Så glad jag blev idag när solen tittade fram en stor del av dagen. Dagen kändes strax mycket längre men vinden var pinande kall och väglaget halkigt och spårigt. Det kostade på när jag gick min dagliga vandring. Hårt och besvärligt underlag på sina ställen, på andra ställen glashalt. Jag fick hela tiden gå på helspänn och det kändes framför allt i höften. Egentligen ett riktigt bra sparkföre, inte ett sandkorn på landsvägen. Året Nyord är på tapeten. Jag vägrar befatta mig med pandemi- och coronaord; må de försvinna som fisar i rymden! Kvar finns inte så många andra men en favorit har jag: kanskeman. Så bra! ”Kanske-män är män…