Fest på stan

När jag igår vid midnatt kom hem efter en sväng till Konstens Natt i Vasa blängde 20 ljusprickar uppfordrande mot mig i mörkret. Skenet från Bettans strålkastare reflekterades i ögonen på de tio får som finns på andra sidan landsvägen invid min stuga. En ganska säregen och mycket tillfällig syn i mörkret.  Två sekunder syntes dessa klart lysande prickar i mörkret, som en vintergata, sedan var de borta. Snabbt som ett stjärnfall.

Jo, jag bevistade Konstens natt i Vasa torsdag kväll. Fint och varmt väder lockade ut folk på gatorna som om Vasa vore en kontinental stad likt Barcelona eller Paris.

Musik, konst, mat och evenemang av olika slag bjöds. Låt vara att aktiviteterna var utspridda över staden men ändå ganska lättåtkomliga. Själv har jag en viss kritik mot att inte programmet kunde spikas lite tidigare vilket gjorde att man i en hast måste planera sin upplevelse. Jag planerade därför ingenting annat än att jag skulle se Amelie goes to Belgrad invid Strampens restaurang vid Inre hamnen.

Strövade runt en timme eller två. Såg skönsjungande ”Johan och Juristerna” i stadbibliotekets Dramasal. Mycket snygg sång a cappella må jag säga.

Åt en hamburgare serverad av en mycket busy, svart man. Enkelt gatukök hade han och rimliga priser. När det kom flera beställningar på rad blev det lite kaos: placera korv och bröd i värmning, tända grillen, hålla koll på biffarna som stektes, ta betalt, hålla reda på vem som beställt vad, svara i telefon, skoja med kunderna på finska. Min beställning på svenska besvarades på engelska och sedan blev det mest finska även för min del i konversationen.  En pigg och kul typ som mycket väl passade in i Konstens Natt. Hur det fungerar i vardagen är en annan sak.

Som vanligt hade jag oturen att endast se sista valsen när en indisk dansgrupp uppträdde nära Frihetsstatyn. Färggranna kläder och indisk musik. Ett par bilder fick jag dock.

Träffade även en före detta krigare från Saltgruvan, nu mycket aktiv inom Team Rynkeby God Morgon Vaasa, cykling till Paris, som samlar in pengar för svårt sjuka barn. Tillsammans begav vi oss till Inre hamnen nära Strampen där Emelie goes to Belgrad skulle uppträda.

Där blev det ytterligare ett kärt återseende med en klasskamrat från flydda tider i Samskolan i Vörå. Tänk så tiden går! Nyss var vi tonåringar, nu har vi passerat livets höjdpunkt och kan se tillbaka på ett liv som gestaltade sig olika för oss. Vad visste vi då! – Å andra sidan, livet är inte slut än och framtiden är den vi gör den till!

Hela bandet Amelie goes to Belgrad samlades kring en lastbil för att spela balkanmusik. En gammal, uppiffad Volvo sa någon visst. Härlig musik och takten, känslan, var det inget fel på. Dock tyckte jag att deras musik kom mera till sin rätt när de spelade i Åminne tidigare i sommar och fick mera utrymme på scen och alla musikanter fick förstärkning via mikrofoner.

Hur som haver, Amelie goes to Belgrad förmedlade en härlig stämning i den sena augustikvällen vid Inre hamnen i Vasa. Mera sådant! På väg till Bettan, som stod strategiskt parkerad vid Åbo Akademi, passerade jag ytterligare en scen där rockmusik spelades på överhög volym. Nästan så att jag slungades omkull av ljudvågorna från högtalarna. Lät inte alls dumt men varför sådan hög volym? Jag föredrar Amelie goes to Belgrad där äkta kontakt med publiken fanns.

[youtube=https://youtu.be/7KJUAUXUXzM]

Det första som mötte mig var fäktande  pojkar invid kyrkan

Gemyt och stämning på torget i Vasa

Här de indiska danserskorna i gruppbild efter sin show

Var finns denna gata i Vasa?

Amelie goes to Belgrad. Tyvärr hade jag fel inställning på kameran varför bilderna inte blev helt skarpa. Mycket man skall hålla koll på. Objektivets stabilisator var bortkopplad.

En viktig fråga inför höstens val: plättar och pannkakor!

Det närmar sig valtider och först ut är riksdagsvalet i Sverige i höst. Viktiga frågor är på tapeten och Erik F. en av mina flitigaste kommentatorer förärade mig epost där han tog upp denna angelägna fråga om det heter plättar eller pannkakor om plättar. Detta har tidigare dryftats grundligt 2013 men han ansåg att saken ytterligare bör belysas.

Jag hävdar fortfarande med emfas att plättar är tunna och gräddas ovanpå spisen medan pannkaka är tjocka och gräddas i ugn. Basta!

