Med buss till Pajala

Det är redan ny vecka och hemfärd stundar snart. Resan startade på onsdag morgon i Vasa på Resecentret. Där hände inte mycket medan jag väntade. En städare putsade bort det obefintliga skräp som möjligen kunde upptäckas med förstoringsglas. Några resenärer kom med tåget och försvann lika snabbt.

Det enda noterbara var skylten med det gamla namnet för Vasa under ryska tiden, nämligen Nikolaistad, eller som den finska skylten visade ”Nikolainkaupunki”. Vart den svenska versionen har försvunnit vet jag inte men jag har för mig att det tidigare också fanns en svensk skylt. Eller har jag helt fel?

Skylten visar i alla fall att Finland var utsatt för förryskning under det ryska styret fram till 1917. Vi får tacka vår lyckliga stjärna att nationen hade kraft och rådighet att bli självständig och även kunde försvara självständigheten senare.

Bussen norrut körde fram och jag klev ombord och satte mig längst fram. Det gör jag gärna när jag åker buss för man ser så mycket mera. Det gäller bara att spänna fast säkerhetsbältet för annars är man illa ute om olyckan är framme.

Vi gled iväg genom det välkända österbottniska landskapet mjukt och behagligt. Jag gillar att åka buss; har jag nämnt det tidigare? Man sitter högt uppe och kan betrakta landskapet på ett helt annat sätt än när man själv kör bil. Pohjolan Matka hette bussbolaget som bjöd på en fin och bekymmersfri resa upp till Uleåborg. Jag tror de två chaufförer som körde och avlöste varandra i Karleby gärna hade velat prata lite men eftersom min finska är eftersatt och deras svenska tydligen lika med noll blev det inte många ord sagda. Tyvärr.

I Uleåborg blev det bussbyte efter drygt en och en halv timmes uppehåll. Denna buss var inte lika ny men hade bekväma säten. Jag satt även denna gång längst fram. Bussen var betydligt mera ljudlig än den första. Framhjulen hade ett dunkande ljud i varje liten gupp. Det lät som om bussen snart skulle tappa ett hjul men det gjorde den lyckligtvis inte. Växelspaken förde också ett gnisslande ljud avlöst med ett annat ljud likt skrikande, hungriga fågelungar i ett bo. Lägg därtill att solgardinen vid vindrutan hade ett högljutt rasslande läte när chauffören justerade höjden. Varvräknaren stod stilla och hastighetsmätaren visade 20 km/h för lite men fram kom vi. Alla skyltar och all information inne i bussen var på svenska. Tydligen en gammal buss från Sverige.

En vådlig omkörning gjordes när grisbilen skulle köras om. I alla fall var det en slaktbil. Det blev lite trångt på vägen och den mötande personbilen och den omkörda grisbilen fick väja men alla tre fordonen klarade sig med lite samarbete. Som vanligt hade jag på mig säkerhetsbältet!

Chauffören var skicklig den gången. En stund senare var han lika skicklig när han på samma gång talade i mobiltelefonen, letade efter ett papper i en väska på golvet och styrde bussen. Även den manövern slutade lyckligt.

I Kemi stannade vi till vid busstationen som med stora bokstäver skyltade enbart med ”Busstation” på väggen och inget annat. Vart den finska versionen försvunnit vet jag inte. Eller så var de ovanligt svenskvänliga i den staden.

Till Torneå kom vi och vi stannade vid Resecentret i Haparanda som är gemensamt för både Torneå och Haparanda. Där klev jag av. – Haparanda och Torneå är ju nästan som en enda stad.

Övernattning på SveFis vandrarhem i Haparanda. Enkelt rum med toalett och dusch samt tillgång till kök i korridoren. Med tanke på priset ett helt ok boende.

