Kategori: Musik

Umefolk 2016

Som den uppmärksamme läsaren säkert uppfattat så har jag i helgen bevistat Umefolk, en av Sveriges största folkmusikfestivaler. Ett stort antal musikanter, artister, konstellationer och aktiviteter har hörts och genomförts i främst Folket Hus vid Vasaplan.

Alltså, Folkets Hus i Umeå är inget litet bygge och inte helt lätt att hitta i. Jag kunde inte heller finna någon riktigt bra karta eller skiss var de olika salarna fanns. Visst, Idunteatern kan man inte missa men om man skall till ett sådant ställe som Miklagård är det inte helt lätt för en nykomling. Tredje våningen och i slutet av en korridor alldeles till vänster bakåt. Eller Studion som ligger i källaren efter alla trappor, krökar och vindlingar.

En annan sak är att hinna se och höra alla fina förställningar som fanns tillgängliga. Det blev tidvis nästan stressigt. Jag hade gjort upp ett schema som jag skulle följa, efter en nödtvungen sållning. Tyvärr höll inte detta schema eftersom jag dröjde mig kvar för länge per föreställning. Jag hade svårt att slita mig. Till sist fick jag inse att jag fick gallra ännu mera och bara välja ut de som var de absoluta favoriterna och koncentrera mig på dem och se vad som hanns med i övrigt. Tyvärr, för det fanns en uppsjö av fina uppträdanden och evenemang, inte minst alla spontant jammande under framför allt lördagskvällen. Små grupper med spelmän hittade en vrå här och var för en stunds gemensamt musicerande till vilket det gick att ta sig en svängom.

Allspel på fredagen var den stora invigningen. 2-300 musikanter, allt från barn till proffs, uppträdde gemensamt på Idunteaterns stora scen. Så bra det var! Verkligen se- och hörvärt och väl genomfört. Jag hade först tänkt strunta i Allspel men är nu glad att jag tog mig tid att se detta. Kan varmt rekommenderas!

Mittfolk var en av favoriterna, ungdomar från Västernorrland som spelar bra, varierat och med glädje. Det var tredje gången jag såg dem och jag blev inte besviken. Gruppens medlemmar är under ständig rotation och inget Mittfolk är det andra likt men stilen är den samma, inte minst tack vare de konstnärliga ledarna Göran Månsson och Daniel Ek.

En annan grupp, Jå, har också en stil likt Mittfolk men med Framnäs folkhögskola i Piteå som sitt högkvarter. De överraskande med att spela en Menuett från Oravais, min hembygd. Ett fint framförande med bl.a. tuba i sättningen!

HomeCraft sjöng och spelade gudomligt! Emma Härdelin har jag hört tidigare och hennes två medmusikanter stod henne inte efter. Emmas röst är gudomlig.

Ahlberg, Ek & Roswall var ett annat band som också kommer att spela på årets Urkult. Också de virtuoser med sina instrument och intressanta låtval.

Katarina Barruk var en klar favorit och nu förstärkt med ett fyrmanna-band. Hennes repertoar är jag väl förtrogen med efter att för tredje gången på ett halvår sett henne live.

Tullara Connors från Australien var en verkligt positiv överraskning. En oerhört skicklig gitarrist och en varm personlighet. Både blyg och öppen på ett charmerande sätt. Jag kunde inte undgå att bli lite förälskad i henne.

Tulipalo med Daniel Wikslund från en liten by norr om Gällivare och Fredrik Hangasjärvi från Tornedalen. Två riksspelmän på varsitt instrument, Daniel på fiol och Fredrik på durspel. En underhållande show med skoj och skratt, skrönor, taktfast och kraftfull musik. De är kända från TV-serien Bastubaletten som gick på TV tidigare i vinter. De antydde också att det kommer att bli en fortsättning med Bastubaletten till hösten och då i ambulerande form, vad det nu kommer att innebära. Daniels hemby Tautjasjaur är inte helt lätt att uttala men med lite övning sjöng publiken glatt med där Tautjasjaur ingick i refrängen.

Jag tror inte det är många i Österbotten som uppmärksammat Umefolk och den explosion av musik, dans, kontakter och aktiviteter som erbjuds i februari varje år för den som gillar folkmusik. Inte bara fiolgnäll för instrumenten hanteras med skicklighet och musikstilarna är många.

Detta som en kort sammanfattning av något som jag varit med om denna helg. Nu återstår hemresan men det betyder inte att jag åker raka vägen hem när jag kommer iland ikväll i Vasa vid 18.30-tiden. Nejdå, rakt ut i ingenmansland, höll jag nästan på att skriva, i snö och kyla nästan halvvägs tillbaka till Umeå! Vad månne vänta?

