Resor

El Grupo

De senaste åren har jag mest åkt ensam på resa. Än hit, än dit. Mest i sydväst och väst. Men denna gång blev det i grupp, El Grupo, som det heter på spanska, med bestämd artikel och allt.

Vi var 10 personer av blandad sort. Alla var vi myndiga, kvinnorna i knapp majoritet och alla bosatta inom samma kommun. Vi hade med andra ord inga problem att förstå varandras tungomål förutom ibland när vi talade spanska. Förstå mig rätt, även en nybörjare kan fixa till ordvändningar som kurskamraterna inte kände till från tidigare. Då fick den ordfagra ett Bueno! som belöning av lärarinnan. Gröngölingar var vi inte men ändå rätt färska inom det kastilianska språket. Så kallas nämligen också spanska. Rent allmänt, vi var bekanta genom språkkursen och hade åtminstone ett stort gemensamt intresse: spanska språket.

I gruppen fanns två syskon, ett par gentlemän med mer erfarenhet och fler hågkomster än de flesta, ett par lärarinnor, två körsångare och en skattmas, en bankir (nästan) och ett gift par med adligt efternamn, en kvinna med jättestor nyckel till ytterdörren och herre med hatt, flera trädgårdspåtare och några som gillade blues. Hade hälsan krånglat för någon i gruppen fanns en veterinär och en tandläkare att tillgå. Någon dunderkur hade de säkert kunnat rekommendera även om instrumenten låg hemma och vilade sig. En rysktalande, en tysktalande och en som inte talade dialekt. Alla kunde finska förutom två. Två var gamla skolkamrater varav en var gruvarbetare och det var jag.

Hmm, det blev många personer men till antalet var vi tio små negerpojkar. Nu får ni med logiskt resonemang lista ut vem som var vem.

Jag hade mina funderingar innan vi for åstad hur gruppen skulle fungera. 10 personer är en ganska stor grupp om man inte har ett klart mål och en ledare när man beger sig ut på stan. Då blir det lätt en fårskock som velar hit och dit. En vill hit, en annan dit och en tredje vill helst gå hem och lägga sig.

Nu blev det inte så för på ett naturligt sätt delade vi upp oss i mindre grupper beroende på ork och intresse. Ett par gånger var vi ute hela gruppen och det gick också bra förutom att Herr V. försvann. Puts väck! Mannen som kunde försvinna på en sekund gjorde oss andra bekymrade eftersom han närmade sig den aktningsvärda åldern av 80 år. Vi föreställde oss än det ena, än det andra som kunde hända den gode Herr V. i främmande stad, med temperaturer kring 25-30 grader och en gata, La Rambla, beryktad för sina ficktjuvar och lurendrejare.

Vår oro visade sig obefogad för på sen eftermiddag dök Herr V. upp, trött men ändå glad. Han hade helt enkelt promenerat genom stan när vi andra åkte Metro. Det får man ändå säga vara strongt. Han använde sina överjordiska apostlahästar när vi andra åkte underjordiskt. Själv hade jag blivit sittande på någon trottoarservering i värmen om jag försökt mig på detta. Svag som jag är.

Ditåt gick han!

2 kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Translate blog »