I vargens tid

I morse när jag vaknade hade jag genast en idé i huvudet. Den bara fanns där och jag tyckte den var bra. Det är en idé till ett manuskript passande till en bok, teaterstycke eller varför inte en TV-serie. Jo, en TV-serie blir bäst till denna idé som utspelas i Österbotten. En thriller på många plan och med utgångspunkt från aktuella händelser i Österbotten.

Grundtanken är att olika värderingar som finns i samhället konfronteras med varandra och det uppstår spänningar mellan människor. Också inom den egna familjen. Vem kan man lita på?

Serien kan gott heta ”I vargens tid” och syftar på det vargmotstånd som finns runt om i landskapet. Slitningar uppstår mellan vargkramare och vargmotståndare. Varghatare kallas de också av sina antagonister. Tonen är understundom hetsig och hotfull.

Det kommer in anonyma tips till polisen – jo, en riktigt rejäl polisman finns som en av huvudpersonerna – om att tjuvjakt på varg är organiserad. En journalist får naturligtvis reda på saken och gör sina egna undersökningar, vilket kolliderar med polisens spaningar. Ni ser, jag har redan full fjong på handlingen men låt oss inte stanna därvid.

Journalisten har i flera år haft nys om en knarkliga i Österbotten vars mystiska ledare heter Vargen. En doldis som alltid klarar sig när underhuggarna åker fast. Av en eller annan anledning får journalisten misstankar om att Vargen också är inblandad i detta med tjuvjakten men på ett helt annat sätt än vad som förväntas. En av de förmodade tjuvjägarna hittar en knarkgömma, gör vissa iakttagelser och börjar lägg ihop två och två vilket leder till en högst oväntad händelseutveckling. Det är i det skedet journalisten tror sig göra tidernas scoop något som polismannen (kan också vara en poliskvinna) vill förhindra för att inte störa polisens arbete. Eller är det bara därför?

Som ytterligare ingrediens i handlingen försvinner en jägare spårlöst under älgjakten. Mystiskt!

Ingen thriller utan ett kärlekspar och den ena parten är Evelina som är dotter till en pälsdjursfarmare och som under studier på universitetet kommer i tvivel om pälsdjursnäringens berättigande efter kontakter med nya vänner i storstaden. Vågar hon berätta för dem att hennes familj sysslar med farmning? Vad händer när plötsligt en av hennes studiekamrater dyker upp på sommaren i Österbotten och hur hanterar hon situationen när det visar sig att hennes käresta misstänks för att vara tjuvjägare av varg och också för att ha sålt små mängder knark till vissa av sina kompisar.  Bara misstankar men ändå. Vad är sant och vad är rykten?

Jo, en sak till! Mystiska skåpbilar har setts köra omkring i skogarna sent på nätterna. Är det tjuvjägarna, knarkhandlare, utländska inbrottligor eller Ähtäri djurpark som planterar ut vargar i Österbotten? Och hittas den försvunna älgjägaren, död eller levande? Hur går det för Evelina och hennes pojkvän och stämmer ryktena om tjuvjakt? Åker Vargen fast i en razzia och vem saboterar regelbundet vargkramarnas bilar för att inte tala om en planerad raid mot en pälsdjursfarm. Vem är Evelina lojal emot?

Som ni ser, grunden är lagd för tidernas TV-serie i Finland och nu förväntar jag mig att Yle Fem nappar på idén och låter en vässad penna utarbeta detaljerna.  Det mesta har jag skissat upp så det är bara att köra igång. Ett fett gage kan jag gott tänka mig för idén och vissa procenter när serien säljs till utlandet.

Skriver en som sparsamt ser TV och än mera sällan ser thrillers.

Det kan hända mycket i de österbottniska skogarna!

Naturligtvis, på Juthbacka marknad finns utrymmer för mycket spännande när mörkret infinner sig fredagskväll. Vem ringde vem, vem sköt, vem vägde fel och vem var alltför duktig värjfäktare? Och framför allt, vem eller vad sågs flyta förbi i ån?

Och vilken roll spelar de österbottniska ladorna i TV-serien? Jo, en ganska stor roll vill jag lova.

Allt jag shoppade … NOT… på Juthbacka, men…

…om jag shoppat då hade detta kanske följt med mig hem? Kanske! Bilder följer nedåt i inlägget.

Galet, helt onödigt men besöker man norra Europas största loppis- och skrotmarknad, då förpliktar det att understöda verksamheten med några tokiga inköp som man absolut inte behöver. Vissa år har jag funderat på att köpa en krokig spik eller en dammig Karjala-flaska bara för att visa min uppskattning inför detta harmlösa folknöje.

Vad annat drar folk i Österbotten på sensommaren än Juthbacka marknad i Nykarleby? Här samlas loppisgängen, skrotkrängarna, de som säljer delar till veteranbilar och uttjänta mopeder, lakritsremmar, smaklös korv, tummade boksidor, vevtelefoner och värdelösa f.d. mobiler, lump och kaffekoppar, Arabia och muminmuggar, cykelpump och rostig skruv.

Och bland allt detta och mycket annat finns kanske guldkorn till vettigt pris? Den som söker hen finner. Det som är skrot för en är fynd för en annan.