Den gode Erik ville också tipsa om ett kommande program nästa måndag där Fredrik Lindström tar upp ämnet i programmet ”Dialekt i P1” och det tackar vi för! Öronen kommer att spetsas till det yttersta för att höra vad denna dignitet i fråga om dialekter kommer att säga om detta.

På tal om plättar och mat så kom jag igår att göra ett kort besöka på Internationella matmarknaden i Vasa. Jag vet inte, jag tyckte det kändes lite skralt i år. Visserligen en lång radda med stånd men en stor del upptogs av grekisk matservering och det var som om jag saknade något.

Jag hade tänkt prova lite afrikansk mat men så serverades bara kyckling till den intressanta röran och det kunde jag inte börja kladda med så det bidde inget.

En ensam tjej sjöng sånger till eget ackompanjemang med liten gitarr. Eller var det en ukulele? Det lät inte alls oävet men stor publik hade hon inte. Jag och en annan applåderade och jag tyckte mig se att hon blev glad. Jag har ofta funderat på hur det känns att stå på en scen av ett eller annat slag, som grupp eller solo, och det nästan inte finns någon publik som lyssnar. Ganska tröstlöst och otacksamt kan jag tänka. Jag skulle bli deppad!

Idag blev det cykeltur till Hellnäs där deras boendeförening utlovat sommarkafé. Jag blev allt lite snopen när jag kom fram och ingen fanns på plats. Klockan 14 utlovades kakbuffé men så länge kunde jag inte vänta för jag har också annat mig för denna lördag. Så utan kakor blev jag.

Vi får återkomma med detta om plättar och pannkakor när Fredrik sagt sitt!


En plätt är en plätt och inget annat –  Blogginlägg från 2013. Läs också kommentarerna!

Vad är pannkakor och vad är plättar?! – Programmet Dialekt i P1

Många långväga flaggor vajade i Vasa

Vad hon hette vet jag inte med sjunga kunde hon!

Det såg lite ensamt ute på torget där den vanliga torgförsäljningen också pågick. Kanske folk börjar tröttna på jordgubbar för denna gång?

 

 

Nick Brandt i Vasa, ett självklart val för den fotointresserade

Vad passar bättre än ett litet tips om semesteraktivitet i provinshuvudstaden denna tid på året? För de som har semester men också för oss andra som kanske har egen tid nästan obegränsat eller de som jobbar i sommar.

I tisdags efter att vi vinkat av cyklisterna på väg till Paris så blev det besök på IBIS fotoutställning i Stadshuset i Vasa alldeles bakom Atrium-kvarteret.

Där visas nu bilder i storformat av vilda djur från Afrika. Nick Brandt är mästerfotografen bakom dessa ståtliga verk som får en annan dimension än vanliga reklam- eller turistbilder. Bilderna är mera än bara bilder på djur! Att han inte heller använder teleobjektiv är anmärkningsvärt.

Bilderna är i svart/vitt och visar djuren ur annan vinkel och närmare än vad vi är vana vid. Det är inte bara djuren som skildras mästerligt utan miljön och kompositionen i bilderna är i en klass för sig. Utställningen är helt klart värt att offra en stund på och att inträdet är lika med noll gör ju inte saken sämre.

Så, gott folk, har ni en stund extra vid besök i provinshuvudstaden denna sommar fram till 19 augusti så gör ett besök på IBIS! Ni blir inte besvikna. Eller så gör ni Nick Brandts bilder till huvudmål för besöket i staden och sedan äter lunch på Två Kupoler i Hartmans-huset. Så gjorde vi i tisdags.


Nick Brandt Photography    Tror ni mig inte så ta en titt på hans hemsida!

Nick Brandt – Wikipedia

 IBIS Vasa 

 

Fantastiska bilder –  mycket att lära för en enkel amatör

Här kan man gå en lång stund om man vill eller varför inte flera gånger

Att cykla för brinn kära livet

Alla borde någon gång i livet stiga utanför comfort zonen och utmana sig själv. Känna att nu hoppar jag och tro att jag packat fallskärmen rätt. Utmaningen kan vara nästan vad som helst, det behöver inte vara fallskärmshoppning. Lika gärna kan det vara att hålla tal inför en samling främmande människor, resa ensam långt bort eller säga ”jag älskar dig”. Elddopet är högst individuellt. Eller så cyklar man till Paris.

Idag startade Team Rynkeby God Morgon Vasa från just salutorget i Vasa med målet att cykla till Paris. Jag har ett par bekanta som cyklar i denna tappra skara på 34 cyklister från Vasa med omnejd och jag ville se dem starta och sedan kunna följa truppens framfart på Internet.