En snabbrekognosering i Haparanda en onsdagkväll i slutet av maj gav kanske inte så mycket men flera fina dollargrin rullade lugnt gatorna fram medan motorcyklisterna hade något mera bråttom. Det gällde att dra på ordentligt mellan gatuhörnen. Ungdomen var ute och finkörde, det var ju lill-lördag.

Tidigt nästa morgon avgick första bussen från Haparanda till Pajala redan klockan 05.20. Det var Tapanis buss jag äntrade och chauffören lyssnade på YLE Suomi från Kemi så länge han kunde höra stationen.

Detta var kanske den intressantaste delen av bussfärden från Vasa till Pajala ovanför polcirkeln. Chaufförer och passagerare pratade meänkieli eller en blandning av svenska och finska. Siffror och datum framfördes på svenska men i övrigt detta säregna språk. Faktiskt lättare att förstå än ren finska eftersom de blandade in många ord från svenskan i talet på finska eller meänkieli.

Folket var språksamma som steg på och av trots den tidiga timman. Speciellt en gubbe som skulle till vårdcentralen i Pajala ville prata. Han hade ena handen i gips efter en operation han fått vänta på enda sedan 2016. Nu skulle han in för kontroll och tagning av blodprov. Han hade också reumatism upplyste han om.

Genast när han, efter viss möda, kom ombord började han tjata på chauffören om att han inte fått tillräcklig rabatt på resan. Det tog en god stund att reda ut. När sedan chauffören vid en hållplats steg ur och för att lasta av några varor vända gubben sig mot mig och förklarade att det gällde att vara påstridig om rabatterna och priserna. Han hade fått flera gratisresor på detta sätt förklarade han nöjt. Denna gång på svenska men med den härliga språkmelodi de har däruppe.

Även små barn åkte ensamma långa sträckor på väg till skolan. Jag tyckte de såg ovanligt små ut. Jag undrar på vilken klass de minsta av dessa går? De flesta skulle till Laestadiusskolan i Pajala.

Sedan uppehåll i Pajala en stund innan det blev nästa byte till bussen mot Gällivare. Denna gång en tjej vid ratten. 09.50 kom jag så fram till Tärendö där jag skulle hämta bilen för körning ned till Skåne. 4,5 h efter start från Haparanda.

Och där vid Macken stod bilen jag skulle bemästra de följande två dagarna. Jag blev först något betänksam när jag såg fordonet. Skulle denna bil, årsmodell -82, som sett sina bästa dagar verkligen klara en färd genom nästan hela Sverige från norr till söder och i den värme som utlovades i prognoserna? Jag ställde undrande frågan till killen på macken och han svarade obekymrat: ”Varför int? De e bar å köör!” – Något annat val hade jag inte heller men hur det gick, det tar vi i nästa inlägg.

Resecentret i Haparanda helt nära Ikea. På andra sidan finns älven och Torneå men ingen tull eller kontrollstation, som i och för sig ändå inte används av vanligt folk.

Lite längre nedför älven denna vy mot finska sidan. Nedre Torneå kyrka sticker upp sitt torn.

Alla körde inte amerikanare och motorcykel. Dessa två tjejer rullade runt med detta åkdon.  ”Å herre gud” sa en av töserna när jag frågade om jag fick ta en bild. Det fick jag!

Stadshotellet i Haparanda. Så fint bodde jag inte denna gång men ändå helt nära torget.

Annonser

Gnida eller ro båten iland?

Jag lyssnade härom dagen på ”Slaget efter tolv” på Radio Vega, den finlandssvenska kanalen. Just det programmet brukar jag lyssna på om ämnet är intressant för mig och det var det i onsdags.

Helt nyligen har kommunfullmäktige i Vasa beslutat att bidra med 25 milj. euro till en ny färja över Kvarken samt att gå i borgen för ytterligare 35 milj. Även regeringen Sipilä har lovat att bidra samt liknande summor väntas komma från Umeå och svenska staten på ett eller annat sätt. Arbetet är på gång och i höst hoppas rederiet, som ägs av Vasa och Umeå, kunna beställa en ny, modern färja med en teknik som är i framkanten även globalt. Frid och fröjd, ett projekt värt 115 milj. euro till nytta för många.