2016-02-27 Umefolk 055-1
Här sitter en grupp och spontanlirar. Daniel Wikslund ses traktera fiol övrig är mig okända. Daniel verkade annars vara mycket aktiv och syntes ofta. Han måste ha trivts om fisken i vattnet.
2016-02-27 Umefolk Katarina Barruk 005-1
Katarina Barruk drog mycket folk till stora Idunteatern. Inte knökfullt som på Allspel men någon annan sal hade blivit för liten.
2016-02-27 Umefolk 081-1
Här ses Tulipalo (Eldsvåda på svenska) i full aktion. Fredrik hade en sådan härlig tornedalsdialekt med meänkieli som modersmål. Daniel pratade mera riksmål, globetrotter som han är. Förresten, jag håller just nu på att läsa hans bok ”Med tanken full av längtan”

Se där, en bekant!

Jag tittade ikväll (onsdag) ett program på SVT Play som ingår i serien ”Doreen kommer hem”. Programledaren Doreen Månsson träffar kulturstjärnor i Sverige som växt upp i de bostadsområden som kallas ”Miljonprogrammet”. Miljonprogrammets bostäder byggdes på 1960 -70-talen runt om i kungariket och det var meningen, som namnet säger, att bygga 1 miljon bostäder för att få bort bostadsbristen.

Idag finns det kritik mot byggandet men då var det en nödvändighet för att råda bot  på bostadssituationen. Många har bott i dessa områden, en del med glädje, andra med leda. Själv har jag också bott i ett sådant område, Bellevuegården i Malmö, och jag trivdes rätt bra.

I kvällens program dök en gammal bekant upp, nämligen Juanjo Passo. Jag kopplade inte namnet först men när jag tittat några minuter började jag fundera, var har jag sett denna man tidigare? Efter en snabb rannsakan av minnet, javisst, konserten i Vörå kyrka för snart 3 år sedan. Jag skrev också ett inlägg om detta som kan läsas här. Jag kom till och med att prata med denna Juanjo Passo och lovade att skicka några bilder bland de som jag tog under konserten.

Kvällens program var också som en slags ansamling för mig personligen. Malmö, den speciella känslan för dessa bostadsområden även om jag inte bodde på Rosegård så besökte jag området många gånger eftersom jag hade en bekant som bodde där. Tangon, en musik som ligger mig varmt om hjärtat. Även om jag inte själv dansar tango så känner jag ändå att jag har kontakt med tangons innersta väsen. Buenos Aires, Juanjos födelsestad, som jag också besökt ett par gånger. Konserten i Vörå kyrka där också två av byggdens döttrar deltog som musikanter. Tänk så mycket som kan sammanfalla bara för ett tv-program.

Jag brukar säga att jag inte är någon stadsmänniska men skulle jag flytta till någon stad så skulle det bli till Malmö. Skulle det finnas någon dans som jag verkligen ville lära mig så fick valet falla på argentinsk tango och musiken, tangon, är en av mina favoriter när det gäller musik. Rytmen, samspelet mellan instrumenten, passionen. Och varför inte, jag skulle mycket väl än en gång kunna tänka mig att besöka Buenos Aires. Sist men inte minst Juanjo, en sådan varm och öppenhjärtlig människa borde det finnas fler av i denna tid med egoism, hat och fanatism.

I morgon kväll (18.2) spelas Tango Nuevo i stadshuset i Vasa kl. 19.00. Det är Vasa stadsorkester med solisterna Martín Alvadaro och Mikko Helenius som står för musiserandet. Lite sugen är jag allt på att åka dit och lyssna på denna musikart. Jag får sova på saken en natt. Annars får jag se återstoden av programmen i ”Doreen kommer hem”, något program har jag kvar.

Jag höll på att glömma bort att jag också spelade in en video i Vörå kyrka.

Quinteto Bandango 2013 Vörå
Här tackar Quinteto Bandango för sig i Vörå kyrka 2013. Juanjo längst till vänster.

Musiken 2015

Jag har ett musikaliskt intresse, jag besöker konserter ibland, jag har Spotify i datorn. Spotify har försett mig med statistik för år 2015. Mitt lyssnande på denna Internettjänst.

Inte helt förvånad blev jag att Katarina Barruk är min favoritartist, följt av Leilia, Goat, Manou Gallo och Vasas Flora och Fauna. De två främsta albumen är Katarinas ”Báruas” och Vasas FoF:s ”Släkt med Lotta Svärd”. Jo, jag har lyssnat en hel del på den musiken senaste året, jag vet. Dock blev jag förvånad att Systraskaps ”Please let me be free” blev den mest spelade låten. Tvåa kom Katarinas låt ”Gieries nuartta sámiebáhttja” och Maia Barouhs låt ”Dakala”.

