Mitt föregående inlägg handlade till en del om att kommunicera och att ta kontakt.
På väg ned i hissen på förmiddagen delades åter detta färdmedel med en kvinna. Denna gång inget flygfä, höll jag på att skriva, usch så jag associerar, utan hon bar en fiollåda. En spelkvinna kunde jag tänka mig och frågade också om hon skulle spela på Umefolk. Hon riktigt sken upp och jovisst det skulle hon göra senare på eftermiddagen. Hon spelade i en grupp som kallade sig det ovanliga ”Gunbrittådom”; en massa tanter, förklarade hon.
Men jag är inte ensam om att spontant ta kontakt med folk. Nere vid älven mötte jag en äldre herre, också han utrustad med kamera. Just när jag skulle passera högg han tag i mig, inte bokstavligen, men med orden: Är det inte konstigt att han fått bygga det där schabraket mitt bland alla fina gamla trähus?
Jag stannade till och nu utspann sig en god stunds samtal. Han var förtretad över att en av stadens stora byggherrar, han som byggt både Väven och köpcentret Utopia, fått tillstånd att bygga en modern låda nere vid älvstranden bland gamla trähus i annan stil. Han gillade inte heller Väven och alla höghus som tornar upp i staden. Färjetrafiken över Kvarken kom på tal och han hade till och med åkte en av de första färjorna över pölen, en av Korsholms-båtarna, en utflykt som skolpojke som fortsatte till Gamla Karleby, som han sade. Inte ofta man nu för tiden hör det namnet på staden. Han hade också intresse för foto och kunde ett och annat om både Photoshop och Lightroom, bildredigeringsprogrammen. – Lika hastigt som han påbörjade samtalet avslutade han och gick sin väg.
Isen låg över älven och varför inte, en promenad över älven kunde väl vara lika bra som ett strövtåg på gågatan. Några andra gick också över älven till Teg. En ung man lekte med sin hund, några ungdomar tog fotografier mitt ute på älven, ett par barnfamiljer strävade över isen med sina småttingar. Själv fick jag några bilder av centrum ur annan vinkel.
Snart är all is borta och då svallar åter Norrlands vatten åter fritt genom Björkarnas stad.
Vad tycks? Det kunde ha varit värre men visst kunde fasadmaterialet varit annat och kanske en annan färg.
Titta vilken bild jag fick!
Vem är M + M? Jag hoppas de får en fin framtid i Umeå.
Det är inte allom förunnat att göra en färd över Kvarken med MS Wasa Express från Holmsund till Vasa. Därför vill jag dela med mig av min upplevelse idag som blev både dramatisk och spännande. Till min hjälp tar jag några bilder så att ni förstår att jag inte överdriver.
Här ligger lyxkryssaren Wasa Express vid kaj i Holmsund och väntar på alla gäster, bilar och pappersrullar som skall ombord.
Detta är de livliga hamnkvarteren i Holmsund med sina krogar, festande sjömän, gatumusikanter, tattoo-butiker, glädjeflickor och smugglare. Jag hann inte besöka attraktionerna men Peters snusbod såg jag allt.
Vädret så fint ut strax innan vi lämnade kaj, men låt inte lura er av en strålande sol som snabbt kan bytas ut mot en vrålande storm. Molnen bådar inte gott.
Och mycket riktigt, snart rullade vågorna in och skeppet krängde som en skadskjuten kråka. Seglen revades (jag såg i alla fall inga segel uppe) och tunnorna surrades. Tunnor och tunnor, det var nog pappersrullarna från SCA som var surrade på sina trailers. Det såg jag redan när de kördes ombord, men i alla fall.
Jag lät mig dock inte bekymra utan beslöt mig för att inmundiga skeppets Skärgårdsbord. Efter att ha svettats en lång stund i kö för kunna avnjuta detta utsökta kulinarium hittade jag till sist ett ledigt bord bland alla storätare.