Det som debatterades var om även andra kommuner i Österbotten skulle bidra till denna färjelinje. Joakim Strand, fullmäktigeordförande i Vasa var naturligtvis positiv, även Rainer Bystedt, kommunstyrelsens ordförande från Vörå andades en försiktig optimism även om han inte kunde lova något på rak arm. Däremot var riksdagsledamot Bjarne Kallis från Karleby tveksam även om också han lovordade en fungerande färjeförbindelse över Kvarken.

Jag fick faktiskt den uppfattningen att bidrag från Karleby nog sitter långt inne, något som jag kan förstå eftersom staden ligger över 100 km borta från hamnen i Vasa, men samtidigt har Karlebys näringsliv stor nytta av rutten över Kvarken.

Få se om Österbottens kommuner tänker stort och framåt eller om man hemfaller till bytänkande och krasst ekonomiskt gnideri. Visst skall man vara aktsam om den kommunala ekonomin men samtidigt måste man också se sin kommun i ett större sammanhang och som en del av landskapet. Vill man vara med och bidra efter förmåga eller blir det att åka snålskjuts på andras bekostnad?

Som Joakim Strand sade, vilka blir kostnaderna om man inte gör satsningen? Vilka blir konsekvenserna för Österbotten och närliggande landskap om inte färjelinjen upprätthålls med ett modernt fartyg som har bättre ekonomi och är snällare mot miljön?

Nuvarande färja tuffar på över Kvarken men den är gammal och ständiga reparationer och underhåll är knappast maximalt i långa loppet även om rederiet nu visar fina siffor vad gäller ekonomi, godstransport och passagerare. Vi minns gamla RG1, den plåtskorv som tidigare fanns på linjen, är det den eller något liknande vi vill ha tillbaka? Jag tror inte det, därför gäller det att dra sitt strå till stacken, för alla i Österbotten har nytta av en modern färja över Kvarken. Det gäller att satsa nu när vi har vind i seglen och processen är på rull.

Ju fler som hjälper till, desto bättre fart får projektet.  Därför önskar jag innerligt att landskapets kommunpolitiker tar sig en funderare och inte genast spärrar ut taggarna med dålig ekonomi som argument. Inte blir den kommunala ekonomin bättre genom att inte delta efter förmåga; tvärtom kan den långsiktigt bli sämre. Och vill vi inte alla någon gång emellanåt kunna ta en tur över Kvarken och känna sjöluften i lungorna, äta gott ombord och tillbringa en dag eller två i Umeå? Alla resor behöver inte ske med flyg och långt bort.

Jag är en varm vän av samarbete och kommunikation över Kvarken och färjelinjen Wasaline är en navet i detta. Därför följer jag med spänning hur det går framåt och förhoppningsvis har vi en ny, fin färja här om något år. Om jag bara lever och mår kommer jag garanterat att finnas ombord på jungfruturen! På samma sätt som när jag var med på premiärturen när Wasa Express, den nuvarande färjan, togs i trafik januari 2013.

Vad tycker ni, skall våra kommuner satsa i denna färjelinje eller är det bortkastade pengar? Är Wasaline viktig för Österbotten, Finland och Sverige? Vilka är alternativen?


Wasaline 

Slaget efter tolv

Jungfruturen – 2013

Blir det till att sitta i  hopptornet och glo…

… eller få vi mot horisonten i väster styra?

Utställningar för levande

Igår besökte jag en fotoutställning på Ibis/Konsthallen i Vasa. Fotografen Vesa Ranta skildrar glesbygden i Kajanaland och Norra Österbotten. Utan tvekan fina bilder men varför så få? Det fanns kanske 15 bilder som visades i ett ganska begränsat utrymme. Jag hade gärna tillbringat en god stund bland hans bilder men nu blev upplevelsen snabbt avklarad. Kändes lite snopet när det inte var större än så.

