Jag kom ikväll att läsa en levnadsberättelse jag skrev över en gammal arbetskamrat en gång i tiden. Det är märkligt hur snabbt man glömmer det som en gång var vardagsmat och allt man tog för givet. Därför var det extra roligt att läsa om denna person och återupptäcka mycket som man nästan glömt bort. Man blir glad när man läser namnet på flera andra arbetskamrater som nämns i berättelsen, vissa vars namn man nästan glömt bort, andra som åter dök upp i minnet från tomma intet. Egentligen borde man skriva små berättelser och minnesanteckningar om sina arbetskamrater annars är det många som försvinner i glömskans dimma, kamrater som man en…