Umeå utan ord, måhända dock en simpel strof

utan ord ser du vad du ser
måhända står du frågvis
en stad, vilken som?
åbevars, bättre upp
umeå vid älvens brink
magnifik vid stillsamt flöde
egensinnigt sval men älskvärd
årsbästa varje dag du ger

någonting att skratta åt dessutom

 

 

Annonser

En ropande röst i obygden

När jag slutade jobbet för snart två månader sedan fick jag ett köpkort av facket. Ett köpkort till ortens järn- och byggmaterialaffär. Jag har inte riktigt vetat vad jag skulle använde de pengarna till. Några verktyg behöver jag inte direkt och inte heller något byggmaterial för tillfället.  Nu har jag kommit på vad jag skall köpa efter att ha läst en dikt.

Dikten är skriven av en debutant detta år 2017, David Väyrynen från Hakkas i Gällivare. Jag passerade orten i september under min road trip i norr, lade också märke till det ovanliga namnet Hakkas men tänkte inte mera på det då. Det finns ju så många andra märkliga namn där uppe… Nattavaara, Markitta, Dokkas, Tjautas, Vittangi…. det är nästan så att man inte tror att man befinner sig i Sverige.

Denne David Väyrynen har i år gett ut sin första bok ”Marken” på förlaget Teg Publishing. En bok annorlunda än jag läst tidigare; en kombination av prosa, påbud, förbud, poesi, predikningar, nekrologer, platser, texter. Jag blev intresserad för jag tänkte här finns en chans att ta ett steg för att verkligen känna Norrbotten och dess människor, livet där uppe. Jag som vet så lite om detta.

Jag har knappt kommit halvvägs i boken när jag tidigt i morse läste dikten ”Drömmen om att aldrig behöva ta av sig jackan”.

En jacka skall jag köpa, en sådan där rejäl och tålig arbetsblus – som vi säger här i trakten eller med ett gammalt dialektord, ”en kasol”. Här på denna sida Kvarken säger vi blus om ett ytterplagg för manfolk men i kungariket är det ett kvinnligt plagg för överkroppen. Ordet blus har sin brokiga historia.

Kanske en sådana där färgglad med massor av reflexer, starkt ljusgrön eller orange. Vinterfodrad, om det finns. Något sådant, vi får se vad som finns i hyllan.

Dikten tyckte jag var träffande för vad jag uppfattar som Norrbotten: enkelt, flärdfritt och kärvt. Jackan, ett plagg för vardag som söndag. Sommar och vinter. Ett par träskor till och en keps. Vad behöver man mera? …förutom ett par byxor. Jackan, ”en absolut frånvaro av fåfänglig strävan” som det står i dikten.

Jackan kan man använda som en långärmad tröja, men …”den är grövre med dragkedja och på nylonet har det bildats en hinna av fett och rök som skydd mot svetsloppor och mindre hundbett”. – Hör dikten, den finns som ljudfil. Den är genial!

Jag skall inte närmare gå in på att analysera boken, därtill är jag inte kompetent, men jag vill uppleva den som unik; jag har tack och lov halva boken kvar. Nedan finns några länkar om ni vill stifta närmare bekantskap med denna David Väyrynen. Det tycker jag ni skall göra, kanske långa hem boken om ni inte beställer den rakt av som jag gjorde.

(Rubriken kommer från titeln till en dikt i boken)


Drömmen om att aldrig behöva ta av sig jackan –  dikten som ljudfil

Låt det nu låta som det låter – Dagens dikt Sveriges Radio

Väyrynen – en unik röst       Recension av boken ”Marken”

Blus – Wikipedia

Fjällbäck på Dundret i Gällivare

Road trip Norrland på YouTube

Jag har jobbat ganska flitigt senaste tid med att få mina bilder från resan till Norrland och Loften i skick. Jag fotograferar i RAW vilket innebär att jag måste behandla bilderna i ett speciellt program för att de skall ses. Jag använder Adobe Lightroom vilket är kanske det populäraste programmet för detta ändamål. Det tar tid men samtidigt får man fram en bild som är bättre och som man kan påverka betydligt mera än den vanliga JPG-bilden som kameran visar fram. I min kamera kan man välja att fotografera i RAW-, jpg- eller kombinerat RAW/jpg-format. Jag har valt enbart RAW.