Själva konsthallen, inhyst i stadshuset, är inte heller stor och ingen annan än jag syntes till förutom en ung dam som höll vakt vid ingången. Dock fördjupade jag mig inte närmare i den utställningen som huserade där utan skyndade vidare till en annan utställnings- och viloplats, eller vad skall man kalla en begravningsplats?

Jag hade ett speciellt ärende dit och när det var avklarat gick jag runt och tittade på gravstenar och monument i det fina vårvädret. Jag brukar göra så när jag besöker orter och städer om jag har en stund ledig. Intressant att se alla namn, levnadstider och eventuella utsmyckningar samt konstruktioner av gravstenar och monument. Det syns skillnad var allmogen och ståndspersoner är begravda. Åtminstone på äldre gravar.

Titlar och yrken finns ibland på äldre gravvårdar där bemärkta personer ligger. Igår avläste jag på Vasa Begravningsplats yrken som lasarettssyssloman, arbetsledaren, fyrmästaren, kronofogden, trotjänarinnan, länsmansenkan, bildthuggaren, organisten och många fler yrken och befattningar. Den sista gravstenen av äldre datum jag lade märke till var kronolänsmannen Adolf Hägglund. Vem var han och vad upplevde han här i livet? Sådant kan jag fundera på i den varma vårsolen.

Egentligen finns det många trådar att nysta på en begravningsplats och ofta präglas gravgården av trakten. Jag minns t.ex. i höstas när jag besökte Lofoten och då upptäckte små lokala begravningsplatser på västsidan Andöya. Eller kyrkogården La Recoleta i Buenos Aires, en egen stad med små hus som gravplats. Så olika.

Ha, ha, tycker ni att jag har ett udda intresse? Lugn, det är bara när jag har tid att slå ihjäl och vill ha lite lugn och ro som detta yttrar sig. Eller så går jag in i någon ståtlig kyrka och sätter mig en stund för att vila ben och sinne. Ett bra sätt att få lite andrum från storstadens surr och larm när jag reser runt här i världen. Flykten från turistfällorna. Speciellt de katolska kyrkorna tycker jag är ståtliga och fridsamma. Snart får jag kanske tillfälle till detta, att besöka en katolsk kyrka?

Byns egen begravningsplats är fint belägen vid stranden söder om byn och snart blir det gemensam städning av densamma. Fint och prydligt skall det bli, våren är ju här. Buskröjning skall även göras närmast stranden. En minneslund håller också på att ställas i ordning, ett begravningssätt som blir alltmer populärt.

Hur hamnade jag här, jag som bara hade tänkt skriva lite om Esa Rantas fotoutställning? Gå och se den om ni är i stan! Ingång på baksidan av stadshuset mot Atrium, kvarteret som är ritat av Viljo Revell, begraven på Begravningsplatsen i Vasa.


Vesa Ranta   Kolla hans bilder på hemsidan! Otroligt fina bilder!

Viljo Revell

La Recoleta Cemetery


Mycket mera än så här finns inte att se av Esa Rantas bilder. Jo, någon bild till men jag hade gärna sett utställningen tre gånger så stor.

Ingången till Vasa Konsthall är av det blygsammare slaget. Inget som direkt skriker på uppmärksamhet.

Som sig bör är Viljo Revells gravvård  av det mera konstnärliga slaget. En tudelat stenkropp som ha en öppning i mitten upptill. Så blankpolerad att man kan spegla sig i stenen.

Vasas Flora och Fauna på scen

En riktigt fin vårkväll när jag körde hem igår vid halvniotiden. Solen stod strax ovan horisonten i väster och kastade ett mjukt och guldgult sken över Österbotten, det Österbotten som delvis nyss besjungits på Wasa Teater. Vasa Flora och Fauna spelade och jag var där tillsammans med alla andra i nästan fullsatt sal framför stora scenen.