Team Rynkeby God Morgon är ett antal lag från Norden som cyklar för att samla in pengar till svårt sjuka barn. (Därav rubriken på inlägget) Samtidigt är det en personlig utmaning att förbereda sig med tuff träning, kunna fungera i laget, tro på sig själv och när det känns som jobbigast ändå ha krafter och motivation att fortsätta. För det kommer säkert stunder när deltagarna tänker: vad gör jag här? Vad jag förstår så är det helt vanliga människor som med varierande kondition och erfarenheter av cykling som tillsammans tränar och genomför detta lopp.

I år startar 1900 cyklister i 48 lag från alla de nordiska länderna och går i mål i Paris den sjunde juli. Cykelloppet kommer ursprungligen från Danmark där det startades av sju anställda på en juicefabrik som ville cykla till Paris för att se målgången av Tour de France. Sedan har det bara växt.

Team Rynkeby God Morgon Vasa (TRGMV) startade idag (26.6) klockan tolv och övernattar i natt i Nummijärvi i södra Österbotten för första gången tillsammans i själva loppet. Sedan fortsätter färden till Helsingfors där de tar båten till Travemünde i Tyskland tillsammans med övriga finska lag (totalt 7 lag) för fortsatt cykling på kontinenten. Det är bara önska dem lycka till och hoppas att inte strapatserna blir för svåra eller det händer någon olycka.


Team Rynkeby God Morgon – Finland

Team Rynkeby God Morgon –  Sverige

Live GPS Tracking – följ lagen i realtid

Åkdonen på rad väntandes på sina ryttare. Lagkaptenen på väg upp på scen.

Lagkapten Jari Lemberg har fattat rodret, jag menar mikrofonen

Här står visst en bekant och verkar vara väldigt uppåt. Två av följebilarna fanns på torget.

Här en annan bekant (i mitten) som verkar väldigt glad och redo.

Det drar ihop sig – kanske spänd förväntan?

Så släpper de snart kontakten med stadens torg och flyttar fötterna till pedalerna. Här skall minsann cyklas!

Och där försvinner de på sin färd mot Paris.

Från norr till söder, allt för att sprida budskapet

Härförleden hade jag ärende söderut, något som jag nämnde helt kort. Ett litet självpåtaget uppdrag. Nu är det genomfört.

Jag hade nämligen beställt 5 stycken affischer från Urkult för uppsättning på lämpliga ställen längs med den österbottniska kusten. Två stora, tre mindre kom per post. Min avsikt är att göra eventuellt intresserade österbottningar uppmärksamma på denna fina festival 2-4 augusti.

Jag tror att Urkult är ganska så okänt i landskapet och det tänker jag råda bot på. Åtminstone försöka.

Festivalen är ju inte orimligt långt borta vare sig i tid eller i avstånd. Åker man med färjan från Vasa klockan nio på morgonen den 2 augusti så är man framme i Näsåker klockan 16 samma eftermiddag och klockan 19 startar de första banden upp på festplatsen.

Det var inga svårigheter att få sätta upp affischerna, ingen tyckte det var opassligt.

På biblioteken i Jakobstad och Vasa finns nu de två stora affischerna på väl synlig plats. Biblioteket i Närpes fick en av de mindre som genast uppmärksammades av intresserad betraktare. Även dörren till Herlers bokhandel och Lillkungs konditori i Nykarleby hyser nu en affisch för detta evenemang. Sist men inte minst fick Tesses Café en plakat på ytterdörren något som jag är mycket nöjd med. Där springer folk hela tiden för att luncha och många genomresande stannar också för en kopp kaffe eller en matbit. Just den placeringen är jag speciellt nöjd med.

Hur min drive lyckas återstår att se. Förhoppningsvis hittar fler österbottningar till Urkult i år och det blir spännande att se om fler österbottniska prickar finns på den karta där man kan visa varifrån man kommer. Vi får se. I alla fall ett försök.

Kommer du att besöka någon festival, annat musikaliskt evenemang eller sommarteater denna sommar?

En bra placering på Tesses café vid Vassor fjärdsända. Efter noggranna studier vid ytterdörren vankas här både god måltid och kaffe med dopp.

Ett par bilder från Jakobstad när jag ändå var i trakten. Loppis på torget framför rådhuset.

Gågatan i Jakobstad var ganska folktom men förhoppningsvis befolkas snart sofforna. På Jakobsdagarna i slutet av juli är här fullt ös.

Med buss till Pajala

Det är redan ny vecka och hemfärd stundar snart. Resan startade på onsdag morgon i Vasa på Resecentret. Där hände inte mycket medan jag väntade. En städare putsade bort det obefintliga skräp som möjligen kunde upptäckas med förstoringsglas. Några resenärer kom med tåget och försvann lika snabbt.

Det enda noterbara var skylten med det gamla namnet för Vasa under ryska tiden, nämligen Nikolaistad, eller som den finska skylten visade ”Nikolainkaupunki”. Vart den svenska versionen har försvunnit vet jag inte men jag har för mig att det tidigare också fanns en svensk skylt. Eller har jag helt fel?

