Urkult 2017, en sammanfattning

Urkult har gjort en sammanfattning på sin hemsida över årets festival och kunde konstatera att vädret blev perfekt ändå. Vidare var det en jämställd festival med ungefär lika många män som kvinnor som artister och i grupper. Ordningen var mycket god och ett fåtal gripande gjordes av berusade och inga anmälningar om ofredanden och sexuella brott gjordes, något som andra festivaler får dras med. Något färre besökare i år 5556 mot 5852 ifjol. Vädret spelade säkert en roll i detta är min åsikt. Prognoserana var ju inte direkt lysande veckan innan.

1780 barn var också med på festivalen och det om något sätter sin  prägel på denna folkfest. De, barnen, syntes nästan överallt.

På hemsidan finns också en enkät som man kan svara på och jag tänkte nu svara på frågorna i denna blogg.

Vilken artist fångade ditt hjärta? – Gruppen Rim är mitt svar. Härlig svängig folkmusik som får en att skaka sina lurviga. Andra artister som jag verkligen gillade och som stundtals framkallade gåshud var Ulrika Bodén med gruppen Ahlberg, Ek och Roswall, Enkel, Sofia Jannok och Trad.Attack. Men det fanns så många fler som jag tyvärr helt eller delvis missade. Kumbia Queers från Buenos Aires var asbra, Ane Brun var betydligt bättre än vad jag väntat och Kapten Röd gav järnet sent på fredagkväll. För att nämna några.

Roligaste minnet? – … var de bekanta som jag träffade. Så småningom har jag lärt känna några och fler tycks det bli. För att ytterligare nämna någon så dök Thomas från Hudiksvall (tror jag) upp redan på torsdag. En Karlström som kände igen mig och ville diskutera sin släkt och dess rötter i vår by Oxkangar var en annan. På 1860-talet flyttade en familj från byn till trakten kring Storsjön i Junsele och av dessa två, Jakob och Maria, har det uppstått en stor släkt av vilka en del är intresserade av vår by och varifrån Jakob och Maria kom.  Jonna är också ättling till dessa två. Kul att få prata om detta och att bli igenkänd av en för mig helt främmande person.

Annars är ett av Urkults kännetecken vänligheten mellan folk och frånvaron av stök och bråk.

Deltog du i någon kurs/workshop? – Nej, det gjorde jag inte. Visserligen såg jag på torsdag  Anna Fält med ”Finnskogarnas magi” i biografen men det var kanske inte riktigt min grej. Lite för avancerat för mig. Fin sångröst hade hon i alla fall.

Nämn tre ”måsten” att uppleva/göra på Urkult: Eldnatten naturligtvis. Så bra den var i år med Burnt Out Punks som bjöd en helt enastående eldig show. Bra plats i slänten fick jag också och utrustad med vinklad sittbräda gick det riktigt bra att sitta. Utan sittbräda hade det varit sämre för då måste man spjärna emot för att inte rasa nedåt vilket kan förta en del av upplevelsen.

Nämforsen med alla mångtusenåriga hällristningar måste också varje år få besök. Bara att knalla nedför berget och se den obändiga kraft som vattnet uppvisar i sitt fall bland klippor och stenar. Så har det varit i tusentals år. Ingen landhöjning här att tala om, något som vi i Pampas ständigt påminns om både i nutid och historiskt.

Fläskpannkaka på Ingelas Café inne i Näsåker är också ett måste för min del. Så god fläskpannkaka som där serveras! En tradition jag försöker upprätta. Fläskpannkaka är inte vanligt på denna sida pölen vilket är synd.

Dessa är mina tre ”måsten” på Urkult.

Just nu håller jag på att gå genom alla bilder och videos som jag tog. Ett tidsödande arbete som normalt tar hela hösten. I år vill jag dock bli klart så fort som möjligt för att kunna leverera bilder till Urkult, festivalfotograf som jag var i år.


