Jungfruturen

Dagen D började med att invänta en av Svanbäcks bussar för färd till Björkarnas stad. Jag hade nämligen valt att köpa ett busspaket med bussresa till provinshuvudstaden, färd över Kvarken med nya Vasabåtarna, fortsatt bussresa in till Björkarnas stad, samt måltider båda vägarna på färjan. Ett behändigt och bekymmersfritt alternativ.

Vasabåtarna har nämligen ”återuppstått”, så även färjan Wasa Express som tidigare trafikerat samma rutt. Naturligtvis måste jag vara med på jungfruturen när denna begivenhet gick av stapeln. Det var en stor dag för Kvarkenvännerna, d.v.s. folk som gillar eller nyttoåker färja mellan de båda städernas hamnar. Det är lång tid sedan en riktig färja dykt upp vid horisonten i dessa farvatten. Därför var det en stor händelse med förväntan i luften.

Visst har RG-Line funnits ett antal år men det rederiet hade ett annat koncept baserat på frakt och transport av långtradare. Passagerare har bara varit en bisyssla. Nu är det förhoppningsvis en förändring till det bättre.

Dagens goda gärning bestod av att jag hjälpte en gosse i yngre skolåldern som blev åksjuk i bussen. Jag hade pappersnäsduk till hands och jag letade plastpåsar på hatthyllan. Jag tycker att det är sällan som man idag får se att folk blir åksjuka i dagens moderna bussar. Modern var bussen med bl.a. stor skärm som visade färden genom landskapet från bussens GPS. Det var nästan som att flyga.

Samma liknelse hade en äldre dam som jag träffade ombord på båten. Hon hade tidigare på morgonen kommit med linjebuss från Ebbas stad och hon njuter av bussfärder, det är som att sväva fram genom landskapet. Annat var det förr i välden när man åkte buss men det skall vi ta en annan gång.

Jag hade f.ö. ett par timmars riktigt bra konversation med damen ifråga. Ibland träffar man folk som är lättpratade och som har ett och annat intressant att berätta. Hon var en sådan. Det var inget självupptaget pladder utan varierat och ömsesidigt. Så enkelt fördrev jag halva överfarten på förmiddagen. – Jag träffade också tidigare bekanta som det pratades bort en stund med.

Men färjan då, hur var färjan undrar säkert provinsborna. Jo, den levde helt upp till förväntningarna. Visst, den är 30 år gammal så det är ingen lyxkryssare och lite luggslitna detaljer kunde synas på sina ställen men om man bortser från sådana petitesser så var Wasa Express mycket bra jämfört med gamla RG1. Som natt och dag.

Det som jag uppskattade var utrymmet ombord, att det var en färja, inte en lastbåt med passagerarutrymmen, att man kunde se ut över havet genom vanliga fönster, att det fanns stor cafeteria med god mat som kunde hämtas från buffé, att det fanns en bar där både öl, kaffe och drinkar kunde beställas till humana priser. Jag tog en Franziskaner öl på flaska för 5 euro vilket jag tycker är överkomligt. Matpriserna var kanske något i överkant men jag tror inte att det är mycket billigare på de stora färjorna söderöver.

Hytter kunde också bokas, korridorerna syntes oändliga jämfört med RG1:ans trånga utrymmen. På däck fanns det gott om plats för att både promenera och att lapa sol när sådant väder infinner sig. En liten butik fanns som nu mest innehöll godis. Ett mindre lekutrymme för barn fanns också i en hörna. Bollhav saknades så jag frestades inte att göra en djupdykning i det kulörta havet. Sådant kan bara bli pinsamt.

Av fem livbåtar får Wasa Express 4 plus av mig. Färjan återgav den gamla stämningen av att åka över Kvarken, utrymmen finns och busstrafik till och från terminalerna är ordnade.

Dagen till ära bjöds på ett glas skumvin i båda riktningarna och en dragspelare underhöll och manade till dans. Jo, det dansas åter på Kvarkens böljor! Visserligen var personalen ny i sina roller, allt fungerade inte till 100 % men sådant hör till en jungfrutur. Jag har själv varit i den situationen och vet vilket oerhört jobb som ligger bakom start av en ny färja och alla problem som skall lösas med deadlines som kommer emot.

Jag är nöjd med den nygamla färjan och uppmanar folk att utnyttja chansen att åter åka över till Björkarnas stad på ett värdigt sätt. Tura lite extra och då understödja linjen så att vi får ha kvar denna rutt till kungariket! Ja, lite reklam tål ni väl att höra?

De fyra timmarna vi var inne i Björkarnas stad gick fort. Jag handlade en ny kabinväska för kommande resor, just en sådan jag länge sökt. Även en bok inköptes och ett första besök på Bildmuseet, vackert beläget vid älvens strand, gjordes. Bl.a. indiska Dayanita Singhs fina bilder begapades. Hon kan verkligen fotografera; jag har mycket att lära. Hennes  hemsida.

Jag tog en del bilder, även på däck och just då dök en av Vasabladets reportrar upp och jag gav nådeligen en kort intervju. I dagens nummer av deras papperstidning finns jag följaktligen med på bild, barhuvad i den kalla blåsten men annars väl påpälsad. Annat var det med tidningens fotograf som sprang omkring iklädd endast en tunn t-shirt. Ja, byxor och skor hade han också på för sedlighetens skull. Han frös som en hund med klickad glatt ändå.

Ett första besök gjordes på Lottas Krog där en jättegod och riklig portion pepparstek intogs. Jag blev proppmätt. Dit går jag gärna fler gånger. Trevlig pubmiljö och ett ställe att vila trötta ben en stund.

En korv vid Helmers korvvagn på gågatan hör till traditionen. Han har sina rötter i våra trakter och blev känd för sin kamp mot stadens myndigheter som ville ha bort hans enkla, lilla vagn och istället införa något mera modernt och trendigt. Han finns kvar och jag såg t.o.m. att vernissage skulle hållas den 11 januari med Johannes Samuelssons bilder i ämnet: Korvkriget i Umeå.

Igår åt jag så mycket god mat att jag idag måste gå på sparlåga. Kanske blir det något enkelt, en tallrik ärtsoppa t.ex. Jo, man kan också äta ärtsoppa på andra dagar än torsdagar!

Oj, nu blev det åter ett sådant långt inlägg med tillhörande bildbomb. Hur skall jag lära mig att fatta mig kort?