Publiken, en sad blues

Igår kväll var jag på spelning i Vasa. Ritz bjöd nämligen på blues med Louise Hoffsten och Wentus Blues Band. Naturligtvis missar jag inte ett sådant tillfälle. Jag har sett Louise och WBB tillsammans tidigare och det skulle bli kul att få se dem igen.

Förra gången var det på Droskan i Umeå . Hösten 2015.

Uppvärmning först med WBB som körde flera av sina låtar och visst låter det bra! De har gunget och riffen, sången och ett utmärkt klaviatur som gasar på. Robban Hagnäs slog an tonen: ”Ikväll skall vi ha roligt” och sedan såg han till att basen malade på. Han är lite grann den som för ordet och småpratet med publiken även om sångaren Juho Kinaret är spexaren. Trycket bjuder de minsann på, om sedan publiken svarar är en annan sak.

Sedan blev det en halvtimmes paus. Folk behövde läska sig lite. Ett par bekanta träffade jag.

Sedan kom Louise. Nu tog Juho ett steg tillbaka och Louise blev stjärnan. Visst, hon levererade trots att hon har problem med hälsan. Det märktes att hon är gammal i gamet, väljer rätt låtar och vilket härligt munspelslir! Och rösten, så bra! Min favorit är ”My dignity” men hon har andra fina låtar som inte alls står långt efter: Lucky me, Other side of the glass, Always on the run. För att nämna några.

[youtube=https://youtu.be/SGfjs8DcnPw]

Det som jag gillar med Louise och WBB är att de passar så bra ihop. De behandlar henne som en drottning, hon litar på dem. Hon sjöng en gammal Elvis-låt som fick ett väldigt fint komp av bandet, kryddat med så härliga solo lir att Louise bara stod och gapade. Det är sånt jag gillar.

Så var det det där med publiken. Fullsatt. Ändå var det svårt att få fart på gubbarna och tanterna. Ja, för det var inte direkt några rekryter på permis eller skolflickor i publiken. Jag har berört det tidigare, jag säger det åter, har bluesen en framtid efter att vi gamlingar småningom tacklar av? Var är ungdomen?

Den rätta gnistan hos publiken saknades. Visst applåderades det och visst kom vi på benen när det var dags för avslut men före det? Robban försökte få publiken att sjunga en liten snutt i ”If you wanna see a rainbow”; det gick så där.

Jag kollade vad jag skrev om spelningen i Umeå 2015. Det verkar inte ha varit mycket bättre där enligt mitt blogginlägg. Eller har jag för stora fordringar på en publik i övre medelåldern? Blir man så stel och korrekt efter att man passerat ungdomen att man inte kan leva med i musik man gillar på ett synligt sätt. Var är snurret, rytmen, dansen, skriken? Eller måste man ha ett järn eller flera innanför västen för att kunna leva ut?

Ok, nu satt vi i stolar i salongen och det hämmar helt visst spontan publikreaktion. Jag kan tänka mig en annan stämning på en mindre klubb med fullt dansgolv framför scen. Mera intimt, mera nära. Men ändå!

Kanske jag blivit så påverkad av Urkults publik när den är som bäst att jag tror att det är normen?

Vad tycker ni? Blir man försoffad efter att man passerat 30, tappar gnistan, noga med att inte sticka ut ur mängden (som nykter!), vara pk. Jag vet inte. Själv vill jag inte bli sådan, eller har jag blivit? Hur skall det vara på en riktigt lyckad spelning? Samspelet mellan band och publik? Vad har ni varit med om?

Musiken fick 4 trumpinnar av 5
Publiken fick 3 stolar av 5

louise-hoffsten-wbb-2017-02-03
En halvtaskig bild från spelningen men alltid något.

louise-hoffsten-wbb-2017-02-03-_2

Vem gillar blues?