I baren på däck 8 gick det också livat till. Med svårighet armbågade jag mig fram till bardisken och fick fram min order till den stressade bartendern: en liten Sprite. Musiken dundrade, folket dansade som galna och klackarna slog i taket. Eller, alltså om jag stampar takten i golvet på däck 8 måste väl barnfamiljerna i cafeterian strax under på däck 7 höra hur klackarna slår i taket?
Snart upptäcktes en ubåt vid horisonten och nu blev det allvar. Skärrade blickar och även ett och annat Ave Maria tyckte jag mig höra. Skall vi falla offer för en välriktad torped? Vissa såg ut att leta livvästar. – Efter en stund kom dock lugnande besked i högtalarna, det visade sig vid närmare granskning att det var Norrskär som dök upp ur horisonten. Festen kunde fortsätta.
Solen börja dala mot sin vila. Vad väntar i mörkret föröver?
En ny fara hotade. Stor isberg började omge oss söder om Replot. Kanske det inte syns så mycket på just denna bild men ni skall betänka att isbergen till stor del ligger under ytan! Nu började en gastkramade väntan på smällen när vi kör på ett isberg. Skall fören hålla eller kommer vi likt Titanic att gå under?
Isläget börjar bli alltmera prekärt och Wasa Express tuggar sig sakta fram genom ismassorna. Men vänta, där föröver ligger visst vår räddning, isbrytaren Ale.
Våra förhoppningar grusades dock. Ale hade kört fast bland mäktiga isvallar. Den låg helt still på ett sidospår och flämtade.
Se där en liten kobbe. Vilken tröst på det vida havet. Land i sikte!
Solen överger oss också, nu är det bara att lita på att kapten Rinne och hans modiga besättning kan klara oss ur detta.
Några tappra väljer att njuta det sista av solen innan den försvinner. Själv rymdes jag inte vid borden bland alla lättklädda damer och håriga bringor på soldäck.
När nöden är som störst är hjälpen som närmast. Helt plötsligt är vi i hamn i Vasklot och kan beundra de arkitektoniska landvinningar som kraftverket utgör. Vi kan andas ut. – Nu återstår bara ett bekymmer. Kommer tullens knarkhund att bita mig i benet av pur leda eller klarar jag mig förbi helskinnad även denna gång? Ja, den historien sparar vi till en annan gång.
Gårdagens överfart till Umeå, Björkarnas stad, gick smärtfritt och snabbt. De fyra timmarna ombord tillbringades en del tillsammans med 3 andra bybor i baren. Jag skulle tro att det är rätt sällsynt att det är fyra bybor, i alla fall med rötterna i vår byn, på väg över Kvarken.
Problem fick däremot några finskatalande personer med i det närmaste noll kunskaper i svenska när de i hamnen skulle äntra bussen in till Umeå. Istället för att betala 10 euro eller 90 kronor började den ena kvinnan gapa och skrika på hjälp från hennes ressällskap som redan satt sig längre bak. Den gnälls ofta på svenskundervisningen i republiken, som av en del finsktalande betraktas som något som katten släpat in (katten = finlandssvenskarna) men det slår dem inte för ett ögonblick att det är de själva som kan ha nytta av att kunna grunderna i svenska. Åtminstone så mycket att de kan betala för sig på bussen. Det är häpnadsväckande att en del blir helt nollställda när de skulle behöva yttra ett ord eller två på ett annat språk; ett språk, i detta fall svenska, som de borde ha lärt sig något av i grundskolan och gymnasiet. Frånvaron av språkkunskaper kompenseras ofta med ett allt högre tonläge på sitt eget modersmål. Som om det skulle hjälpa.
Dagen flöt annars på fint. Sen lunch intogs på ett ställe som inte jag kände till innan, nämligen Balders Restaurang på Skolgatan. 85 riksdaler för lunchbuffé som var riktig god och välsmakande. Ovanpå restaurangen fanns en bokhandel där jag hittade en tjock tegelstensroman för ca. 10 euro. Äntligen får jag tillfälle att läsa Sara Lidman och då blir det Jernbanan.
Jag slog upp första sidan på prov och redan de första raderna gav mersmak.
