En formidabel bildbomb från Vasa internationella matmarknad

Länge sedan jag sett ordet formidabel och ordet bildbomb. Här kommer i alla fall bilder från pågående internationella matmarknad i Vasa denna vecka. Ni har ännu chansen att besöka denna marknad som fyller både torg och gågata. Lördagen är ännu ung! Massor att smaka på, både sött och salt, korv eller tomat. Eller varför inte känna sig internationell och prata lite svengelska med försäljarna. Några kan t.o.m. finska bättre än du!

Jag hade tänkt ta med tio bilder men det fanns så många fler. Bilderna går att klicka x2 på för att få större format!

Matmarknad 2017 i Vasa
Ont i näsan?
Bit för bit
Folk i ballongmolnet
Färggrant och  nyttigt
En lite bit ost kan du väl köpa?
Väskor på rad
Rött att tugga på
En smörkniv eller stekspade har alla nytta av
En helt vanlig makkaragrilli rymdes också med på torget
Mums. mums
Färgglada ostar
Många av våra immigranter syntes också
Midsommar närmar sig. Något att tänka på!
Och mitt i allt, där stod frihetsstatyn och hötte med näven
Naturligtvis, engelskt godis!
Berg med godis i Vasa
Mitt i allt, ett par spelmän…
Mannen i mitten
Kappor på rad. Gott att ha i november!
Kanske den bästa bilden?
Eller denna? Jag har svårt att bestämma mig.

Paradoxen eller risken?

I tisdags offrade jag min spanska kurs. Det är inte ofta som jag gör det. Språk är intressant att lära och spanska är mitt favoritspråk även om jag långt ifrån är fullfjädrad español.

Tisdagskvällen ägnades ändå åt språk, nämligen mitt eget modersmål finlandssvenskan. På Academill i Vasa höll nämligen f.d. ministern och politikern Christoffer Taxell och professor Fritjof Sahlström låda modererad av Vasbladets chefredaktör Niklas Nyberg. Diskussionstillfället hette ”Tvåspråkiga lösningar, hot eller möjlighet”.

Kvällen kom att ägnas åt svenska språkets ställning i Finland, tvåspråkiga skolor, förmågan att lära språk och inte minst den ”Taxellska paradoxen” som är mycket känd i Svenskfinland.

Den ”Taxellska paradoxen” lyder i korthet: ”Grunden för tvåspråkighet är enspråkiga lösningar. Tvåspråkiga lösningar leder i allmänhet till enspråkighet”. – D.v.s. svenska språket i Finland bevaras bäst genom att finlandssvenskarna har egna skolor och massmedia, ett eget militärt förband (Dragsvik), olika kulturinstitutioner och eget svenskt kyrkligt stift m.m. Tanken är att eftersom finskan är så dominerande i Finland så skulle svenska språket drunkna och snabbare försvinna om det inte finns svenska lösningar i det finländska samhället.

Andra åsikter är att detta isolerar finlandssvenskarna och att möjligheter att lättare lära finska inte tas till vara.

Professor Sahlström förespråkar tvåspråkiga skolor. Åtminstone att man kunde göra experiment för att se hur utfallet blir.

En orsak till att jag besökte tillfället var just detta med tvåspråkiga skolor. Vad är det för någonting? Något bra svar gavs inte men det nämndes samlokaliserade skolor vilket innebär att en svensk och finsk skola delar på lokaliteter som matsal, gymnastiksal och andra resurser men att undervisningen ändå är åtskild. Sahlström gav också ett förslag om att ämnen kunde hållas på olika språk. T.ex. matematik på finska och samhällskunskap på svenska. Låter inte speciellt bra, tycker jag. Det skulle lätt kunna innebära att de finskspråkiga eleverna fick fördelar inom matematik medan samhällskunskap gynnade svenskspråkiga.

Samlokaliserad skola finns redan i vår kommun och fungerar, efter vad jag förstår bra. Det är ingen nyhet. Men att det avsevärt skulle förbättra kunskapen i det andra inhemska språket tvivlar jag på.

Ju mera jag lyssnade, desto mera lutade jag åt att den Taxellska paradoxen stämmer. Jag tror att en språklig minoritet måste ha egna lösningar annars tar majoritetens språk över. Det finns det otaliga dagliga exempel på i Finland.

En annan sak är att det finns knappt någon diskussion alls om tvåspråkiga lösningar på finskt håll. Detta om något visar på risken med tvåspråkiga lösningar därför att de finskspråkiga tar sin dominerande ställning för given utan att ha något behov av tvåspråkighet. De föräldrar, finska eller tvåspråkiga, som vill att barnen utvecklar sin svenska sätter barnen i svensk skola eller i språkbad. Samma kan också finlandssvenska föräldrar och studerande göra i motsatt riktning.