Usch, det var rent besvärligt att köra till provinshuvudstaden på sena eftermiddagen. Snöfall, mörker och stora snömoln efter varje långtradare jag mötte. Ibland var farten inte högre än 50.

Wentus Blues Band spelade ikväll (torsdagskvällen) på Ritz och naturligtvis måste jag dit och lyssna. Ny CD har de alldeles nypressad. Lucky Strike Mama, heter den. Release-party imorgon kväll i deras hemstad Karleby, eller Kokkola som den oftast kallas.  Alltså inte Kock-Ola som kanske våra rikssvenska vänner uttalar det utan mera allt i ett.

Det är tredje gången på ett år jag lyssnat på Wentus! I somras i Nykarleby, i höstas i Umeå och nu på Ritz ikväll. Naturligtvis bjöd de på riktig blues med gung och känsla av bästa sort. Lägg därtill deras scenvana samt fina och raka kontakt med publiken parat med humor. Sångaren Juho Kinarets konster på scen är obetalbara. Ett bra koncept som går hem på de flesta ställen.  Ett bra sound har de och vad annat kan man vänta med 30 år på nacken. 5-6 augusti 2016 håller de stor Wentusfest i Karleby för att fira. Ett flertal kända namn som de spelat tillsammans med kommer att uppträda.

Jag kom att snacka lite med Niko Riippa, den eminenta gitarristen i bandet, och han ville naturligtvis att jag skulle komma dit. Tyvärr är det samma helg som Urkult så jag måste stå över, annars hade det varit ett givet tillfälle. Annars kul att han kände igen mig och tog t.o.m. i hand. Han verkade uppriktigt glad att se mig. Jag pratade med honom i höstas på färjan från Umeå och det hade han inte glömt. Sociala och öppna gossar, inga diva-later där inte. Niko och Robban Hagnäs, basisten, är annars de två medlemmar som varit med helt från början. 30 år, inte dåligt!

I pausen blandade de sig med publiken samt sålde skivor. Jag köpte den nyaste. Normalt lyssnar jag på Spotify men på konserter brukar jag köpa skivor, dels för att få ett minne, dels för att understöda musik jag gillar.

Från den nya skivan vill jag lyfta fram tre låtar som jag gillar skarpt: ”5 nights at Freddy´s”, ”Thin red line” och ”Mean green machine”. Den sista låten handlar om deras bil, en Chevrolet Van som de kuskar runt med. En riktigt bra skiva för er som gillar blues.

Ja, vem gillar blues, kan man fråga sig? Idel ädel adel, höll jag på att skriva, men jag menar idel herrar med gråsprängda tinningars charm syntes i publiken samt damer i medelåldern. Var finns ungdomarna? Hur blir det med återväxten när de är så få ungdomar som verkar gilla blues. Bluesen som är rockens, poppens och alla moderna varianters moder. Någonstans. Är bluesen för rak och enkel för dagens ungdomar? Eller år den för djup? Är de främmande för de ofta lite dramatiska och tungsinta stämningar som finns invävda i bluesen? – Kanske det ändå finns hopp. Bara att titta på spelmansmusiken som lockar så många ungdomer. Kanske det trots allt dyker upp nya förmågor när Wentus Bleus Band och andra jämnåriga band lägger av? Men först skall de spela 30 år till!

Wentus Blues Band 2016-01-14 at Ritz
Här ger Wentus Blues Band järnet på Ritz. Bild med mobilkameran.
Brunte 2016-01-14
Här står Brunte tåligt och väntar på mig i kyla och snöyra.

Blues i sommarkväll

Jag är musikalisk allätare men mån inte bluesen ligger mig varmast om hjärtat?

Denna vecka firas Nykarlebyveckan i Den lyckliga staden. En mängd evenemang går av stapeln inklusive Juhtbacka-marknaden som startar idag med sitt 24-timmars pass.