Allt var glänsande. Kvistarna i taket blinkade, luften myllrade av skämt
Han behövde bara peka på en viss en så rodnade Anna-Stava
vad tänkte snickarn på som satte en så oanständig bräda mitt i taket?
vad tänkte Skaparen på när lägger in såna anspelningar mitt i träden,
den ena imperialen värre än den andra!
Och kådan bara droppar och blänker
Här blev jag faktiskt lite ställd. Vad menar hon med ordet imperial? Jag hittade inte ordet i ordlistan och det är mig inte heller bekant sedan tidigare i detta sammanhang. Det enda jag eventuellt kan tänka mig är anspelning på imperialsäng.
När andra kryssningsresenärer återvände till Holmsund för vidaretransport över pölen så avnjöts bluesmusik på restaurang Droskan. Där var det blues jam med värdbandet Roaring Forties i sena eftermiddagen. Upp på scen kom också andra bluesmusiker från Umetrakten så det blev en riktigt fin blandning av denna ädla musikform. Sist spelade ett ungt band, namnet uppfattade jag tyvärr inte, och de var också bra. Det var två bröder från stan som utgjorde stommen i bandet varav den yngsta bara var 14 år. Lite råare sound än de äldre finlirarna men gitarriffen var helt underbara. Deras morsa var ytterst stolt över sina telningar som fick en kräsen medelålders publik att applådera och vissla. Det kunde man inte ta miste på.
Kvällens stor begivenhet utspelades sig dock på Idun teatern i Folkets Hus. Där uppträdde Östen Med Resten som sjöng gamla Hootenanny Singers-låtar. Detta anrika band från 1960-talet och början av 1970-talet gjorde en mängd folkkära låtar och tolkningar av olika visor, inte minst Dan Andersson. Östen med resten gjorde i sin tur tolkningar av en del av Hootenanny Singers populära sånger och som sådant blev det en mera humoristisk och livad tillställning. Ibland svävade de ut men deras snack mellan låtarna var roligt och underhållande. Dock blev jag lite besviken på publiken. Lite mera entusiasm hade jag väntat. Låt vara att medelåldern var något högre än på bluesjammet tidigare på dagen men lite stamp i golvet och någon busvissling till kunde de presterat.
Kvällen avslutades på Pipes of Scotland. Flickorna bakom disken var flinka och som väloljade maskiner såg de till att gästerna snabbt fick sina öl. Jag tror Henry Ford hade gillat dem vid sitt löpande band. Stämningen var på topp och att det firades lördag var inte att ta miste på. Firandet gick över styr på en annan pub som fick stänga i förtid när allmänt kaos tog överhanden. Polisens fylleceller blev överfulla och en stökig lördagskväll rapporterades av Västerbottens-Kuriren. Själv var jag lyckligt omedveten om detta fylleslag som pågick i staden utan kunde i kristlig tid luta huvudet mot kudden i betydligt lugnare tillhåll.
Här är det fulla citatet av Sara Lidman som jag i ett tidigare inlägg bara hade med sista bilden. Vilket härligt språk!
Visst är provinshuvudstaden och Björkarnas stad vänorter. Ända sedan 1953
Det har inte blivit bloggat på ett par dagar nu för jag har haft lite problem med min dator. På lördag började den bete sig märkligt när jag skulle skriva i mitt ordbehandlingsprogram. Markören hoppade fram och till baka, markerade text hur som helst, öppnade olika menyer och programmet var allmänt virrigt. Jag trodde att jag hade ett spöke i datorn eller ett virus.
Senare visade det sig att pekplattan på laptoppen hade aktiverats och så fort jag nuddade vid den for fokus hit och dit och gjorde diverse märkliga manövrar. Troligen är det någon uppdatering som ställt till det men myror i huvudet fick jag. Det var nästan så att jag hellre haft myror i brallan.
