Döööbeln och CCR
Visst kan det vara irriterande när någon bänkgranne vid biobesök, på teater eller någon annan föreställning sitter och kommenterar, prasslar med godispåsen onödigt mycket eller har någon annan fason för sig. Ibland kan det vara tvärtom. Nämligen att personen, den oftast okända, sitter och skrattar så livligt och individuellt att det blir liksom en krydda till föreställningen i övrigt.
Igår kväll satt en farbror snett bakom mig när jag såg ”Från Nykarleby till HON-I-LULE” i Den Lyckliga Staden. Han var av den mera underhållande typen med små hö, hö på lämpliga ställen, ja, ja, visst, he, he, jaaaa. Bäst var det när han kom med repliken före skådespelaren på scenen. Ibland fordras en konstpaus för att förstärka repliken och då passade han på.
Vid ett tillfälle i föreställningen förflyttade vi oss till år 2007. Emigranten från 1960-talet var på besök i staden och hittade inte gamla välkända ställen som Björkas, butiker, kiosker, telefonhytter och annat som fanns den tiden när han emigrerade. Han var på jakt efter sin ungdoms-käresta och tänkte att på restaurang Döbeln kunde han få upplysningar om var hon bodde. Staden är inte stor, då som nu, och alla känner alla. Problemet var att Döbeln inte fanns mera. Där fordras en konstpaus när skådespelaren ställer sig frågan: Var är…..? Farbrorn bakom hade svaret sekunden innan: Döööbeln, som hördes ljudligt över närmsta området. Han levde sig verkligen in i föreställningen.
Covers från 1960-talet spelades. En låt av Creedence Clearwater Revival framfördes: Proud Mary. Visst spelade bandet på scenen bra men originalet lyckades de inte överträffa. Egentligen har jag aldrig hört någon av CCR:s låtar framföras bättre än originalet. Märkligt!
Måste jag välja något band från min ungdomstid så blir valet utan tvekan CCR. Än idag finns det få band/artister som överträffar CCR. Musikalisk allätare som jag är finns dock mycket i min repertoar. Inte minst världsmusiken.
Mina favoriter när det gäller CCR:
Bad Moon Rising
I Put A Spell On You
Hideaway
Molina
Green River
The Midnight Special
Ramle Tamble
Run Through The Jungle
Det finns många fler, bara ett urval.
Du kanske också gillar
12 kommentarer
kicki53
I Put A Spell On You är min absoluta favorit, men alla är bra.
PJ
Jag vet inte om någon av deras låtar är direkt dålig.
Erik Forsling
”I Heard It Through It Trough the Grapewine.”
”Long As I Can See the Light.”
Och så då guldägget, enligt mig:
”Ramble Tamble”
Men det finns som sagt mycket att utkora. Själv har jag en tendens att föredra längre alster. Ramble Tamble kunde gärna för mig få fortgå en tio- femton minuter ytterligare. Kanske med några rytm- och tonartsbyten.
PJ
Vågar jag tipsa om en något mera udda låt men med rått ös och lite längre speltid.
https://www.youtube.com/watch?v=_43ypnC1oto
På Spotify har jag samlat de bästa i en egen katalog.
http://open.spotify.com/user/buuweezee/playlist/2GsPvvj3KgcVd1e9VU666p
Erik Forsling
Lite trött nu, och tänkte redan tidigare i afton att jag inte skulle bidra till att dra ut den här konversationen i all oändlighet, trots att jag har så många infall i huvudet (åtminstone två). Men jag tycker faktiskt bra om att kommentera äldre blogginlägg. Utan att vara initierad, så tror jag att bloggägaren direkt ser när någon skrivit något, men inbillar mig att inte så många läsare går bakåt i tiden. Då blir man på tu man hand, och plågar enbart sidans upphovsman.
Men jag spånade runt i musikspåret. Här har du hela? londonkonserten, med påtända bruden framme vid scenen och allt. Vem vet, kanske är hon mormor eller farmor nu – men här hade hon en kväll med rejäla upplevelser, inlevelser och utlevelser.
http://www.youtube.com/watch?v=WEiQDlpIwxA
När jag nu ändå håller på. Syster Kanini och jag har utbytt några tankar – också utifrån ett äldre inlägg – och i samband med det fann jag ett obetalbart musikaliskt inslag. Skulle vara intressant att veta vad du tycker om det. ”Jammin’ the Blues”:
http://systerkanini.wordpress.com/2014/05/30/jammin-the-blues/#comments
PJ
Det har du nog rätt i, äldre kommentarer uppmärksammas i allmänhet av bloggägaren, få av övriga läsare om det inte är en fight på gång.