Skylten visar i alla fall att Finland var utsatt för förryskning under det ryska styret fram till 1917. Vi får tacka vår lyckliga stjärna att nationen hade kraft och rådighet att bli självständig och även kunde försvara självständigheten senare.

Bussen norrut körde fram och jag klev ombord och satte mig längst fram. Det gör jag gärna när jag åker buss för man ser så mycket mera. Det gäller bara att spänna fast säkerhetsbältet för annars är man illa ute om olyckan är framme.

Vi gled iväg genom det välkända österbottniska landskapet mjukt och behagligt. Jag gillar att åka buss; har jag nämnt det tidigare? Man sitter högt uppe och kan betrakta landskapet på ett helt annat sätt än när man själv kör bil. Pohjolan Matka hette bussbolaget som bjöd på en fin och bekymmersfri resa upp till Uleåborg. Jag tror de två chaufförer som körde och avlöste varandra i Karleby gärna hade velat prata lite men eftersom min finska är eftersatt och deras svenska tydligen lika med noll blev det inte många ord sagda. Tyvärr.

I Uleåborg blev det bussbyte efter drygt en och en halv timmes uppehåll. Denna buss var inte lika ny men hade bekväma säten. Jag satt även denna gång längst fram. Bussen var betydligt mera ljudlig än den första. Framhjulen hade ett dunkande ljud i varje liten gupp. Det lät som om bussen snart skulle tappa ett hjul men det gjorde den lyckligtvis inte. Växelspaken förde också ett gnisslande ljud avlöst med ett annat ljud likt skrikande, hungriga fågelungar i ett bo. Lägg därtill att solgardinen vid vindrutan hade ett högljutt rasslande läte när chauffören justerade höjden. Varvräknaren stod stilla och hastighetsmätaren visade 20 km/h för lite men fram kom vi. Alla skyltar och all information inne i bussen var på svenska. Tydligen en gammal buss från Sverige.

En vådlig omkörning gjordes när grisbilen skulle köras om. I alla fall var det en slaktbil. Det blev lite trångt på vägen och den mötande personbilen och den omkörda grisbilen fick väja men alla tre fordonen klarade sig med lite samarbete. Som vanligt hade jag på mig säkerhetsbältet!

Chauffören var skicklig den gången. En stund senare var han lika skicklig när han på samma gång talade i mobiltelefonen, letade efter ett papper i en väska på golvet och styrde bussen. Även den manövern slutade lyckligt.

I Kemi stannade vi till vid busstationen som med stora bokstäver skyltade enbart med ”Busstation” på väggen och inget annat. Vart den finska versionen försvunnit vet jag inte. Eller så var de ovanligt svenskvänliga i den staden.

Till Torneå kom vi och vi stannade vid Resecentret i Haparanda som är gemensamt för både Torneå och Haparanda. Där klev jag av. – Haparanda och Torneå är ju nästan som en enda stad.

Övernattning på SveFis vandrarhem i Haparanda. Enkelt rum med toalett och dusch samt tillgång till kök i korridoren. Med tanke på priset ett helt ok boende.

En snabbrekognosering i Haparanda en onsdagkväll i slutet av maj gav kanske inte så mycket men flera fina dollargrin rullade lugnt gatorna fram medan motorcyklisterna hade något mera bråttom. Det gällde att dra på ordentligt mellan gatuhörnen. Ungdomen var ute och finkörde, det var ju lill-lördag.

Tidigt nästa morgon avgick första bussen från Haparanda till Pajala redan klockan 05.20. Det var Tapanis buss jag äntrade och chauffören lyssnade på YLE Suomi från Kemi så länge han kunde höra stationen.

Detta var kanske den intressantaste delen av bussfärden från Vasa till Pajala ovanför polcirkeln. Chaufförer och passagerare pratade meänkieli eller en blandning av svenska och finska. Siffror och datum framfördes på svenska men i övrigt detta säregna språk. Faktiskt lättare att förstå än ren finska eftersom de blandade in många ord från svenskan i talet på finska eller meänkieli.

Folket var språksamma som steg på och av trots den tidiga timman. Speciellt en gubbe som skulle till vårdcentralen i Pajala ville prata. Han hade ena handen i gips efter en operation han fått vänta på enda sedan 2016. Nu skulle han in för kontroll och tagning av blodprov. Han hade också reumatism upplyste han om.

Genast när han, efter viss möda, kom ombord började han tjata på chauffören om att han inte fått tillräcklig rabatt på resan. Det tog en god stund att reda ut. När sedan chauffören vid en hållplats steg ur och för att lasta av några varor vända gubben sig mot mig och förklarade att det gällde att vara påstridig om rabatterna och priserna. Han hade fått flera gratisresor på detta sätt förklarade han nöjt. Denna gång på svenska men med den härliga språkmelodi de har däruppe.