Bilderna kan presenteras på olika sätt, om man vill. Och varför skulle jag inte göra det? Ett sätt är att visa dem rakt upp och ned i datorn för vänner och bekanta vid besök men många gånger är det rätt tröttsamt, speciellt om ingen sortering har skett innan. Istället kan man kanske göra ett bildspel i Power Point om man har Office-programmet eller varför inte göra en ”film” i Movie Maker som finns i bl.a. Windows 10. Det går att plocka in valda bilder och köra en lätt animering med zoom och panorering. Vill man vara lite snitsig lägger man till musik. Filmen går att visa hemma, dela på sociala medier eller ladda upp den på You Tube. Det senare har jag gjort och nedan är resultatet.

Några filmklipp har jag också placerat in. Mest från min GoPro-kameran som jag hade monterad på instrumentbrädan. Det var ju en road trip, en färd med bil.

Samma kommer jag att göra med bilderna från Lofoten och färden till Mo i Rana. Fler bilder från min road trip kommer småningom att finnas på min Flickr fotosida.

Vi tar en enorm mängd bilder och de flesta försvinner snabbt i glömska och många visas inte alls. Då är det bättre att välja de bästa och visa dem offentligt, tycker jag. Annars kunde jag lika gärna avstå från att fotografera. –  Titta gärna i helskärm, det ger lite mera, tycker jag.

Urkult 2017, en sammanfattning

Urkult har gjort en sammanfattning på sin hemsida över årets festival och kunde konstatera att vädret blev perfekt ändå. Vidare var det en jämställd festival med ungefär lika många män som kvinnor som artister och i grupper. Ordningen var mycket god och ett fåtal gripande gjordes av berusade och inga anmälningar om ofredanden och sexuella brott gjordes, något som andra festivaler får dras med. Något färre besökare i år 5556 mot 5852 ifjol. Vädret spelade säkert en roll i detta är min åsikt. Prognoserana var ju inte direkt lysande veckan innan.

1780 barn var också med på festivalen och det om något sätter sin  prägel på denna folkfest. De, barnen, syntes nästan överallt.

På hemsidan finns också en enkät som man kan svara på och jag tänkte nu svara på frågorna i denna blogg.

Vilken artist fångade ditt hjärta? – Gruppen Rim är mitt svar. Härlig svängig folkmusik som får en att skaka sina lurviga. Andra artister som jag verkligen gillade och som stundtals framkallade gåshud var Ulrika Bodén med gruppen Ahlberg, Ek och Roswall, Enkel, Sofia Jannok och Trad.Attack. Men det fanns så många fler som jag tyvärr helt eller delvis missade. Kumbia Queers från Buenos Aires var asbra, Ane Brun var betydligt bättre än vad jag väntat och Kapten Röd gav järnet sent på fredagkväll. För att nämna några.

Roligaste minnet? – … var de bekanta som jag träffade. Så småningom har jag lärt känna några och fler tycks det bli. För att ytterligare nämna någon så dök Thomas från Hudiksvall (tror jag) upp redan på torsdag. En Karlström som kände igen mig och ville diskutera sin släkt och dess rötter i vår by Oxkangar var en annan. På 1860-talet flyttade en familj från byn till trakten kring Storsjön i Junsele och av dessa två, Jakob och Maria, har det uppstått en stor släkt av vilka en del är intresserade av vår by och varifrån Jakob och Maria kom.  Jonna är också ättling till dessa två. Kul att få prata om detta och att bli igenkänd av en för mig helt främmande person.

Annars är ett av Urkults kännetecken vänligheten mellan folk och frånvaron av stök och bråk.

Deltog du i någon kurs/workshop? – Nej, det gjorde jag inte. Visserligen såg jag på torsdag  Anna Fält med ”Finnskogarnas magi” i biografen men det var kanske inte riktigt min grej. Lite för avancerat för mig. Fin sångröst hade hon i alla fall.

Nämn tre ”måsten” att uppleva/göra på Urkult: Eldnatten naturligtvis. Så bra den var i år med Burnt Out Punks som bjöd en helt enastående eldig show. Bra plats i slänten fick jag också och utrustad med vinklad sittbräda gick det riktigt bra att sitta. Utan sittbräda hade det varit sämre för då måste man spjärna emot för att inte rasa nedåt vilket kan förta en del av upplevelsen.

Nämforsen med alla mångtusenåriga hällristningar måste också varje år få besök. Bara att knalla nedför berget och se den obändiga kraft som vattnet uppvisar i sitt fall bland klippor och stenar. Så har det varit i tusentals år. Ingen landhöjning här att tala om, något som vi i Pampas ständigt påminns om både i nutid och historiskt.