Konstig musiksmak? Tja, jag lyssnar på många olika slag av musik med Världsmusik i topp följt av svensk pop och folkmusik. 214 h har jag lyssnat på Spotify 2015 vilket blir hela 9 dygn i ett sträck och då till 646 olika artister och 1531 olika låtar. Låt vara att vissa har jag bara lyssnat på helt kort för att konstatera att jag hoppar vidare.

Själv skulle jag välja blues för visst lyssnar jag också på den musiken. Även en och annan gammal goding från 70- och 80-talen skulle jag placera högt men det är nog P2 Världen och Urkult som styrt mina val trots allt. Nästan inget svensktoppen och dansbandsmusik. Maxida Märak har jag också lyssnat på, låt vara i slutet på året, för att inte tala om Elin Kåven. Men de fanns inte med. Vad har jag glömt? Visst, Tomas Ledin har fått renässans hos mig, en otroligt duktig artist med som jag fattar folklig förankring. Och Kim Larsen, jo han fanns visst ändå nämnd i ett hörn av Spotify-rapporten. Och Sofia Jannoks nya låt ”We are still here”, så bra! Visst, inte att förglömma M.I.A:s ”Border”… nu måste jag sluta. Världen är full av bra musik. Vilken är er musik sistlidna år, artist, låt, konsert?

För att slänga in en kort teaser så kommer jag ganska snart att lyssna live på en av ovanstående artister.

Vem gillar blues?

Usch, det var rent besvärligt att köra till provinshuvudstaden på sena eftermiddagen. Snöfall, mörker och stora snömoln efter varje långtradare jag mötte. Ibland var farten inte högre än 50.

Wentus Blues Band spelade ikväll (torsdagskvällen) på Ritz och naturligtvis måste jag dit och lyssna. Ny CD har de alldeles nypressad. Lucky Strike Mama, heter den. Release-party imorgon kväll i deras hemstad Karleby, eller Kokkola som den oftast kallas.  Alltså inte Kock-Ola som kanske våra rikssvenska vänner uttalar det utan mera allt i ett.

Det är tredje gången på ett år jag lyssnat på Wentus! I somras i Nykarleby, i höstas i Umeå och nu på Ritz ikväll. Naturligtvis bjöd de på riktig blues med gung och känsla av bästa sort. Lägg därtill deras scenvana samt fina och raka kontakt med publiken parat med humor. Sångaren Juho Kinarets konster på scen är obetalbara. Ett bra koncept som går hem på de flesta ställen.  Ett bra sound har de och vad annat kan man vänta med 30 år på nacken. 5-6 augusti 2016 håller de stor Wentusfest i Karleby för att fira. Ett flertal kända namn som de spelat tillsammans med kommer att uppträda.

Jag kom att snacka lite med Niko Riippa, den eminenta gitarristen i bandet, och han ville naturligtvis att jag skulle komma dit. Tyvärr är det samma helg som Urkult så jag måste stå över, annars hade det varit ett givet tillfälle. Annars kul att han kände igen mig och tog t.o.m. i hand. Han verkade uppriktigt glad att se mig. Jag pratade med honom i höstas på färjan från Umeå och det hade han inte glömt. Sociala och öppna gossar, inga diva-later där inte. Niko och Robban Hagnäs, basisten, är annars de två medlemmar som varit med helt från början. 30 år, inte dåligt!

I pausen blandade de sig med publiken samt sålde skivor. Jag köpte den nyaste. Normalt lyssnar jag på Spotify men på konserter brukar jag köpa skivor, dels för att få ett minne, dels för att understöda musik jag gillar.

Från den nya skivan vill jag lyfta fram tre låtar som jag gillar skarpt: ”5 nights at Freddy´s”, ”Thin red line” och ”Mean green machine”. Den sista låten handlar om deras bil, en Chevrolet Van som de kuskar runt med. En riktigt bra skiva för er som gillar blues.

Ja, vem gillar blues, kan man fråga sig? Idel ädel adel, höll jag på att skriva, men jag menar idel herrar med gråsprängda tinningars charm syntes i publiken samt damer i medelåldern. Var finns ungdomarna? Hur blir det med återväxten när de är så få ungdomar som verkar gilla blues. Bluesen som är rockens, poppens och alla moderna varianters moder. Någonstans. Är bluesen för rak och enkel för dagens ungdomar? Eller år den för djup? Är de främmande för de ofta lite dramatiska och tungsinta stämningar som finns invävda i bluesen? – Kanske det ändå finns hopp. Bara att titta på spelmansmusiken som lockar så många ungdomer. Kanske det trots allt dyker upp nya förmågor när Wentus Bleus Band och andra jämnåriga band lägger av? Men först skall de spela 30 år till!