Tilläggas bör att jag faktiskt köpte tre högintressanta böcker i gott skick för 7 europenningar. En konstbok med målningar från 1880-talet i nordiskt måleri, en bok med fantastiska fotografier – det finns mycket att studera, begrunda och lära – samt ”Fotografens ögonblick” av Joe McNally.

Jag fotograferade… (klicka på bilderna för större format!)

På spaning

 

Eget hem?

Tomtegubbar är vi allihopa!

Ur led är tiden!

Hjälte igår, skrotmarknad idag. Livet är hårt men rättvist!

Sådana skall jag köpa en vacker dag. Vad nytta de gör är höljt i dunkel.

Så skulle jag bo på Juthbacka-marknad om jag nödgades. Ser inte så dumt ut.

Utmattad med fartvind i håret och glad ändå!

Ser ni fotografen x2?

Radio Vega var på plats. Just mig valde de att inte intervjua. Kanske paus för väderleken eller en twitter från Trumpen?

Hur många var vi i fredagens fina väder? På kvällen blev det regn en stund.

Nästan det enda musikaliska inslaget jag hörde fredag på Juthbacka marknad. Nortti, hette bandet.

Naturligtvis, kaffekoppar i skön samling. En skall bort men vilken?

En sådan kunde jag tänka mig att störa etern med. Pirat.

Här satt ett av mina fynd!

Inte för att jag bryr mig om smycken men detta ser äkta och välgjort ut

Dagens snyggaste bild om jag får säga det själv. Samma stånd om ovan.

 

Fest på stan

När jag igår vid midnatt kom hem efter en sväng till Konstens Natt i Vasa blängde 20 ljusprickar uppfordrande mot mig i mörkret. Skenet från Bettans strålkastare reflekterades i ögonen på de tio får som finns på andra sidan landsvägen invid min stuga. En ganska säregen och mycket tillfällig syn i mörkret.  Två sekunder syntes dessa klart lysande prickar i mörkret, som en vintergata, sedan var de borta. Snabbt som ett stjärnfall.

Jo, jag bevistade Konstens natt i Vasa torsdag kväll. Fint och varmt väder lockade ut folk på gatorna som om Vasa vore en kontinental stad likt Barcelona eller Paris.

Musik, konst, mat och evenemang av olika slag bjöds. Låt vara att aktiviteterna var utspridda över staden men ändå ganska lättåtkomliga. Själv har jag en viss kritik mot att inte programmet kunde spikas lite tidigare vilket gjorde att man i en hast måste planera sin upplevelse. Jag planerade därför ingenting annat än att jag skulle se Amelie goes to Belgrad invid Strampens restaurang vid Inre hamnen.

Strövade runt en timme eller två. Såg skönsjungande ”Johan och Juristerna” i stadbibliotekets Dramasal. Mycket snygg sång a cappella må jag säga.

Åt en hamburgare serverad av en mycket busy, svart man. Enkelt gatukök hade han och rimliga priser. När det kom flera beställningar på rad blev det lite kaos: placera korv och bröd i värmning, tända grillen, hålla koll på biffarna som stektes, ta betalt, hålla reda på vem som beställt vad, svara i telefon, skoja med kunderna på finska. Min beställning på svenska besvarades på engelska och sedan blev det mest finska även för min del i konversationen.  En pigg och kul typ som mycket väl passade in i Konstens Natt. Hur det fungerar i vardagen är en annan sak.

Som vanligt hade jag oturen att endast se sista valsen när en indisk dansgrupp uppträdde nära Frihetsstatyn. Färggranna kläder och indisk musik. Ett par bilder fick jag dock.

Träffade även en före detta krigare från Saltgruvan, nu mycket aktiv inom Team Rynkeby God Morgon Vaasa, cykling till Paris, som samlar in pengar för svårt sjuka barn. Tillsammans begav vi oss till Inre hamnen nära Strampen där Emelie goes to Belgrad skulle uppträda.

Där blev det ytterligare ett kärt återseende med en klasskamrat från flydda tider i Samskolan i Vörå. Tänk så tiden går! Nyss var vi tonåringar, nu har vi passerat livets höjdpunkt och kan se tillbaka på ett liv som gestaltade sig olika för oss. Vad visste vi då! – Å andra sidan, livet är inte slut än och framtiden är den vi gör den till!

Hela bandet Amelie goes to Belgrad samlades kring en lastbil för att spela balkanmusik. En gammal, uppiffad Volvo sa någon visst. Härlig musik och takten, känslan, var det inget fel på. Dock tyckte jag att deras musik kom mera till sin rätt när de spelade i Åminne tidigare i sommar och fick mera utrymme på scen och alla musikanter fick förstärkning via mikrofoner.

Hur som haver, Amelie goes to Belgrad förmedlade en härlig stämning i den sena augustikvällen vid Inre hamnen i Vasa. Mera sådant! På väg till Bettan, som stod strategiskt parkerad vid Åbo Akademi, passerade jag ytterligare en scen där rockmusik spelades på överhög volym. Nästan så att jag slungades omkull av ljudvågorna från högtalarna. Lät inte alls dumt men varför sådan hög volym? Jag föredrar Amelie goes to Belgrad där äkta kontakt med publiken fanns.

