Allehanda

En kväll på gatan

Gårdagskvällen tillbringades i festens tecken i Ebbas stad. Jag fick skjuts dit av syster Gr med gemål som copilot. Han hade hand om instruktionerna för växlingen, hon styrde. Vi kom dit vid 6-tiden och då var det inte så mycket folk i farten. De som var i farten var deltagarna i en tävling för rullskidor. De höll nog inte hastighenbegränsningen i backen vid torget. Andra som höll överhastighet var de som hoppade bungyjump från en kran uppställd på torget. Med berått mod kastade de sig ut från den upphissade korgen ned mot det hårda torget endast fäst vid en gummisnodd. Alla överlevde.

Kvällens stora behållning var Mikko Alatalo som uppträdde i Skolparken. Skam till sägandes kände jag inte till honom närmare även om jag hört namnet. Han är en av Finlands stora artister sedan 70-talet med bred repertoar, tillika riksdagsman. Det var fart över showen och trots att han enbart hade komp av ett dragspel och egen gitarr lät det mycket bra och medryckande. Han växlade också mycket snabbt och smidigt mellan svenska och finska, både när det gällde sången och småpratat mellan bitarna. Inga långa konstpauser där och påtvingade översättningar. Istället var det skoj och vitsar. Han sjöng också den i Svenskfinland omtyckta ” Stanna lite längre”, en sång som jag lyckats undgå tidigare. Han nämnde också inspelningar gjorda för ”koloniala Finland”, ett uttryck som jag inte hört tidigare och som jag blev nyfiken på men ännu inte fått svar på.

Publiken applåderade artigt men var ganska slö. Endast en entusiast längst fram försökte med tillrop få fart på gänget men förgäves. En huldra med skäggig man i släptåg skred värdigt fram nedanför scen ett par gånger. Ungefär som en halvnykter Lucia med Nalle Puh i följet. Dock lyckades hon snubbla på en kabel i gräset; det var det mest spännande som hände utanför scenen.

Mera underhållning stod på programmet men då träffade jag en gammal bekant som ville bjuda på en öl på en närbelägen pub. Weissbier var hans favorit. Det fina med dylika tillställningar som ”Jakobs dagar” är alla de människor man träffar i vimlet. Både gamla och nya bekantskaper, stadsbor och folk från Pampas landsbygd. Egentligen var det vara att ställa sig på en servering på gågatan med ett glas i handen och vänta på uppvaktning. Folk passerade, hejade, växlade några ord, fortsatte. En av mina systrar stiftade bekantskap med folk från Marocko som jobbade i staden, själv fick jag beröm för mina reseskriverier av för mig okända personer. I en kö för att köpa lonkero upptäckte jag att mannen framför mig hade exakt samma skor och samma färg på byxorna som jag. Hans kvinnliga sällskap stod med benen tvinnade som en vetelängd. En man med skäggstubb, skrynklig kavaj och med korvade jeans gjorde sitt bästa för att samspråka med damer men stackarn blev kallt ignorerad. Kanske gammal fylla stank omkring honom? Själv åt jag mat med stark etiopisk kryddning, hoppas att ingen kände den kryddningen. I år blev det inget besök på världsberömda Korv-Görans men själv syntes han till i vimlet iförd brun skinnväst. På gågatan bjöd sedvanliga musikanter från Syd-Amerika på musik framförd på panflöjt och trummor. Det var folkfest, gemyt och trivsel på gatorna i Ebbas stad.

Det fina med mobiltelefoner vid dylika tillställningar är att få fatt på gänget man är tillsammans med när de försvunnit hit eller dit med jämna mellanrum. Eller kanske det var mest jag som försvann? Det svåra kan vara höra vad som sägs i allt stoj och stim. Då är SMS det bästa sättet att kommunicera. Klockan närmade sig tolvslaget och det blev det dags att säga adjö till en trevlig kväll. Vi susade snabbt hemåt i den fina sommarnatten och inte en enda älg syntes till. Morgonen därpå såg jag inte heller några skära elefanter så intag av öl och lonkero var inom rimligheternas gräns.

Mera än bara korv
Byxa och sko väntar på förstärkning i benet

0 kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Translate blog »