Summering av Urkult 2017 

Här en drös bilder från fredagen

Såpbubblor vid Hembydsgården
Nära Badplatscampingen
Här bodde ett livat och entusiastiskt gäng. Trummor mitt i natten klockan 3-4 var inte så uppskattat. Men de tystnade snart efter tillsägelse. Inget tjafs där inte!
Allehanda te till försäljning på marknadsgatan
Interiör från Urkult

I väntan på sin favoritmusik i Danslogen…
… som kanske var RIM?
Serveringen nära Solscenen

 

Här en bild jag gjorde som tack för årets Urkult

Vad hände sedan, när motorn tystnade?

Det har nu gått en vecka sedan det bestialiska dådet i Stockholm utfördes av en man som gick i det ondas tjänst, uppenbarligen övertygad om att just hans åsikter och sympatier med daesh gav honom rätten att med lastbil köra över och kallblodigt mörda oskyldiga människor. Tanken bakom sådana terrorhandlingar är att skapa rädsla och aggressivitet, att gödsla fördomar och få till ökade motsättningar i samhället. Samma idéer som de främlingsfientliga och rasister odlar genom propaganda, ”alternativa medier” och rena lögner. Dessa extrema, till synes motsatta grupperingar lever i symbios med varandra.

Utan att darra alltför mycket på läppen så tror jag att det fanns högerextrema individer som med skadeglädje utropade ”vad var det vi sa”. Nu fick de äntligen vatten på sin kvarn; det är flyktingarna och invandrarnas fel.

Desinformation, spekulationer och lögner spreds med ljusets hastighet kort efter dådet. Skottlossning och knivhuggning rapporterades från Åhléns trots något sådant inte förekom.  Istället anklagades massmedia för mörkläggning, ett enkelt sätt att förstärka lögnen bland de rättrogna och samtidigt sopa bluffen under mattan.

SD:s partisekreterare Richard Jomshof spred utan minsta tvekan uppgifter om att en präst från svenska kyrkan i TV skulle ha sagt att ”Vi måste kunna förlåta sådana här hemska handlingar”. Ett påstående som det inte finns det minsta belägg för. Ett annat liknande rykte var att svenska flaggor inte fick finnas på den manifestation som hölls på Sergels torg förra söndagen. Förklaringen var att ”eftersom det kan innebära obehag för de minoriteter som kommer att delta”. Åter en lögn som var tänkt att väcka harm hos Sveriges befolkning.

Avpixlat, husorgan för de främlingsfientliga, utpekade en fullständigt oskyldig man som attentatsman. Bilder manipulerades och trollen på sociala medier firade julafton.

Tyvärr går en del, till synes förnuftiga människor, på dessa lögner utan att kolla källa och syfte. Harmen och ilskan tar över och källkritiken får stå tillbaka. Lögner sprids rasade fort genom att vanliga människor inte tänker sig för utan delar vad som helst.  Rädslor och misstänksamhet förstärks och krav på stängda gränser, både fysiska och sociala, ställs. Ett exempel är Lokaltidningen som påstår att den nordiska passfriheten avskaffats på polisens order. Helt fel, polisen genomför istället kontroll vid inre gräns vilket är något annat och helt logiskt vid mycket grova brott som attentatet på Drottninggatan var.

Det är viktigt att ha näsa för källkritik och speciellt vid sådana händelser där det finns parter som drar nytta av våldsdåd för att främja sina egna agendor. I detta fall islamistiska extremister och högerpopulistiska krafter. Vem har startat ett påstående, när, vilken agenda kan de tänkas ha som förmedlar en uppgift, finns uppgifter från flera än ett håll, vad säger myndigheterna.  Det finns alla skäl att träna upp sin källkritiska förmåga i en tid när cyberkriget rasar i full styrka utan att vanligt folk är medvetna om det. Det är inte bara trollen och extremister på sociala medier som är aktiva utan stater satsar alltmera på att attackera eller försvara sig på Internet.

Trots den massiva hatvåg som följde på främst sociala medier samlades till stora delar Sveriges folk för att manifestera sammanhållning och kärlek, till stor förtrytelse för de högerextrema och radikaliserade islamister. Manifestationen på Sergels torg var bara ett exempel. Det svenska samhället fortsatte att fungera trots detta provokativa angrepp på ett demokratiskt styrelseskick. Den av SD så omhuldade myten om samhällskollapsen i Sverige fick inte ens vid detta tillfälle någon tillstymmelse. Jag förstår att partiets anhängare känner besvikelse. Precis som gärningsmannen och hans gelikar.

