Stenar

Alla dessa stenar, både till gissel och nytta. För min del mest till gissel och besvär. Varje år och vår brukar jag välja ut någon knöl som sticker upp i gräsmattan eller på gårdstunet för att om möjligt göra världen något plattare. – Jag läste förresten häromdagen en vits på Facebook, var annars: Jorden kan inte vara platt, annars skulle katter redan ha puffat allt över kanten. Haha, den tyckte jag var bra för katter är självständiga och gör som de vill, som att puffa saker över kanten och sedan se oskyldiga ut. I värsta fall får hunden skulden.

På gårdstunet där jag kör bil har jag en längre tid förargats över två små stenar som stuckit upp. Inga stora saker men inte är det bra för däck och framvagn att köra på dem, inbillar jag mig. Därför har jag undvikit dem vilket går bra när jag kör framåt men när jag backar är det inte helt lätt att undvika dem. Nu skulle de bort.

Sagt och gjort, jag plockade fram spett och spade i den fromma förhoppningen att stenungarna inte var stora. Man kan ju alltid hoppas men denna gång var de modell större. Jag grävde och grävde och grävde och stenarna blev allt större. Oftast är de betydligt större än vad man tror. Dock med järnspett kunde jag rubba den första och med viss möda och arbete fick jag den loss ur jordens sugande grepp och till och med upp ur gropen. Man får vara lite finurlig och med rätt teknik kan man behärska även en stor sten. Fråga de gamla egyptierna som byggde sina pyramider och tempel!

Transporten gick till så att jag tog min pulka – den som troget tjänat mig senaste vinter i samband med vedarbetet – lade den på sidan och rullade in stenen i den. Som tur var fanns det ännu lite snö kvar på denna del av gårdsplan och jag kunde ganska lätt dra bort stenbumlingen ur min åsyn till de sälla jaktmarkerna.

Den andra stenen var mera svårövertalad att komma fram ur jordens skrymslen. Den var större, avlång och låg snett nedåt. Här hade jag behövt gräva betydligt mera och helst också ha en liten häst för att dra upp stenen ur hålet. Jag testade med Bettan men hon sprutade bara grus från framhovarna, framdäcken menar jag (ibland blir jag lite för inlevelsefull), så där fanns inte mycket att hämta. Det såg ut som om jag skulle få ge mig och invänta en grävmaskin i framtiden. Förargligt för ett litet hörn stack fortfarande upp. En så kallad uppstickare, eller?

Efter att ha sovit på saken en natt, ett bra sätt att hitta lösningar, hämtade jag min slägga och gick lös på stenuslingen och började slå bort bit för bit av toppen som stack upp. I raseri – nej, här blev jag åter alltför målande i min beskrivning – lugnt och metodiskt slog jag bort 5–10 cm av den del som stuckit upp och resten gömdes under ett lager makadam, eller kross som vi också säger i Österbotten. Fast det gällde att ta i med kraft och rikta slagen väl, då flög bitar fast tio meter bort. Skyddsglasögon nödvändiga för det hade inte varit kul att få en stenflisa rakt i ögat. Då hade det kunnat sluta med gråt och tandagnisslan.

Även om den ena stenen ligger där den ligger är jag nöjd, toppen är borta och jämt och fint på gårdstunet till Bettans glädje. Tills tjälen någon vår beslutar att skjuta den ytterligare en bit upp. Den dagen den sorgen.

Ordet makadam har alltid fascinerat mig lite grann. Först trodde jag det hette makadamm, men det sista m:et var ett för mycket, det har inte med damm att göra. Det visade sig vara den skotske ingenjören John Loudon McAdam som gett namn till det som vi idag kallar makadam.

Makadam var för mig i unga år som en slags högre titel för en kvinna. Maka – en gift kvinna, en dam – något världsvant och belevat. Kan det bli bättre än kombinationen makadam? Nåja, det springer ju också omkring en massa ogifta kvinnor nu för tiden som inte alls är sämre men dam, det vill väl alla kvinnor som är torra bakom öronen ändå vara? För ordet dam, liksom herre, uppfattar jag som åldersrelaterat. Annars kan det lätt bli spydigt.

Här hade jag som avslutning tänkt fortsätta med en utläggning om stenens betydelse och myckna arbete förr i världen när allt sköttes med muskelkraft men jag ser att texten redan är lång som den är genom mina utsvävningar och jag avslutar därmed. Ha en fortsatt fin dag, mina damer och herrar, snubbla inte på de stenar som sticker upp under livets vandring!

En verkligt stor sten finns i Oxkangar, nämligen Storstenen i Malakton eller som den också kallas Stenkyrkan. Eller Degerstenen som den kallas i en gammal skrift. Deger är ett gammalt ord för stor. Ni ser hur liten David ser ut.
Här kan jag avslöja en liten hemlighet: detta är bara huvudet av den sten som finns under jord. Statyerna på Påskön kan slänga sig i väggen!

---

Makadam – Wikipedia