Jag gillar verkligen den stil som Vasas Flora och Fauna har. Att de sjunger på finlandssvenska och inte har låtit risksvenskan ta över trots att deras publik till stor del finns i Sverige och att de har starka band till kungariket. Det är inte heller den svenska som pratas i södra Finland, högsvenskan. Inte heller är det den dialekt som pratas på landsbygden i Österbotten. Nej, det är det språk som pratas i Vasa och i trakten däromkring. Kanske är det just därför de kallar sig Vasas Flora och Fauna?

De står där på scen rakt upp och ned, inga märkvärdiga krusiduller och avancerade danssteg. Naket. Möjligen kan Mattias Björkas rörelser på scen tolkas som utstuderade men i övrigt är det en stillsam trio på scen. Stillsamma och rakt på sak med texter som är berättande och då ofta hämtade från Vasa och trakterna söder om Vasa.

Det finns en sentimentalitet som är tilltalande i deras sånger, som hämtade från en annan tid men ändå så nära. Inslag i texterna är ofta lokala och känner man inte till Vasa kan det vara svårt att hänga med, tycker man.  Ändå går deras musik hem i Sverige och det är där de skördat de största framgångarna. Känner publiken i Sverige till Rewell, Ollis, Vöråstan och alla andra lokala fenomen som förekommer i texterna? Har den rikssvenska publiken tid och intresse att närmare förstå och sätta sig in i texterna? Att publiken igår kväll hängde med i texterna var en självklarhet. Jag tror många kände igen sig.

Något som förstärkte det sentimentala var de svart/vita bilder från Vasa som visade på scenen bakom dem. Som från en annan värld. Det är kanske det som gör deras musik så lockande, det mystiska Vasa som ändå är så vardagligt.

Vasas Flora och Fauna kan också ses som en parallell till den emigration som skett från Österbotten till Sverige i många årtionden. I deras fall en musikalisk emigration med återbesök i hemstaden.

Mattias Björkas, Tina Kärkinen och Daniel Ventus fick varma applåder för sitt framträdande igår på Wasa Teater. Själv tyckte jag den dryga timme de spelade gick fort. Oj, var det redan slut?

När jag sedan körde hem i fredagskvällen tänkte jag att just detta att glida fram längs riksåttan var en del av texten i vissa låtar. Så måste det ha varit en gång i tiden, en tid som jag själv upplevt men då inte visste att det fanns ett parallellt universum.


Vasas Flora och Fauna 

 


Fredrik Lindström på estraden

I söndags lyssnade jag på Fredrik Lindström, han från På Spåret, ni vet. Dels hade han en stand-up föreställning på Ritz i Vasa, dels en föreläsning om dialekter, finlandssvenskan och rikssvenkan på Academill. Till stand-up behövdes biljett men föreläsningen var gratis, något som Vasabladet och Livslångt lärande bjöd på. Fullsatt!

Jag måste säga att stand-up på Ritz inte gav så mycket. Visst fanns det tillfälle till skratt och publiken var helt med på noterna men den stora behållningen för min del var föreläsningen på Academill. Han hade ett forcerat framförande och ibland lite väl invecklat resonemang. Snabbt ordflöde som en vädertjej från spanska Tv:n, som en kulspruta. Goda kunskaper i svenska fordrades för att hänga med i svängarna, skulle jag tro.

Han inledde stand-up med att publiken förmodligen ville att han skulle prata skit om Sverige och svenskarna. Varför det? Visst finns det en slags hat-kärlek mellan Finland och Sverige precis som mellan Sverige och Norge men jag hade då inga sådana förväntningar.

Det finns ett visst storebrorskomplex i Finland gentemot Sverige och visst finns det de som ser rikssvenskarna som lite blöta, stroppiga och fjolliga men överlag tror jag det mera kommer sig av förhållandet mellan landsbygd och storstad.

