Oxkangar, var ligger det?

Igår fredags när jag skulle betala mitt byxköp på Dressman ville hon, expediten, veta om jag fanns med i deras kundklubb. Priset blev lite annat då. Nehej, det var jag inte så hon ville gärna slussa in mig där och visst, fick jag byxorna lite billigare så varför inte.

Ja, då var det min adress, den ville hon veta. När det kom till byanamnet Oxkangar fick jag bokstavera och sedan frågar hon med stor förvåning ”Var finns detta ställe? Har aldrig hört talas om detta”.

Visst, så är det ofta när jag kommer i kontakt med ungdomar och yngre generationer i provinshuvudstaden, de vet knappt något om små sidobyar i landskapet. Jag förklarade att det ligger 50 km norr om Vasa i Oravais skärgård och nära Maxmo skärgård. Maxmo, det kände hon däremot till.

Detta får mig att tänka på vad som händer med alla dessa kommunsammanslagningar. Små byar i periferin glöms bort, det är som om de försvinner. Kvar finns centralorten och f.d. kommuncentra om ens det.

En som ofta skriver om dessa glesbygds- och urbaniseringsfrågor är Katarina Östholm, kulturredaktör på tidningen Allehanda i Örnsköldsvik. Jag läser det mesta hon skriver och ofta tycker jag att hon har väldigt rätt. Visserligen skriver hon om Norrland och förhållandet till Stockholm (centralmakten) men mycket går även att omsätta här i republiken. Landsbygd kontra städer och då framför allt de större städerna. Flykten till städerna.

Allt det här och lite till gick jag och funderade på idag när jag tog en spatsetur genom byn. Tänk, vi har det ändå allt bra här i byn. Lugn och ro, stränder och skärgård, alla känner alla – nästan i alla fall. Bystuga, båthamnar och en äkta gammeldags väderkvarn, byns stolthet. Naturen, historien, dialekten och människorna. 6 minuters bilfärd till Riksåttan, E8:an. 40 minuter så är man inne i Vasa. Inte är vi så långt borta, ändå glöms vi bort.

Den tiden Oravais var en egen kommun var också vår by en viktig del av kommunen men i en allt större kommun blir vår by av allt mindre betydelse. Matematikens lagar och majoritetens beslut säger ofrånkomligt så. Allt skall vara stort och centraliserat.

Jag gick turen genom byn. En lagom motionsrunda. Först ned till by, sedan ut till storstenen i Fladan och stranden där. Vidare mot Norrbyn och ut till Gammel-Ahlnäs hamn. Tillbaka till byvägen och en bit längs Vantlaktvägen. Svänger av längs en fin skogsstig och närmar mig åter åker och äng. Går en bit längs en ägoväg som byarådet snart skall förbättra så att den blir mera framkomlig. En riktigt fin tur i decembersolens sken. Över 5 km blev det och inte en människa såg jag. Andra gånger kan man stöta på folk både här och där samt prata bort en god stund. Alla pratar med alla. Bara en motorsåg hördes mitt i byn. Lugn och ro, det kan vi erbjuda i en allt mer stressad värld.


Katarina Östholm 

Gammel-Ahlnäs hamn är idag tom på båtar. Vinter och is väntar.
Storstenen syns kanske inte så stor men där finns en plattforma att kliva upp på och spana in flora och fauna.
Ständernas by
Den enda jag såg var Maj-Britts frass, en rejäl katt på 11 kg.
Skogsstigen jag skrev om i slutet.
Annonser

En kväll på Arbis i musikens tecken

Lördagskväll besökte jag för första gången Arbis i Vasa (Vasa arbetarinstitut). Folkmusikdagarna i Vasa gick av stapeln senaste vecka och som grädde på moset bjöds till konsert på lördagskvällen i Arbis hus på Sandögatan helt nära Wasa Teater. Visst fanns det också andra musikframträdanden under veckan men jag valde detta tillfälle.

Folkmusikdagarna i Vasa är ett litet arrangemang jämfört med t.ex. Kaustbyfestivalen och Umefolk men jag uppskattar ändå att det finns aktiva människor som engagerar sig och lyfter fram folkmusiken. Som ung hade jag knappast brytt mig om folkmusik men med åren har mitt musikintresse breddats och det är jag glad för.