Även små barn åkte ensamma långa sträckor på väg till skolan. Jag tyckte de såg ovanligt små ut. Jag undrar på vilken klass de minsta av dessa går? De flesta skulle till Laestadiusskolan i Pajala.

Sedan uppehåll i Pajala en stund innan det blev nästa byte till bussen mot Gällivare. Denna gång en tjej vid ratten. 09.50 kom jag så fram till Tärendö där jag skulle hämta bilen för körning ned till Skåne. 4,5 h efter start från Haparanda.

Och där vid Macken stod bilen jag skulle bemästra de följande två dagarna. Jag blev först något betänksam när jag såg fordonet. Skulle denna bil, årsmodell -82, som sett sina bästa dagar verkligen klara en färd genom nästan hela Sverige från norr till söder och i den värme som utlovades i prognoserna? Jag ställde undrande frågan till killen på macken och han svarade obekymrat: ”Varför int? De e bar å köör!” – Något annat val hade jag inte heller men hur det gick, det tar vi i nästa inlägg.

Resecentret i Haparanda helt nära Ikea. På andra sidan finns älven och Torneå men ingen tull eller kontrollstation, som i och för sig ändå inte används av vanligt folk.

Lite längre nedför älven denna vy mot finska sidan. Nedre Torneå kyrka sticker upp sitt torn.

Alla körde inte amerikanare och motorcykel. Dessa två tjejer rullade runt med detta åkdon.  ”Å herre gud” sa en av töserna när jag frågade om jag fick ta en bild. Det fick jag!

Stadshotellet i Haparanda. Så fint bodde jag inte denna gång men ändå helt nära torget.

Gnida eller ro båten iland?

Jag lyssnade härom dagen på ”Slaget efter tolv” på Radio Vega, den finlandssvenska kanalen. Just det programmet brukar jag lyssna på om ämnet är intressant för mig och det var det i onsdags.

Helt nyligen har kommunfullmäktige i Vasa beslutat att bidra med 25 milj. euro till en ny färja över Kvarken samt att gå i borgen för ytterligare 35 milj. Även regeringen Sipilä har lovat att bidra samt liknande summor väntas komma från Umeå och svenska staten på ett eller annat sätt. Arbetet är på gång och i höst hoppas rederiet, som ägs av Vasa och Umeå, kunna beställa en ny, modern färja med en teknik som är i framkanten även globalt. Frid och fröjd, ett projekt värt 115 milj. euro till nytta för många.

Det som debatterades var om även andra kommuner i Österbotten skulle bidra till denna färjelinje. Joakim Strand, fullmäktigeordförande i Vasa var naturligtvis positiv, även Rainer Bystedt, kommunstyrelsens ordförande från Vörå andades en försiktig optimism även om han inte kunde lova något på rak arm. Däremot var riksdagsledamot Bjarne Kallis från Karleby tveksam även om också han lovordade en fungerande färjeförbindelse över Kvarken.

Jag fick faktiskt den uppfattningen att bidrag från Karleby nog sitter långt inne, något som jag kan förstå eftersom staden ligger över 100 km borta från hamnen i Vasa, men samtidigt har Karlebys näringsliv stor nytta av rutten över Kvarken.

Få se om Österbottens kommuner tänker stort och framåt eller om man hemfaller till bytänkande och krasst ekonomiskt gnideri. Visst skall man vara aktsam om den kommunala ekonomin men samtidigt måste man också se sin kommun i ett större sammanhang och som en del av landskapet. Vill man vara med och bidra efter förmåga eller blir det att åka snålskjuts på andras bekostnad?

Som Joakim Strand sade, vilka blir kostnaderna om man inte gör satsningen? Vilka blir konsekvenserna för Österbotten och närliggande landskap om inte färjelinjen upprätthålls med ett modernt fartyg som har bättre ekonomi och är snällare mot miljön?

Nuvarande färja tuffar på över Kvarken men den är gammal och ständiga reparationer och underhåll är knappast maximalt i långa loppet även om rederiet nu visar fina siffor vad gäller ekonomi, godstransport och passagerare. Vi minns gamla RG1, den plåtskorv som tidigare fanns på linjen, är det den eller något liknande vi vill ha tillbaka? Jag tror inte det, därför gäller det att dra sitt strå till stacken, för alla i Österbotten har nytta av en modern färja över Kvarken. Det gäller att satsa nu när vi har vind i seglen och processen är på rull.

Ju fler som hjälper till, desto bättre fart får projektet.  Därför önskar jag innerligt att landskapets kommunpolitiker tar sig en funderare och inte genast spärrar ut taggarna med dålig ekonomi som argument. Inte blir den kommunala ekonomin bättre genom att inte delta efter förmåga; tvärtom kan den långsiktigt bli sämre. Och vill vi inte alla någon gång emellanåt kunna ta en tur över Kvarken och känna sjöluften i lungorna, äta gott ombord och tillbringa en dag eller två i Umeå? Alla resor behöver inte ske med flyg och långt bort.