[youtube=https://youtu.be/7KJUAUXUXzM]

Det första som mötte mig var fäktande  pojkar invid kyrkan

Gemyt och stämning på torget i Vasa

Här de indiska danserskorna i gruppbild efter sin show

Var finns denna gata i Vasa?

Amelie goes to Belgrad. Tyvärr hade jag fel inställning på kameran varför bilderna inte blev helt skarpa. Mycket man skall hålla koll på. Objektivets stabilisator var bortkopplad.

Missade kontakter och slumpen här i livet

Efter att ha ätit fisk i två dagar får det imorgon bli något annat. Igår besökte jag skärgårdsmarknaden på Österö och då åt jag laxsoppa samt köpte med mig hem både rökt sik och lax. Gott, nyttigt och lokalproducerat. Kusin som är fiskare i byn fick även i år bli min leverantör.

De mesta av det ätbara som såldes i de olika stånden var närproducerat som sig bör på en lokal sommarmarknad. Skärgårdsmuséet fick också ett besök. Annars var det mest att mingla runt och hoppas på att få träffa någon bekant för att växla några ord med.

Jag såg ett sällskap som jag är släkt med men som jag inte var 100 procent säker på om de var de jag trodde. De är av yngre generationer men kvinnfolket i den släkten har alla samma lättigenkännliga ögon så jag kan vid närmare eftertanke inte haft fel. Tyvärr kom jag mig inte för att ta kontakt vilket jag ångrar efteråt. Som jag skrivit tidigare någon gång, jag ångrar mera det jag inte gjort än det jag gjort.

Samma är det med fotograferandet. Ser man en fin vy under bilfärd snabbt blixtra förbi, tvärnita! Tillfället kommer kanske aldrig igen. Jag brukar annars inte ha svårt för att ta kontakt och prata med folk men många gånger handlar det om rena tillfälligheter och korta ögonblick som det gäller att ta vara på.

Livet i stort är ju annars många gånger resultatet av slump, lyckträff eller en himla otur. Tänk om jag dröjt kvar en minut till, vem hade jag då träffat, kanske min käresta? Eller, tänk om jag startat en minut tidigare, hade jag då kunnat undvika en trafikolycka, blivit vegetarian eller fått en annan yrkesbana?

Spekulera kan man alltid. Dock tror jag det mycket handlar om att vara öppen och positiv, att vara beredd att sträcka fram en hand i alla lägen, se folk i ögonen, nicka ett hej eller bara prata. Säga något inledande och sedan snurrar det på. Att vara beredd att hjälpa och inte heller vara blyg att be om hjälp.

I fredags bevistade jag också den årliga sammankomsten i Pörkenäs för oss radiovänner. Där behövs inga formaliteter utan vi känner varandra ganska bra och har åtminstone ett stort gemensamt intresse, radio. Låter det mossigt? Kanske det men det finns många andra mera sällsynta och konstiga passioner.

En av deltagarna i träffen hade i mars gjort en tre veckor lång road trip i Chile och Argentina tillsammans med sin svåger. 8000 km blev bilfärden och mycket fick de se och uppleva. Han visade bilder på datorn och berättade livfullt och humoristiskt om resans strapatser och höjdpunkter.

Han är en av dessa människor som har lätt för att prata och hålla låda. Han är inte heller blyg utan en del av resans framgång var att få kontakt med locals och att improvisera. Speciellt bra hjälp fick de av polisen och inte råkade de heller ut för någon hotfull och farlig situation trots att de åkte omkring i många små, okända hålor. Kanske ren tur men han har vana efter att ha besökt området flera gånger tidigare och även klarar spanska hyfsat. Receptet är att vara öppen, ta kontakt med folk – de flesta bits inte – och att bjuda på sig själv. Inte minst det sista är viktigt!

Solnedgång vid Pörkenäs i fredags. Vackert men lite kyligt i vinden.

Hellnäs sund halv ett på natten när jag åkte hem efter träffen.

Jordgubbar är ett måste på skärgårdsmarknaden på Österö.

Likaså fisk i olika former.

Eller varför inte en vindsnurra till trädgården? Äkta hantverk skulle jag tro.

Vedkorg behövs helt säkert på landsbygden för oss alla som eldar med ved.

Inte riktigt lika  mycket folk som ifjol. Kanske beroende på att Vörådagarna snott en del folk? Men alla såg ut att trivas!

Hur firar vi egentligen midsommar i Finland?

Jag läste Jennifers blogg med tillhörande podd där frågan ställdes: Hur är midsommar i Finland?

Jag  modifierar frågan till ”Hur firar vi midsommar i Finland?” Och det jämfört med Sverige.

Midsommar, den har väl alltid funnits i alla tider men hur firar vi den? Firnandet av jul och påsk är väl ganska självklart men midsommar. Som liten gosse minns jag att städandet före högtiden var en självklar och viktig sak. Åtminstone för salig mor. Hon var helt uppspelt och lättretad. Skurborsten gick som ett tröskverk.

