Allehanda

Sanna mina ord, en musikalisk upplevelse

Trots att jag nyligen, ja ännu igår, var förkyld utsatte jag mig igår kväll för tundrans isande vindar, utan mössa på huvudet och handskarna låg hemma och gottade sig. I närmare en halvtimme stod jag tillsammans med sister Jane med gemål och kusin, ävenledes han med gemål, framför kyrkporten i provinshuvudstaden. Jag frös som en hund en stund men sedan när kön trängde ihop sig inför klockslaget halv sex så blev det lite varmare.  Jag uthärdade och kom in i värmen, lämnade över biljetten och bänkade mig med följe ganska långt fram i kyrkan. Nu blev öronen väldigt varma, nästan heta och hela jag blev nöjd. Vi satt ju bra till att se kvällens artist.

Vem var kvällens stjärna om inte Sanna Nielsen. Hon gav två slutsålda koncerter denna sistlidna söndag. Att hon vara populär visade den långa kön utanför kyrkan som ringlade längs gång och trottoarer.

Så kom hon in, denna fagra kvinna med den gyllene rösten, tillsammans med gitarristen Joakim Ramsell. Vackert klädd och med inledande tal och sång blev hon snabbt varm i klänningen, som för övrigt var väldigt figurnära sydd. Hon var en fröjd att vila ögonen på men än mer var hennes röst att låna öronen till. Så stark, klar och tonsäker. Det märks att hon är en artist som hållit på i femton år. Hon kunde detta med att uppträda, att bjuda på sig själv mellan sångerna och att välja de rätta sångerna för att skapa stämning. Hon började redan som 11-årig med att rusa in på svensktoppen med sången ”Till en fågel” och har sedan dess inte tappat greppet utan är fortfarande en omtyckt gäst på många scener, inte mins i melodifestivalsammanhang. Det var en upplevelse att höra henne sjunga och gitarren gav henne ett starkt stöd med säker hantering av Jocke, som jag tror hon kallade honom. Ett underbart par som bjöd på en fin musikupplevelse.

Som gästartist i pausen uppträdde den lokala förmågan Sarah Nedergård med fin sång men det bästa var ändå när hon sjöng en sång tillsammans med Sanna. Jag blev så betagen att jag glömde bort vad sången hette.

När koncerten var slut ställde sig Sanna vid utgången för att skriva autograf, prata lite med folk eller varför inte ge en kram. Det där sista var jag mest sugen på 😉 men när kön var kompakt fram till henne beslöt vi att skippa kramandet och istället ta en sidogång ut från kyrkan. Lika bra det, tänk om jag smittat henne med lite basilusker, det hade inte varit bra för hennes kommande framträdande den närmsta framtiden. Men lika nöjd var jag ändå, trots utebliven kram, när vi susade hemåt i kvällen.

Idag är jag nästan helt frisk, se vad underbar musik kan göra, bättre än allehanda medikamenter. Jo, jag tror det.

Tyvärr fick jag ingen riktigt fin bild av Sanna så då är det lika bra att bara visa lite interiör från Trefaldighetskyrkan i Vasa. Jag iddes inte släpa med mig den stora kameran med massor av zoom, något jag ångrade.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Translate blog »