Jag är en varm vän av samarbete och kommunikation över Kvarken och färjelinjen Wasaline är en navet i detta. Därför följer jag med spänning hur det går framåt och förhoppningsvis har vi en ny, fin färja här om något år. Om jag bara lever och mår kommer jag garanterat att finnas ombord på jungfruturen! På samma sätt som när jag var med på premiärturen när Wasa Express, den nuvarande färjan, togs i trafik januari 2013.

Vad tycker ni, skall våra kommuner satsa i denna färjelinje eller är det bortkastade pengar? Är Wasaline viktig för Österbotten, Finland och Sverige? Vilka är alternativen?


Wasaline 

Slaget efter tolv

Jungfruturen – 2013

Blir det till att sitta i  hopptornet och glo…

… eller få vi mot horisonten i väster styra?

Utställningar för levande

Igår besökte jag en fotoutställning på Ibis/Konsthallen i Vasa. Fotografen Vesa Ranta skildrar glesbygden i Kajanaland och Norra Österbotten. Utan tvekan fina bilder men varför så få? Det fanns kanske 15 bilder som visades i ett ganska begränsat utrymme. Jag hade gärna tillbringat en god stund bland hans bilder men nu blev upplevelsen snabbt avklarad. Kändes lite snopet när det inte var större än så.

Själva konsthallen, inhyst i stadshuset, är inte heller stor och ingen annan än jag syntes till förutom en ung dam som höll vakt vid ingången. Dock fördjupade jag mig inte närmare i den utställningen som huserade där utan skyndade vidare till en annan utställnings- och viloplats, eller vad skall man kalla en begravningsplats?

Jag hade ett speciellt ärende dit och när det var avklarat gick jag runt och tittade på gravstenar och monument i det fina vårvädret. Jag brukar göra så när jag besöker orter och städer om jag har en stund ledig. Intressant att se alla namn, levnadstider och eventuella utsmyckningar samt konstruktioner av gravstenar och monument. Det syns skillnad var allmogen och ståndspersoner är begravda. Åtminstone på äldre gravar.

Titlar och yrken finns ibland på äldre gravvårdar där bemärkta personer ligger. Igår avläste jag på Vasa Begravningsplats yrken som lasarettssyssloman, arbetsledaren, fyrmästaren, kronofogden, trotjänarinnan, länsmansenkan, bildthuggaren, organisten och många fler yrken och befattningar. Den sista gravstenen av äldre datum jag lade märke till var kronolänsmannen Adolf Hägglund. Vem var han och vad upplevde han här i livet? Sådant kan jag fundera på i den varma vårsolen.

Egentligen finns det många trådar att nysta på en begravningsplats och ofta präglas gravgården av trakten. Jag minns t.ex. i höstas när jag besökte Lofoten och då upptäckte små lokala begravningsplatser på västsidan Andöya. Eller kyrkogården La Recoleta i Buenos Aires, en egen stad med små hus som gravplats. Så olika.

Ha, ha, tycker ni att jag har ett udda intresse? Lugn, det är bara när jag har tid att slå ihjäl och vill ha lite lugn och ro som detta yttrar sig. Eller så går jag in i någon ståtlig kyrka och sätter mig en stund för att vila ben och sinne. Ett bra sätt att få lite andrum från storstadens surr och larm när jag reser runt här i världen. Flykten från turistfällorna. Speciellt de katolska kyrkorna tycker jag är ståtliga och fridsamma. Snart får jag kanske tillfälle till detta, att besöka en katolsk kyrka?

Byns egen begravningsplats är fint belägen vid stranden söder om byn och snart blir det gemensam städning av densamma. Fint och prydligt skall det bli, våren är ju här. Buskröjning skall även göras närmast stranden. En minneslund håller också på att ställas i ordning, ett begravningssätt som blir alltmer populärt.

Hur hamnade jag här, jag som bara hade tänkt skriva lite om Esa Rantas fotoutställning? Gå och se den om ni är i stan! Ingång på baksidan av stadshuset mot Atrium, kvarteret som är ritat av Viljo Revell, begraven på Begravningsplatsen i Vasa.


Vesa Ranta   Kolla hans bilder på hemsidan! Otroligt fina bilder!

Viljo Revell

La Recoleta Cemetery


Mycket mera än så här finns inte att se av Esa Rantas bilder. Jo, någon bild till men jag hade gärna sett utställningen tre gånger så stor.

Ingången till Vasa Konsthall är av det blygsammare slaget. Inget som direkt skriker på uppmärksamhet.

Som sig bör är Viljo Revells gravvård  av det mera konstnärliga slaget. En tudelat stenkropp som ha en öppning i mitten upptill. Så blankpolerad att man kan spegla sig i stenen.