Sedan hämtades två saker ur skogen. Några björkruskor skulle pryda farstubron och framför bron skulle en matta med björnmossa ligga på vilken man torkade skorna innan man gick in i stugan. Den tiden tog man inte av sig skorna inomhus och då var det viktigt att ha något så när rena skor vid inträdet. Mycket mera än så minns jag inte att vi pyntade förutom en och annan blomsterbukett som ställdes i vas på köksbordets nystrukna duk. Och filgrädde till nypotatisen samt en bonad med sommarmotiv på väggen.

Idag handlar det mycket om att lämna sin bostad och bosätta sig ett par dagar på villan (sommarstugan) eller bege sig till sjöss för den om är har tillgång till båt. Eller så ordnar man ett litet kalas för närmsta släkten eller ännu vanligare, tillsammans med vänner. Det handlar mycket om att umgås, äta gott och trivas. Kanske bada bastu.

Till traditionen i vår by hör också att Bengt slåttar vägrenen längs med byns vägar. Snyggt och prydligt skall det vara även för den som färdas på byns vägar.

Midsommarstången då, den som är så viktig i kungariket? Dansen runt om och små grodorna?

Tja, kanske inte i varje by men den finns på sina ställen här i Österbotten. Åtminstone de senaste 20 åren har den funnits på Kimo bruk en knapp halvtimme härifrån. Även vår grannby Karvat har en midsommarstång som kläds varje år.

Trots regnet besökte jag idag på eftermiddagen Kimo för att med egna ögon se om midsommarstången restes även denna midsommar. Och visst, där fanns de sanna entusiasterna som inte räds lite regn. Mängder med blommor och löv prydde snart stången som låg raklång på gräsmattan. Kransar bands och fästes vid stången som med gemensamma krafter restes tills den stod rak och ståtlig.

Sedan tråddes dansen runt stången med de små, lustiga grodorna som ett nummer. Tyvärr hade 90 % av publiken stannat hemma på grund av regnet men det hindrade ändå inte känslan av att fira midsommar på Kimo bruk.

Lite spelmansmusik hör också till och i Einars café satt förvisso en dam i folkdräkt och spelade dragspel. Riktigt bra lät det och vänster fot började faktiskt stampa takten. Idel kända låtar, allt från Taube till Säkkijärven polkka.

Brasor vid midsommartid finns inte i Österbotten utan här tänder vi påskbrasor. Finska juhannuskokko (midsommarbrasa) var faktiskt en nyhet för mig.

Jag firade inte en äkta svensk midsommar den tiden jag bodde i Malmö så jag har inte mycket att jämföra med. Möjligen besökte jag Pildamsparken och om där var någon aktivitet; jag minns inte så noga. Troligtvis också någon midsommar på kolonilott vid närliggande Ärtholmen. En stadsmänniska var jag den tiden. – Edit: Jo, vid närmare eftertanke så besökte jag ett par gånger Folkets Park i Malmö midsommarafton. Jag tror till och med att jag har någon bild av det.

Jag tror att midsommarfirandet är mycket individuellt.

Jag menar att det inte är så stor skillnad i midsommarfirnandet mellan Finland och Sverige. Möjligen är dansen kring midsommarstången i Sverige mera vanlig men rent allmänt handlar det om att umgås med vänner, äta gott, kanske ta en snaps till sillen och att beklaga sig över vädret. För en riktig midsommar är sällan solig, het och myggfri.

Ikväll bjöd sister Jane på superb måltid med fisk, grillat kött, sallad och diverse tillbehör. Jag kan inte säga annat än att jag lämnade bordet mätt och belåten. Så långt har jag firat midsommar enligt konstens alla regler. Nu återstår detta med att lägga sju blomster under kudden och drömma om sin tillkommande. Jag har i alla fall plockat sju blomster i en vas på köksbordet. Kanske jag tar hela blomsterkvasten och lägger den under kudden?

Hur har du firat midsommar? Något som du vill tillägga, någon trevlig händelse eller litet missöde. Låt komma!


Kimo Bruk 

Regnet det bara öser ner
och jag är så blöt om både skor och strumpor

Spelkvinnan lät kända toner ljuda i stugan hos Einar. Tyvärr kom jag  mig inte för att fråga vad hon hette.

Kranstillverkning i full gång

Här gäller det att hjälpas åt.

Några varv till

Ej svansar, ej svansar hava de…

…ej öron, ej öron hava de…

Ståtlig var midsommarstången i Kimo även denna midsommar!
Lägg märke till att de två översta kransarna längst ut på tvärstängerna har de finlandssvenska färgerna rött och gult medan de två nedre kransarna har de finländska färgerna blått och vitt. Sedan får midsommarstången stå sådan tills nästa år när den tas ned någon dag innan midsommar.

Så återstår bara att flaska buketten under kudden och vakna upp med ett saligt leende, jasså hon?

Var det bättre förr?

Den frågan har jag ställt mig efter att ha läst ut min senaste bok igår kväll. Boken ifråga heter ”Österbottniska seder och olater” av Fredrik Krus.