T.ex. de på landsbygden i Sverige, och då speciellt i Norrland, talar ju om Fjollträsk och menar då Stockholm. I Norrland är det rediga tag, spotta snus och gräva lite till, inte prata en massa strunt utan kör istället ut i skogen på snöskotern, för att dra till med en klyscha.

Många österbottningar från landbygden som flyttat till Sverige har hamnat i städer och får då förutom landsbytet också ta steget till urban miljö vilket kan förstärka vissa kulturkrockar och fördomar. Skulle de däremot flytta från de österbottniska slätterna och skärgården till en plats på landsbygden eller glesbygd i Sverige är skillnaden inte så stor. Jag tror helt enkelt det är större skillnad på en norrlänning och stockholmare än på en österbottning och västerbottning. Just p.g.a. förhållandet landsbygd-stad. – Så har vi naturligtvis språket, olika dialekter, men vi förstår ju varandra utmärkt.

Detta var också något som Lindström tog upp, nämligen att i Norden pratar vi vårt modersmål i umgänget med våra övriga nordiska grannar. Det anses lite konstlat att försöka prata norska med en norrman om man kommer från Sverige och jag kan hålla med. Vi förstår ju varandra ändå. Undantagen är finskan, isländskan och samiskan från den regeln. Just därför är det också en tillgång för de finskspråkiga i Finland att kunna åtminstone hyfsat svenska ifall de besöker Sverige eller för den delen också de övriga nordiska länderna. De flesta i Sverige som pratar samiska pratar också en utmärkt svenska och svenskan är kanske t.o.m. deras modersmål.

En fråga som också kom upp var varför så många i Sverige har dåliga kunskaper om finlandssvenskar och svenska språkets ställning i Finland. Många vet inte ens att det pratas svenska i Finland och att landet har två nationalspråk, finska och svenska. Lindström tog som exempel en rikssvensk som blev förvånad över att Gustav III grundat en stad i Finland.” Vau, häftigt att också ni har haft en kung som hetat Gustav III!” Det skulle belysa de bristande kunskaper många yngre rikssvenskar idag har i deras egen historia.

Lindström har den teorin att nationalismen i Sverige ändrade fokus efter andra världskriget och att 60- och 70-talets stora ekonomiska framgångar i Sverige skapade en medvetenhet om ett land som rikt, tolerant och med en position i världen bland de främsta. Något att vara stolt över.

Tidigare var det stormaktstiden samt Gustav II Adolf och liknande potentater som utgjorde grund för den svenska nationalismen men efter detta skifte till upphöjande av decennierna närmast efter andra världskriget ville man glömma fattigdom och elände från tidigare sekler och därmed också sin historia.

Det kan ligga viss sanning i en sådan teori och omsattes den medvetet i att minska på lärandet i ens egen historia är det en katastrof. Samma kan skönjas i Finland där historien före 1809 sattes på undantag i historieundervisningen. Var/är det verkligen så? Det skulle vara intressant att ta del av dagens läroplan för historia i både Sverige och Finland. Vad lär de sig och hur mycket tid ägnas åt de olika perioderna i historien i dagens grundskola och gymnasium?

Själv minns jag att historia var ett ämne som noga tröskades genom. Eller fick jag den uppfattningen därför att jag var intresserad av ämnet? Speciellt undervisningen i grekernas historia minns jag. Men hur var det med Nordens historia från 18- och 1900-talet? Där är jag mera osäker. Den epoken om någon är betydelsefull med tanke på hur viktigt det är att känna historien för att inte upprepa samma misstag som tidigare begåtts.