Igår packade jag bilen med diverse utstyr och tillsammans med sister Jane med gemål företog vi en resa över pölen. Visserligen var färjan en timme försenad och med den strålande sol som sken blev det hett i bilkön. Ytterligare grader hett var det i en bil vid sidan om där ett par i 50-års ålder praktiserade diverse amorösa ömhetsbetygelser. Kyssarna var långa och heta och inte hade han händerna på ratten precis. Nåja, varför skulle inte kärleken blomstra även vid mogen ålder?
Mitt på Kvarken kom tät dimma och den höll i sig ända tills vi närmade oss Skellefteå i den sena kvällen. Något uteliv blev det inte den kvällen. Istället blev det lite trubbel med överföringen av bilder från kameran till datorn. Jag har denna gång med mig min gamla laptop och den är inte så van med men nya kamera. Jag hoppas det är ett övergående problem; annars kan det bli en blogg utan bilder en tid.
Ja, jag är på en liknande Norrlandsturné som jag gjorde ifjol men denna gång är den nog mera spännande på flera sätt. Vädret ser inte ut att bli perfekt för regn utlovas från och till under veckan. Vad gör man i Skellefteå en måndag morgon i slutet av juli? Kanske en promenad längs älven för att smälta frukosten?
Vem poserar där om inte Sister Jane med gemål. Det må vara mig förlåtet men de har ju solbrillor så inte blir de värlskändisar för detta.
Gårdagen berikades med en utflykt till Björkarnas stad. Ombord på Vasabåtarnasfärja Wasa Express anordnades Nostalgikryssning vilket betydde att dansorkestern Carisma spelade gamla godingar, både pop och välkända dansbandslåtar. Mycket mera än så bestod inte temat av, sedan var det upp till var och en att vara nostalgiska. Folket verkade dock ha roligt för ganska snart efter att ett sällskap i baren fått en första Irish Coffee på förmiddagen bjöd en livlig, mörkhårig dam upp till dans och sedan rullade det på. Nå, det var inte jag som tingades för dansen utan en av herrarna i gruppen, om någon undrar. Hon tog också en extra svängom med ett Vasablad för att demonstrera sitt sug efter dans.
Själv beställde jag också en Irish Coffee liksom de flesta andra. Jag antar att det kyliga vädret och den tidiga timman på dagen inspirerade till denna klassiska kaffedryck. Dock måste jag säga att kaffesmaken inte tilltalade mig nämnvärt, tedrickare som jag är. Det lär nog dröja länge tills nästa Irish Coffee vidrör min tunga.
Jag tror det var mest svenskspråkiga Pampasbor ombord för det finska tungomålet var i en klar minoritet. Jo, åtminstone en estnisk lastbilschaufför fanns ombord för han slog sig ned vid mitt bord i matsalen. Han åt dagens måltid från buffén medan han hela tiden talade i telefon. Det är också en konst att tala i telefon och samtidigt äta. Den vill jag inte lära mig.
Framme i Björkarnas stad försökte jag tag ta ut pengar i en automat men si det nekades mig; ”din bank godkänner inte att pengar tas ut” var ungefär budskapet på skärmen. Varför skall en så enkel sak göras krånglig? Automaten vid Nordea godkände dock mitt uttag och jag rusade vidare till Vasaplan där en lokalbuss väntade för vidare färd till Gammlia. Nähä, på bussen dög inte kontanter men kreditkort gick bra. När jag åkte tillbaka viftade busschauffören bort mitt kreditkort och ville inte ha något betalt alls för bussfärden.
Jo, det var Sameveckan i Umeå som var mitt huvudmål för dagen. Jag har en liten vurm för detta folk och den livsstil som renskötsel innebär. Ibland händer det sig att jag tittar på deras nyhetsprogram Oddaset trots att jag inte förstår särskilt mycket. Det vore en utmaning att lära sig det språket. Det är kanske det fria men ändå hårda liv de lever bland sina renar i naturen som lockar. Dock, om jag förstått rätt, så är det inte alltid självklart var deras betesmarker finns och framför allt att de godkänns av den svenska lokalbefolkningen. Det kan ibland uppstå schismer om detta mellan ursprungsbefolkningen som samerna utgör och de svenska nybyggare som en gång i tiden koloniserade Norrland.