Malena Ernman har skrivit en kolumn som så väl belyser vad som hände i Sverige efter terrordådet i Stockholm 7 april 2017. Vi borde hata och vara rädda, skriver hon. ”I stället står vi sida vid sida och tar hand om varandra. Vi hedrar offren. Vi lider med deras anhöriga och vi säger att hatet och terrorn inte kommer skrämma oss” fortsätter hon i sin kolumn. – Så är det, än en gång har de extrema misslyckats men det gäller att vara vaksam så att inte gränsen för medmänsklighet och sunt förnuft långsamt och nästan omärkligt förflyttas ut till den avgrund där människan inget är värd.

Sitter samer och finlandssvenskar i samma båt?

Egentligen är det mig ett litet mysterium varför jag är intresserad av Sápmi och den samiska kulturen. Det kan finnas flera orsaker. En är den musik som samiska artister framför och som jag uppmärksammat och avlyssnat en hel del på senare år. En annan sak är de samiska aktivister som kämpar för sina rättigheter och vars motstånd fascinerar mig. Att t.ex. stämma svenska staten och också får rätt i domstol. Eller finns ett intresse lång tillbaka i tiden när jag som barn läste någon eller några spännande böcker om samer och deras öden och äventyr? Vad böckerna hette eller vad de handlade om minns jag inte, bara att de var spännande. Det var något med trolltrummor och nåjder, minns jag i alla fall.

Eller är det bara för det exotiska i denna kultur och det levnadssätt som renskötande samer har? Jag tror ändå inte att det bara är en ytlig glorifiering utan ett äkta intresse från min sida.

En sak som slog mig häromdagen när jag lyssnade på Sofia Jannoks nya programserie i P1 ”Kaffesump och samiska hjältinnor” är att jag, vi finlandssvenskar, faktiskt har något gemensamt med samerna och som kanske är den viktigaste drivkraften i mitt intresse. Nämligen att vi båda är minoriteter i våra länder och att vi får kämpa för våra rättigheter. Samerna för sitt land och sin upprättelse; vi finlandssvenskar för vårt språk som idag utsätts för ett allt större tryck. Vi har idag en regering som mer eller mindre struntar i våra grundlagsstadgade rättigheter att få vård och service på vårt eget språk. Bara som ett exempel men det finns flera andra områden som ”reformeras” utan att det tas någon större hänsyn till oss finlandssvenskar.

Idag bevakas inte våra intressen inom den högsta maktutövaren i landet, regeringen, och resultatet har inte låtit vänta på sig. Denna likgiltighet, är kanske det snällaste sagt, påverkar hela det finska samhället och de med agg till oss svenskspråkiga känner att de har fått vind i seglen. Visst, det finns också många finskspråkiga som är välvilligt inställda till oss, jag drar inte alla över samma kam, men de främlingsfientliga vädrar morgonluft och drar sig inte för att yttra sig högt och ljudligt. Till exempel en sannfinländsk politiker som föreslog för något år sedan att invandrare, förbrytare och finlandssvenskar skulle bära ett speciellt tecken på sina kläder för att bli igenkända på gatan. Som Mikael Wiehe sade om denna plumphet: ”Är det ett skämt är det inte roligt. Är det på riktigt är det inte klokt”. Jag kan inte annat än hålla med.

I radioprogrammet togs bl.a. fördomar och okunskap om det samiska upp. T.ex. detta att man inte bör använda ordet lapp eftersom det kan uppfattas som kränkande av den som är same. Samma som att säga neger och tattare/zigenare om svarta och romer. Citat från Wikipedia: Enligt retorikern Elaine Eksvärd är 1950-talisterna den sista generation i vilken ”neger” ansågs som ett värdeneutralt ord. Där kan jag känna igen mig eftersom vi använde ordet neger utan medvetna, negativa värderingar. Däremot var ordet nigger ett fult ord, det visst vi. Samma uppfattade vi ordet zigenare som ersättning för tattare som vi visste var ett nedsättande ord. Idag vet vi att man bör säga romer.