Vasas Flora och Fauna på scen

En riktigt fin vårkväll när jag körde hem igår vid halvniotiden. Solen stod strax ovan horisonten i väster och kastade ett mjukt och guldgult sken över Österbotten, det Österbotten som delvis nyss besjungits på Wasa Teater. Vasa Flora och Fauna spelade och jag var där tillsammans med alla andra i nästan fullsatt sal framför stora scenen.

Jag gillar verkligen den stil som Vasas Flora och Fauna har. Att de sjunger på finlandssvenska och inte har låtit risksvenskan ta över trots att deras publik till stor del finns i Sverige och att de har starka band till kungariket. Det är inte heller den svenska som pratas i södra Finland, högsvenskan. Inte heller är det den dialekt som pratas på landsbygden i Österbotten. Nej, det är det språk som pratas i Vasa och i trakten däromkring. Kanske är det just därför de kallar sig Vasas Flora och Fauna?

De står där på scen rakt upp och ned, inga märkvärdiga krusiduller och avancerade danssteg. Naket. Möjligen kan Mattias Björkas rörelser på scen tolkas som utstuderade men i övrigt är det en stillsam trio på scen. Stillsamma och rakt på sak med texter som är berättande och då ofta hämtade från Vasa och trakterna söder om Vasa.

Det finns en sentimentalitet som är tilltalande i deras sånger, som hämtade från en annan tid men ändå så nära. Inslag i texterna är ofta lokala och känner man inte till Vasa kan det vara svårt att hänga med, tycker man.  Ändå går deras musik hem i Sverige och det är där de skördat de största framgångarna. Känner publiken i Sverige till Rewell, Ollis, Vöråstan och alla andra lokala fenomen som förekommer i texterna? Har den rikssvenska publiken tid och intresse att närmare förstå och sätta sig in i texterna? Att publiken igår kväll hängde med i texterna var en självklarhet. Jag tror många kände igen sig.

Något som förstärkte det sentimentala var de svart/vita bilder från Vasa som visade på scenen bakom dem. Som från en annan värld. Det är kanske det som gör deras musik så lockande, det mystiska Vasa som ändå är så vardagligt.

Vasas Flora och Fauna kan också ses som en parallell till den emigration som skett från Österbotten till Sverige i många årtionden. I deras fall en musikalisk emigration med återbesök i hemstaden.

Mattias Björkas, Tina Kärkinen och Daniel Ventus fick varma applåder för sitt framträdande igår på Wasa Teater. Själv tyckte jag den dryga timme de spelade gick fort. Oj, var det redan slut?

När jag sedan körde hem i fredagskvällen tänkte jag att just detta att glida fram längs riksåttan var en del av texten i vissa låtar. Så måste det ha varit en gång i tiden, en tid som jag själv upplevt men då inte visste att det fanns ett parallellt universum.


Vasas Flora och Fauna 

 


Fredrik Lindström på estraden

I söndags lyssnade jag på Fredrik Lindström, han från På Spåret, ni vet. Dels hade han en stand-up föreställning på Ritz i Vasa, dels en föreläsning om dialekter, finlandssvenskan och rikssvenkan på Academill. Till stand-up behövdes biljett men föreläsningen var gratis, något som Vasabladet och Livslångt lärande bjöd på. Fullsatt!

Jag måste säga att stand-up på Ritz inte gav så mycket. Visst fanns det tillfälle till skratt och publiken var helt med på noterna men den stora behållningen för min del var föreläsningen på Academill. Han hade ett forcerat framförande och ibland lite väl invecklat resonemang. Snabbt ordflöde som en vädertjej från spanska Tv:n, som en kulspruta. Goda kunskaper i svenska fordrades för att hänga med i svängarna, skulle jag tro.

Han inledde stand-up med att publiken förmodligen ville att han skulle prata skit om Sverige och svenskarna. Varför det? Visst finns det en slags hat-kärlek mellan Finland och Sverige precis som mellan Sverige och Norge men jag hade då inga sådana förväntningar.

Det finns ett visst storebrorskomplex i Finland gentemot Sverige och visst finns det de som ser rikssvenskarna som lite blöta, stroppiga och fjolliga men överlag tror jag det mera kommer sig av förhållandet mellan landsbygd och storstad.

T.ex. de på landsbygden i Sverige, och då speciellt i Norrland, talar ju om Fjollträsk och menar då Stockholm. I Norrland är det rediga tag, spotta snus och gräva lite till, inte prata en massa strunt utan kör istället ut i skogen på snöskotern, för att dra till med en klyscha.