Jag tror att bästa sättet att lära språk är att man får direkt nytta av språket. Barn lär sig lätt språk genom att ha lekkamrater med annat språk. De har direkt nytta av att förstå andra barn. Samma är det på en arbetsplats där man måste kommunicera med personal på ett annat språk men här kommer också viljan och motivationen in. Sådana begränsningar har i allmänhet inte barn.

Själv lärde jag mig den engelska och tyska jag kan genom att läsa och lyssna på sådant jag var intresserad av. Grunden fick jag i skolan men det var intresset att hitta information som gjorde att jag utvecklades istället för att stagnera och glömma. Och nu är det spanskan som är mitt stora utvecklingsprojekt. Där återstår ännu mycket att göra men jag är på G. 🙂 J Samma är det nästan med vad som helst som är intressant. Finns tillräckligt intresse kan man lära sig nästan allt.

Intressant var det att lyssna även om jag inte fick den stora aha-upplevelsen i ämnet. Mest imponerade Christoffer Taxell som genom sitt framförande visade sin talang som talare.

Något som han genast i in sin föreläsning framförde var det nordiska perspektivet. Han menade att svenska språket är viktigt för att Finland skall vara en naturlig del av Norden. Det är inte enbart en finlandssvensk fråga. Jag kan inte annat än att hålla med. Tyvärr fördes inte detta mera på tal under kvällen. Detta kan möjligen visa att den finlandssvenska kopplingen till Norden uppfattas som självklar. Däremot är det inte lika uppenbart från finskt håll där man ofta tror sig klara sig med engelska av varierande kvalité och att EU är viktigare än Norden. Så har i alla fall jag uppfattat saken. Risken finns då att Finland inte uppfattas som en del av Norden vilket enligt min mening vore en katastrof. Med hyfsad svenska klarar man sig långt i hela Norden och det blir en mera familjär stämning i umgänget.

Jag blev inte helt övertygad om nyttan av tvåspråkiga skolor (framför allt pga bristande definintion) utan tror mera på den traditionella undervisningen i språk men att den borde förbättras. Teori och grammatik i alla ära men det borde finnas mera övningar där ens egna övriga intressen får bättre fokus. T.ex. tycker jag att det är kul att skriva en liten uppsats om mina åsikter och intressen på spanska istället för att strikt följa läroboken. Bra är det också att inte bara läsa från pappret utan mera använda den färdiga texten som stöd i en presentation och samtal.

Vad tycker ni? Hur lär man sig ett främmande språk bäst? Hur viktig är Norden för Finland? Finns det risk att svenskan i Finland småningom försvinner om det inte finns tvåspråkiga lösningar?

dubbelexponering-2017-02-19
Blir man dubbelexponerad i tvåspråkiga lösningar?

Publiken, en sad blues

Igår kväll var jag på spelning i Vasa. Ritz bjöd nämligen på blues med Louise Hoffsten och Wentus Blues Band. Naturligtvis missar jag inte ett sådant tillfälle. Jag har sett Louise och WBB tillsammans tidigare och det skulle bli kul att få se dem igen.

Förra gången var det på Droskan i Umeå . Hösten 2015.

Uppvärmning först med WBB som körde flera av sina låtar och visst låter det bra! De har gunget och riffen, sången och ett utmärkt klaviatur som gasar på. Robban Hagnäs slog an tonen: ”Ikväll skall vi ha roligt” och sedan såg han till att basen malade på. Han är lite grann den som för ordet och småpratet med publiken även om sångaren Juho Kinaret är spexaren. Trycket bjuder de minsann på, om sedan publiken svarar är en annan sak.

Sedan blev det en halvtimmes paus. Folk behövde läska sig lite. Ett par bekanta träffade jag.

Sedan kom Louise. Nu tog Juho ett steg tillbaka och Louise blev stjärnan. Visst, hon levererade trots att hon har problem med hälsan. Det märktes att hon är gammal i gamet, väljer rätt låtar och vilket härligt munspelslir! Och rösten, så bra! Min favorit är ”My dignity” men hon har andra fina låtar som inte alls står långt efter: Lucky me, Other side of the glass, Always on the run. För att nämna några.

Det som jag gillar med Louise och WBB är att de passar så bra ihop. De behandlar henne som en drottning, hon litar på dem. Hon sjöng en gammal Elvis-låt som fick ett väldigt fint komp av bandet, kryddat med så härliga solo lir att Louise bara stod och gapade. Det är sånt jag gillar.

Så var det det där med publiken. Fullsatt. Ändå var det svårt att få fart på gubbarna och tanterna. Ja, för det var inte direkt några rekryter på permis eller skolflickor i publiken. Jag har berört det tidigare, jag säger det åter, har bluesen en framtid efter att vi gamlingar småningom tacklar av? Var är ungdomen?