Här kan det uppstå en dispyt eftersom vi vuxit upp med ett språkbruk som i vissa avseenden inte är accepterat idag. Vi menade inget illa med lapp, neger och zigenare, så varför ändra sig? Jo, därför att den som känner sig kränkt har tolkningsföreträde. Låter det mysko? Det är egentligen mycket enkelt. Det är bara att tänka på öknamn och smeknamn. Ett öknamn vill ingen ha därför att det uppfattas som nedsättande av den som fått öknamnet. Mången mobbing har börjat med ett öknamn. Ett smeknamn uppfattas däremot som något förtroligt och positivt av den som bär namnet. Samma princip anser jag gäller benämningar av samer, svarta och romer. Det som de villa att man skall kalla dem, kallar man dem. Punkt slut!

Vi finlandssvenskar har kallats och kallas till viss del fortfarande för hurrit på finska. Vissa finlandssvenskar uppfattar det som nedsättande, andra tar det med en klackspark. Ordet går kanske inte att jämföra med de nedsättande ord jag tagit upp i föregående två stycken men med en passlig svordom före så känns det inte bra. Det kanske också finns fler ord på finska som jag inte känner till? Själv har jag inte blivit kallad hurri och vet egentligen inte hur jag skulle reagera. Det beror på situationen.

På motsvarande sätt finns det öknamn på finskspråkiga som finntuppar, finnjävlar (som troligen importerats från Sverige) eller bara finnar och då med en föraktfull ton och andemening. Ord och öknamn som naturligtvis är helt förkastliga och som knappast skapar förutsättningar för ett positivt samtal. Själv säger jag ofta finskspråkig eftersom jag vet att ordet finne kan användas negativt bland svenskspråkiga. Ordet finne är dock gångbart när det används på rätt sätt som beteckning för en finskspråkig finländare medan finlandssvensk är en svenskspråkig finländare. Detta som en liten språklektion i svenska för bloggens rikssvenska läsare. Själv skulle jag aldrig kalla mig finne även om jag vet att vissa finlandssvenskar inte är så noga med detta.

Hur som haver, jag tror att denna minoritetskänsla finns hos mig som en orsak till mitt samiska intresse. Eller överhuvudtaget medkänsla med minoriteter, något som Svenska Folkpartiet i Finland till viss del fångat upp. Sitter vi i samma båt som samerna och kan vi hjälpa varandra? När jag bodde i Sverige hade jag också förståelse för de finskspråkigas situation i kungariket medan jag idag allt mer ser en finskspråkig majoritet i republiken som den starkes rätt mot en minoritet.

Vill ni följa Sofia Jannoks programserie så finns den på Kaffesump och samiska hjältinnor.

oxkangar-begravningsplats-2016-12-24-007
Inför döden är vi alla lika. – Byns begravningsplats på julaftonen. Inte mycket snö som synes.

En alldeles egen kupa med snö

Idag köpte jag Sverige. Så stod det i alla fall på den lilla runda glaskupa men vatten inuti och snöflingor som flög runt när man skakade kupan. Sådana tyckte jag var fina när jag var barn. Lite som på film fast bra mycket mindre. Det hände något inne i kupan; det snöade åtminstone. I den jag köpte idag fanns en same med ren och i bakgrunden fler samer, renar och kåtor. Sverige, rena Lappland. Riktigt fin när jag fyllt på lite mera vatten.

Kupan, (vad skall man egentligen kalla den?) inhandlades på ett litet loppis som en av byns flickor anordnat vid den gamla nedlagda bybutiken. När jag vittjade postlådan fick jag syn på henne och hennes skylt som hon höll upp. På skylten stod ”Loppis för alla. Från Mirjam….”. Hade det inte varit för skylten så hade jag kanske inte sett henne men så blev jag nyfiken och gick närmare för att se vad som stod på skylten. Där ser man vad lite reklam kan göra.

Naturligtvis måste jag handla något för att stödja den företagsamma unga damen som såld ut saker som hon kanske tröttnat på. Kanske hon en gång i framtiden öppnar butik i byn? Vem vet?

2013-09-19-398
Sakerna fanns på bänken till påseende. Ett par kunder hade hon redan haft när jag kom. – I denna byggnad fanns tidigare en av byns butiker men den är nedlagd sedan flera år, något som byn tyvärr delar med många andra små samhällen.