Dock syntes inte något av dessa problem igår för alla strövade fridfullt omkring på Gammlia och njöt av det fina vädret. Jag åt en souvas som denna gång kan beskrivas som en kebab gjord på renkött. Mycket god och en stor portion var det med lingondricka till. Jag tittade på när Karl-Einar bakade Gakku i bagarstugan och jag klappade renar på mulen. Jag och de andra barnen. Det var mest barn med sina föräldrar som svärmade kring de tjudrade renarna som för dagen fick finna sig i att bli föremål för stor uppmärksamhet. Renarna såg nästan lite trötta ut av all uppståndelse men de var snälla och beskedliga djur. Jo, några tyska tursister fanns också bland rendiggarna. De är ju fascinerade av allt om bär horn i de nordiska skogarna.
Jag hade dock väntat mig en något större tillställning med samer klädda i sina traditionella dräkter, kanske lite jojk och mera hantverk. Nå, kanske redan nästa vecka finns det kanske en liten chans att se mera av detta.
Därefter blev det en timme på Lottas Krog där mina ben vilade sig medan jag inmundigade en irländsk öl innan det åter var dags att söka sig till bussen för avfärd till hamnen i Holmsund. Trots att det bara var eftermiddag var det fullt ös i den trevliga puben. Det var fullsatt och en och annan av passagerarna från förmiddagen kändes igen. Bl.a. fanns det ett sällskap medelålderns herrar som firade ett och annat. – Det var annars flera företag och föreningar som gjorde gemensam resa över Kvarken denna dag och höll sina möten på färjan. Sedan festade de loss på kvällen till tonerna av Carisma.
Butiken ombord är liten och är ingen taxfree men där finns godis, leksaker, vissa lokala produkter från Pampas, ett mindre sortiment av starka drycker och diverse produkter med Vasabåtarnas logo på. Själv köpte jag en mössa och ett kilo godis av välkänt märke. En bok inhandlades också på Gammlia: Vithatten – berget på myren.
Konceptet med en nöjeskryssning över till Björkarnas stad en lördag är inte så dumt, speciellt om de danslystna redan på förmiddagen får ta sig en svängom på färjan. Sedan blir det shopping eller annan aktivitet följt av besök på café eller pub för att vila sin då förmodligen småtrötta lekamen. Själv brukar jag ibland söka mig till biblioteket och där sjunka ned i en fåtölj och läsa tidningar. Helt gratis. Kvällen avslutas med mera dans och mingel ombord om man inte är helt slutkörd och väljer att boka en hytt för en billig penning under överfarten. De fortfarande överpigga efter en heldag på kryssning kan fortsätta i provinshuvudstadens nöjesdjungel resten av natten.
Själv åkte jag vidare norrut i bussen och anlände till kyrkbyn där Brunte stod tåligt väntande i kölden. -21 grader C visade termometern men Brunte startade snällt även om det lät lite ohälsosamt.
Dagen D började med att invänta en av Svanbäcks bussar för färd till Björkarnas stad. Jag hade nämligen valt att köpa ett busspaket med bussresa till provinshuvudstaden, färd över Kvarken med nya Vasabåtarna, fortsatt bussresa in till Björkarnas stad, samt måltider båda vägarna på färjan. Ett behändigt och bekymmersfritt alternativ.
Vasabåtarna har nämligen ”återuppstått”, så även färjan Wasa Express som tidigare trafikerat samma rutt. Naturligtvis måste jag vara med på jungfruturen när denna begivenhet gick av stapeln. Det var en stor dag för Kvarkenvännerna, d.v.s. folk som gillar eller nyttoåker färja mellan de båda städernas hamnar. Det är lång tid sedan en riktig färja dykt upp vid horisonten i dessa farvatten. Därför var det en stor händelse med förväntan i luften.