Ofta heter det att det var bättre förr när nutida problem och tråkigheter kommer på tal. Jag vill svara, ja, vissa saker var bättre förr men det fanns också en hel del otrevligheter och svårigheter som idag är ett minne blott. Till exempel var medelåldern tidigare betydligt lägre, barndödligheten stor, tungt kroppsarbete som slet ut folk och sjukdomar som inte kunde botas. Fattigdomen var utbredd och maten fanns inte alltid på bordet, speciellt inte om det var nödår.

Det som behandlas i ovannämnda bok är frieriet, superiet och våldet. Tidsepoken är främst 1700 och 1800-talet i Österbotten. Frieriet hade sina speciella riter och lekar; därom är kanske inte så mycket att säga utan jag vill ta upp det grasserande våldet och det tygellösa superiet på sina håll.

På 1700-talet ersatte brännvinet till stor del ölet och på 1800-talet fanns tillåten husbehovsbränning av sprit. Det söps friskt på sina håll även om norra delarna av Östebotten var mera sedliga. Det hela ledde ofta till slagsmål och inte sällan fick folk sätta livet till genom att bli knivstuckna eller ihjälslagna med tillhygge. Sådant förekom också i våra trakter.

Fejder mellan byar var vanligt förekommande och framför allt skulle utbys friare akta sig så att de inte åkte på en omgång om de påträffades av byns ungdomslag. Ungdomslagen hade till uppgift att försvara byns heder och ära vilket ledde till regelrätta bataljer mellan byar. Raider gjordes till andra byar varvid vandalisering, slagsmål och tumult lätt uppstod. I boken omtalas ett konstant inbördeskrig.  Alkoholen hade sin beskärda del i våldet.

Ibland bildades rena terrorgäng vars största nöje var att supa och slåss, inom och utanför egna byn. Osökt kommer jag att tänka på nutida fotbollshuliganer.

Dödstraff utdelades, de skyldiga fick slita spö och/eller sitta på fästning tills de erkände. Det kunde också löna sig att blåneka om det inte fanns tillräckliga bevis och vittnesmål. Då gick syndaren fri och fortsatte med sin dåliga vandel.

Länsmannen och prästerskapet försökte hålla pli på befolkningen men kom ofta till korta i sina strävanden. Det hände sig också att  dessa myndighetspersoner själva var flitigt begivna på flaskans innehåll. Småningom på slutet av 1800-talet lättade situationen och de värsta olaterna kunde stävjas även om österbottningarna hade rykte om sig att var slagsbultar och våldverkare.

Bokens författare har inte gjort egna efterforskningar utan boken är en sammanställning från andra böcker och forskningar i lättläst och ofta humoristisk form, inte minst genom teckningarna i boken.

Summa summarum, efter att jag läst boken, så är jag glad att jag lever i den tid jag gör. Allt var inte bättre förr och ibland var det rent eländigt. Till exempel var dråp och mord betydligt vanligare för 500 år sedan i Stockholm. Då förekom 80 mord per år och 100 000 innevånare medan det i nutid i Sverige (2012) är 0,7 mord/100 000. Det varierar naturligtvis per år men t.ex. 1970- och 1980-talen hade klart större antal fall med dödligt våld mot kvinnor än nuvarande decennium. Trenden är klar, det var betydligt våldsammare förr i världen och mörkertalet förmodligen mycket stort.

Jämför man mellan Sverige och Finland så leder tyvärr Finland (2012) med 1,6 mord/100 000. Jag utgår från att inte alltför stora förändringar skett fram till i år utan proportionerna är ungefär de samma. Dock vill jag påstå att Österbotten idag är ett av de mest trygga och fridsamma områden som finns på vår jord och just därför vill jag leva nu och inte i mitten på 1800-talet.

Kan vi vara överens om att det i det stora hela inte var bättre förr? Eller, om man vill nyansera, vad var bättre förr?


Ny karta visar var i världen du riskerar att bli mördad – Finland flest mord i Norden    

Historiskt sett minskar våldet

 

Intressant bok som kan köpas, lånas och läsas.

Gnida eller ro båten iland?

Jag lyssnade härom dagen på ”Slaget efter tolv” på Radio Vega, den finlandssvenska kanalen. Just det programmet brukar jag lyssna på om ämnet är intressant för mig och det var det i onsdags.

Helt nyligen har kommunfullmäktige i Vasa beslutat att bidra med 25 milj. euro till en ny färja över Kvarken samt att gå i borgen för ytterligare 35 milj. Även regeringen Sipilä har lovat att bidra samt liknande summor väntas komma från Umeå och svenska staten på ett eller annat sätt. Arbetet är på gång och i höst hoppas rederiet, som ägs av Vasa och Umeå, kunna beställa en ny, modern färja med en teknik som är i framkanten även globalt. Frid och fröjd, ett projekt värt 115 milj. euro till nytta för många.

Det som debatterades var om även andra kommuner i Österbotten skulle bidra till denna färjelinje. Joakim Strand, fullmäktigeordförande i Vasa var naturligtvis positiv, även Rainer Bystedt, kommunstyrelsens ordförande från Vörå andades en försiktig optimism även om han inte kunde lova något på rak arm. Däremot var riksdagsledamot Bjarne Kallis från Karleby tveksam även om också han lovordade en fungerande färjeförbindelse över Kvarken.