Det kom två brev

Det är inte varje vecka jag får handskrivna brev på posten. Nästan så att jag kan säga: inte varje år. Men så hände sistlidna vecka. Två brev till och med. Det ena var inte så långt bort ifrån, bara från kyrkbyn, men trevligt ändå. Det andra kom från kungliga huvudstaden skrivet av en f.d. sekreterare. Det kunde jag också se på stilen. Takterna sitter i trots att pensioneringen uppnåtts för länge sedan.

Det var salig mors ungdomskamrat, som jag fortfarande har sporadisk kontakt med, som var skribent. Hon hade gått genom gamla foton och fann då två foton av mor som hon tyckte att jag och efterkommande kunde får. Bilderna är från början av 1950-talet när mor jobbade på St. Eriks sjukhus i kungliga huvudstaden. En riktigt stilig tös, min mor. Jag är glad att jag fick bilderna.

Mor berättade ibland om tiden hon bodde i kungariket och ibland fick jag intrycket att hon längtade tillbaka till en tid som passerat. Så är det, en gång emigrant, alltid emigrant om man inte vantrivts i det andra landet.

När vi barn var små brukade hon plocka fram en sliten karta över huvudstaden och berätta om olika gator hon gått på, var hon jobbat, olika platser som hon besökt och var hon bott. Åtminstone på Luntmakargatan vet jag att hon bodde och hon var även inneboende hos en tant Olsson som var så snäll. Vi barn tyckte det var spännande att höra berättelser från den tiden, det fanns ju inte TV och barnprogram då som kunde roa.

Det är länge sedan jag själv skickat handskrivna brev men första tiden jag bodde i Skåne på 70-talet var jag en flitig brevskrivare. För inte så länge sedan läste jag ett brev jag sände mor när hon skulle besöka mig i Malmö för första gången. Det var nog ett av de mest instruktiva brev om hur man åkte sovvagn från Umeå till Malmö som sett dagens ljus.

Den tiden var det inte att hoppa på flyget och vara framme någon timme senare utan var det färja och tåg som gällde. Först över till Umeå och sedan Norrlandpilen (tror jag tåget hette) söderöver. Jag var nog lite bekymrad för hur det skulle gå för mor på resan för det var detaljerade instruktioner och förmaningar i brevet. Att hon själv i unga år rest till kungariket verkade jag inte tänka på. Nåja, det gick bra för mor, fram kom hon och åter for hon.

Jag undrar var den gamla Stockholmskartan finns idag? Det skulle vara roligt att åter få se den; kanske det t.o.m. finns något pennstreck och någon anteckning som ger ledtråd om hennes vistelse i kungliga huvudstaden en gång för över 60 år sedan.

brev

En hjälte från byn

Jag fick i helgen  ett mail  som berättade intressant om en av byns hjältar som riskerade sitt liv innan republiken blev självständig år 1917. Han var vägvisare åt de aktivister som reste till Tyskland för att få militärutbildning innan de återvände för att strida mot ryssarna som då ännu fanns i landet.

Hans namn var Matts Hägglund och han var en av de som i hemlighet arbetade mot den ryska överheten.  Flyktvägen gick via vår by till Västerö där aktivisterna forslades vidare till Sverige och så småningom till Tyskland. Det var inte en helt ofarlig uppgift han hade tagit sig an och han blev också lurad i en fälla av ryska agenter och arresterad.  Han blev först förd till Nicolajstad som vår provinshuvudstad så nesligt kallades då och hamnade småningom i Spalernaja-fängelset i St. Petersburg. Han frigavs i samband med revolutionen och befanns sig då på ett tåg till Sibirien. Han klarade sig med nöd och näppe från Sibirien.

Under förhören i provinshuvudstaden fick han frågan hur han kom i kontakt med tyska agenter som värvade folk till militärutbildningen men Matts avslöjade inget utan sade att gick ut i skogen kl. 6 på kvällen och visslade och då kom den tyska agenten fram. Det svaret tyckte inte ryssarna om; de var inte på det skämtsamma humöret.

I den ryska rapporten som jag fick läsa stod det också att folket i vår by gick inte att lita på och att de alla sysslade med att transportera aktivister över till Sverige. Det är något som man kan vara stolt över att vår by fick det omdömet av ryska myndigheter en gång i tiden.