Visst har RG-Line funnits ett antal år men det rederiet hade ett annat koncept baserat på frakt och transport av långtradare. Passagerare har bara varit en bisyssla. Nu är det förhoppningsvis en förändring till det bättre.
Dagens goda gärning bestod av att jag hjälpte en gosse i yngre skolåldern som blev åksjuk i bussen. Jag hade pappersnäsduk till hands och jag letade plastpåsar på hatthyllan. Jag tycker att det är sällan som man idag får se att folk blir åksjuka i dagens moderna bussar. Modern var bussen med bl.a. stor skärm som visade färden genom landskapet från bussens GPS. Det var nästan som att flyga.
Samma liknelse hade en äldre dam som jag träffade ombord på båten. Hon hade tidigare på morgonen kommit med linjebuss från Ebbas stad och hon njuter av bussfärder, det är som att sväva fram genom landskapet. Annat var det förr i välden när man åkte buss men det skall vi ta en annan gång.
Jag hade f.ö. ett par timmars riktigt bra konversation med damen ifråga. Ibland träffar man folk som är lättpratade och som har ett och annat intressant att berätta. Hon var en sådan. Det var inget självupptaget pladder utan varierat och ömsesidigt. Så enkelt fördrev jag halva överfarten på förmiddagen. – Jag träffade också tidigare bekanta som det pratades bort en stund med.
Men färjan då, hur var färjan undrar säkert provinsborna. Jo, den levde helt upp till förväntningarna. Visst, den är 30 år gammal så det är ingen lyxkryssare och lite luggslitna detaljer kunde synas på sina ställen men om man bortser från sådana petitesser så var Wasa Express mycket bra jämfört med gamla RG1. Som natt och dag.
Det som jag uppskattade var utrymmet ombord, att det var en färja, inte en lastbåt med passagerarutrymmen, att man kunde se ut över havet genom vanliga fönster, att det fanns stor cafeteria med god mat som kunde hämtas från buffé, att det fanns en bar där både öl, kaffe och drinkar kunde beställas till humana priser. Jag tog en Franziskaner öl på flaska för 5 euro vilket jag tycker är överkomligt. Matpriserna var kanske något i överkant men jag tror inte att det är mycket billigare på de stora färjorna söderöver.
Hytter kunde också bokas, korridorerna syntes oändliga jämfört med RG1:ans trånga utrymmen. På däck fanns det gott om plats för att både promenera och att lapa sol när sådant väder infinner sig. En liten butik fanns som nu mest innehöll godis. Ett mindre lekutrymme för barn fanns också i en hörna. Bollhav saknades så jag frestades inte att göra en djupdykning i det kulörta havet. Sådant kan bara bli pinsamt.
Av fem livbåtar får Wasa Express 4 plus av mig. Färjan återgav den gamla stämningen av att åka över Kvarken, utrymmen finns och busstrafik till och från terminalerna är ordnade.
Dagen till ära bjöds på ett glas skumvin i båda riktningarna och en dragspelare underhöll och manade till dans. Jo, det dansas åter på Kvarkens böljor! Visserligen var personalen ny i sina roller, allt fungerade inte till 100 % men sådant hör till en jungfrutur. Jag har själv varit i den situationen och vet vilket oerhört jobb som ligger bakom start av en ny färja och alla problem som skall lösas med deadlines som kommer emot.
Jag är nöjd med den nygamla färjan och uppmanar folk att utnyttja chansen att åter åka över till Björkarnas stad på ett värdigt sätt. Tura lite extra och då understödja linjen så att vi får ha kvar denna rutt till kungariket! Ja, lite reklam tål ni väl att höra?
De fyra timmarna vi var inne i Björkarnas stad gick fort. Jag handlade en ny kabinväska för kommande resor, just en sådan jag länge sökt. Även en bok inköptes och ett första besök på Bildmuseet, vackert beläget vid älvens strand, gjordes. Bl.a. indiska Dayanita Singhs fina bilder begapades. Hon kan verkligen fotografera; jag har mycket att lära. Hennes hemsida.