De om inledde konserten var tvillingsystrarna Jessica och Janeta i gruppen med det passande namnet Double J Twins. Fiol och dragspel är deras instrument och så bra de spelade. Riktigt njutbart och medryckande. De är från Korsholm så de var så att säga i hemsoporna. Tidigare i år har jag också träffat ett par andra systrar som spelar som duo, nämligen Systrami från Sverige. Det var på Kaustbyfestivalen. Tur att det finns återväxt inom folkmusiken.

Från Sverige uppträdde skönsjungande vokalgruppen Irmelin. Även de har jag tidigare hört live och denna gång fick jag tillfälle att byta några ord med Maria Misgeld, en av de tre medlemmar i gruppen. Jag beklagade att det var så liten publik som var närvarande men hon var glad åt de som kom och berättade att en gång i Helsingfors hade det bara kommit 10 personer till en av deras konserter. Så det kunde som sagt ha varit värre. Klart fler än 10 mötte upp i lördags men det hade säkert rymts lika många till i salen. Synd att folk missade ett sådant tillfälle att uppleva fin musik till ett billigt pris. Som friherre gick jag in för resonabla 7 europenningar.

Irmelin hade tidigare på lördagen kört en workshop i stämsång. Som avslutning på deras framträdande kallade de upp deltagarna på scen och tillsammans sjöng de några låtar från dagens övningar. Vackert!

Som avslutning spelade MäSä-Duo, två finskspråkiga herrar från Ilmajoki i södra Österbotten. De kunde minsann hantera fiol och dragspel till taktfast stampande i golvet. Inga ledsamheter där inte. Även dessa har jag sett och hört tidigare. De talade enbart finska och jag tror inte jag var ensam om att missa en del av deras skämt och poänger. För det hör ju till att berätta och dra en och annan lustighet mellan låtarna. Nåja, musiken var det huvudsakliga.

En riktigt fin kväll tyckte jag. Kaffeservering mitt i kvällen för den som ville.

Nu är det bara att vänta på Umefolk i slutet av februari. Jag har redan boka hotell och väntar med spänning på vilka som kommer att spela och uppträda där. Umefolk brukar leverera så jag är lugn, det blir vinterns stora händelse.  Det är en stor fest som präglas av folkmusik av alla de slag men det är inte enbart den traditionella folkmusik som hörs. Utbudet är verkligen varierat och inledningen med mäktiga Allspelet får inte missas! Allt från barn och ungdom till garvade spelmän och –kvinnor. Med eller utan knätofs; de flesta är helt vanligt klädda.

Så varför inte fundera på att uppleva Umefolk senare i vinter? För oss i Österbotten är det bara en färjetur bort till ett dygn eller ett två med fest och musik i Björkarnas stad. Fundera på saken, den 23-24 februari händer det! Jag lovar, det blir riktigt bra!


Double J Twins

Irmelin

MäSä-Duo

Umefolk 

Systrarna Jessica och Janeta Österberg från Korsholm är utbildade i klassisk musik men spelar nu mest folkmusik. Egna eller andras låtar i olika arrangemang.
Skön stämsång av Irmelin. På deras hemsida finns hel del smakprov att lyssna till. ”Gammelkäring” är min favorit.
MäSä-Duo fick det verkligen till att svänga. Där sparades inte på krutet.
Till sist en bild på interiören hos Arbis.

 

En formidabel bildbomb från Vasa internationella matmarknad

Länge sedan jag sett ordet formidabel och ordet bildbomb. Här kommer i alla fall bilder från pågående internationella matmarknad i Vasa denna vecka. Ni har ännu chansen att besöka denna marknad som fyller både torg och gågata. Lördagen är ännu ung! Massor att smaka på, både sött och salt, korv eller tomat. Eller varför inte känna sig internationell och prata lite svengelska med försäljarna. Några kan t.o.m. finska bättre än du!

Jag hade tänkt ta med tio bilder men det fanns så många fler. Bilderna går att klicka x2 på för att få större format!