Fläskpannkaka på Ingelas Café inne i Näsåker är också ett måste för min del. Så god fläskpannkaka som där serveras! En tradition jag försöker upprätta. Fläskpannkaka är inte vanligt på denna sida pölen vilket är synd.

Dessa är mina tre ”måsten” på Urkult.

Just nu håller jag på att gå genom alla bilder och videos som jag tog. Ett tidsödande arbete som normalt tar hela hösten. I år vill jag dock bli klart så fort som möjligt för att kunna leverera bilder till Urkult, festivalfotograf som jag var i år.


Summering av Urkult 2017 

Här en drös bilder från fredagen

Såpbubblor vid Hembydsgården
Nära Badplatscampingen
Här bodde ett livat och entusiastiskt gäng. Trummor mitt i natten klockan 3-4 var inte så uppskattat. Men de tystnade snart efter tillsägelse. Inget tjafs där inte!
Allehanda te till försäljning på marknadsgatan
Interiör från Urkult

I väntan på sin favoritmusik i Danslogen…
… som kanske var RIM?
Serveringen nära Solscenen

 

Här en bild jag gjorde som tack för årets Urkult

Vad hände sedan, när motorn tystnade?

Det har nu gått en vecka sedan det bestialiska dådet i Stockholm utfördes av en man som gick i det ondas tjänst, uppenbarligen övertygad om att just hans åsikter och sympatier med daesh gav honom rätten att med lastbil köra över och kallblodigt mörda oskyldiga människor. Tanken bakom sådana terrorhandlingar är att skapa rädsla och aggressivitet, att gödsla fördomar och få till ökade motsättningar i samhället. Samma idéer som de främlingsfientliga och rasister odlar genom propaganda, ”alternativa medier” och rena lögner. Dessa extrema, till synes motsatta grupperingar lever i symbios med varandra.

Utan att darra alltför mycket på läppen så tror jag att det fanns högerextrema individer som med skadeglädje utropade ”vad var det vi sa”. Nu fick de äntligen vatten på sin kvarn; det är flyktingarna och invandrarnas fel.

Desinformation, spekulationer och lögner spreds med ljusets hastighet kort efter dådet. Skottlossning och knivhuggning rapporterades från Åhléns trots något sådant inte förekom.  Istället anklagades massmedia för mörkläggning, ett enkelt sätt att förstärka lögnen bland de rättrogna och samtidigt sopa bluffen under mattan.

SD:s partisekreterare Richard Jomshof spred utan minsta tvekan uppgifter om att en präst från svenska kyrkan i TV skulle ha sagt att ”Vi måste kunna förlåta sådana här hemska handlingar”. Ett påstående som det inte finns det minsta belägg för. Ett annat liknande rykte var att svenska flaggor inte fick finnas på den manifestation som hölls på Sergels torg förra söndagen. Förklaringen var att ”eftersom det kan innebära obehag för de minoriteter som kommer att delta”. Åter en lögn som var tänkt att väcka harm hos Sveriges befolkning.

Avpixlat, husorgan för de främlingsfientliga, utpekade en fullständigt oskyldig man som attentatsman. Bilder manipulerades och trollen på sociala medier firade julafton.

Tyvärr går en del, till synes förnuftiga människor, på dessa lögner utan att kolla källa och syfte. Harmen och ilskan tar över och källkritiken får stå tillbaka. Lögner sprids rasade fort genom att vanliga människor inte tänker sig för utan delar vad som helst.  Rädslor och misstänksamhet förstärks och krav på stängda gränser, både fysiska och sociala, ställs. Ett exempel är Lokaltidningen som påstår att den nordiska passfriheten avskaffats på polisens order. Helt fel, polisen genomför istället kontroll vid inre gräns vilket är något annat och helt logiskt vid mycket grova brott som attentatet på Drottninggatan var.

Det är viktigt att ha näsa för källkritik och speciellt vid sådana händelser där det finns parter som drar nytta av våldsdåd för att främja sina egna agendor. I detta fall islamistiska extremister och högerpopulistiska krafter. Vem har startat ett påstående, när, vilken agenda kan de tänkas ha som förmedlar en uppgift, finns uppgifter från flera än ett håll, vad säger myndigheterna.  Det finns alla skäl att träna upp sin källkritiska förmåga i en tid när cyberkriget rasar i full styrka utan att vanligt folk är medvetna om det. Det är inte bara trollen och extremister på sociala medier som är aktiva utan stater satsar alltmera på att attackera eller försvara sig på Internet.