Jag fick faktiskt den uppfattningen att bidrag från Karleby nog sitter långt inne, något som jag kan förstå eftersom staden ligger över 100 km borta från hamnen i Vasa, men samtidigt har Karlebys näringsliv stor nytta av rutten över Kvarken.

Få se om Österbottens kommuner tänker stort och framåt eller om man hemfaller till bytänkande och krasst ekonomiskt gnideri. Visst skall man vara aktsam om den kommunala ekonomin men samtidigt måste man också se sin kommun i ett större sammanhang och som en del av landskapet. Vill man vara med och bidra efter förmåga eller blir det att åka snålskjuts på andras bekostnad?

Som Joakim Strand sade, vilka blir kostnaderna om man inte gör satsningen? Vilka blir konsekvenserna för Österbotten och närliggande landskap om inte färjelinjen upprätthålls med ett modernt fartyg som har bättre ekonomi och är snällare mot miljön?

Nuvarande färja tuffar på över Kvarken men den är gammal och ständiga reparationer och underhåll är knappast maximalt i långa loppet även om rederiet nu visar fina siffor vad gäller ekonomi, godstransport och passagerare. Vi minns gamla RG1, den plåtskorv som tidigare fanns på linjen, är det den eller något liknande vi vill ha tillbaka? Jag tror inte det, därför gäller det att dra sitt strå till stacken, för alla i Österbotten har nytta av en modern färja över Kvarken. Det gäller att satsa nu när vi har vind i seglen och processen är på rull.

Ju fler som hjälper till, desto bättre fart får projektet.  Därför önskar jag innerligt att landskapets kommunpolitiker tar sig en funderare och inte genast spärrar ut taggarna med dålig ekonomi som argument. Inte blir den kommunala ekonomin bättre genom att inte delta efter förmåga; tvärtom kan den långsiktigt bli sämre. Och vill vi inte alla någon gång emellanåt kunna ta en tur över Kvarken och känna sjöluften i lungorna, äta gott ombord och tillbringa en dag eller två i Umeå? Alla resor behöver inte ske med flyg och långt bort.

Jag är en varm vän av samarbete och kommunikation över Kvarken och färjelinjen Wasaline är en navet i detta. Därför följer jag med spänning hur det går framåt och förhoppningsvis har vi en ny, fin färja här om något år. Om jag bara lever och mår kommer jag garanterat att finnas ombord på jungfruturen! På samma sätt som när jag var med på premiärturen när Wasa Express, den nuvarande färjan, togs i trafik januari 2013.

Vad tycker ni, skall våra kommuner satsa i denna färjelinje eller är det bortkastade pengar? Är Wasaline viktig för Österbotten, Finland och Sverige? Vilka är alternativen?


Wasaline 

Slaget efter tolv

Jungfruturen – 2013

Blir det till att sitta i  hopptornet och glo…

… eller få vi mot horisonten i väster styra?

Påsklördag och sega brasor

Som seden är i Österbotten bränns det påskbrasor, stora som små, på påsklördag. Föreningar och byalag drar ihop en stor rishög som under kvällens lopp antänds och förväntas brinna med ystra lågor upp mot en mörknande himmel med fullmånen hängande i öster. Grillkorv, kaffe med dopp säljs och är man riktigt påhittig steker man plättar eller gräddar våfflor. Allt för att glädja folket och förstärka kassan.

Det finns dock ett par aber, enligt min mening. Riset i påskbrasan bör inte vara dyngsurt och helst bör man ha ett eller annat hemligt knep som gör att brasan brinner med full styrka den första timmen. Det kan vara vad som helst, snustorr halm till diverse kemikalier som alstrar rök eller animaliskt fett. Bildäck lär vara förbjudna att gömma i denna brasa men förr i världen var de populära effekthöjare i påskbrasan. Vindriktningen spelar också stor roll. Helst bör man inte antända brasan i lä.

En annan sak är att i stort sätt alla påskbrasor antänds vid samma klockslag; i år kl. 19. Ganska dumt med tanke på att då hinner det bilburna folket som jagar påskbrasor bara se en eller max två brasor. Hade det däremot varit större spridning av klockslagen för eldningen, kanske t.o.m. en samordning, hade de som vill se flera brasor haft en möjlighet att bila runt och se kanske tre eller fyra brasor och naturligtvis köpa både korv och kaffe på alla ställena. Win-win för alla.

Jag besökte Oravais där de kostat på sig att bränna två brasor. En vid hamnen, den andra vid ungdomslokalen. Båda brann si så där när jag behagade infinna mig.

Klocka sju stålade solen ännu med full kraft vilket förtog en del av påskbrasans magi. Bättre hade varit en timme eller två senare när också fullmånen gled upp över skogen i öster.

Det fina är dock att man får träffa folk och prata borta en stund. Förhöra sig om sakernas tillstånd och klaga på vargen och vintern som är envis.

Vi i Österbotten är inte ensamma om att bränna påskbrasor. Bl.a. på västkusten i kungariket bränner man påskbrasor och där är det riktiga tävlingar om vem som har de värsta brasorna. Där kan man t.o.m. ta till nävarna för att hävda sin påskbrasa. Det gick ett tv-program om detta för ett par år sedan.

