister fanns också bland rendiggarna. De är ju fascinerade av allt om bär horn i de nordiska skogarna.

Jag hade dock väntat mig en något större tillställning med samer klädda i sina traditionella dräkter, kanske lite jojk och mera hantverk. Nå, kanske redan nästa vecka finns det kanske en liten chans att se mera av detta.

Därefter blev det en timme på Lottas Krog där mina ben vilade sig medan jag inmundigade en irländsk öl innan det åter var dags att söka sig till bussen för avfärd till hamnen i Holmsund. Trots att det bara var eftermiddag var det fullt ös i den trevliga puben. Det var fullsatt och en och annan av passagerarna från förmiddagen kändes igen. Bl.a. fanns det ett sällskap medelålderns herrar som firade ett och annat. – Det var annars flera företag och föreningar som gjorde gemensam resa över Kvarken denna dag och höll sina möten på färjan. Sedan festade de loss på kvällen till tonerna av Carisma.

Butiken ombord är liten och är ingen taxfree men där finns godis, leksaker, vissa lokala produkter från Pampas, ett mindre sortiment av starka drycker och diverse produkter med Vasabåtarnas logo på. Själv köpte jag en mössa och ett kilo godis av välkänt märke. En bok inhandlades också på Gammlia: Vithatten – berget på myren.

Konceptet med en nöjeskryssning över till Björkarnas stad en lördag är inte så dumt, speciellt om de danslystna redan på förmiddagen får ta sig en svängom på färjan. Sedan blir det shopping eller annan aktivitet följt av besök på café eller pub för att vila sin då förmodligen småtrötta lekamen. Själv brukar jag ibland söka mig till biblioteket och där sjunka ned i en fåtölj och läsa tidningar. Helt gratis. Kvällen avslutas med mera dans och mingel ombord om man inte är helt slutkörd och väljer att boka en hytt för en billig penning under överfarten. De fortfarande överpigga efter en heldag på kryssning kan fortsätta i provinshuvudstadens nöjesdjungel resten av natten.

Själv åkte jag vidare norrut i bussen och anlände till kyrkbyn där Brunte stod tåligt väntande i kölden. -21 grader C visade termometern men Brunte startade snällt även om det lät lite ohälsosamt.

Jungfruturen

Dagen D började med att invänta en av Svanbäcks bussar för färd till Björkarnas stad. Jag hade nämligen valt att köpa ett busspaket med bussresa till provinshuvudstaden, färd över Kvarken med nya Vasabåtarna, fortsatt bussresa in till Björkarnas stad, samt måltider båda vägarna på färjan. Ett behändigt och bekymmersfritt alternativ.

Vasabåtarna har nämligen ”återuppstått”, så även färjan Wasa Express som tidigare trafikerat samma rutt. Naturligtvis måste jag vara med på jungfruturen när denna begivenhet gick av stapeln. Det var en stor dag för Kvarkenvännerna, d.v.s. folk som gillar eller nyttoåker färja mellan de båda städernas hamnar. Det är lång tid sedan en riktig färja dykt upp vid horisonten i dessa farvatten. Därför var det en stor händelse med förväntan i luften.

Visst har RG-Line funnits ett antal år men det rederiet hade ett annat koncept baserat på frakt och transport av långtradare. Passagerare har bara varit en bisyssla. Nu är det förhoppningsvis en förändring till det bättre.

Dagens goda gärning bestod av att jag hjälpte en gosse i yngre skolåldern som blev åksjuk i bussen. Jag hade pappersnäsduk till hands och jag letade plastpåsar på hatthyllan. Jag tycker att det är sällan som man idag får se att folk blir åksjuka i dagens moderna bussar. Modern var bussen med bl.a. stor skärm som visade färden genom landskapet från bussens GPS. Det var nästan som att flyga.

Samma liknelse hade en äldre dam som jag träffade ombord på båten. Hon hade tidigare på morgonen kommit med linjebuss från Ebbas stad och hon njuter av bussfärder, det är som att sväva fram genom landskapet. Annat var det förr i välden när man åkte buss men det skall vi ta en annan gång.

Jag hade f.ö. ett par timmars riktigt bra konversation med damen ifråga. Ibland träffar man folk som är lättpratade och som har ett och annat intressant att berätta. Hon var en sådan. Det var inget självupptaget pladder utan varierat och ömsesidigt. Så enkelt fördrev jag halva överfarten på förmiddagen. – Jag träffade också tidigare bekanta som det pratades bort en stund med.

Men färjan då, hur var färjan undrar säkert provinsborna. Jo, den levde helt upp till förväntningarna. Visst, den är 30 år gammal så det är ingen lyxkryssare och lite luggslitna detaljer kunde synas på sina ställen men om man bortser från sådana petitesser så var Wasa Express mycket bra jämfört med gamla RG1. Som natt och dag.

