Visst kan det vara irriterande när någon bänkgranne vid biobesök, på teater eller någon annan föreställning sitter och kommenterar, prasslar med godispåsen onödigt mycket eller har någon annan fason för sig. Ibland kan det vara tvärtom. Nämligen att personen, den oftast okända, sitter och skrattar så livligt och individuellt att det blir liksom en krydda till föreställningen i övrigt. Igår kväll satt en farbror snett bakom mig när jag såg ”Från Nykarleby till HON-I-LULE” i Den Lyckliga Staden. Han var av den mera underhållande typen med små hö, hö på lämpliga ställen, ja, ja, visst, he, he, jaaaa. Bäst var det när han kom med repliken före skådespelaren på scenen.…