När jag ser ordet klein tänker jag på det tyska ordet för liten. Vid närmare eftertanke är det också ett dialektord för klen. Klein, någon som inte förmår, orkar, vågar eller är allmänt spinkig. Den som är klein är förloraren. Detta ord ”Klein” har Axel Åhman använt som titel på sin första bok, en nätt liten novellsamling. Lättläst, aktuell och så österbottnisk. Berättelserna skulle också lätt kunna vara förankrade någon annanstans men allt känns väldigt hemtamt trots att Åhman är från en annan generation. Till exempel novellen ”Konfirmationen”, är inte dansplatsen som åsyftas Åminne folkpark? Och var det inte samma för 50 år sedan när konfirmationen var över och den…