Matmarknad 2017 i Vasa
Ont i näsan?
Bit för bit
Folk i ballongmolnet
Färggrant och  nyttigt
En lite bit ost kan du väl köpa?
Väskor på rad
Rött att tugga på
En smörkniv eller stekspade har alla nytta av
En helt vanlig makkaragrilli rymdes också med på torget
Mums. mums
Färgglada ostar
Många av våra immigranter syntes också
Midsommar närmar sig. Något att tänka på!
Och mitt i allt, där stod frihetsstatyn och hötte med näven
Naturligtvis, engelskt godis!
Berg med godis i Vasa
Mitt i allt, ett par spelmän…
Mannen i mitten
Kappor på rad. Gott att ha i november!
Kanske den bästa bilden?
Eller denna? Jag har svårt att bestämma mig.

Paradoxen eller risken?

I tisdags offrade jag min spanska kurs. Det är inte ofta som jag gör det. Språk är intressant att lära och spanska är mitt favoritspråk även om jag långt ifrån är fullfjädrad español.

Tisdagskvällen ägnades ändå åt språk, nämligen mitt eget modersmål finlandssvenskan. På Academill i Vasa höll nämligen f.d. ministern och politikern Christoffer Taxell och professor Fritjof Sahlström låda modererad av Vasbladets chefredaktör Niklas Nyberg. Diskussionstillfället hette ”Tvåspråkiga lösningar, hot eller möjlighet”.

Kvällen kom att ägnas åt svenska språkets ställning i Finland, tvåspråkiga skolor, förmågan att lära språk och inte minst den ”Taxellska paradoxen” som är mycket känd i Svenskfinland.

Den ”Taxellska paradoxen” lyder i korthet: ”Grunden för tvåspråkighet är enspråkiga lösningar. Tvåspråkiga lösningar leder i allmänhet till enspråkighet”. – D.v.s. svenska språket i Finland bevaras bäst genom att finlandssvenskarna har egna skolor och massmedia, ett eget militärt förband (Dragsvik), olika kulturinstitutioner och eget svenskt kyrkligt stift m.m. Tanken är att eftersom finskan är så dominerande i Finland så skulle svenska språket drunkna och snabbare försvinna om det inte finns svenska lösningar i det finländska samhället.

Andra åsikter är att detta isolerar finlandssvenskarna och att möjligheter att lättare lära finska inte tas till vara.

Professor Sahlström förespråkar tvåspråkiga skolor. Åtminstone att man kunde göra experiment för att se hur utfallet blir.

En orsak till att jag besökte tillfället var just detta med tvåspråkiga skolor. Vad är det för någonting? Något bra svar gavs inte men det nämndes samlokaliserade skolor vilket innebär att en svensk och finsk skola delar på lokaliteter som matsal, gymnastiksal och andra resurser men att undervisningen ändå är åtskild. Sahlström gav också ett förslag om att ämnen kunde hållas på olika språk. T.ex. matematik på finska och samhällskunskap på svenska. Låter inte speciellt bra, tycker jag. Det skulle lätt kunna innebära att de finskspråkiga eleverna fick fördelar inom matematik medan samhällskunskap gynnade svenskspråkiga.

Samlokaliserad skola finns redan i vår kommun och fungerar, efter vad jag förstår bra. Det är ingen nyhet. Men att det avsevärt skulle förbättra kunskapen i det andra inhemska språket tvivlar jag på.

Ju mera jag lyssnade, desto mera lutade jag åt att den Taxellska paradoxen stämmer. Jag tror att en språklig minoritet måste ha egna lösningar annars tar majoritetens språk över. Det finns det otaliga dagliga exempel på i Finland.

En annan sak är att det finns knappt någon diskussion alls om tvåspråkiga lösningar på finskt håll. Detta om något visar på risken med tvåspråkiga lösningar därför att de finskspråkiga tar sin dominerande ställning för given utan att ha något behov av tvåspråkighet. De föräldrar, finska eller tvåspråkiga, som vill att barnen utvecklar sin svenska sätter barnen i svensk skola eller i språkbad. Samma kan också finlandssvenska föräldrar och studerande göra i motsatt riktning.