Wentus Blues Band 2016-01-14 at Ritz
Här ger Wentus Blues Band järnet på Ritz. Bild med mobilkameran.
Brunte 2016-01-14
Här står Brunte tåligt och väntar på mig i kyla och snöyra.

Brus

Jag har en känsla av att mina Urkult-videos inte är sååå intressanta för er bloggläsare. Det är sällan jag får någon kommentar om dessa. Visst, det kan vara udda musik som visas fram och alla vet inte vad Urkult är. Därför har jag inte publicerat mina senaste videos här på bloggen. Istället har jag sammanställt en spellista på YouTube för de av er som ändå kan tänkas kolla in mina alster. Några nya. Den finns på följande länk:

https://youtu.be/lQ3ePJZyrbY?list=PLeA3P6ZqAfMElvSil_OyQBm-g7gYjPIK_

Hela två timmar och 27 videos blev denna lista och det har fordrats en hel del arbete, både under festivalen och vid redigeringen för att få alla inspelningar i något så när presentabelt skick. Om det blir lika mycket filmat nästa festival vet jag inte. Mycket arbete och sist och slutligen ganska få som är intresserade. Själv tycker jag att inspelningarna är fina minnen från sommarens höjdpunkt.

Dock vill jag ännu i bloggen visa den sista videon som jag laddat upp detta år. Jag kallar den Brus för brus är allt från ett still sus till ett dån. En blandning av allt möjligt. Korta avsnitt, än här, än där. En slags pyttipanna av det som blev över efter alla musikvideos.

Ta en titt, jag tror inte den tråkar ut er allt för mycket! Se den gärna i HD och helskärm.

Till kyrks dan före dan före dopparedan

Så har julen så smått inletts genom att jag ikväll, tillsammans med sister Jane med gemål, besökte kyrkan i Oravais för att åhöra Julfriden som sjöngs in av kören Sångfoglarna, musikanter och solister. Mycket stämningsfullt med vackra toner och mänskligt välljud i olika tonarter. Traditionella julsånger bjöds även om jag inte kände till alla och gott så, det kan behövas variationer i utbudet av julkantater.

Kyrkan var ganska fullsatt redan när vi kom en halvtimme före konserten. Vad annat göra än att stega fram och sätta sig på första parkett nästan längst fram. Där var det tomt. Man kände sig lite som herrskapsfolk. Utsikten behövde vi inte klaga över denna gång och ingen stor pälsmössa skymde sikten mot de väna damerna som skred in på kyrkogången för att bilda en halvcirkel framför altarringen. Violin, oboe, gitarr, bas, piano och keyboard trakterades av musikanterna och såg jag inte också ett dragspel skymta?

Att kollekten gick till Flyktingvännerna och en resa som Sångfoglarna skall göra var inte heller det sämsta.

Applåder undanbads och mobiltelefonen skulle tystas för att inte störa stämningen. Tidigare om åren ville de inte heller att bilder skulle tas men nu sades inget om det. Några blixtar från kameror sågs och det kan vara irriterande men har man systemkamera som inte behöver blixt tycker jag att man gott kan ta bilder om man gör det diskret. Nästa år skall jag ta med systemkameran. I år blev det bara en bild med min lilla Canon-fickkamera innan konserten startade.

2015-12-22 Oravais kyrka 003
Altaret i Oravais kyrka. Det ser ut som stora snöflingor inne i kyrkan men det är damm som syns med blixten inkopplad. Sedan blev det fullt där framme. Av sångare och musikanter, inte snö och damm.

Sommarens bästa dag, då spelade Basco

Visst är det härligt att minnas små stunder från gången sommar även om den ibland var lite väl kylslagen. Just nu går jag genom mina inspelningar från Urkult och denna gång blev det Basco som spelade på lördag (1.8) eftermiddag. Publiken levde upp och solen sken äntligen. Låt vara att natten till söndagen blev svinkall. +3 C lär termometern visat som lägst och då kan det bli lite kallt i tältet. Men humöret var på topp.

Hur som helst så sken solen den eftermiddagen och allt var frid och fröjd. Brincadeira bjöd på mäktig trumshow vid Församlingshemmet, Merit Hemmingson, Basco, Sister Fa, Goat, Sara Parkman och många fler spelade. På kvällen steg månen upp över den bergiga horisonten i sydost och speglade sig i Ångermanälven. Sist på natten var det Polskedans i Danslogen, något som jag missade, men nästa år då skall jag vara med till morgonen. Polskedans låter kanske trist men det är mycket mera än så, en magisk natt, gran final, sista chansen att leva ut sin Urkultkänsla, party. Kanske bästa dagen på sommaren 2015? Vilken var din bästa dag sistlidna sommar?