Det som jag uppskattade var utrymmet ombord, att det var en färja, inte en lastbåt med passagerarutrymmen, att man kunde se ut över havet genom vanliga fönster, att det fanns stor cafeteria med god mat som kunde hämtas från buffé, att det fanns en bar där både öl, kaffe och drinkar kunde beställas till humana priser. Jag tog en Franziskaner öl på flaska för 5 euro vilket jag tycker är överkomligt. Matpriserna var kanske något i överkant men jag tror inte att det är mycket billigare på de stora färjorna söderöver.

Hytter kunde också bokas, korridorerna syntes oändliga jämfört med RG1:ans trånga utrymmen. På däck fanns det gott om plats för att både promenera och att lapa sol när sådant väder infinner sig. En liten butik fanns som nu mest innehöll godis. Ett mindre lekutrymme för barn fanns också i en hörna. Bollhav saknades så jag frestades inte att göra en djupdykning i det kulörta havet. Sådant kan bara bli pinsamt.

Av fem livbåtar får Wasa Express 4 plus av mig. Färjan återgav den gamla stämningen av att åka över Kvarken, utrymmen finns och busstrafik till och från terminalerna är ordnade.

Dagen till ära bjöds på ett glas skumvin i båda riktningarna och en dragspelare underhöll och manade till dans. Jo, det dansas åter på Kvarkens böljor! Visserligen var personalen ny i sina roller, allt fungerade inte till 100 % men sådant hör till en jungfrutur. Jag har själv varit i den situationen och vet vilket oerhört jobb som ligger bakom start av en ny färja och alla problem som skall lösas med deadlines som kommer emot.

Jag är nöjd med den nygamla färjan och uppmanar folk att utnyttja chansen att åter åka över till Björkarnas stad på ett värdigt sätt. Tura lite extra och då understödja linjen så att vi får ha kvar denna rutt till kungariket! Ja, lite reklam tål ni väl att höra?

De fyra timmarna vi var inne i Björkarnas stad gick fort. Jag handlade en ny kabinväska för kommande resor, just en sådan jag länge sökt. Även en bok inköptes och ett första besök på Bildmuseet, vackert beläget vid älvens strand, gjordes. Bl.a. indiska Dayanita Singhs fina bilder begapades. Hon kan verkligen fotografera; jag har mycket att lära. Hennes  hemsida.

Jag tog en del bilder, även på däck och just då dök en av Vasabladets reportrar upp och jag gav nådeligen en kort intervju. I dagens nummer av deras papperstidning finns jag följaktligen med på bild, barhuvad i den kalla blåsten men annars väl påpälsad. Annat var det med tidningens fotograf som sprang omkring iklädd endast en tunn t-shirt. Ja, byxor och skor hade han också på för sedlighetens skull. Han frös som en hund med klickad glatt ändå.

Ett första besök gjordes på Lottas Krog där en jättegod och riklig portion pepparstek intogs. Jag blev proppmätt. Dit går jag gärna fler gånger. Trevlig pubmiljö och ett ställe att vila trötta ben en stund.

En korv vid Helmers korvvagn på gågatan hör till traditionen. Han har sina rötter i våra trakter och blev känd för sin kamp mot stadens myndigheter som ville ha bort hans enkla, lilla vagn och istället införa något mera modernt och trendigt. Han finns kvar och jag såg t.o.m. att vernissage skulle hållas den 11 januari med Johannes Samuelssons bilder i ämnet: Korvkriget i Umeå.

Igår åt jag så mycket god mat att jag idag måste gå på sparlåga. Kanske blir det något enkelt, en tallrik ärtsoppa t.ex. Jo, man kan också äta ärtsoppa på andra dagar än torsdagar!

holmsund
Vädret var oss nådigt även om solen lyste med sin frånvaro. Liten fyr utanför Holmsund.
baren Wasa Express
Åter kan vi sitta och titta ut över havet med en kopp kaffe eller en öl på bordet.
Wasa Express 2013
Får det vara en öl eller två?
kö Wasa Epress
Misslyckd bild som ändå blev bra. På sitt sätt. Ser ni hur golvet glänser?
captin speaking
Captain Jussi Liimatainen speaking.
helmers korvvagn
Här står Helmers korvvagn uppställd i Umeå. Behöver det vara mera flashigt än så?
helmer
Från korv till konst
lottas krog
Här inne var det varmt och mysigt.
björkarnas stad
Umeå, Björkarnas stad.

Oj, nu blev det åter ett sådant långt inlägg med tillhörande bildbomb. Hur skall jag lära mig att fatta mig kort?