Trots den massiva hatvåg som följde på främst sociala medier samlades till stora delar Sveriges folk för att manifestera sammanhållning och kärlek, till stor förtrytelse för de högerextrema och radikaliserade islamister. Manifestationen på Sergels torg var bara ett exempel. Det svenska samhället fortsatte att fungera trots detta provokativa angrepp på ett demokratiskt styrelseskick. Den av SD så omhuldade myten om samhällskollapsen i Sverige fick inte ens vid detta tillfälle någon tillstymmelse. Jag förstår att partiets anhängare känner besvikelse. Precis som gärningsmannen och hans gelikar.

Malena Ernman har skrivit en kolumn som så väl belyser vad som hände i Sverige efter terrordådet i Stockholm 7 april 2017. Vi borde hata och vara rädda, skriver hon. ”I stället står vi sida vid sida och tar hand om varandra. Vi hedrar offren. Vi lider med deras anhöriga och vi säger att hatet och terrorn inte kommer skrämma oss” fortsätter hon i sin kolumn. – Så är det, än en gång har de extrema misslyckats men det gäller att vara vaksam så att inte gränsen för medmänsklighet och sunt förnuft långsamt och nästan omärkligt förflyttas ut till den avgrund där människan inget är värd.

Sitter samer och finlandssvenskar i samma båt?

Egentligen är det mig ett litet mysterium varför jag är intresserad av Sápmi och den samiska kulturen. Det kan finnas flera orsaker. En är den musik som samiska artister framför och som jag uppmärksammat och avlyssnat en hel del på senare år. En annan sak är de samiska aktivister som kämpar för sina rättigheter och vars motstånd fascinerar mig. Att t.ex. stämma svenska staten och också får rätt i domstol. Eller finns ett intresse lång tillbaka i tiden när jag som barn läste någon eller några spännande böcker om samer och deras öden och äventyr? Vad böckerna hette eller vad de handlade om minns jag inte, bara att de var spännande. Det var något med trolltrummor och nåjder, minns jag i alla fall.

Eller är det bara för det exotiska i denna kultur och det levnadssätt som renskötande samer har? Jag tror ändå inte att det bara är en ytlig glorifiering utan ett äkta intresse från min sida.

En sak som slog mig häromdagen när jag lyssnade på Sofia Jannoks nya programserie i P1 ”Kaffesump och samiska hjältinnor” är att jag, vi finlandssvenskar, faktiskt har något gemensamt med samerna och som kanske är den viktigaste drivkraften i mitt intresse. Nämligen att vi båda är minoriteter i våra länder och att vi får kämpa för våra rättigheter. Samerna för sitt land och sin upprättelse; vi finlandssvenskar för vårt språk som idag utsätts för ett allt större tryck. Vi har idag en regering som mer eller mindre struntar i våra grundlagsstadgade rättigheter att få vård och service på vårt eget språk. Bara som ett exempel men det finns flera andra områden som ”reformeras” utan att det tas någon större hänsyn till oss finlandssvenskar.

Idag bevakas inte våra intressen inom den högsta maktutövaren i landet, regeringen, och resultatet har inte låtit vänta på sig. Denna likgiltighet, är kanske det snällaste sagt, påverkar hela det finska samhället och de med agg till oss svenskspråkiga känner att de har fått vind i seglen. Visst, det finns också många finskspråkiga som är välvilligt inställda till oss, jag drar inte alla över samma kam, men de främlingsfientliga vädrar morgonluft och drar sig inte för att yttra sig högt och ljudligt. Till exempel en sannfinländsk politiker som föreslog för något år sedan att invandrare, förbrytare och finlandssvenskar skulle bära ett speciellt tecken på sina kläder för att bli igenkända på gatan. Som Mikael Wiehe sade om denna plumphet: ”Är det ett skämt är det inte roligt. Är det på riktigt är det inte klokt”. Jag kan inte annat än hålla med.

I radioprogrammet togs bl.a. fördomar och okunskap om det samiska upp. T.ex. detta att man inte bör använda ordet lapp eftersom det kan uppfattas som kränkande av den som är same. Samma som att säga neger och tattare/zigenare om svarta och romer. Citat från Wikipedia: Enligt retorikern Elaine Eksvärd är 1950-talisterna den sista generation i vilken ”neger” ansågs som ett värdeneutralt ord. Där kan jag känna igen mig eftersom vi använde ordet neger utan medvetna, negativa värderingar. Däremot var ordet nigger ett fult ord, det visst vi. Samma uppfattade vi ordet zigenare som ersättning för tattare som vi visste var ett nedsättande ord. Idag vet vi att man bör säga romer.