Många österbottningar från landbygden som flyttat till Sverige har hamnat i städer och får då förutom landsbytet också ta steget till urban miljö vilket kan förstärka vissa kulturkrockar och fördomar. Skulle de däremot flytta från de österbottniska slätterna och skärgården till en plats på landsbygden eller glesbygd i Sverige är skillnaden inte så stor. Jag tror helt enkelt det är större skillnad på en norrlänning och stockholmare än på en österbottning och västerbottning. Just p.g.a. förhållandet landsbygd-stad. – Så har vi naturligtvis språket, olika dialekter, men vi förstår ju varandra utmärkt.

Detta var också något som Lindström tog upp, nämligen att i Norden pratar vi vårt modersmål i umgänget med våra övriga nordiska grannar. Det anses lite konstlat att försöka prata norska med en norrman om man kommer från Sverige och jag kan hålla med. Vi förstår ju varandra ändå. Undantagen är finskan, isländskan och samiskan från den regeln. Just därför är det också en tillgång för de finskspråkiga i Finland att kunna åtminstone hyfsat svenska ifall de besöker Sverige eller för den delen också de övriga nordiska länderna. De flesta i Sverige som pratar samiska pratar också en utmärkt svenska och svenskan är kanske t.o.m. deras modersmål.

En fråga som också kom upp var varför så många i Sverige har dåliga kunskaper om finlandssvenskar och svenska språkets ställning i Finland. Många vet inte ens att det pratas svenska i Finland och att landet har två nationalspråk, finska och svenska. Lindström tog som exempel en rikssvensk som blev förvånad över att Gustav III grundat en stad i Finland.” Vau, häftigt att också ni har haft en kung som hetat Gustav III!” Det skulle belysa de bristande kunskaper många yngre rikssvenskar idag har i deras egen historia.

Lindström har den teorin att nationalismen i Sverige ändrade fokus efter andra världskriget och att 60- och 70-talets stora ekonomiska framgångar i Sverige skapade en medvetenhet om ett land som rikt, tolerant och med en position i världen bland de främsta. Något att vara stolt över.

Tidigare var det stormaktstiden samt Gustav II Adolf och liknande potentater som utgjorde grund för den svenska nationalismen men efter detta skifte till upphöjande av decennierna närmast efter andra världskriget ville man glömma fattigdom och elände från tidigare sekler och därmed också sin historia.

Det kan ligga viss sanning i en sådan teori och omsattes den medvetet i att minska på lärandet i ens egen historia är det en katastrof. Samma kan skönjas i Finland där historien före 1809 sattes på undantag i historieundervisningen. Var/är det verkligen så? Det skulle vara intressant att ta del av dagens läroplan för historia i både Sverige och Finland. Vad lär de sig och hur mycket tid ägnas åt de olika perioderna i historien i dagens grundskola och gymnasium?

Själv minns jag att historia var ett ämne som noga tröskades genom. Eller fick jag den uppfattningen därför att jag var intresserad av ämnet? Speciellt undervisningen i grekernas historia minns jag. Men hur var det med Nordens historia från 18- och 1900-talet? Där är jag mera osäker. Den epoken om någon är betydelsefull med tanke på hur viktigt det är att känna historien för att inte upprepa samma misstag som tidigare begåtts.

Föreläsningen var som sagt intressant och inte undra på eftersom jag är intresserad av språk och dialekter. Lindström har tidigare gjort tv-serien Dialeketmysterier och besökte då även Finland i jakt på svenska dialekter. Dialekten i Närpes fick då speciell uppmärksamhet något som ofta återkom i hans föreläsning. Men han var inte speciellt duktig på att känna igen finlandssvenska dialekter vid en frågestund efter själva fördraget. Själv hade jag också svårt att kunna placera de svenska dialekter som förekommer i södra Finland så det må vara honom förlåtet. Inte lätt med dialekter alla gånger. Jag förstår danska utmärkt men kommer någon bondsk dialekt på danska går jag ofta bet.

Själv pratar jag dialekt till vardags men på resa eller i telefon kan det hända att jag pratar min egen finsvenska som är en slags nordisk blandning. Inte typiskt finlandssvenska men inte heller rikssvenska. Jag vet inte riktigt vad jag pratar. Men pratar gör jag. Och skriver. Bl.a. blogg!

Hur upplevde ni er historieundervisning i skolan? Kan ni er historia eller finns det genanta luckor? Anser ni som är föräldrar att dagens historieundervisning i skolan är tillräcklig?

Recept på hur man som finlandssvensk bemöter berömmet ”Så bra svenska du pratar” i umgänget med en okunnig rikssvensk. Ta det som ett beröm och svara vänligt och glatt: ”Tack, du pratar också en bra svenska!”

Förutom att gräva i språkliga och dialektala mysterier blev jag idag nödd och tvungen att att ta mig an snön och bana väg för grannens katt Lisa genom denna snöhög. Hon måste ha snabb stig trampad ifall det kommer larm om en mus på gång. Blir det däremot larm om varg får hon stanna hemma.

[youtube=https://youtu.be/0M2Mtpqfdho]