Senast idag läste jag på Aftonbladet om Smögens påskbrasa som objuden brunnit ned redan på natten till påskaftonen. Ett dåd utfört som kan jämföras med eldandet av bocken i Gävle. Folket i dalen var dock inte försagda utan, på nolltid, med gemensamma krafter samlade man ihop en ännu större hög med lastpallar än den tidigare försmedliga nedbrunna tronen av lastpallar. Tydligen kör man där med lastpallar som huvudingrediens i brist på gran och tall. – Ett tips till de österbottniska brasbrännarna: blanda lastpallar med ris och fett!

Jag körde hemåt i den vackra kvällen. Månen steg upp i öster, god och glad. Lite trafik på skärgårdens vägar, långsam skymning, en föraning om långa, ljusa sommarkvällar.

(En kul grej var att en liten tjej vid Båthamnen i Oravais hälsade mig välkommen med handslag.)


Skärgårdens grankrig 

Revanschen efter vandalernas dåd: Rekordpåskbrasa 

 


Så här såg Fjärden i Oravais ut klockan sju ikväll.

Här går eldmästaren till aktion: mera fyr i brasan!

Själv åt jag en delikatess med rom. Mycket god!

Brasan vid ungdomslokalen brann långsamt.

Vid kaffestugan gick solen ned i väster, trött på all eld och rök.

I Kärklax hade de flesta redan gǻtt hem när jag passerade. Brasan var ett minne blott.

Hemma i byn hängde månen stum i öster.

Att resa med österbottningar

En av orsakerna till att jag åkte med Ingves & Svanbäcks billiga shoppingresa till Umeå igår var att jag hoppades kunna träffa folk från Österbotten som jag inte sett på år och dagar. Ett annat skäl var att få lite information om resebyråns resor.

Det blev inte mycket mingel med bortglömda bekanta. Enbart fyra personer kände jag sedan tidigare och kanske ett halvt dussin som jag sett men ändå inte kände närmare. Så där slog resan slint men inte är jag ledsen för det. Istället fick jag prata med andra för mig okända och det var minst lika givande.

Vid riksåttan i Kaitsor steg jag på bussen i den tidiga morgonen. Hela 20 person lär ha stigit på bussen där. Totalt 14 bussar från I&S och närmare 700 resenärer tog Wasa Express över Kvarken till Holmsund där färden fortsatte in till Umeå. Det som slog mig vid påstigningen var att jag  bara kände 2 personer av de 20 och som ändå borde bo rätt nära inom 10 km radie från byn.

Färjan blev i det närmaste fullsatt och köer uppstod ibland men tog man det med ro ordnade sig allt och jag märkte då ingen irritation. Uppe i baren träffade jag på en bekant och jag fick bl.a. tillfälle att saluföra Urkult till hans dam. Jag tror att ett visst intresse väcktes. Vid samma bord satt också en äldre herre som varit pensionär i 10 år. Han berättade en del som sitt liv och de resor han gjort tillsammans med sin bortgångna fru. En aktiv man verkade det som.

På återresan samtalade jag en god stund med en dam från Petalax. Märkligt vad mycket man prata om ifall man bara vågar och bryr sig lite grann. Vissa människor är mera lättpratad än andra. Själv räknar jag mig till de lättpratade. Tiden ombord går också fort när man för intressanta samtal.

Vid ett bord som jag satt vid fanns också ett ungt par. Ett glas med obestämt innehåll stod i det närmaste orört. De gillade nog inte smaken verkade det som. De sa heller inget till mig förutom när de reste sig och gick: ”Är du inte rädd för baciller får du dricka upp det där” sa han. Gud så snål jag blev! NOT. (Snål betyder i detta sammanhang ungefär lysten, glupsk, sugen)

I baren på däck 7 spelade trubaduren Dennis Rönngård och visst fick han igång publiken till både dans och medverkan. En ”glad” herre redan i början på resan föreslog att han skulle spela upp till dans. Humppa (finsk dans) ville han dansa men där gick trubaduren bet. Jag kan tänka att en enkel gitarr inte riktigt passar för humppa-dans. I övrigt hade spelmannen ett brett register av låtar. Fin stämning i baren.  – Någon fylla tyckte jag mig inte se trots att färjan var fullsatt och att de flesta inte behövde sätta sig bakom ratten vid ankomsten till Vasa.

På återresan uppträdde också Elvis i sin vita specialdress med sång. Låt säga som så att jag aldrig varit någon stor Elvis-fan och inte blev jag frälst heller denna gång.

Vår buss kördes av Såka-Kalle. Någon i bussen kom med upplysningen att så kallas han. Såka är en by i norra Österbotten och Kalle är tydligen ganska känd i de trakterna. Bl.a. lär han ha fått julkort från uppskattande resenärer med enbart adressen ”Såka-Kalle” och korten kom också fram.