Jazz är kanske inte min största dragkraft på det musikaliska området men visst kan jag lyssna och gunga med, allätare som jag är.
Denna typ av jazz, Jammin’ the Blues, får mig att tänka på ett rum i staden, högt till tak, på golvet vandrar eftermiddagssolen genom genom fönstrens tunna gardiner i beige. Vädringsfönstret på glänt, utanför hörs svaga ljud från stadens brus, väggklockans tickande. Själv sitter jag i en fåtölj med läderklädsel men ett glas malt-wiskey av bästa sort i handen och lyssnar på musiken i en tid som verkar stå stilla. Hade jag rökt hade säkert en fet cigarr kompletterat bilden. Nu röker jag inte så cigarren får en undanskymd plats. Just det framkallas i mitt sinne när jag lyssnar på denna musik. Lite nostalgi….
Erik Forsling
Hamnade i lite nostalgi, och så här, lindrigt sagt, långt senare kilar jag in en kommentar ytterligare, mellan våra tidigare. Jag tänkte på det redan då, men det är först nu, när jag under min nostalgitripp lyssnar på gamla klipp här i kommentarerna, som jag verkligen inser att ditt svar på ”Jammin the blues” är värt en extra eloge. Tyckte kanske det då också, men det föll inte på plats.
.Det är en mycket vacker och poetisk bild du ger av dig och rummet, rummet i staden. Nu ska jag inte plottra sönder dina ord med ytterligare hemmasnickrade analyser, utan konstaterar bara att du skapat en mycket vacker bild.
PJ
Jo då, rummet i staden finns kvar i min föreställningsvärld.
Erik Forsling
Jag tackar för den gåvan! Jodå, känner väl till låten, (”Keep On Chooglin”), men tänkte att jag inte skulle lista alltför många, utan för en gångs skull hålla mig sparsmakad. Att den var så här lång och så här fantastiskt bra, det kom jag inte ihåg. Men å andra sidan har jag aldrig hört den live, så vitt jag vet. Nu såg jag din present till mig efter att jag tidigare ikväll sett nedan bifogade länk.
Jag gillar ju hamrande och bankande på slaginstrument – jag tror att jag redan yppat att jag bär mitt mellannamn efter en svart vibrafonist och slagverkare, så mina föräldrar var kanske synska – och jag älskar bra munspelsattacker. Vad som slog mig var Doug Cliffords praktfulla trumbankande.
Och på den tiden hade de ännu sladdar mellan gurorna och förstärkarna.
Eftersom jag som sagt var har en viss fäbless för bultande på slaginstrument ska du få en gengåva. En version av ”Ramble Tumble” som jag såg tidigare ikväll – inspirerad av ditt inlägg. Nu är det inte CCR, utan soloartisten Fogerty, med ett yngre band – och med Kenny Aronoff på trummor – som framför.
Nästan omgående inleds ett frenetiskt trumspel, helt i min stil – även om jag kan tro att inte alla tycker att en trummis ska ta så stor plats. T.o.m. när låten går ner på de lägre varven dundrar ha på – efter en kort konstpaus.
Armarna vevar som trumpinnar (ha, ha)
http://www.youtube.com/watch?v=M_lIKui5FhY
PJ
Det var minsann ett frenetiskt trummande. Han gav järnet.
Enligt min mening kommer dock inte denna version upp i riktigt samma klass om originalet. T.ex. sången hade inte riktigt samma riv. CCR-soundet var nog så speciellt.
På tal trummande och att ge järnet så kan denna video komma till pass. Speciellt slutet är kul.
https://www.youtube.com/watch?v=Qkf4cAfJqxI
Erik Forsling
Sitter och glor på gamla inlägg. och inser att jag glömt att tacka för ovanstående länk. Jag som gillar rytmiskt bultande och bankande på trummor myste farbroderligt över detta inslag. En så ung gosse, och så begåvad. Man tror nästan att det är fejk.
Ändock tänker jag på mitt tredje barnbarn, Eivind, Den unge tystlåtne ”mannen”, den motor- och teknikbesatte gossen. Han som troligtvis skulle ha tillräckligt med frenesi för att banka sig igenom en hel konsert.
Tack i alla fall.
PJ
Visst, kul är videon. Bäst är det när han fortsätter med ett eget solo och ser lite förargad ut när det är dags att avsluta. 🙂