Föreläsningen var som sagt intressant och inte undra på eftersom jag är intresserad av språk och dialekter. Lindström har tidigare gjort tv-serien Dialeketmysterier och besökte då även Finland i jakt på svenska dialekter. Dialekten i Närpes fick då speciell uppmärksamhet något som ofta återkom i hans föreläsning. Men han var inte speciellt duktig på att känna igen finlandssvenska dialekter vid en frågestund efter själva fördraget. Själv hade jag också svårt att kunna placera de svenska dialekter som förekommer i södra Finland så det må vara honom förlåtet. Inte lätt med dialekter alla gånger. Jag förstår danska utmärkt men kommer någon bondsk dialekt på danska går jag ofta bet.

Själv pratar jag dialekt till vardags men på resa eller i telefon kan det hända att jag pratar min egen finsvenska som är en slags nordisk blandning. Inte typiskt finlandssvenska men inte heller rikssvenska. Jag vet inte riktigt vad jag pratar. Men pratar gör jag. Och skriver. Bl.a. blogg!

Hur upplevde ni er historieundervisning i skolan? Kan ni er historia eller finns det genanta luckor? Anser ni som är föräldrar att dagens historieundervisning i skolan är tillräcklig?

Recept på hur man som finlandssvensk bemöter berömmet ”Så bra svenska du pratar” i umgänget med en okunnig rikssvensk. Ta det som ett beröm och svara vänligt och glatt: ”Tack, du pratar också en bra svenska!”

Förutom att gräva i språkliga och dialektala mysterier blev jag idag nödd och tvungen att att ta mig an snön och bana väg för grannens katt Lisa genom denna snöhög. Hon måste ha snabb stig trampad ifall det kommer larm om en mus på gång. Blir det däremot larm om varg får hon stanna hemma.

Om jag bodde i Korsholm

Samtalsämnen, insändare och inlägg på Facebook saknas inte denna vinter i Östebotten.  Äntligen en riktig vinter, vargars och skarvars vara eller inte vara, kommunsammanslagning mellan Korsholm och Vasa skapar talrika insändare i Bladet, Kap Verde-flyget som spottade eld ur ena motorn bekymrar folk och gratis preventivmedel till ungdomar upprör känslorna för att inte tala om snöröjningen på vägarna som fått ta emot mycket kritik.

Jag yttrar mig denna gång om kommunsammanslagningen mellan Korsholm och Vasa som oförtrutet traskar på i lokalpolitiken nära provinshuvudstaden. Även om jag inte bor i någon av dessa kommuner. Jag yttrar mig eftersom frågan har större betydelse än bara en affär mellan två kommuner.

En sak som talar för sammanslagning av kommunen Korsholm och staden Vasa är det geografiska läget och att Smedsby i praktiken idag är en stadsdel i Vasa. Även Kvevlax kan i det närmaste betraktas som en förort till Vasa. På en kvart är kvevlaxbon med bil inne vid Salutorget i Vasa.

Två saker talar emot: centraliseringen och språkfrågan.

Vi har idag en kraftig rörelse mot ett allt mera centraliserat samhälle. Inte bara i Finland utan i hela världen. I Finland talas det om att regionpolitiken i framtiden kommer att beröra de 20 största städerna. Resten då, är det bara s.k. skräpytor? Vi som bor i byar och glesbygd, är vi dömda att försvinna för att ersättas av storjordbruk – där sådant är möjligt–, storskaligt skogsbruk och välbehövliga rekreationsområden för den på natur svältfödda stadsbon? Allt i ekonomins och effektivitetens namn.

Jag anser inte att det är en bra utveckling. Hela Finland skall leva, inte bara storstäderna och resten av städerna som inbördes kämpar om utrymme och status.

Just detta med inbördes kamp mellan städerna är ett av huvudargumenten för fusionsivrarna. Det gäller att Vasa kan hävda sig mot konkurrenten Seinäjoki; på ett sätt kan jag förstå dem. Framtiden hotar att slå samman landskapen Österbotten och Syd-Österbotten och vilken blir då provinshuvudstad? Vilken av dessa städer gynnas mest av centralmakterna riksdag och regering? För det är där som makten finns, hos våra riksdagsmän och -kvinnor som lovar runt, håller tunt och har en vidunderlig förmåga att slingra som en mask på metkroken när de krävs på svar, ja eller nej. Oftast blir det ett nja och sedan röstar de emot en levande landsbygd!