Igår bjöds blues på torget. Eftersom jag är ledig passade det bra att göra en utflykt för att lyssna på Wentus Blues Band från Karleby. På samma gång passade jag på att besöka sister Jane i deras sommarstuga på Bådan. Det var på samma gång födelsedagskalas för henne så det vankades tårta på terrassen. Att jag tog två bitar av tårtan var ett högt betyg för nämnda bakverk, jag som oftast bara tar en, om ens det.

Jag har sett Wentus Blues Band live tidigare. Ett riktigt bra band från Pampas. Jag har också laddat upp ett klipp på Tuben från deras spelning i Jakobstad 2008. Tanken var den att igår åter göra en inspelning och lägga på Tuben men varje gång jag filmade så bröts strömmen när någon propp gick. Tre gånger! Dock var bandet rutinerat och klarade galant av sådana avbrott. Det var nog inte meningen att jag skulle få någon hel låt på minnet. Kanske det dock går att klippa ihop något. I alla fall, nedan kan ni se videon från 2008. Tänk vad tiden går. På Spotify finns de också: https://open.spotify.com/artist/6RS2f6BOaKgqByAkXgpRJ9

Publiken var svårstartad även om det försynt gungades med på stolarna. Det syntes att musiken var omtyckt men att komma upp på golvet framför scen, trots flera uppmaningar, var svårt. Publiken var till stor del äldre, kanske i min ålder. Kanske var blygheten därför betydande och anständigheten stor. Tänk, vad skulle grannen säga om jag ställde mig först på golvet och visade lite känslor, lite håll i gång. Barnen visade som så ofta tidigare takterna och en liten tjej dansade oberörd sin egen dans till musiken. Gott om plats hade hon och även några vuxna vågade på slutet ta danssteg. Till sista låten lyckades dock bandet locka upp ett gäng människor framför scen för att digga på riktigt. Så skulle det ha vart från början! Som mina tankar gick till Urkult där folk genast var med på noterna. Det var delvis stolarnas fel. Folk är bekväma och sitter gärna. Så var det också på Kaustbyfestivalens Slutkaos i Mondo Café.

Musiken var fin med mycket gung i. Deras kända låtar som Moonshine och Biscuit Roller spelades plus en hel del annat. Sångaren Juho Kinaret är en skön typ som har gott stöd av övriga medlemmar. Basisten Robban Hagnäs greppade också mikrofonen och det var han som mest försökte få upp folk på golvet. När strömmen gick konstaterade han att visst klarar vi oss också med mindre elektricitet, någon ryss-kärnkraft i Pyhäjoki behöver vi inte. Applåderna var halvdana inför sådant tal. Folk är inte vana vid att en orkester och artister på scen tar ställning politiskt. Det gör man hemma eller anonymt på nätet för de mera påstridiga. Därtill har i staden uppstått viss oenighet vad gäller stadens engagemang i byggandet av kärnkraftverket i Pyhäjoki när staden tidigare beslöt att dra sig ur projektet. Gott så säger jag!

I övrigt roade sig stadens innevånare med diverse uppträdanden och underhållning. Små tävlingar här och var, serveringar. Österbottens regemente avfyrade salut för staden och nere vid älven rullade en blå boll runt med folk inuti. Riktigt mysigt i den Lyckliga staden en torsdagskväll.

wentus blues band 2015-08-20_5
Wentus Blues Band i Nykarleby 20 augusti 2015

wentus blues band 2015-08-20_4

wentus blues band 2015-08-20_3

wentus blues band 2015-08-20_1

wentus blues band 2015-08-20_2
Hörs ni, finns ni?
nykarlebyveckan 2015 1
Tösen kunde detta med att vara spontan och fritt ge utlopp för sin lust att svara på musiken. Där har vi vuxna mycket att lära.
nykarlebyveckan 2015 3
Här står soldatgossarna och väntar på order inför skjutandet med sina bössor.
nykarlebyveckan 2015 2
Detta var det sista jag såg när jag lunkade över bron för hemfärd.