Här kan det uppstå en dispyt eftersom vi vuxit upp med ett språkbruk som i vissa avseenden inte är accepterat idag. Vi menade inget illa med lapp, neger och zigenare, så varför ändra sig? Jo, därför att den som känner sig kränkt har tolkningsföreträde. Låter det mysko? Det är egentligen mycket enkelt. Det är bara att tänka på öknamn och smeknamn. Ett öknamn vill ingen ha därför att det uppfattas som nedsättande av den som fått öknamnet. Mången mobbing har börjat med ett öknamn. Ett smeknamn uppfattas däremot som något förtroligt och positivt av den som bär namnet. Samma princip anser jag gäller benämningar av samer, svarta och romer. Det som de villa att man skall kalla dem, kallar man dem. Punkt slut!

Vi finlandssvenskar har kallats och kallas till viss del fortfarande för hurrit på finska. Vissa finlandssvenskar uppfattar det som nedsättande, andra tar det med en klackspark. Ordet går kanske inte att jämföra med de nedsättande ord jag tagit upp i föregående två stycken men med en passlig svordom före så känns det inte bra. Det kanske också finns fler ord på finska som jag inte känner till? Själv har jag inte blivit kallad hurri och vet egentligen inte hur jag skulle reagera. Det beror på situationen.

På motsvarande sätt finns det öknamn på finskspråkiga som finntuppar, finnjävlar (som troligen importerats från Sverige) eller bara finnar och då med en föraktfull ton och andemening. Ord och öknamn som naturligtvis är helt förkastliga och som knappast skapar förutsättningar för ett positivt samtal. Själv säger jag ofta finskspråkig eftersom jag vet att ordet finne kan användas negativt bland svenskspråkiga. Ordet finne är dock gångbart när det används på rätt sätt som beteckning för en finskspråkig finländare medan finlandssvensk är en svenskspråkig finländare. Detta som en liten språklektion i svenska för bloggens rikssvenska läsare. Själv skulle jag aldrig kalla mig finne även om jag vet att vissa finlandssvenskar inte är så noga med detta.

Hur som haver, jag tror att denna minoritetskänsla finns hos mig som en orsak till mitt samiska intresse. Eller överhuvudtaget medkänsla med minoriteter, något som Svenska Folkpartiet i Finland till viss del fångat upp. Sitter vi i samma båt som samerna och kan vi hjälpa varandra? När jag bodde i Sverige hade jag också förståelse för de finskspråkigas situation i kungariket medan jag idag allt mer ser en finskspråkig majoritet i republiken som den starkes rätt mot en minoritet.

Vill ni följa Sofia Jannoks programserie så finns den på Kaffesump och samiska hjältinnor.

oxkangar-begravningsplats-2016-12-24-007
Inför döden är vi alla lika. – Byns begravningsplats på julaftonen. Inte mycket snö som synes.

En alldeles egen kupa med snö

Idag köpte jag Sverige. Så stod det i alla fall på den lilla runda glaskupa men vatten inuti och snöflingor som flög runt när man skakade kupan. Sådana tyckte jag var fina när jag var barn. Lite som på film fast bra mycket mindre. Det hände något inne i kupan; det snöade åtminstone. I den jag köpte idag fanns en same med ren och i bakgrunden fler samer, renar och kåtor. Sverige, rena Lappland. Riktigt fin när jag fyllt på lite mera vatten.

Kupan, (vad skall man egentligen kalla den?) inhandlades på ett litet loppis som en av byns flickor anordnat vid den gamla nedlagda bybutiken. När jag vittjade postlådan fick jag syn på henne och hennes skylt som hon höll upp. På skylten stod ”Loppis för alla. Från Mirjam….”. Hade det inte varit för skylten så hade jag kanske inte sett henne men så blev jag nyfiken och gick närmare för att se vad som stod på skylten. Där ser man vad lite reklam kan göra.

Naturligtvis måste jag handla något för att stödja den företagsamma unga damen som såld ut saker som hon kanske tröttnat på. Kanske hon en gång i framtiden öppnar butik i byn? Vem vet?

2013-09-19-398
Sakerna fanns på bänken till påseende. Ett par kunder hade hon redan haft när jag kom. – I denna byggnad fanns tidigare en av byns butiker men den är nedlagd sedan flera år, något som byn tyvärr delar med många andra små samhällen.