En lördag i Björkarnas stad
Gårdagens överfart till Umeå, Björkarnas stad, gick smärtfritt och snabbt. De fyra timmarna ombord tillbringades en del tillsammans med 3 andra bybor i baren. Jag skulle tro att det är rätt sällsynt att det är fyra bybor, i alla fall med rötterna i vår byn, på väg över Kvarken.
Problem fick däremot några finskatalande personer med i det närmaste noll kunskaper i svenska när de i hamnen skulle äntra bussen in till Umeå. Istället för att betala 10 euro eller 90 kronor började den ena kvinnan gapa och skrika på hjälp från hennes ressällskap som redan satt sig längre bak. Den gnälls ofta på svenskundervisningen i republiken, som av en del finsktalande betraktas som något som katten släpat in (katten = finlandssvenskarna) men det slår dem inte för ett ögonblick att det är de själva som kan ha nytta av att kunna grunderna i svenska. Åtminstone så mycket att de kan betala för sig på bussen. Det är häpnadsväckande att en del blir helt nollställda när de skulle behöva yttra ett ord eller två på ett annat språk; ett språk, i detta fall svenska, som de borde ha lärt sig något av i grundskolan och gymnasiet. Frånvaron av språkkunskaper kompenseras ofta med ett allt högre tonläge på sitt eget modersmål. Som om det skulle hjälpa.
Dagen flöt annars på fint. Sen lunch intogs på ett ställe som inte jag kände till innan, nämligen Balders Restaurang på Skolgatan. 85 riksdaler för lunchbuffé som var riktig god och välsmakande. Ovanpå restaurangen fanns en bokhandel där jag hittade en tjock tegelstensroman för ca. 10 euro. Äntligen får jag tillfälle att läsa Sara Lidman och då blir det Jernbanan.
Jag slog upp första sidan på prov och redan de första raderna gav mersmak.
Allt var glänsande. Kvistarna i taket blinkade, luften myllrade av skämt
Han behövde bara peka på en viss en så rodnade Anna-Stava
vad tänkte snickarn på som satte en så oanständig bräda mitt i taket?
vad tänkte Skaparen på när lägger in såna anspelningar mitt i träden,
den ena imperialen värre än den andra!
Och kådan bara droppar och blänker
Här blev jag faktiskt lite ställd. Vad menar hon med ordet imperial? Jag hittade inte ordet i ordlistan och det är mig inte heller bekant sedan tidigare i detta sammanhang. Det enda jag eventuellt kan tänka mig är anspelning på imperialsäng.
När andra kryssningsresenärer återvände till Holmsund för vidaretransport över pölen så avnjöts bluesmusik på restaurang Droskan. Där var det blues jam med värdbandet Roaring Forties i sena eftermiddagen. Upp på scen kom också andra bluesmusiker från Umetrakten så det blev en riktigt fin blandning av denna ädla musikform. Sist spelade ett ungt band, namnet uppfattade jag tyvärr inte, och de var också bra. Det var två bröder från stan som utgjorde stommen i bandet varav den yngsta bara var 14 år. Lite råare sound än de äldre finlirarna men gitarriffen var helt underbara. Deras morsa var ytterst stolt över sina telningar som fick en kräsen medelålders publik att applådera och vissla. Det kunde man inte ta miste på.
Kvällens stor begivenhet utspelades sig dock på Idun teatern i Folkets Hus. Där uppträdde Östen Med Resten som sjöng gamla Hootenanny Singers-låtar. Detta anrika band från 1960-talet och början av 1970-talet gjorde en mängd folkkära låtar och tolkningar av olika visor, inte minst Dan Andersson. Östen med resten gjorde i sin tur tolkningar av en del av Hootenanny Singers populära sånger och som sådant blev det en mera humoristisk och livad tillställning. Ibland svävade de ut men deras snack mellan låtarna var roligt och underhållande. Dock blev jag lite besviken på publiken. Lite mera entusiasm hade jag väntat. Låt vara att medelåldern var något högre än på bluesjammet tidigare på dagen men lite stamp i golvet och någon busvissling till kunde de presterat.