[youtube=https://youtu.be/jzRFxz5UdgM]

Blues och en bibelvers

Jag har idag stiftat bekantskap med en musiker som är helt underbar. Seasick Steve spelar blues på ett formidabelt sätt med sina hemmabyggda gitarrer. 74 år är han och fortfarande en underhållare av klass. Naturligtvis måste man gilla blues för att uppskatta honom helt men en märklig människa verkar han vara och enbart det borde räcka långt. Jag får tacka min trogna kommentator Erik för tipset!

Storm utlovas men inte tror jag det blir så farligt. Efter besök hos sister Jane ikväll travade jag hemåt. Uppe på backen stannade jag, släckte pannlampan och lyssnade på vinden. Så mäktigt den sjöng i trädkronorna! Ett naturens hörspel i den mörka vinternatten. Trots mörkret finns det liv, ett kraftfullt sådant som både dansar på tå och vräker omkull hundrade år granar.

Vinden blåser vart den vill
och du hör dess sus
men du vet icke varifrån den kommer
eller vart den far
så är det med var och en som är född av Anden

Joh. 3:8

Sista raden förstår jag inte riktigt men må så vara. Nu lyssnar jag vi på Seasick Steve. Gärna i helskärm och med bra högtalare inkopplade.

[youtube=https://www.youtube.com/watch?v=RVgwK78L15c]

 

Året som gått + musik(sk)val

Här sitter jag och lyssnar på musik mitt på ljusaste nyårsafton. Länge leve Spotify för här kommer musiken som ett skott. Inget letande på hårddisk, USB-minne, YouTube eller förlegad CD-skiva för att inte tala om den antika LP-skivan. Två sekunder max så ljuder mina favoriter i högtalarna. –  Å andra sidan kan jag också gilla det nostalgiska värdet av musik från en LP-skiva i sken av stearinljus.

Låter jag som en försäljare av Spotify? Ursäkta, sådan är jag inte, jag bara konstaterar att jag har  Music On Demand. Nu!

Ljusaste nyårsafton? Nja, det är en sanning med modifikation. När jag sticker näsan utanför farstubron skvalar regnet ned och det är mörkt som i säcken.

Årets händelser? Jag besökte Madrid och Amsterdam. Kul, kul, men årets tophändelse är ändå Urkult. Där kände jag mig hemma. Näsåker är en by i Norrland, visserligen naturskön, men det som gör Urkult till Urkult är ändå alla fina människor som deltar, musicerande, levande, dansande, svävande. – Jag visste inte att himlen finns i Näsåker när Urkult besöker.

Vad lyssnar jag på? Jag förstår att ni håller på att spricka av nyfikenhet. Mina favoriter genom åren har varit CCR, Santana, Hootenanny Singers och icke att förglömma Sarek. Men det finns flera, t.ex. Dag Vag. Helt rätt, jag lyssnar just nu på Dag Vag medan jag skriver dess rader! ”Dimma” är min favorit. – Som musikälskare är jag allätare.

Varför inte blues i skum lokal? Där finns mitt hjärta närmast ändå.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=dZScGiNmTdw]

En lördag i Björkarnas stad

Gårdagens överfart till Umeå, Björkarnas stad, gick smärtfritt och snabbt. De fyra timmarna ombord tillbringades en del tillsammans med 3 andra bybor i baren. Jag skulle tro att det är rätt sällsynt att det är fyra bybor, i alla fall med rötterna i vår byn, på väg över Kvarken.