Jag tror att bästa sättet att lära språk är att man får direkt nytta av språket. Barn lär sig lätt språk genom att ha lekkamrater med annat språk. De har direkt nytta av att förstå andra barn. Samma är det på en arbetsplats där man måste kommunicera med personal på ett annat språk men här kommer också viljan och motivationen in. Sådana begränsningar har i allmänhet inte barn.

Själv lärde jag mig den engelska och tyska jag kan genom att läsa och lyssna på sådant jag var intresserad av. Grunden fick jag i skolan men det var intresset att hitta information som gjorde att jag utvecklades istället för att stagnera och glömma. Och nu är det spanskan som är mitt stora utvecklingsprojekt. Där återstår ännu mycket att göra men jag är på G. 🙂 J Samma är det nästan med vad som helst som är intressant. Finns tillräckligt intresse kan man lära sig nästan allt.

Intressant var det att lyssna även om jag inte fick den stora aha-upplevelsen i ämnet. Mest imponerade Christoffer Taxell som genom sitt framförande visade sin talang som talare.

Något som han genast i in sin föreläsning framförde var det nordiska perspektivet. Han menade att svenska språket är viktigt för att Finland skall vara en naturlig del av Norden. Det är inte enbart en finlandssvensk fråga. Jag kan inte annat än att hålla med. Tyvärr fördes inte detta mera på tal under kvällen. Detta kan möjligen visa att den finlandssvenska kopplingen till Norden uppfattas som självklar. Däremot är det inte lika uppenbart från finskt håll där man ofta tror sig klara sig med engelska av varierande kvalité och att EU är viktigare än Norden. Så har i alla fall jag uppfattat saken. Risken finns då att Finland inte uppfattas som en del av Norden vilket enligt min mening vore en katastrof. Med hyfsad svenska klarar man sig långt i hela Norden och det blir en mera familjär stämning i umgänget.

Jag blev inte helt övertygad om nyttan av tvåspråkiga skolor (framför allt pga bristande definintion) utan tror mera på den traditionella undervisningen i språk men att den borde förbättras. Teori och grammatik i alla ära men det borde finnas mera övningar där ens egna övriga intressen får bättre fokus. T.ex. tycker jag att det är kul att skriva en liten uppsats om mina åsikter och intressen på spanska istället för att strikt följa läroboken. Bra är det också att inte bara läsa från pappret utan mera använda den färdiga texten som stöd i en presentation och samtal.

Vad tycker ni? Hur lär man sig ett främmande språk bäst? Hur viktig är Norden för Finland? Finns det risk att svenskan i Finland småningom försvinner om det inte finns tvåspråkiga lösningar?

dubbelexponering-2017-02-19
Blir man dubbelexponerad i tvåspråkiga lösningar?

Publiken, en sad blues

Igår kväll var jag på spelning i Vasa. Ritz bjöd nämligen på blues med Louise Hoffsten och Wentus Blues Band. Naturligtvis missar jag inte ett sådant tillfälle. Jag har sett Louise och WBB tillsammans tidigare och det skulle bli kul att få se dem igen.

Förra gången var det på Droskan i Umeå . Hösten 2015.

Uppvärmning först med WBB som körde flera av sina låtar och visst låter det bra! De har gunget och riffen, sången och ett utmärkt klaviatur som gasar på. Robban Hagnäs slog an tonen: ”Ikväll skall vi ha roligt” och sedan såg han till att basen malade på. Han är lite grann den som för ordet och småpratet med publiken även om sångaren Juho Kinaret är spexaren. Trycket bjuder de minsann på, om sedan publiken svarar är en annan sak.

Sedan blev det en halvtimmes paus. Folk behövde läska sig lite. Ett par bekanta träffade jag.

Sedan kom Louise. Nu tog Juho ett steg tillbaka och Louise blev stjärnan. Visst, hon levererade trots att hon har problem med hälsan. Det märktes att hon är gammal i gamet, väljer rätt låtar och vilket härligt munspelslir! Och rösten, så bra! Min favorit är ”My dignity” men hon har andra fina låtar som inte alls står långt efter: Lucky me, Other side of the glass, Always on the run. För att nämna några.

Det som jag gillar med Louise och WBB är att de passar så bra ihop. De behandlar henne som en drottning, hon litar på dem. Hon sjöng en gammal Elvis-låt som fick ett väldigt fint komp av bandet, kryddat med så härliga solo lir att Louise bara stod och gapade. Det är sånt jag gillar.