Den rätta gnistan hos publiken saknades. Visst applåderades det och visst kom vi på benen när det var dags för avslut men före det? Robban försökte få publiken att sjunga en liten snutt i ”If you wanna see a rainbow”; det gick så där.

Jag kollade vad jag skrev om spelningen i Umeå 2015. Det verkar inte ha varit mycket bättre där enligt mitt blogginlägg. Eller har jag för stora fordringar på en publik i övre medelåldern? Blir man så stel och korrekt efter att man passerat ungdomen att man inte kan leva med i musik man gillar på ett synligt sätt. Var är snurret, rytmen, dansen, skriken? Eller måste man ha ett järn eller flera innanför västen för att kunna leva ut?

Ok, nu satt vi i stolar i salongen och det hämmar helt visst spontan publikreaktion. Jag kan tänka mig en annan stämning på en mindre klubb med fullt dansgolv framför scen. Mera intimt, mera nära. Men ändå!

Kanske jag blivit så påverkad av Urkults publik när den är som bäst att jag tror att det är normen?

Vad tycker ni? Blir man försoffad efter att man passerat 30, tappar gnistan, noga med att inte sticka ut ur mängden (som nykter!), vara pk. Jag vet inte. Själv vill jag inte bli sådan, eller har jag blivit? Hur skall det vara på en riktigt lyckad spelning? Samspelet mellan band och publik? Vad har ni varit med om?

Musiken fick 4 trumpinnar av 5
Publiken fick 3 stolar av 5

louise-hoffsten-wbb-2017-02-03
En halvtaskig bild från spelningen men alltid något.

louise-hoffsten-wbb-2017-02-03-_2

Jag gjorde slag i saken gånger tre

Tredje dagen som jag har värk i vänstra skanken. Vad som fattas mig vet jag inte och det är som värst på morgonen. Det känns som ilningar i en trasig tand. Diagnos inväntas av er läsare. – Jodå, lämplig salva har applicerats.

Annars har jag idag gjort en del inplanerade affärer på nätet med sikte på framtiden. Man bör ju ha något att se fram emot för att orka med den mörka vintern som redan är här.

Först bokade jag en biljett till Ritz i Vasa när Louise Hoffsten och Wentus Blues Band spelar där den 3 februari. Jag fick inte den bästa platsen för det var redan ganska fullt. Jag såg dem tillsammans på Droskan i Umeå hösten 2015 och det tål att upprepas. Något av det bästa som spelas i stan denna vinter! Rekommenderas för både gammal och ung!

Följande biljett var till Umefolk 24-25 februari i Umeå. Två dagar och kvällar med sång, musik och också en del dans. Flera akter har jag redan placerat på min måste-se-lista. T.ex. Triakel.

Sist men inte minst bokade jag min biljett till Urkult 2017 som går av stapeln 3-6 augusti i undersköna Näsåker. Jag är ute i god tid för att få det bästa priset. Återstår att boka camping och båtbiljett men det blir en senare fråga. Ännu har de inte släppt några akter men jag väntar vilken dag som helst att så skall ske. Hur som helst, sommarens, ja årets höjdpunkt! Det, om något, är att se fram emot.

Vad har ni kära läsare för spännande att se fram emot det kommande halvåret eller så? Något måste ni väl ha?

urkult-2013_2
Vad passar bättre än några bilder från mitt första Urkult 2013. Jag hoppas att jag inte haft med dem tidigare.
urkult-2013
Lite reklam för Macken Stures Rör i Näsåker. Ett och annat till salu och sena flextider erbjuds. Visst, silvertejp kan va bra att få tag i på en festival.
urkult-2013_3
Här har vi två gossar lyckligt seglande omkring på dansgolvet framför stora scen.

Kan man lita på Pixmania?

Kan man lita på näthandeln? Ja, i allmänhet, men om man råkar ut för problem kan det kännas kymigt.

I början på september beställde jag en kamera och ett objektiv från Pixmania. En Canon 6D kändes bra med objektivet Canon EF 24-105/4L IS USM. En kombination som skulle lyfta mitt fotograferande en klass med fullformatkamera och ett objektiv med hög kvalité och stora användningsområden. Pixmania har jag anlitat tidigare. Bl.a. har jag köpt en TV för närmare 1000 europenningar. Jag litade på företaget som seriöst och med bra priser.

Någon snabb leverans blev det inte denna gång. Veckorna gick och inget paket anlände. Jag gjorde påstöt och frågade via epost var min kamera och mitt objektiv blev av. Till saken hör jag beställde mina varor på pixmania.fi där all information var på finska. Pixmania är annars baserat i Frankrike och är ett europeiskt företag. Vid närmare efterforskning framkom att jag beställt mina grejor på Pixmania men via ett företag i London som i sin tur styr sina order via ett företag i Hong Kong. Snacka om att det tog tid. Detta hade jag inte uppmärksammat eftersom jag trodde att just den informationen handlade om vilket företag som fysiskt levererade paket. Därför är det viktigt att förstå även det finstilta på en hemsida. Att pixmaina.fi skulle ha ett svenskt alternativ är en dröm.