Problem fick däremot några finskatalande personer med i det närmaste noll kunskaper i svenska när de i hamnen skulle äntra bussen in till Umeå. Istället för att betala 10 euro eller 90 kronor började den ena kvinnan gapa och skrika på hjälp från hennes ressällskap som redan satt sig längre bak. Den gnälls ofta på svenskundervisningen i republiken, som av en del finsktalande betraktas som något som katten släpat in (katten = finlandssvenskarna) men det slår dem inte för ett ögonblick att det är de själva som kan ha nytta av att kunna grunderna i svenska. Åtminstone så mycket att de kan betala för sig på bussen. Det är häpnadsväckande att en del blir helt nollställda när de skulle behöva yttra ett ord eller två på ett annat språk; ett språk, i detta fall svenska, som de borde ha lärt sig något av i grundskolan och gymnasiet. Frånvaron av språkkunskaper kompenseras ofta med ett allt högre tonläge på sitt eget modersmål. Som om det skulle hjälpa.

Dagen flöt annars på fint. Sen lunch intogs på ett ställe som inte jag kände till innan, nämligen Balders Restaurang på Skolgatan. 85 riksdaler för lunchbuffé som var riktig god och välsmakande. Ovanpå restaurangen fanns en bokhandel där jag hittade en tjock tegelstensroman för ca. 10 euro. Äntligen får jag tillfälle att läsa Sara Lidman och då blir det Jernbanan.

Jag slog upp första sidan på prov och redan de första raderna gav mersmak.

Allt var glänsande. Kvistarna i taket blinkade, luften myllrade av skämt
Han behövde bara peka på en viss en så rodnade Anna-Stava
vad tänkte snickarn på som satte en så oanständig bräda mitt i taket?
vad tänkte Skaparen på när lägger in såna anspelningar mitt i träden,
den ena imperialen värre än den andra!
Och kådan bara droppar och blänker

Här blev jag faktiskt lite ställd. Vad menar hon med ordet imperial? Jag hittade inte ordet i ordlistan och det är mig inte heller bekant sedan tidigare i detta sammanhang. Det enda jag eventuellt kan tänka mig är anspelning på imperialsäng.

När andra kryssningsresenärer återvände till Holmsund för vidaretransport över pölen så avnjöts bluesmusik på restaurang Droskan. Där var det blues jam med värdbandet Roaring Forties i sena eftermiddagen. Upp på scen kom också andra bluesmusiker från Umetrakten så det blev en riktigt fin blandning av denna ädla musikform. Sist spelade ett ungt band, namnet uppfattade jag tyvärr inte, och de var också bra. Det var två bröder från stan som utgjorde stommen i bandet varav den yngsta bara var 14 år. Lite råare sound än de äldre finlirarna men gitarriffen var helt underbara. Deras morsa var ytterst stolt över sina telningar som fick en kräsen medelålders publik att applådera och vissla. Det kunde man inte ta miste på.

Kvällens stor begivenhet utspelades sig dock på Idun teatern i Folkets Hus. Där uppträdde Östen Med Resten som sjöng gamla Hootenanny Singers-låtar. Detta anrika band från 1960-talet och början av 1970-talet gjorde en mängd folkkära låtar och tolkningar av olika visor, inte minst Dan Andersson. Östen med resten gjorde i sin tur tolkningar av en del av Hootenanny Singers populära sånger och som sådant blev det en mera humoristisk och livad tillställning. Ibland svävade de ut men deras snack mellan låtarna var roligt och underhållande. Dock blev jag lite besviken på publiken. Lite mera entusiasm hade jag väntat. Låt vara att medelåldern var något högre än på bluesjammet tidigare på dagen men lite stamp i golvet och någon busvissling till kunde de presterat.