Matts flyttade till Grythyttan i Sverige år 1950 och där avslutade han också sina dagar.

västerö
Bland dessa kobbar och skär på Västerö gick mången farlig och hemlighetsfull färd till utlandet.

Så bra svenska du talar! Del I

Jag läste nyligen en antologi som kom ut ifjol under namnet ”Så bra svenska du talar!” på Söderströms förlag och med Lelitha Verghese Gyllingberg som redaktör. Boken handlar om kända finlandssvenska emigranter i Sverige; deras upplevelser av att vara finlandssvensk/finländare i Sverige, olikheter och likheter mellan Sverige och Finland, utvecklingen i de båda länderna ur politisk, social och kulturell synvinkel, fördomar, okunskap och glädjeämnen som drabbar en nykomling och för den delen också de finlandssvenska invandrare som levt det mesta av sina liv i Sverige. En bok som också kan läsas av andra än finlandssvenska emigranter för den ger goda analyser av modern historia och dagsläget i Finland och Sverige samt är en källa till bättre förståelse mellan länderna.

Själv anser jag mig gott platsa i gänget som finlandssvensk utvandrare med närmare 20 års vistelse i kungariket som immigrant, återvändare, emigrant igen och så slutligen återvändare. Eller är detta slutet, min tillvaro på backen i byn efter tre broar? Jag vet inte men en gång emigrant, alltid emigrant. Jag menar, har man vistats en längre tid utomlands och inte direkt vantrivts så finns alltid tankar och minnen som gör sig påminda från den tiden, de platser man bott på och de händelser man varit med om. Ibland får man längtan tillbaka till det som en gång var ens hem och till de människor som man då betraktade som sina vänner och bekanta, varav en del i bästa fall fortfarande finns med i ens sfär.

Det fanns en hel del i boken som jag småleende nickade igenkännande åt och till vilket jag kunde utropa: just så var det! Men det fanns också sådant som jag inte kände igen och som jag ville opponera mig emot. Även om vi som folkgrupp kallar oss finlandssvenskar så finns det ändå så olika bakgrund, historia och erfarenhet att det skulle fordras långt flera medförfattare för att få en nästan heltäckande bild av den finlandssvenska invandraren i Sverige, en kanske fåfäng och omöjlig önskan.

I boken talas det en del om klass och frånvaro av klass i samhället. En tanke som slog mig är att boken är skriven av en ny samhällsklass som jag kallar medieklassen, den grupp människor som arbetar inom media, kultur, underhållning, är författare eller skriver superblogg. Med superblogg avser jag en blogg som blivit stor och rikskänd, med många besökare och som har visst inflytande i trendskapandet och samhällsdebatten.

Nästan alla fjorton författarna i boken har akademisk utbildning, alla tillhör medieklassen och flera har eller har haft betydande positioner inom framför allt den rikssvenska kulturen och inom medievärlden. För att skriva en så bra antologi behövs kanske den utbildningen, den skrivvanan och de erfarenheter som dessa människor har samtidigt som de inte är representativa för det stora flertal som emigrerat från Finland till Sverige för att arbeta inom industrin, inom dåligt betalda serviceyrken och inom vården. Författarna i antologin må ha viss insyn i tungt kroppsarbete men de har ändå inte som sin huvudsakliga syssla i livet behövt tjäna den industriella produktionen och dess stödnäringar. Därför saknar jag skribenter i boken som mera haft författandet som bisyssla och istället gjort grovjobbet i det svenska samhället.

Vill man få en mera nyanserad bild av emigrationen och olika finlandssvenska människoöden i kungariket finns också boken ”Varför for jag till Sverige” som utkom 2006 genom FRIS försorg.

Men jag skall inte klaga, boken är så intressant att jag lusläste den från pärm till pärm på ett par dagar samt gjorde en mera långsam, analytisk genomgång på studs. Resultatet av den andra läsningen ligger som grund för dessa mina skriverier på bloggen. Inläggen är inte någon recension av boken utan mera egna reflektioner inför det som jag läste. Flera inlägg i ämnet lär följa.

En sverigebåt som korsat gränsen många gånger?