Det hördes på dialekten att han var norrbyggare. Bl.a. kallade han bussen för bil. Det tyckte jag var kul. ”Ni kan lämna ytterkläderna i bilen om ni vill under överfarten” sa han bl.a. Sedan upplyste han att tiderna som gällde i Umeå var lokala, d.v.s. svensk tid. Detta är tydligen ett problem för en del finländare på resa i Sverige. Intressant att smyglyssna på vissa som inte hade detta enkla förhållande på klart.

Bl.a. diskuterades i bussen glesbygd och centraliseringen när postutdelningen kom på tal. ”Vi skall bort. Vi skall till storstäderna” konstaterade uppgivet en kvinna. En utrotningshotad art är vi by- och glesbygdsbor. Eller? Inte ger vi oss så lätt ändå!

Köttbullar med mos avnjöts på ditresan, tillbaka blev det Skärgårdsbordet. Mycket gott men inte åt jag för de 25 euro som det kostade. Där gick rederiet på vinst. Å andra sidan brukar jag förse mig med en försvarlig mängd av deras mycket goda köttbullar i cafeterian så det går kanske jämnt ut. Men skärgårdsbordet var väl komponerat med många goda smaker från framför allt fiskbordet.

En stor del av resenärerna steg av vid Avion/IKEA. Själv är jag hjärtligt trött på att ströva runt i butiker. Istället strosade jag i sakta mak genom centrum av Umeå. Två affärer besökte jag dock Akademibokhandeln och Eljest vid Vasaplan. Bokhandeln finns på två olika ställen i centrum bara några hundra meter från varandra. En bok hittade jag också som jag kommer att ge bort som present.

Eljest är en affär som saluför en hel del handgjort, böcker, lokalt producerat, trycksaker, en del kläder, prydnadssaker och prima norrländskt hantverk. Jag tycker om den affären och brukar oftast ta en sväng dit när jag är i stan. Finns också som webshop.

Sedan satt jag en stund på Lottas krog och avnjöt en av deras egna ölsorter. Riktigt god vill jag påstå. I ena hörnan höll ett gäng muntra österbottniska damer till. Skrik och skratt och god stämning. Jag undrar om det inte var en möhippa på gång?

Något swishande blev det inte denna gång. Vid rådhuset fanns bara en kvinna som sålde kakor och bakverk. Hon tog emot betalning med Swish men jag kände mig inte sugen på att handla sådant. Ganska tomt på gatuförsäljning. Inte ens Helmers korvkiosk fanns på plats. Ett ganska sömnigt Umeå denna lördag men österbottnisk dialekt hördes både här och där. Även om många stannade på Avion så fanns ändå gott om resenärer på gator och torg.

Ja, reseinfon då? I&S hade tre informationstillfällen ombord i konferensutrymmet. Många fina resor presenterades och alla vill man kunna åka på. Jag är ändå ingen millionär så lite får jag välja men resan till St. Petersburg i maj verkar intressant. Vi får se om det blir denna eller någon annan.

Annars en lyckad resa även om jag inte är mycket för dagskryssningar. Jag sover hellre över en natt på hotell. I slutet av februari blir det troligen nästa gång jag besöker Umeå och då är Umefolk på gång.  Spännande! Igår köpte jag biljetten för denna tvådagars tillställning. Billigare i januari. Biljettcentrum som saluför biljetterna berättar följande på sin hemsida:

Umefolk äger rum 23-24 februari 2018 i Umeå Folkets Hus och kommer bland annat bjuda på: Två stora samiska artister, ett ösigt norskt folkrockband, en trio av Sveriges mest framstående folkmusiker, en finsk spelmansduo som får stolar och bord att dansa, en teaterföreställning, en munspelsduo i världsklass, barnföreställningar, slöjdverkstad, jam, samt flera dansgolv och många prova-på-kurser.

Detta är bara en liten del av programmet väl värt sitt pris! Inte att förglömma otroliga Allspel som öppnar festivalen. Det talas om ”en finsk spelmansduo som får stolar och bord att dansa” och jag kan satsa min hatt på att det är MäSä-duo från Södra Österbotten (landskapet). En livad duo, jag har sett dem tidigare.

Nog om detta. Nästa år återkommer förhoppningsvis I&S specialresa i januari och vill ni uppleva något häftigt och annorlunda nu i februari, kom med på Umefolk!

Edit så här på måndagsmorgon.
Väderprognosen utlovade -15 C i Umeå på lördagen. Detta ännu när vi åkte från Vasa med färjan kl. 09.00. Senare visade sig att temperaturen lade sig på beskedliga minus 5-7 grader. Men i Sollefteå, 165 km i sydväst från Umeå, visade mätaren -24 C. En viss skillnad både vad gäller prognos och avstånd.


Ingves & Svanbäck 

Eljest

Dennis Rönngård 

Lottas Krog

Umefolk 

Jag iddes inte släpa med mig systemkameran utan istället blir det lite bilder med min Ixus-kamera. Det får duga för denna gång. Halldin & Rose är en del av Ingves & Svanbäck som idag är största bussbolaget i Österbotten.
Fortfarande juldekorationer på Umeås gator

Eljest, butiken med det lilla extra

 

Och till sist en titt inne på Lottas krog. Väl värd ett besök och för att vila benen en stund.