Kvällen avslutades på Pipes of Scotland. Flickorna bakom disken var flinka och som väloljade maskiner såg de till att gästerna snabbt fick sina öl. Jag tror Henry Ford hade gillat dem vid sitt löpande band. Stämningen var på topp och att det firades lördag var inte att ta miste på. Firandet gick över styr på en annan pub som fick stänga i förtid när allmänt kaos tog överhanden. Polisens fylleceller blev överfulla och en stökig lördagskväll rapporterades av Västerbottens-Kuriren. Själv var jag lyckligt omedveten om detta fylleslag som pågick i staden utan kunde i kristlig tid luta huvudet mot kudden i betydligt lugnare tillhåll.
4 kommentarer
Erik Forsling
Ett citat i senkvällen, rörande ”jernbaneeposet”:
”I centrum för romansvitens första delar står Didrik, en ung hemmansägarson som vill modernisera sin hembygd genom att få överheten i Stockholm att dra järnbanan ända till Lillvattnet. ”Samfärdsel” är det Didrik längtar efter, delaktighet i världen, kommunikation på alla plan. Med samfärdseln skulle språket – de finaste orden som Imperial och Chiffonjé – välfärden och rättvisan komma till Lillvattnet. Chiffonjén skulle hans älskade långhalsade Anna-Stava få, imperialen skulle de sova tillsammans i, men det går inte som Didrik tänkt”.
Hela texten finner du här: http://www.expressen.se/kultur/grundvattnet-ar-kvar/ hälsar den som vill vara noga med källorna.
Du verkar onekligen ha haft en lika genuin som trevlig retroafton, och då passar kanske även de gamla ord som på Didriks tid var förenade med modernitet som hand i handske. Vem vet, du kanske rentav sov i en imperialsäng på den hemliga reträttpost som du avstår från att delge läsarna.
Den enda bok som jag själv äger av Sara L. är ”Gruva”, där hon står för texten och Odd Uhrbom för bilderna. Den skulle du nog gilla. Egentligen var det som ung amatörfotograf som jag köpte den, för de starka bildernas skull.
PJN
Nåja, mitt härbärge var inte så märkvärdigt, bara att det var så mycket lugnare än i polisens fylleceller. Det var det jag menade.
Då var jag inte helt ute och seglade vad gäller imperialen. Tack! En Chiffonjé vet jag vad det är sedan tidigare.
Bokköpet fick sig en liten törn när jag upptäckte att boken bara innehöll de fyra sista delarna av eposet. Nu borde jag skaffa de tre första delarna också innan jag kan komma igång med läsandet. Annars vore det som om att läsa någon av delarna mitt i Väinö Linnas stora romanserie. Otänkbart.
Erik Forsling
Ja, Väinö Linnas böcker har nog både du och jag nämnt tidigare här på din blogg. Jag tycker att de är fantastiska, men då har jag bara läst den s.k. ”torpartriologin”, och före dem ”Okänd soldat”. Är lite osäker på vad Linna i övrigt har presterat, även om jag för länge sedan läste på lite.
Ett visst mått av annan finländsk litteratur har jag också läst, men oftast har det då rört sig om finsk finländsk litteratur i översättning. Men, en gubbe som jag faktiskt är lite nyfiken på hur du ser på är den massproducerande herr Arto Paasilinna. Jag har läst ett antal av hans alster.
Och Mika Waltari förstås, men de böckerna har knappast handlat om finländska förhållanden. Ett av hans verkliga bragdverk är såklart ”Sinuhe – egyptiern”, där bl.a. den mycket trivsamma och användbara frasen ”Dina ord är som flugors surr i mina öron” flitigt förekommer i olika varianter.
PJN
Det är just torpartiologin som jag menar. Fast Okänd Soldat kan nog läsas fristående.
Egentligen har jag läst ganska lite finländsk litteratur med tanke på att jag är finländare. ”Sinuhe – egyptiern” kan jag hålla med om är ett storverk. Jag blev imponerad när jag läste den en gång i tiden, var det kanske på 80-talet?