Nåja, kameran anlände efter en månad, vilket jag tycker är en lång tid, men objektivet var försvunnet. Nu fick jag information om att objektivet var slut i lagret och kunde inte levereras. Trots att det (12.11) fortfarande finns till salu på Pixmainas spanska hemsida till ett mycket förmånligt pris! Istället skulle jag få en återbetalning. Inget hände.

Till på köpet så ändrade pixmania.fi plötsligt sin design på hemsidan och jag kunde inte logga in på mitt konto. Nu blev jag misstänksam. Men på Pixmanias franska hemsida kunde jag komma åt mitt konto, visserligen utan min köphistorik, men med kontaktmöjlighet via epost. Svaren jag fick var formulär på engelska som ändrats mininalt för att passa just mitt fall. Var tålmodig var budskapet. Hmm, hur tålmodig kan man vara när x antal hundra europenningar ligger i blöt och inget händer?

Efter att jag skärpt tonen i min epost med Pixmania och t.o.m. hotat med polisanmälan i mina sista mail fick jag min återbetalning senaste veckan; två månader efter att jag gjorde min beställing och betalning! Jag hoppas och tror att Pixmania inte försökte blåsa mig men en stark känsla finns att om jag inte varit så envis och aktiv hade jag blivit utan mina penningar.

Frågan är om det var värt att få min kamera 2-300 euro billigare med tanke på schabblet med objektivet. Nej, jag tycker inte det. Mitt förtroende för Pixmania är i nuläget lika med noll och jag vill med detta inlägg varna för affärer med Pixmania, hur förmånliga de än verkar vara. Vad har hänt med Pixmania som tidigare var så tillförlitligt? Mera illa skött kundrelation får man leta efter.

Igår besökte jag Fotocenter i provinshuvudstaden Vasa. Där fick jag ett bra pris på ett Canon EF 24-105/4L IS USM II objektiv som kommer till försäljning i december. Visserligen betydligt dyrare men med den senaste tekniken inbyggd. Jag gjorde en beställning.

Vad lära vi av detta? Jo, handla gärna på nätet men glöm inte heller de lokala handlare som ofta kan anpassa prisnivån till nätet. Någon gång i december kan jag leverera bilder med min 6D och ett förstklassigt objektiv.

2016-11-12-oxkangar-011
Ännu en bild med min gamla kamera Canon 650D. Vintern gör sig påmind. Dock ingen köplada på denna bild.

Arma raati, så mycket jag (inte) förstod

Igår fredag gjorde jag ett besök i provinshuvudstaden Vasa. Alltså, det gör jag ofta så det är ingen märkvärdighet men det som var anmärkningsvärt var att jag träffade två personer som tydligen inte kunde någon svenska alls. Det är inte så vanligt i Vasa inom servicebranschen men vem vet, en trend som förstärks framöver?

Först hämtade jag en bokhylla från Stemma möbelhandel i Vöråstan. Farbrorn som betjänade mig pratade ingen svenska men förstod så mycket ändå att han begrep vilket mitt ärende var. Jag pratade svenska, jag var ju kunden. Det kändes lite ovant att inte få betjäning på svenska i en affär i Vasa.

En stund senare besökte jag konsthallen som är belägen i stadshusets första våning. Vid ingången satt en herreman, förmodligen en skolad karl, bakom disken som inte heller kunde någon svenska. Jag hade en fråga om vilka som valde bilderna till utställningen ”Snapshot Vaasa Style – fotografering på österbottniskt vis”. Min finska var inte tillräcklig så jag provade på engelska och det begrep han. Men, tror ni inte att han fortsatte på finska som om ingenting hänt. Så mycket begrep jag i alla fall att det var ett råd (raati på finska) som valde ut bilderna. Tackar för den heltäckande upplysningen!

Utställningen bestod till stor del av gamla alldagliga fotografier från Österbottens museums samling, vilket var en liten besvikelse, men de nutida bilder som ändå fanns väckte mitt intresse. Bilder från skärgården. En del var riktigt bra, andra mera mediokra. Tanken slog mig, jag borde ha bilder som gott och väl kunde platsa här. Därav min fråga till mannen i bakom disken.

Arma raati, är ett dialektalt uttryck som betyder ungefär stackars idiot. Eller något sådant.

20161021_-fotoutstallning-vasa
Tyvärr fanns ingen mera utförlig förklaring om utställningen på deras hemsida så därför tog jag en bild av det som fanns i själva konsthallen. Bara att klicka och förstora för den som är intresserad.

Rådhuset i Vasa
Rådhuset i Vasa i vilket också konsthallen finns på första våningen, till vänster i bild.