Vi skall inte för ett ögonblick inbilla oss att byarna i periferin i storkommunen Vasa får mycket att säga till om. Efter en övergångsperiod på tre år är allt glömt och majoriteten styr och ställer. Allt i demokratins namn.

En sak som jag observerat ibland är hur lite ungdomen i Vasa känner till den omkringliggande landsbygden. Inte sällan får jag frågan från någon ung försäljare i Vasa: Oxkangar, var finns det? Har aldrig hört talas om! – Och dessa ovetande kommer i framtiden att rösta fram politiker som gynnar deras intressen.

Jag tror helt enkelt att stadsbor och deras politiker inte känner till landsbygdens behov eller nämnvärt bryr sig därom. Det talar emot en samgång mellan Korsholm och Vasa.

Något minst lika viktigt är språkfrågan och svenskans överlevnad i Finland. Vi har idag inte en enda kommun på fastlandet som är helt svenskspråkig. Alla finlandssvenska kommuner är därmed tvåspråkiga och varför skall vi då överhuvudtaget ha svenska som förvaltningsspråk i kommunerna? Kostar bara pengar samt är krångligt och tidsödande. Så kan politiker och tjänstemän resonera i framtidens Vasa. Korsholm har idag en 70-prosentig majoritet för svenskan, något som kommer att bytas ut mot en 30-prosentig minoritet. Och som vi vet så bestämmer majoriteten.

Inte för att jag vet men jag kan gott tänka mig att redan idag är det finska som till största delen talas i korridorerna hos förvaltningen i Vasa. Det ändras knappast ifall Korsholm kommer att införlivas med Vasa.

Vi har idag en bekymmersam situation för svenska språket i Finland och inte blir den bättre genom att allt större enheter av olika slag skapas där svenska språket riskerar att försvinna i surret. Enda sättet att värna svenskan är att det finns enheter, inklusive kommuner, där svenskan har en klar majoritet. Genom en samgång mellan Korsholm och Vasa kommer ytterligare en kommun som har svenska som majoritetsspråk att försvinna.

Som om detta inte vore nog; igår läste jag i Vasabladet en artikel med rubriken ”Lanskapen kan svälja kommunerna”. Där framgår med tydlighet det hot som landsskapsreformen utgör för kommunerna. Landskapen kommer att ta över hälften av kommunernas budget och vad blir då kvar, lokalt och regionalt? Speciellt som landskapen inte har beskattningsrätt utan är hänvisad till de vindar som för tillfället blåser i granitborgen. Och de kan minsann vara turbulenta.

Landskapen är också för många, påstås det. Det kan betyda att lilla Östebotten i framtiden slås samman med Södra Österbotten och då har vi kustsvenskar inte mycket att säga till om i så viktiga frågor som sjuk- och åldringsvård.

Skulle jag få delta i en folkomröstning i Korsholm skulle jag rösta nej därför att jag är emot en allt större koncentration i samhället och för att värna svenska språket. Jag tror inte de ekonomiska vinsterna med en samgång är stora utan det handlar mera om städernas kamp i Finland. Tyvärr.

Om det sedan blir en folkomröstning är en annan sak. De politiker som är för en samgång med Vasa är uppenbarligen rädda för att förlora i en sådan omröstning och därför bör den inte genomföras och absolut inte vara tvingande. Jag anser däremot att en så stor och i det närmaste livsavgörande fråga som ens hemkommuns existens är just en sådan fråga som borde avgöras i en folkomröstning. – Om man sedan röstar bu eller bä är upp till var och en.