Så var det det där med publiken. Fullsatt. Ändå var det svårt att få fart på gubbarna och tanterna. Ja, för det var inte direkt några rekryter på permis eller skolflickor i publiken. Jag har berört det tidigare, jag säger det åter, har bluesen en framtid efter att vi gamlingar småningom tacklar av? Var är ungdomen?

Den rätta gnistan hos publiken saknades. Visst applåderades det och visst kom vi på benen när det var dags för avslut men före det? Robban försökte få publiken att sjunga en liten snutt i ”If you wanna see a rainbow”; det gick så där.

Jag kollade vad jag skrev om spelningen i Umeå 2015. Det verkar inte ha varit mycket bättre där enligt mitt blogginlägg. Eller har jag för stora fordringar på en publik i övre medelåldern? Blir man så stel och korrekt efter att man passerat ungdomen att man inte kan leva med i musik man gillar på ett synligt sätt. Var är snurret, rytmen, dansen, skriken? Eller måste man ha ett järn eller flera innanför västen för att kunna leva ut?

Ok, nu satt vi i stolar i salongen och det hämmar helt visst spontan publikreaktion. Jag kan tänka mig en annan stämning på en mindre klubb med fullt dansgolv framför scen. Mera intimt, mera nära. Men ändå!

Kanske jag blivit så påverkad av Urkults publik när den är som bäst att jag tror att det är normen?

Vad tycker ni? Blir man försoffad efter att man passerat 30, tappar gnistan, noga med att inte sticka ut ur mängden (som nykter!), vara pk. Jag vet inte. Själv vill jag inte bli sådan, eller har jag blivit? Hur skall det vara på en riktigt lyckad spelning? Samspelet mellan band och publik? Vad har ni varit med om?

Musiken fick 4 trumpinnar av 5
Publiken fick 3 stolar av 5

louise-hoffsten-wbb-2017-02-03
En halvtaskig bild från spelningen men alltid något.

louise-hoffsten-wbb-2017-02-03-_2

Jag gjorde slag i saken gånger tre

Tredje dagen som jag har värk i vänstra skanken. Vad som fattas mig vet jag inte och det är som värst på morgonen. Det känns som ilningar i en trasig tand. Diagnos inväntas av er läsare. – Jodå, lämplig salva har applicerats.

Annars har jag idag gjort en del inplanerade affärer på nätet med sikte på framtiden. Man bör ju ha något att se fram emot för att orka med den mörka vintern som redan är här.

Först bokade jag en biljett till Ritz i Vasa när Louise Hoffsten och Wentus Blues Band spelar där den 3 februari. Jag fick inte den bästa platsen för det var redan ganska fullt. Jag såg dem tillsammans på Droskan i Umeå hösten 2015 och det tål att upprepas. Något av det bästa som spelas i stan denna vinter! Rekommenderas för både gammal och ung!

Följande biljett var till Umefolk 24-25 februari i Umeå. Två dagar och kvällar med sång, musik och också en del dans. Flera akter har jag redan placerat på min måste-se-lista. T.ex. Triakel.

Sist men inte minst bokade jag min biljett till Urkult 2017 som går av stapeln 3-6 augusti i undersköna Näsåker. Jag är ute i god tid för att få det bästa priset. Återstår att boka camping och båtbiljett men det blir en senare fråga. Ännu har de inte släppt några akter men jag väntar vilken dag som helst att så skall ske. Hur som helst, sommarens, ja årets höjdpunkt! Det, om något, är att se fram emot.

Vad har ni kära läsare för spännande att se fram emot det kommande halvåret eller så? Något måste ni väl ha?

urkult-2013_2
Vad passar bättre än några bilder från mitt första Urkult 2013. Jag hoppas att jag inte haft med dem tidigare.
urkult-2013
Lite reklam för Macken Stures Rör i Näsåker. Ett och annat till salu och sena flextider erbjuds. Visst, silvertejp kan va bra att få tag i på en festival.
urkult-2013_3
Här har vi två gossar lyckligt seglande omkring på dansgolvet framför stora scen.