Kvällen avslutades på Pipes of Scotland. Flickorna bakom disken var flinka och som väloljade maskiner såg de till att gästerna snabbt fick sina öl. Jag tror Henry Ford hade gillat dem vid sitt löpande band. Stämningen var på topp och att det firades lördag var inte att ta miste på. Firandet gick över styr på en annan pub som fick stänga i förtid när allmänt kaos tog överhanden. Polisens fylleceller blev överfulla och en stökig lördagskväll rapporterades av Västerbottens-Kuriren. Själv var jag lyckligt omedveten om detta fylleslag som pågick i staden utan kunde i kristlig tid luta huvudet mot kudden i betydligt lugnare tillhåll.

sara lidman1

sara lidman2
Här är det fulla citatet av Sara Lidman som jag i ett tidigare inlägg bara hade med sista bilden. Vilket härligt språk!
vänort
Visst är provinshuvudstaden och Björkarnas stad vänorter. Ända sedan 1953

Blues

Redan vid middagstid lade sig oset tjockt över Gustav Adolfs torg. Alla tälten var nu bemannade och kunder strömmade till i ökad omfattning för att smaka på allt vad som bjöds ut i matväg. Ett 80-tal olika tält och stånd stod redo att mätta alla festivaldeltagare. Vid kanalen, vid Stotorget och vid hamnen stod nöjesmaskiner färdiga att svinga, snurra, kasta, rulla, tumla hugade äventyrare i karuseller och diverse färggranna apparater. Förtjusta skrik hörde till. På andra ställen fanns olika happenings av både kulturell och världslig karaktär. Ett enda stort smörgåsbord av aktiviteter väntande.

En hel musik bjöds ut för allas öron, bara att välja. Vid Stortorget hölls kräftskiva med Grus i Dojan och visst är de bra. De kan verkligen skapa stämning och go i en sådan jättefest som Malmöfestivalens kräftskiva är. Själv nöjde jag mig med att ta lite bilder och strosa runt bland festdeltagarna innan jag sökte mig till Bluestältet vid kanalen. Det var där jag upplevde Malmöfestivalen som bäst.

Jag befann mig hos, jämnåriga höll jag på att skriva, nej, bland jämlikar, alla gillade vi blues. Visst, det var inte direkt något tonårsparty men några ungdomar fanns det nog där, främst flickor men var fanns pojkarna? Hur skall det gå med tillväxten hos bluesen om inte de yngre finner denna musik bra och intressant?

Själv tycker jag att blues, helst live, är den bästa musiken även om jag gärna också lyssnar på annan musik. Det är gunget, känslan, improvisationen, rytmen som är så varierande. Gitarrernas klagade ton, basens gung, en bra sångare med rätt röst, allt blir så bra när vi lyssnar på blues. Man känner en gemenskap, med musiken, med andra som lyssnar, med bandet på scen.

Jag saknade ett större ungdomligt inslag i publiken, detta kompenserades dock till viss del av organisten i det danska bandet Ole Frimer Band. Han var av en annan generation än de övriga i bandet men vilken talang, glädje och känsla. Så bra han var, ja det var hel bandet förresten, men han lyste lite extra med sitt trakterande av orgel och även dragspel i några låter. Han såg inte heller ut som en ärrad veteran i musiken eller en hipp stjärna med diverse utsmyckningar och tatueringar utan han såg helt alldaglig ut. Det var när hans fingrar attackerade tangenterna som han trädde fram som virtuos. Jag har visst sagt någon gång att Bach var den första blueskompositören i historien och det håller jag fast vid efter att hört detta danska band med sin fantastiska organist, Palle Hjorth.

Senare på kvällen uppträde B.P. King and the Rattlesnakes och de var också fina att höra men med en mera traditionell blues. Fredagskvällen i bluestältet var helt underbar, synd bara att man missade så mycket annat kul som finns på Malmöfestivalen.

Resan närmar sig sitt slut och medan tälten ute på Gustav Adolfs torg öppna upp för fortsatt kommers får jag packa ihop och tacka för mig denna gång. Kul att ha varit här några dagar, träffat en hel del människor och haft dagarna fulla med aktiviteter. Vi synes och höres, Malmö!

Ett bilbiotek? Nej, snarare ett bokhus, ett hus byggt av böcker.
Kräftskiva på Stortorget i Malmö. Fest och gamman.
Här ger Palle järnet med dragspelet. Som han låg i, ja, ibland låg han nästan på klaviaturen.