Jag tog en del bilder, även på däck och just då dök en av Vasabladets reportrar upp och jag gav nådeligen en kort intervju. I dagens nummer av deras papperstidning finns jag följaktligen med på bild, barhuvad i den kalla blåsten men annars väl påpälsad. Annat var det med tidningens fotograf som sprang omkring iklädd endast en tunn t-shirt. Ja, byxor och skor hade han också på för sedlighetens skull. Han frös som en hund med klickad glatt ändå.
Ett första besök gjordes på Lottas Krog där en jättegod och riklig portion pepparstek intogs. Jag blev proppmätt. Dit går jag gärna fler gånger. Trevlig pubmiljö och ett ställe att vila trötta ben en stund.
En korv vid Helmers korvvagn på gågatan hör till traditionen. Han har sina rötter i våra trakter och blev känd för sin kamp mot stadens myndigheter som ville ha bort hans enkla, lilla vagn och istället införa något mera modernt och trendigt. Han finns kvar och jag såg t.o.m. att vernissage skulle hållas den 11 januari med Johannes Samuelssons bilder i ämnet: Korvkriget i Umeå.
Igår åt jag så mycket god mat att jag idag måste gå på sparlåga. Kanske blir det något enkelt, en tallrik ärtsoppa t.ex. Jo, man kan också äta ärtsoppa på andra dagar än torsdagar!
Vädret var oss nådigt även om solen lyste med sin frånvaro. Liten fyr utanför Holmsund.
Åter kan vi sitta och titta ut över havet med en kopp kaffe eller en öl på bordet.
Får det vara en öl eller två?
Misslyckd bild som ändå blev bra. På sitt sätt. Ser ni hur golvet glänser?
Captain Jussi Liimatainen speaking.
Här står Helmers korvvagn uppställd i Umeå. Behöver det vara mera flashigt än så?
Från korv till konst
Här inne var det varmt och mysigt.
Umeå, Björkarnas stad.
Oj, nu blev det åter ett sådant långt inlägg med tillhörande bildbomb. Hur skall jag lära mig att fatta mig kort?
Idag fick vi en glad nyhet. Det nybildade rederiet här i Kvarken som skall ta över efter konkursboet har inköpt en begagnad färja som skall börja trafikera i januari. Visserligen är den inte ny, med 30 år på nacken, men den kan väl ändå inte vara sämre än burken som nu trafikerar Vasa-Umeå (Holmsund). Färjan har tidigare också varit i trafik i Kvarken, då under namnet Wasa Express, ett namn som den nu kommer att återta. Det är nog ett ekonomiskt äventyr men vilket är alternativet? Färjetrafik bör finnas över Kvarken och enda sättet är att satsa framåt.
Många klagar på att taxfree försvann vid EU-inträdet men jag har inget större behov att handla godis och alkohol på mina båtresor. Det är inget jag saknar även om biljettpriserna kunde hållas nere något. Jag kommer nog att prova den nygamla färjan ganska fort och se om nysatsningen är värd sitt pris. Huvudsaken är att det är rimliga priser, vettiga tidtabeller, bussförbindelser till och från färjan samt förhoppningsvis aktiviteter ombord som kunde tänkas dra folk. Det gäller att vara kreativ och tänka nytt, både ombord och i land.
En annan nyhet som både är bra och dålig kom härom dagen. Bron över sundet kommer att repareras under fem veckors tid, det är ju bra. Det dåliga är att bron kommer att vara avstängd och det förorsakar mig en extra körning på över 50 km per dag för att ta mig fram och tillbaka till Saltgruvan. Och det på ibland ishalkiga vägar. Men vi får härda ut, det blir bättre och till jul skall vi väl åter få åka som vanligt över bron. Tur att vi i byn har en reservbro i bakfickan, annars hade vi blivit avstängda från fastlandet.
En sådant skepp blir det inte som kommer att segla över Kvarken. Fast det hade kanske varit trevligt. Tänk att en fin sommardag få äntra en större segelskuta och bara segla väg på en dag eller två. – Denna skönhet låg i hamnen i Barcelona i somras.
